Två personer går mot en solnedgång i form av SD:s logotyp.

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 5 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den femte och sista delen i en serie krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Vem är jag egentligen? Antinationalisten som plötsligt liknar den egentliga nationalisten betraktar mig från spegelns yta. Har jag försvarat nationen hela den här tiden? Är det jag som vill bevara Sverige svenskt, trots allt? Är det jag som är bakåtsträvaren; den nostalgiskt tillbakablickande? Jag vet faktiskt inte.

Jag har tydliga minnen av mitt första möte med den gryende insikten: Årsskiftet 2004/2005, en kurs i socialantropologi och en hemtenta på just ämnet nationalism. ”Å fan,” tänkte jag. ”hela mångkulturprojektet har från dag ett gått ut på att skapa åtskillnad, snarare än gemenskap. Stampa på Sveriges yta så att den krackelerar och bildar en mosaik, där varje del är en egen kultur, en egen etnicitet, ett eget ursprung, ett vi och ett dem.”

Redan där började jag nog ana det som Lundström/Hübinette beskriver i sin bok. Den där ut-och-invända känslan av att försöka hävda en sak, men hela tiden säga det motsatta. Att – om än på helt andra premisser och självklart inte fullt ut – dela Nysvenska Rörelsens och Sverigedemokraternas grunduppfattning om Invandrarutredningens och det ”mångkulturella projektets” skadliga effekter på Sverige/nationen. Att det är den konservativa rörelsen som är den progressiva, samtidigt som vi som uppfattar oss som de i sanning progressiva svenskarna panikartat söker konservera det nostalgiska minnet av en en gång så stolt nation, byggd på gamla, hederliga värden som tolerans, jämställdhet och solidaritet.

Nja… Det kanske inte är hela sanningen, det heller. Men det är en slags lärdom. Även jag är en av de svenskar vars självbild punkterats – ibland till och med för egen maskin. Även jag har reproducerat/reproducerar nationen dagligen, utan tillräcklig självinsikt eller förmåga att bryta mig loss ur dess hegemoniska regim. Min antinationalism, även om den varit och är ärlig i sitt uppsåt, har samtidigt varit (och är kanske fortfarande?) en självbedräglig illusion. Och kanske står vi inför en slags uppgörelse när vi närmar oss slutet på den vita melankolin. Dock inte en kamp på liv och död om nationens vara eller inte vara, utan en diskursiv kamp om vilken sorts nation vi vill vara eller inte vara:

Thi hvilket Land har ei en fordums Ære,
et Glimrepunkt i Folkehavets Strøm,
hvor det har blomstret, hersket eller truet?

O, det er Minder, straalende og kjære;
men intet Billed i den store Drøm
erstatter os Fortabelsen i Nuet.

(Ur Norges Dæmring av Johan Sebastian Welhaven)

Welhaven påminner oss i sin diktcykel från 1834 om att vit melankoli inte enbart behöver förstås som ett nutida fenomen, liksom Katherine McKittrick i sin text om Svarta livs matematik ger mig intrycket att den även kan vara svart: Det limbo som utgörs av Lundströms/Hübinettes melankoliska tillstånd är nämligen lika applicerbart på ett USA som inte ens i början av 2020 tagit sig ur post-slaveriets trauma, som på ett Sverige som i skuggan av flyktingkrisen 2015 plötsligt bestämmer sig för att det har ”varit naivt”.

Den oåterkalleliga förlusten av ett storslaget, nationellt förflutet – vare sig det bygger på myt eller verklighet, Midgård eller Folkhemmet – är i egenskap av att vara en triumf som blivit ett trauma en för evigt central del i nationellt skapande eller återskapande, oavsett när eller var en befinner sig eller vem man är.

Det gamla Sverige är dött. Och det är upp till oss som kommer att utgöra den tänkta, framtida nationen att avgöra vart detta triumferande trauma skall leda oss. Om det vi anar bortom kröken ska visa sig vara gudars skymning eller en gyllene gryning.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.