Etikettarkiv: litteratur

Krönikor

Därför bör en nationell kulturkanon förkastas

Bland de större kulturpolitiska debatter som ägt rum i Sverige på senare år hör tveklöst frågan om införandet av en nationell kulturkanon. Frågan har under mandatperioden aktualiserats på grund av att regeringen Kristersson avser att införa denna typ av kanon.

Förslaget tycks vara ett krav från Sverigedemokraterna (SD) och Kristdemokraterna (KD), men ansvarigt statsråd för att förverkliga detta förslag är Parisa Liljestrand från Moderaterna (M). Som nytillträdd kulturminister berättade hon i en SVT-intervju att hon var positivt inställd och var övertygad om att en kulturkanon kunde fungera som en ”enande kraft” i ett splittrat och
polariserat samhälle.

I Tidöavtalet (s. 62) beskrivs uppdraget om tillsättning av en nationell kulturkanon på följande vis: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.” Som man märker i denna avtalstext, framgår inga förklaringar kring vare sig relevans eller funktion som en nationell kulturkanon ska ha. Dock när regeringen i december 2023 beslutade om direktiven för den kommitté som skulle framlägga ett förslag på en nationell kulturkanon beskrev man att det skulle vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.

Jag tillhör dem som anser att planerna på att införa en nationell kulturkanon bör skrotas helt och hållet. Utgångspunkten för min kritik är de nyckelord som anges i kommitténs uppdragsbeskrivning: ”bildning”, ”gemenskap” och ”inkludering”. Om jag ska sammanfatta min kritik i en enda mening, handlar det om att jag av principiella skäl anser att staten överhuvudtaget inte ska lägga beslag på enskilda konstnärers verk och än mindre av ideologiska skäl upphöja dem i nationens förmenta intresse.

När det gäller bildning, är den följdriktiga frågan hur man definierar detta begrepp. Ordet ”bildning” härrör från tyskans bildung, som tillkom under 1800-talet via bildningsromaner, det vill säga, skönlitterära berättelser om människors inre utveckling under livets gång. Insikten att människan inte är färdigutvecklad från allra första början, utan besitter förmågan att förändras genom kunskapsinhämtning. Den inre utvecklingen blev upphöjd till ett ideal under 1900-talet av en rad folkrörelser under 1900-talet, däribland arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Bildningsidealet kom att lägga grunden för framväxten av föreningslivet, studieförbund, folkbibliotek och folkhögskolor, och blev sedermera en svensk tradition. Enligt svenska Nationalencyklopedin positioneras bildningsbegreppet ofta i ett motsatsförhållande till utbildning: ”Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan”.

Den följdriktiga frågan är: kan bildning gå hand i hand med nationalism, vars ideologiska tankegods som idén om kulturkanon grundar sig på? Det är möjligt att det kan fungera under vissa omständigheter, förutsatt att man ställer stolthet åt sidan. Men, relationen mellan bildning och nationalism förblir ändå ansträngd och komplex eftersom det förhållandet skapar ett ständigt beroende av definitioner för att kunna stabiliseras – något som i sin tur vidare ständiga risker för uppluckringar, i samband med väsensskilt olika tolkningar när det hela ska konkretiseras och praktiseras.

Bildning grundar sig i ett öppet och kritiskt reflekterande förhållningssätt, som möjliggör inte bara intellektuell utveckling hos individen, utan i förlängningen tillgängliggör en mångfald av perspektiv, som inte är avhängig nationella tillhörigheter och gränser. En nationell kulturkanon riskerar att förstärka ett snävt, nationalistiskt perspektiv och därigenom skapa en statisk och steriliserad syn på kultur, som inte på något sätt avspeglar kulturbegreppets mångfacetterade rörlighet i tid och rum. Eller som Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien, formulerade det: ”en nationell kanon sätter ideologi före litteraturens egen kraft”. I det här fallet en ideologi som nyttjar kulturkanon för att understödja kulturella och historiska narrativ i syfte att stärka en antydd större politisk agenda. Mot denna bakgrund riskerar man att förvanska bildningsbegreppets underliggande syfte, som är att kritiskt reflektera och analysera snarare än att bekräfta förutbestämda uppfattningar.

När det gäller gemenskap och inkludering på det sätt som regeringen åberopar, finns två grundläggande problem. För det första skapar man risker för osynliggörande av motsättningar och skiljelinjer som kultur ofta eftersträvar att exponera. Förutsättningen för att upprätthålla gemenskap och inkludering är att skapa så konfliktfria zoner som möjligt, men kultur har aldrig varit konfliktfri.

I likhet med statsvetaren Ulf Bjereld anser jag att en levande kultur bör utmana gränser, ifrågasätta maktstrukturer och avtäcka konfliktförhållanden. Några exempel på svenska kulturskapare som på olika sätt gjort just detta hör Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman, Karin Boye, Sara Lidman och Elisabeth Ohlsson. Mig veterligen har ingen av dessa ägnat sin estetiska verksamhet av nationalistiska skäl, utan tvärtom genom konstens kraft och möjligheter har de ämnat levandegöra olika samhällskritiska och existentiella frågor. Hur hänger denna inställning samman med anspråket på samhällsgemenskap? Ska alla invånare göra en och samma tolkning av verkens innehåll för att upprätthålla en tillgjord konsensus?

För det andra tenderar en kulturkanon att dikteras av samhällsgrupper – företrädelsevis vita män från det övre samhällsskiktet – som historiskt sett haft dominerande inflytande, vilket skapar en normativ uppfattning om vad ”riktig” kultur bör vara. Uppfattningar som i praktiken underminerar strävandet efter både gemenskap och inkludering. Om andra grupper och deras kultur utesluts ur denna kulturkanon kan det skapa en oroväckande signaleffekt om att de inte fullt ut tillhör nationen. Kraften i den signaleffekten bör man aldrig underskatta.

Källor:

SVT: Nya kulturministern Parisa Liljestrand (M): ”Kulturkanon kan vara en enande kraft”

Tidöavtalet

Regeringen: En svensk kulturkanon ska tas fram

Nationalencyklopedin: Bildning

DN: Mats Malm: Svenska Akademien har inte till uppdrag att renodla svenskheten

Ulf Bjereld: Farorna med en kulturkanon

I fokus

Sölvesborg slutar köpa in böcker på andra modersmål än svenska

UPPDATERING 191210.

Den 9 december 2019 röstades den nya biblioteksplanen i Sölvesborg igenom. Det innebär att det nu står klart att skolbiblioteken inte är tvingade att köpa in böcker på andra modersmål än svenska. Dessutom innebär det att samarbetet mellan modersmålslärare och skolbibliotek upphör och att skrivelsen om integration via samarbete med studieförbund tas bort. 

Samstyret i Sölvesborg, en koalition bestående av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och lokalpartiet Sölvesborg och Lister, har återigen tagit ett beslut som väcker uppmärksamhet. Denna gång handlar det om att det inte kommer att finnas tillgång till böcker på andra modersmål än svenska på skolbiblioteken. Detta strider mot bibliotekslagen, och eventuellt också mot en av grundlagarna.

Det var 24 september 2019 som kommunstyrelsens arbetsutskott beslutade om att lägga fram en ny biblioteksplan som bl a innefattar att skolbiblioteken framöver ska sluta köpa in böcker på alla elevers modersmål.

Under förra året köpte Sölvesborgs kommun in ca 150 böcker på andra språk än svenska. Louise Erixon (SD), kommunalråd i Sölvesborg, motiverar Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska:

”Vissa elever kan inte, eller vill inte, prata sina modersmål. Då kan det bli ansvarslösa investeringar i böcker som bara samlar damm. Vi har bytt ut den skrivelsen mot att biblioteken ska köpa in böcker på andra språk än svenska. På sätt öppnar vi upp för en behovsprövning.” (Källa: VT.se)

Vän av ordning undrar vad denna slutsats grundar sig på. Förvisso finns det säkert barn som inte vill, eller kan, prata sina modersmål. Men det finns säkert lika många barn som vill och kan prata sina modersmål. Erixon ägnar sig åt spekulationer. Spekulationer är inte fakta. Vidare så drar hon slutsatser utifrån sina spekulationer. Slutsatser som inte heller går att fastställa.

Den officiella anledningen till att Samstyret i Sölvesborg gör ändringar i biblioteksplanen är, enligt Erixon, ekonomi. En intressant aspekt i sammanhanget är att SD varje år, alltsedan 2011, har lagt motioner i riksdagen om att ta bort modersmålsundervisningen i skolan. Ändringarna i biblioteksplanen som det SD-ledda styret i Sölvesborg beslutat om går hand i hand med motioner om slopad modersmålsundervisning.

Ur det ändrade förslaget till biblioteksplan i Sölvesborg. Foto: Biblioteksbladet. http://biblioteksbladet.se/reviderad-biblioteksplan-i-sd-styrda-solvesborg-upp-for-beslut/

Förutom att man vill sluta köpa in böcker på alla elevers modersmål innehåller den nya biblioteksplanen ytterligare ändringar som försämrar integration och gemenskap.

På VT.se läser vi följande om ändringarna i ”Ny reviderad biblioteksplan 2019-2022, Sölvesborgs kommun”:

Inte alla elevers modersmål: I kommunens ursprungliga biblioteksplan står det att ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på alla elevers modersmål”. Samstyret har valt att ändra formuleringen till ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på andra språk än svenska”.

Inte söka upp grupper som talar minoritetsspråk: Andra ändringar i planen innefattar exempelvis en strykning av tidigare mål att biblioteken som en metod att få mer delaktighet från allmänheten rörandet (sic!) utbudet ska ”särskilt söka upp prioriterade grupper som t ex barn och unga och representanter för minoritetsspråken”.

Nej till samarbete: Samarbetet mellan modersmålslärare och bibliotek stryks i nya planen.

Bort med integration: Den tidigare ambitionen att få till samarbeten med studieförbund för att få till verksamhet som ”främjar gemenskap, förståelse och integration” ändras till ”främjar gemenskap, förståelse för varandras olikheter”. (Källa: VT.se)

På punkt efter punkt urholkar Samstyret i Sölvesborg förutsättningarna för integration och gemenskap.

Ur det ändrade förslaget till biblioteksplan i Sölvesborg. Foto: Biblioteksbladet. http://biblioteksbladet.se/reviderad-biblioteksplan-i-sd-styrda-solvesborg-upp-for-beslut/

Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, utvecklar resonemanget om att den nya biblioteksplanen diskriminerar minoriteter:

”Biblioteken är för alla. Sen finns prioriterade grupper i bibliotekslagen och det är dessa grupper man försöker komma undan i Sölvesborg.” (Källa: SR.se)

Oppositionen riktar stark kritik mot beslutet och Sofia Lenninger, kulturchef i Sölvesborg, menar att det SD-ledda styret eventuellt kan ha beslutat något som inte ryms inom lagens ramar. Hon säger:

”Egentligen skulle jag vilja driva en verksamhet där vi utgår från bibliotekslagen och sedan gör så mycket som möjligt. I det här fallet är det tvärt om. Vi ska göra så lite som möjligt, men bara inom vissa områden.” (Källa: SR.se)

Jag vill poängtera att Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska strider mot svensk lag. Vi läser följande i Bibliotekslagen (2013:801) 1§ och 5§:

1 §   I denna lag finns bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet. Det allmänna biblioteksväsendet består av all offentligt finansierad biblioteksverksamhet och utgörs av:

1. folkbibliotek,
2. skolbibliotek,
3. regional biblioteksverksamhet,
4. högskolebibliotek,
5. lånecentraler, och
6. övrig offentligt finansierad biblioteksverksamhet.

5 §   Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på
1. de nationella minoritetsspråken,
2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och
3. lättläst svenska. (Källa: Sveriges riksdag)

(Fetstilen i citaten är gjorda av mig)

Modersmål är nyckeln till fler språk

Att få utveckla sitt/sina modersmål är en förutsättning för att lära sig fler språk.

22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.

Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.

Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.

Så här skriver Skolverket om modersmål:

”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)

Vidare skriver Skolverket om tillgång till litteratur:

”För att det ska bli möjligt att leva upp till läroplanens skrivningar är det viktigt med ett klimat där olika språk ses som en tillgång och där elevernas intresse för och nyfikenhet på olika språk uppmuntras. Det kan innebära att det finns tillgång till litteratur på olika språk i fritidshemmet eller att gruppen arbetar med att undersöka vardagliga ord och uttryck på olika språk.” (Källa: Skolverket)

Slutligen framgår av 1 kap. 2 §, andra stycket första meningen i regeringsformen att:

”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.” (Källa: Sveriges riksdag)

Hur väl kommer detta genomföras om skolbiblioteken inte får erbjuda böcker på alla elevers modersmål?

Källor:

SR: Klart: Sölvesborg behöver inte köpa in böcker på allas modersmål

VT: Sölvesborg vill stoppa stoppa bokinköp på modersmål

Motargument: SD:s parallella universum: Modersmålsundervisning hindrar elevers utveckling i svenska

Biblioteksbladet: Reviderad biblioteksplan i SD-styrda Sölvesborg upp för beslut

SR: Sölvesborg kan sluta köpa böcker på alla modersmål

SvD: Felaktig grundsyn bakom SD:s språkpolitik

Skolverket: Rätt till modersmålsundervisning

Sveriges riksdag: Bibliotekslagen (2013:801)

Sveriges riksdag: Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

Krönikor

Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?

För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.

För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!

De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.

Varför så självisk?

Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:

Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.

Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?

I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*

I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.

Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.

Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.

För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Det lirar inte.

Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi  senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.

Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.

Tillägg 2: Antisemitiska barnböcker från 30- och 40-talen är sedan lång tid tillbaka bortplockade från bibliotekshyllorna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, Myter

Adlibris sprider grovt judehat & muslimhat

Internetbokhandeln Adlibris har i dagarna fått mycket kritik för att de säljer Sions Vises protokoll, boken som sprider myten om en judisk världskonspiration.

sions-vises-protokollDet är bra att Adlibris granskas. Så här beskriver Adlibris den berömda hatskriften Sions Vises protokoll:

Få dokument har haft så stort inflytande på 1900-talet, ändå är det inte många idag som har läst det. Det har avfärdats som ett falsarium sedan andra världskriget. Men stämmer det verkligen? Det finns även skrämmande likheter med Illuminaternas framtidsvisioner, varför ett extra avsnitt har lagts till om dem. Nu finns Sions Vises protokoll i nytryck på svenska igen för första gången sedan 1934.

Men detta är inte nog. Det sprids även oerhörda mängder muslimhat på Adlibris. (Liksom på flera andra svenska internetbokhandlare). Det finns en myt som är en direkt parallell till Sions Vises protokoll, men där måltavlorna är muslimer: Eurabia myten. Böcker om den sprids genom Adlibris.

Eurabiamyten skapades av Bat Yeor. Om man söker på hennes namn finns det många böcker man kan beställa från Adlibris.

Ett exempel på en annan skribent som sprider myter är Bruce Bawer, som även var en av Breiviks favoritförfattare. Sök på hans namn och ni hittar detta.

Dessutom finns det en annan form av antisemitisk litteratur. Azzam Tamimi försvarar Hamas (som innehåller relativiseringar av antisemitismen) säljs också på Adlibris.

För fördjupning, läs mer om de stora likheter som finns mellan Eurabiamyten och Sions Vises protokoll här!

Recensioner

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 2 — "Utvandrarna"

Motargument fortsätter här med granskningen av svenskfientligheten inom den klassiska svenska litteraturen. Om Sverigedemokraternas förslag om inrättandet av en svensk kulturkanon realiseras är det av vikt att verk som de vi nu ska beskriva inte ingår.
I vår inledande granskning beskrev vi hur den småländske bonden Karl-Oskar i det kända verket ”Utvandrarna” bestämde sig för att bli svenskfientlig på 1840-talet. Detta efter att hans lilla dotter dör en lång plågsam död genom att i desperat hunger äta bark, som sväller och spräcker hennes magsäck.

Books for burning

Svenskfientlighet utan ände

Karl-Oskar svär och förbannar Sverige under de månader då han plågas av sorgen från sin förlorade dotter. Han är arg på skatterna, på prästerna, på adeln, på den dåliga jorden full av stenar, på det dåliga klimatet. På de dåliga skördarna. Han förespråkar – i likhet med de tusentals syrier som i dagarna söker asyl i Sverige – allt oftare att Sverige, i likhet med det USA som han vill emigrerar till, borde införa demokrati. Allmän rösträtt, åsiktsfrihet, religionsfrihet och avskaffade klassprivilegier.

Hans fru Kristina försöker förgäves få honom att sluta svära och förbanna Sverige. Hon försöker få honom att inte kritisera Svenska Kyrkan. Åtminstone inte offentligt. Och att förtrösta sig på Gud.

Men Karl-Oskars agg mot så många svenska traditioner, den svenska statsmakten och svenska institutioner blir allt starkare.

I en sann politiskt korrekt och kulturrelativistisk anda – som bestått tills denna dag – börjar han läsa emigrerade svenskars beskrivningar av livet i USA.

Och så börjar han sälja av sina egendomar för att kunna resa till och slå sig ner i Amerikas Förenta Stater.

Ryktet om att Karl-Oskar, en man som har det bättre ställt än många andra på hans ort, skall bli ännu en svenskfientlig person som överger sitt fädernesland, sprider sig till fler.

En av de andra blivande svenskfientliga personerna i berättelsen ”Utvandrarna” är Robert Nilsson. En tonårig dräng, tillika Karl-Oskars yngre bror. Han är trött på att slita hårt på en bondgård, samtidigt som han får utstå kontanta förolämpningar och slag.

Ordning och reda

Den så kallade ”Legostadgan”, en svensk lag som i olika varianter överlevde in på 1900-talet, gav husbönder rätt att utöva husaga mot sina drängar och pigor.

När Robert visar sig illojal mot sin arbetsgivare, genom att rymma, använde polisen sin rätt att jaga rätt och återföra honom till arbetsgivaren. Robert får mer stryk. Så mycket stryk att han får sitt ena öra sönderslaget och p.g.a. det får lida av tinnitus.

Drängen vänder sig alltså mot etablerade svenska lagar. Han bryter mot dem. Han brister även i sin arbetsmoral. Och han vill lämna Sverige tillsammans med Karl-Oskar. Till råga på allt övertygar Karl-Oskar sin bror att delta i det svenskfientliga projektet.

Ulrika från Västergöhl – ännu en förrädare

En av de andra huvudpersonerna i serien ”Utvandrarna” är en prostituerad kvinna som är känd som ”Ulrika i Västergöhl”. En kvinna som växte upp som piga och blev sexuellt utnyttjad av husbonden, följt av flera andra män. Genom att bli sexuellt avtrubbad lär hon sig samtidigt att hon kan tjäna pengar genom att sälja sex till män. I takt med att hennes bana som prostituerad blir alltmera framgångsrik får utstå allt intensivare förakt från sin omgivning. Kvinnorna fruktar och föraktar henne eftersom hon ligger med så många av deras män. Prästerna och andra ämbetsmän inom Svenska kyrkan förbannar henne, samtidigt som en del av dem köper sex av henne. Hon förklaras som moraliskt förtappad, för att ha ett grovt och syndigt språk, för att vara ogudaktig och dessutom för att vara en person som bryter mot svensk lag. Det vill säga hon följer inte svenska normer, lagar eller svensk kultur.

Kort sagt är hon svenskfientlig. Och det blir värre när hon träffar och blir nyfrälst av en man vid namn Danjel Andréasson.

Danjel Andréasson tillhör en ökänd svenskfientlig släkt som trotsat den Svenska kyrkan i generationer. Andra bönder som talar om hans släkt ger exempel på vilket tolerant och liberalt land som Sverige enligt dem har blivit. Andréassons ättlingar under 1700-talet var frireligiösa och fick som straff springa gatlopp då hundratals militärer misshandlade dem med påkar. Släkten tonade ner sin frireligiositet och återupptog sitt predikande några generationer senare. Istället för misshandel placerades släkten Andréassons frireligiösa predikanter på mentalsjukhus.

Och vid 1800-talets mitt har de frireligiösa predikningarna återupptagits och straffen blir allt mildare. Istället för gatlopp eller inspärrande på mentalsjukhus får Danjel istället allt oftare och allt dyrare böter.

Lika värde? Stopp i lagens namn!

Danjel Andréasson är en svensk som inte sköter sig. Han bryter mot lagen. Han argumenterar för sin självupplevda rätt att högläsa ur Bibeln inför andra trots att han inte är präst. Han tar sig rätten att tolka Bibeln efter eget huvud. Trots att han till skillnad från präster inte genomgått åtskilliga år av teologiska studier vid universitet eller prästseminarium.

Han är fräck nog att i motsats till den Svenska kyrkan, en kyrka Sverige haft i nästan femhundra år, hävda alla människors lika värde. Med hänvisning till hur Bibeln beskriver hur Jesus välkomnar prostituerade till sin församling, välkomnar han den ovan nämnda prostituerade kvinnan Ulrika till sin lilla församling. Han trotsar polisens försök att avbryta hans bibelmöten och predikningar och domstolarnas beslut om att hans församling skall upplösas.

I likhet med dagens svenskfientliga politiskt korrekta krafter, hänvisar han till den ”religionsfrihet” som enligt honom själv borde råda i 1840-talets Sverige. Han får vid sidan av prostituerade alltfler anhängare såsom drängar, pigor och andra som beklagar sig över det svenska samhället. Personer som vid den tiden kallades för ”löst folk”.

Löst folk som i själva verket är svenskfientliga.

Men svenska staten är till skillnad från idag extremt tydlig med vad som gäller i Sverige. Situationen blir för svår för Danjel och hans församling. Han bestämmer sig slutligen för att upplösa församlingen, och tillsammans med Karl-Oskar emigrera till USA. Ulrika väljer att följa med honom.

Den sista svenskfientliga personen värd att beskriva ur serien ”Utvandrarna” är en man som lever med en elak och tyrannisk fru. Han bestämmer sig för att följa med alla andra som utvandrar. I smyg planerar och finansierar han sin egen resa, för att en dag sonika berätta för sin fru att han tänker lämna henne och hon bryter ihop. Denna svenskfientlige man visar konsekvenserna av att bryta upp den svenska kärnfamiljen.

/Thabo ‘Muso

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Krönikor, Recensioner

Granskning — Svenskfientlig litteratur – Del 1

Sverigedemokraterna vill införa en svensk kulturkanon. En sökning i Svenska Akademiens Ordlista ger en omfattande och varierad beskrivning av ordets betydelse. Ordet är av latinskt ursprung. En av ordets mest allmänbeskrivande definitioner är ”förebild” och ”förteckning”.

Katolska kyrkan upprättade en ”Kanon” bestående av de som ”kanoniserats”, det vill säga helgonförklarats av Påven. Nationalencyklopedin definierar ordet ”kanon” som ”texter eller dokument som kan anses normerande”.

En grov översättning av sverigedemokraternas definition av ”svensk kulturell kanon” kan vara en förteckning över kulturella verk såsom litteratur, konst, filmer och andra viktiga kulturella skapelser med anknytning till Sverige.

Kunskap om svensk kultur är viktig för oss som bor i Sverige oavsett vilka vi är och vilket ursprung vi har. Om kunskapen och förståelsen för den skall spridas utifrån ett sverigedemokratiskt perspektiv, är det rimligt att anta att ingen svenskfientlig kultur sprids. Urvalet till en svensk kulturkanon måste göras med svenskfientligheten i beaktande. En av flera återkommande definitioner av svenskfientlighet är att nedvärdera den svenska nationen och svensk kultur.

Om en svensk kulturell kanon skall upprättas, är det rimligt att urvalet till en sådan kanon inte består av kulturella verk som nedvärderar den svenska nationen, kulturen och etablerade svenska kulturinstitutioner.

Låt oss därför granska den klassiska svenska litteraturen. En klassisk svensk kultur som per definition kan tänkas ingå i en framtida svensk kulturkanon. Gömmer sig svenskfientligheten där? Jag befarar att så är fallet.

Den nedlåtande kritiken av svenska kulturella beteenden, traditioner och institutioner går som en röd tråd i böckerna. Böcker som för övrigt utgör standardverk i litteraturvetenskap på högstadiet och gymnasiet.

De svenskfientliga ”Utvandrarna”


Karl-Oskar och Kristina på youtube

Karl-Oskar och Kristina diskuterar i videoklippet hur de skall ge mat åt sina allt fler barn. Hur många svenskar tål Sverige?

Först ut är presentationen av den svenskfientliga realistiska serien ”Utvandrarna”. Den skrevs av författaren Vilhelm Moberg och författades delvis utomlands. Bokserien blev tidigt en bästsäljande klassiker som bevarats, filmatiserats och hyllats av alla de sverigefiender som uppskattar en realistisk beskrivning av Sverige och svenskar i USA under mitten och slutet av 1800-talet.

Samtidigt som en sann företrädare för Sverige, tillika svensk riksdagsman för Bondeförbundet (Centerpartiets föregångare) år 1951 hävdade att Moberg skulle fängslas för följande formuleringar i boken ”Utvandrarna”:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann’ra?

En riksdagsman för Högerpartiet brände boken ”Utvandrarna”.

Småländska riksdagsmän leder ”utvandrareprotest”, SDS 1951-02-15 (Sydsvenska Dagladet).

Litteratur som visar hur kyrkans representanter köper sex av prostituerade. Svenskfientligt måhända?

Böckerna i kronologisk ordning är 1. ”Utvandrarna” 2. ”Invandrarna” 3. Nybyggarna och 4. ”Sista brevet till Sverige”.

Utvandrarna kretsar kring en småländsk familj under 1840-talet och framåt i det stora landskapet Småland. Så småningom bestämmer de tillsammans med några drängar, en väckelsepredikant, en man som inte står ut med sin fru och en ökänd lokal prostituerad att utvandra till USA. Vi återkommer till det.

Boken är starkt Sverigekritisk – rent av sverigefientlig

Boken ”Utvandrarna” inleds med en beskrivning av hur många och vilka slags människor som bodde i den sockenförsamling som utvandrarna utvandrade ifrån. Beskrivningen visar hur Svenska Kyrkans dåvarande folkbokföring och redogörelse av invånare och deras privatliv uppvisar en detaljrikedom som skulle göra Nordkoreas säkerhetstjänst avundsjuk. Allt bevarat i svenska kyrkoböcker fram tills denna dag.

Utvandrare i Göteborg 1905
Utvandrare i Göteborg 1905

Den beskriver vilka som av kyrkan ansågs föra ett omoraliskt leverne, vilka brott personerna begått, vilken social ställning och ursprung varje enskild individ har.

Men boken inleds tidigt med en ljuspunkt. Ett hopp i det beskrivna mörkret. Riksdagen har nyligen genomfört ändrad lagstiftning som gör att man inte längre behöver få tillstånd av självaste Sveriges Konung för att resa ut ur Sverige.

Detta vid en tid då flera andra politiska reformer ändrar det svenska samhället. Förslavandet av köpta bortrövade afrikaner vid S:t Bartholomey i Västindien upphör (1847). Judar får laglig rätt att bo var de vill i hela Sverige (1860). För att nämna några exempel.

Man får lämna Sverige direkt om man så vill. Och det ville många i Småland och på andra håll i Sverige. Varför ville de lämna Sverige? Utvandrarna beskriver fler skäl än antalet huvudpersoner i boken som vill lämna Sverige.

Karl-Oskar – huvudfigur och svenskfientlig

Den mest framträdande personen i boken heter Karl-Oskar. Hans föräldrar ”brottas med stenen” som uttrycket heter i boken och på gammaldags småländska. Med det menas att bönderna ägnar stor tid att flytta bort massvis av stenbumlingar från istiden som förstör plogar och hindrar effektiv sådd av jorden. Stenbrottningen förstör bönders ryggar och Karl-Oskars pappa får en stembumbling över sitt ena ben som krossas och invalidiserar honom för evigt.

Karl-Oskar tar över gården och fortsätter brottas med stenen. Trots att han tidigt blir en skicklig bonde blir skördarna allt sämre. Han träffar sin hustru Kristina och de får allt fler barn som svälter på grund av missväxt. Allt fler barn springer ut på vägarna för att tigga mat när ”tarmarna river i magen av hunger”. När Karl-Oskars lilla dotter stillar sin hunger genom att äta barkbröd, barken sväller i magen, magsäcken spricker och hon dör en långsam, plågsam död bestämmer Karl-Oskar sig.

Karl-Oskar har blivit svenskfientlig. Karl-Oskar skall göra som så många andra svenskar. Han skall utvandra till USA, eller ”Amerika” som det populärt kallades. Han säger till andra i sin by att han inte längre vill vara svensk. Han vill bli ”amerikanare”.

Nästa del i granskningsserien om svenskfientlig litteratur fortsätter här på Motargument.se inom några dagar.

/ Thabo ‘Muso

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4