Etikettarkiv: islamofobi

”Vi ska inte spekulera”

Krönika av Paula D

Vi ska inte spekulera. Vi ska inte tänka att en vit man som klär om till militärkläder och sen skjuter främst kvinnor med invandrarbakgrund kan ha agerat med rasistiska motiv. Nej, nej absolut inte. Att överhuvudtaget spekulera i att det handlade om rasism är rasism i sig.


Samtidigt är det helt okej att spekulera i att Salwan Momika dödades på grund av att han eldade koranen. Ja, vi kan till och med slå fast att det är vad det hela handlade om och att hans död därmed innebär en attack på hela det svenska samhället och kräver kraftfulla svar. Att det fortfarande är oklart vad motivet faktiskt var spelar ingen roll. Om någon som hetsat mot islam dör så MÅSTE det handla om att någon kränkt muslim bestämt sig för att personen ska dö.

Skärmdump från X 250211
Skärmdump från Alice Teodorescu Måews blogg 250211
Skärmdump från X 250211

Det är intressant att se hur Alice Teodorescu Måwe (KD) och hennes likar har noll problem med att göra koppling ”X sker och skapar en viss debatt som kan få någon att agera med våld” när det gäller muslimer, men när det kommer till vita västerländska män då kan samhällsdebatten och år av hetsande om inbördeskrig och samhällets kollaps pga invandrarna absolut inte ha med saken att göra. Hur denna dubbelmoral uppstår är inte ett dugg svårt att förstå.

Skärmdump från X 250219
Skärmdump från SVT 250211

För djupt rasistiska islamofober som Teodorescu Måwe är muslimer helt enkelt inte riktigt människor och det är därför bara förväntat att de ska ”bete sig som djur”. Medan vita västerlänningar ju är civiliserade och rimliga. Så när de begår det vidrigaste våldsdådet i svensk historia så måste det helt enkelt finnas rationella förklaringar. ”Han var rasist” ses inte som rationellt nog, alltså kan det inte vara skälet.


Krönika av Paula D

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Jomshof (SD) vill tillåta hets mot muslimer

Ytterligare en dom för hets mot folkgrupp, i detta fall muslimer, har fallit. Richard Jomshof (SD) rasar mot att Sverige numera skulle ha ”blasfemilagar”, och pekar på att det bara handlar om islam. Vi på Motargument påminner här och nu om att för Sverigedemokraterna handlar allt om islam. Det Jomshof gör är att ”glömma” att lagen om hets mot folkgrupp handlar om mycket mer än religioner.


För 30 år sedan gjorde SD sitt yttersta för att göra nationalsport av att vara antisemit. De senaste decennierna har fokus alltmer kommit att riktas mot muslimer. Tyvärr har SD fått betydligt mer gehör för sin hets mot muslimer. I ett inlägg på X där han kommenterar domen mot Salwan Najem skräder han inte orden:

Richard Jomshof på X 250203.

Att Salwan Momika, en av de mest kända koranbrännarna i Sverige, mördades för sina gärningar är inget annat än ett stort misslyckande för den svenska rättsstaten. Att hans kompanjon, Salwan Najem, nu döms till villkorlig dom och dagsböter för hets mot folkgrupp för fyra koranbränningar han sommaren 2023 genomförde tillsammans med Momika är däremot ett uttryck för att den svenska rättsstaten fungerar. Momika stod åtalad för samma brott som Najem.

I Brottsbalken 16 kap. 8 § läser vi följande om lagen om hets mot folkgrupp:

”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.” (Källa: Riksdagen.se)

Jomshof insinuerar att man inte kan dömas för hets mot folkgrupp då det handlar om judar eller kristna. Ponera att någon ställer sig utanför synagogan i Malmö, bränner Tanakh (den judiska heliga skriften) och samtidigt spottar ur sig antisemitiska konspirationsteorier. Hade denna någon blivit åtalad för hets mot folkgrupp?

Jomshof har, genom sin frenetiska svartmålning och sitt utpekande av muslimer som fiender, till stor del lyckats med sin normalisering av muslimhat. Hans uttalande på X gör gällande att det enbart handlar om islam, vilket naturligtvis är direkt felaktigt. Däremot handlar det för Jomshof enbart om just islam och muslimer. Han har vid många tillfällen misskrediterat och uttryckt sitt förakt samt legitimerat hat mot muslimer. Hans tidigare uttalande ”Jag tycker inte att man ska göra det, men man får göra det och blir de upprörda, så elda hundra till [Red. kommentar ”koraner”]” syftade till att elda på splittringen i svenska samhället.

SD har officiellt bytt ut antisemitismen mot muslimhat. Gång på gång illustrerar partiet detta med muslimfientliga uttalanden och, i detta fall, ifrågasättande av demokratisk, svensk lagstiftning. Det är motsägelsefullt att SD kallar sig ”Sverigevänner” samtidigt som de avskyr svensk lag. Att särbehandla en grupp är farligt och skapar splittring och polarisering. SD söndrar och härskar, och de nöjer sig inte förrän hatpropagandan mot islam och muslimer har vunnit allmän legitimitet.


Källor:

Richard Jomshof på X

Aftonbladet: Koranbrännaren Salwan Najem dömd för hets mot folkgrupp

Riksdagen: Brottsbalken – Hets mot folkgrupp

SVT: SD-topp om koranbränningarna: ”Blir de upprörda, elda hundra till”

Lästips:

SKMA: Görel Granström: Den antisemitiske bokhandlaren och kriminaliseringen av hets mot folkgrupp


Motargument: #HMF-lagen: ”Muslimer är ingen folkgrupp”

SD: Etnonationalism, antisemitism och Israelvänlighet (del 3)

Denna artikel är tredje delen i en trilogi. I denna del avhandlas SD:s Israelvänlighet.

I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.


Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.

SD och Israel

Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etno-nationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.

Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.

Att antisemiter stödjer Israel kan delvis förklaras av en önskan att bli av med judar och är alltså inte någon ny företeelse. Idag är den pro-sionistiska antisemitismen den enda form av antisemitism som har politisk legitimitet i väst, enligt historikern Joseph Massad vid Columbia University. Denna syn på legitimitet speglas tydligt i Sverigedemokraternas inställning: både deras omfamnande av Israel och deras ömsom förnekande ömsom ursäktande av avslöjanden om nazistiska uttryck inom partiet. Sverigedemokraterna är inte ensamma om sin pro-israeliska antisemitism. Hela den breda extremhögern i Europa har slutit upp bakom Israelmotsvarande sätt och i likhet med SKMA, judiska centralrådet m fl här i Sverige har många judiska organisationer tagit spjärn mot detta skenheliga stöd.

Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.


Källor:

SVTPlay: Partiledardebatt i Agenda

Haaretz: Netanyahu: Israel’s Arabs Are the Real Demographic Threat

The Times of Israel: Netanyahu to French Jews: ‘Israel is your home’

The Palestinian Return Centre: Giving away other people’s land: The Making of the Balfour Declaration

Middle East Eye: Pro-Zionism and antisemitism are inseparable, and always have been

The Jerusalem Post: Israeli gov’t ties to European far-right is unsettling – opinion

Middle East Monitor: Islamophobia unites Israel and Europe’s far-right

DN: Judiska organisationer ”djupt oroade” efter SD:s Israelbesök

SD: Etnonationalism, antisemitism och Israelvänlighet (del 2)

Denna artikel är andra delen i en trilogi. I denna del avhandlas hur antisemitism och islamofobi båda är del av SD:s kärnpolitik.


I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.


Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.

Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik

Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.

Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Richard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.

Att islamofoba utspel dessutom görs öppet numera från den absoluta partitoppen, t ex förslag om att riva moskéer och förbjuda muslimska attribut i stadsbilden samt spridning av islamofoba karikatyrer, uppfattas mycket korrekt av SKMA som en del av en utbredande intolerans vilken även kan riktas mot den judiska minoriteten. SD:s öppna omfamnande av folkutbytesteorin bådar alltså illa för både muslimer och judar.


Källor:

SVTPlay: Partiledardebatt i Agenda

Youtube: Björn Söder om citatet: ”Judar och samer är inte svenskar”

SVT: ”Unikt” att inte kunna dra in medborgarskap

SKMA: SD: Judarna inget ”problem” så länge de är få

Expo: Efter Åkessons tal: hot och hat mot muslimer i SD-vänliga nätgrupper

TV4: Jomshofs bilder delar experterna: ”Väcker frågan om var gränsen går”

SKMA: Regeringens tystnad inför SD:s hatpropaganda är farlig

Syre: Nazister hyllar Jimmie Åkesson för utspel om folkutbyte

SD: Etnonationalism, antisemitism och Israelvänlighet

I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.


Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.

SD:s antisemitism

Utöver Åkesson är det dock få som har mage att förneka att antisemitism förekommer inom SD eftersom dess allra grövsta uttryck återkommer gång på gång inom partiets kretsar. För fyra år sedan redogjorde Maria Robsahm för 88 exempel på nazistiska uttryck bland SD-politiker i boken ”SD och nazismen”. Inför valet 2022 kartlade Acta Publica 289 valkandidater som kunde kopplas till högerextremism. Bland dessa fall var tre av fyra kandidater — totalt 214 stycken — från ett enda parti. Märkligt nog, partiet utan problem med antisemitism.

Det finns otaliga exempel på händelser och fakta som påkallar förnekelse eller avbön, även inom partiets toppskikt. Att Jimmie Åkesson gick med i partiet under ledarskapet av en uttalad nazist är en sådan sak. Andra exempel ligger närmare i tiden, såsom när det avslöjades att judehatet som spreds under pseudonymen ”afghan” kom från ett mejlkonto tillhörande SD:s ledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou. Eller som när partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt gick på sammankomst för nazister och drog naziskämt om judar under sin tid i SD:s ungdomsförbund. Partiet möter sådana avslöjanden med förnekelser, ursäkter och undanflykter eftersom man förstår att de skadar dess anseende bland den stora majoriteten väljare.

Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik

Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.

Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Rickard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.

Att islamofoba utspel dessutom görs öppet numera från den absoluta partitoppen, t ex förslag om att riva moskéer och förbjuda muslimska attribut i stadsbilden samt spridning av islamofoba karikatyrer, uppfattas mycket korrekt av SKMA som en del av en utbredande intolerans vilken även kan riktas mot den judiska minoriteten. SD:s öppna omfamnande av folkutbytesteorin bådar alltså illa för både muslimer och judar.

SD och Israel

Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etnonationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.

Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.

Att antisemiter stödjer Israel kan delvis förklaras av en önskan att bli av med judar och är alltså inte någon ny företeelse. Idag är den pro-sionistiska antisemitismen den enda form av antisemitism som har politisk legitimitet i väst, enligt historikern Joseph Massad vid Columbia University. Denna syn på legitimitet speglas tydligt i Sverigedemokraternas inställning: både deras omfamnande av Israel och deras ömsom förnekande ömsom ursäktande av avslöjanden om nazistiska uttryck inom partiet. Sverigedemokraterna är inte ensamma om sin pro-israeliska antisemitism. Hela den breda extremhögern i Europa har slutit upp bakom Israelmotsvarande sätt och i likhet med SKMA, judiska centralrådet m fl här i Sverige har många judiska organisationer tagit spjärn mot detta skenheliga stöd.

Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.


Källor:

SVTPlay: Partiledardebatt i Agenda

Motargument: Bokrecension: SD och nazismen av Maria Robsahm

Dagens Samhälle: 289 valkandidater kopplas till högerextremism – SD stryker namn från listor

Expo: Åkessons okända skrift: Anslöt sig under nazibelastad period

Aftonbladet: SD lägger ned utredningen mot Fogelklou: Starka indicier – kan inte styrkas

Expo: Oscar Sjöstedt gick på nazistspelning – försvarades av Åkesson

SVT: Oscar Sjöstedt (SD) skrattade åt nazistskämt om judar

Youtube: Björn Söder om citatet: ”Judar och samer är inte svenskar”

SVT: ”Unikt” att inte kunna dra in medborgarskap

SKMA: SD: Judarna inget ”problem” så länge de är få

Expo: Efter Åkessons tal: hot och hat mot muslimer i SD-vänliga nätgrupper

TV4: Jomshofs bilder delar experterna: ”Väcker frågan om var gränsen går”

SKMA: Regeringens tystnad inför SD:s hatpropaganda är farlig

Syre: Nazister hyllar Jimmie Åkesson för utspel om folkutbyte

Haaretz: Netanyahu: Israel’s Arabs Are the Real Demographic Threat

The Times of Israel: Netanyahu to French Jews: ‘Israel is your home’

The Palestinian Return Centre: Giving away other people’s land: The Making of the Balfour Declaration

Middle East Eye: Pro-Zionism and antisemitism are inseparable, and always have been

The Jerusalem Post: Israeli gov’t ties to European far-right is unsettling – opinion

Middle East Monitor: Islamophobia unites Israel and Europe’s far-right

DN: Judiska organisationer ”djupt oroade” efter SD:s Israelbesök

OS: Islamofobi och colorism bakom hat mot boxare

Vi behöver snacka lite om skillnaden i reaktionerna på Imane Khelifs och Lin-Yu Yings medverkan i OS. Exakt samma misstankar har skickats ut mot båda dessa kvinnor efter att de i sina respektive viktklasser slog sina ryska motståndare i förra VM. Efter det kom det plötsligt beslut att dessa två ”misslyckats” i könstester och de stängdes av från fortsatt tävlan mitt under pågående turnering. De hade alltså båda kört flera matcher innan de plötsligt stängdes av. Avstängningar som IBA vägrat lägga fram belägg för eller motivera.

IBA har stängts av som internationellt organ efter att det bl a uppdagats att de tidigare fixat matcher till fördel för ryska boxare och deras ledning står Putin nära. När OS drog igång kom därför icke-verifierade påståenden om att både Khelif och Ying har XY-kromosomer och höga testosteronnivåer. Inför OS har de dock inte failat något test, och bevis för bl a höga testosteronnivåer saknas helt.

Nu till skillnaden i reaktionerna. Khelif och Ying är ganska exakt lika framgångsrika i sina viktklasser. Efter Yings match mot Uzbekistans Sitora Turdibekova kom också utspel om det ”orättvisa” i att tävla mot en person med XY-kromosomer. Trots att det igen inte är något som bevisats att Ying har. Trots att anklagelserna alltså är densamma mot både Ying och Khelif, trots att de vinner i ungefär samma utsträckning och trots att motståndare använder anklagelserna mot dem när de är dåliga förlorare så är det Khelif den mesta uppståndelsen cirkulerar kring. Varför?

Svaret är tyvärr rätt enkelt. Det handlar om islamofobi och colorism. Colorism är hur rasism påverkar i ökande styrka ju längre ifrån ett ljushyat ideal någon anses vara. Östasiater möter många olika former av rasism och är utsatta i ett västerländskt samhälle. Samtidigt konstrueras rasismen till viss del runt östasiater som de ”bra, nästan vita” invandrarna. De som inte är ”som de andra” (läs bruna) människorna. I situationen Khelif och Ying blir det tydligt då så mycket fokus läggs på att just Khelif skulle vara så tydligt mycket mer av ett ”monster” än Ying där Khelifs mörkare drag överdrivs och hon tillskrivs ett kvinnohat som drivkraft som påstås vara talande för muslimer…


I länken till the Guardians artikel finns ett videoklipp där Khelif själv berättar om sin upplevelse kring hatet mot henne.

Följ Vardagsrasismen på Instagram: https://www.instagram.com/vardagsrasismen/

The Guardian: Boxer Imane Khelif speaks of ‘bullying’ in gender eligibility row – video

#EUVAL2024: Varför ska jag rösta?

Idag, söndag 9 juni är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har bestämt dig för om du ska rösta, eller inte vet vilka du ska rösta på, är detta viktig läsning för dig. I EU-valet väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Din röst är nödvändig för att motverka att extremister får mer makt i EU och Sverige. Jag tänker i denna artikel berätta varför det är så viktigt för oss att gå och rösta även i detta valet.


Historiskt sett är vi dåliga på att rösta i EU-val. Förra gången, 2019, röstade 55 % av röstberättigade i Sverige. De två EU-länder som sticker ut och har överlägset flest antal röstare är Belgien och Luxemburg, där mellan 85 och 90 % av röstberättigade röstade senast (Källa: Europaparlamentet).

Det blåser hård kuling i EU. Blåsten består av högerextrema partier på frammarsch. I flera EU-länder har högerextrema partier makten. I ytterligare länder har högerextrema partier stort inflytande på den politik som förs i landet. Redan i förra EU-valet skördade högerextremismen stora framgångar.

8 partigrupper – 5 av dessa innehåller extremistpartier

Det finns i nuläget åtta partigrupper i Europaparlamentet. Högerextrema partier ingår i tre av dessa: Identity and Democracy (ID)European Conservatives and Reformists Group (ECR) och European People’s Party (EPP). Vänsterextrema partier ingår i två av de åtta partigrupperna: European United Left–Nordic Green Left (GUE-NGL) och Greens European Free Alliance (Greens/EFA). Flertalet av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna.

Sverigedemokraterna ingår i European Conservatives and Reformists (ECR). I denna partigrupp ingår exempelvis nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Österrikes Frihetsparti (FPÖ), franska Marine Le Pens nystartade nationalistiska/högerextrempopulistiska National Rally (RN), polska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Lag och Rättvisa (PiS) och italienska nationalistiska/högerextrempopulistiska Lega.

Miljöpartiet ingår i Greens European Free Alliance (Greens/EFA). I denna partigrupp ingår vänsterextrema nationalisterna/EU-skeptiska Galician Nationalist Bloc (BNG).

Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL), en grupp som, till två tredjedelar, innehåller flera kommunistiska, marxist-leninistiska och vänsternationalistiska partier. Ett av partierna (Partida Comunista Portugues, PCP) har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår också exempelvis irländska vänsternationalisterna Sinn Féin och spanska, vänsterextrempopulisterna Podemos.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen European People’s Party (EPP). I denna partigrupp ingår t ex bulgariska, nationalkonservativa Union of Democratic Forces (SDS), estniska, nationalkonservativa Isamaa, rumänska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska People’s Movement Party (PMP).

Bland partier i Europaparlamentet som inte ingår i någon partigrupp finner vi bl a ungerska, nationalkonservativa Fidesz – som sparkades ur partigruppen EPP med motiveringen att de är antidemokratiska – och ungerska etnonationalistiska/antisemitiska Jobbik, Greklands Kommunistiska Parti (KKE), med hammaren och skäran som partisymbol och italienska populisterna Femstjärnerörelsen (M5S). Vi kan också konstatera att tyska nationalkonervativa/högerextrempopulistiska Alternative für Deutschland (AfD) nyligen sparkats ur partigruppen ID pga kontroversiella uttalanden om SS från deras ledande politiker.

Kommer V, MP, M, KD och SD att fortsätta samarbeta med extremistpartier?

Ännu vet vi inte helt säkert vilka partigrupper som Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kommer att välja. Kommer de att stanna i de partigrupper de är del av nu, dvs partigrupper som innehåller extremistpartier? Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet.

Sverigedemokraterna är svårbedömda vad gäller vilken partigrupp de kommer att välja. Vi kan utgå ifrån att de kommer att sälla sig till en grupp innehållande EU-skeptiska, nationalkonservativa och högerextrema partier, alternativt väljer de att inte ingå i någon partigrupp alls.

Vänsterpartiet kommer med all säkerhet att fortsätta vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier.

Miljöpartiet kommer troligtvis att stanna i sin partigrupp där ett  vänsterextremt och nationalistiskt parti ingår.

Moderaterna och Kristdemokraterna kommer högst sannolikt att fortsätta samarbeta med nationalkonservativa och högerextrempopulistiska partier.

Inte förrän efter valet bestämmer sig partierna för vilken partigrupp de avser att ingå i.

60 % av vår lagstiftning är beroende av EU

Det finns flera skäl till att du ska rösta i EU-valet. Sedan Lissabonfördraget slöts 2009 har EU-parlamentarikerna fått större makt och beslutanderätten har blivit mer utbredd. Vi ska inte heller glömma att ca 60 % av all lagstiftning i Sveriges riksdag är beroende av EU. De viktigaste skälen är att EU, oavsett vad man tycker om det, påverkar samhället och din vardag väldigt mycket. Det handlar om EU:s inre marknad, jordbrukspolitik, klimat, arbetsmarknad, kampen mot terrorism, krishjälp, migration samt fri rörlighet för arbete och studier. Om svensk lagstiftning står i strid med EU-lagstiftning är det den senare som gäller.

De stora frågorna i såväl den svenska som den internationella debatten är klimatet och migrationen. Men det allra viktigaste argumentet för att rösta är att vara med och stoppa utvecklingen av den högerextremism som har vuxit sig allt starkare i Europa senaste decenniet. Individuellt har de flesta EU-länder inte särskilt stort inflytande på världspolitiken, men genom samarbete är EU en maktfaktor globalt sett.

EU – ett fredsprojekt som innehåller antidemokrater

EU är i grunden ett fredsprojekt, med sitt ursprung i efterkrigstidens Kol- och stålunionen 1952. I EU-valet har vi möjlighet att säkerställa att demokratin segrar, så att representationen i Europaparlamentet stämmer överens med hur folket vill att arbetet i EU ska fortlöpa.Vårt val och vilka vi röstar på handlar uppenbarligen inte bara  om vilket parti vi väljer. Vårt val och vilka vi röstar på, handlar även om vilka partigrupper dessa väljer att ingå i. På så sätt kan vi se till att antidemokrater på vänster- och högerflankerna inte får mer makt. Framför allt är det högerextremistiska partier som har skördat stora framgångar.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag 9 juni röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.


Marine Le Pen, partiledare för franska ultranationalistiska National Rally (RN), har flörtat med Giorgia Meloni, den högerextrempopulistiska och nationalkonservativa italienska premiärministern, om att starta en ny högerextrem ”supergrupp”. Le Pen har insett att de högerextrema partierna är väldigt splittrade i Europaparlamentet och ser möjlighet att forma en partigrupp som skulle kunna bli den näst största partigruppen i Europaparlamentet.

Myt: ”Folkutbytes-teorin”

Alla som säger eller hör begreppet ”folkutbyte” bör veta var det kommer från, och vad det står för. Nedsättande och avhumaniserande termen ”importerad röstboskap (från MENA-länder)” ingår i denna grovt rasistiska, högerextrema, främlingshatande lögnpropaganda.

SKMA har skrivit mycket om det. Läs:

https://skma.se/2024/05/sds-hatpropaganda-om-folkutbyte-ar-farlig/

Myt: ”Islamofobi finns inte”

Inte sällan då en diskussion kommer att handla om islamofobi hamnar sakfrågan i skymundan. Detta görs genom att påstå att begreppet ”islamofobi” är påhittat för att slippa ta ansvar för den egna främlingsfientligheten. Huruvida det är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.


Det finns andra former av intolerans med efterleden -fobi, t ex homofobi, kristofobi, afrofobi, xenofobi och funkofobi. Som en parallell till att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat är begreppet ”funkofobi” ett relativt nytt begrepp. Ordet togs med i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) första gången 2015, men hade använts av aktivister och funktionshinderrörelsen i flera år före det.

Vi på Motargument har i vår terminologi-serie gjort en grundlig genomgång av begreppet islamofobi.

Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt. Likt övriga begrepp jag nämnde ovan är företeelsen tyvärr högst närvarande i vårt samhälle.

Ett annat ord som används för företeelsen är ”muslimhat”, som är en parallell till ”judehat”. Det är beklagligt att allvarliga företeelser inkluderande hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. I debatten kan det vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.

Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör det för att de hävdar att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det allt som oftast så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.

Det är viktigt att vi skiljer på begreppen islam, islamism (politisk islam) och radikal islamism. Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion som, likt andra religioner, yrkar på att regler ska följas och plikter ska utföras. Islamism (politisk islam) innebär en strävan att förena religion med politik, vilket innebär att samhället ska genomsyras av religionen, också i juridisk mening. Radikal islamism innebär att man genom terror och våld ska uppnå total makt över samhället. Denna form av islamism är att betrakta som extremism och ska bemötas därefter.

När jag i debatten möter personer som duckar frågan och sitt ansvar när det kommer till hat och fördomar mot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på de andra begreppen jag nämnde i början av denna text. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp). Apropå icke vedertagna begrepp tål begreppet ”oikofobi” att nämnas. I grunden är det en psykiatrisk term som innebär aversion mot hemmiljön, eller en onaturlig rädsla för det egna hemmet. 2004 stal filosofen Roger Scruton ordet och omvandlade betydelsen till att beskriva personer som påstås förkasta den egna kulturen till förmån för andra kulturer. Det har sedan anammats av högerextrema.

Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Motargument: Terminologi – homofobi/heterosexism

Motargument: Islamofobi och kristofobi

Motargument: Terminologi – afrofobi

Språktidningen: Xenofobi

Motargument: Terminologi – funkofobi

Förbundet unga rörelsehindrade: Funkofobi – ett nytt ord i SAOL

Motarguments terminologi-serie

Motargument: Terminologi – islamofobi

Forum för levande historia: Islamofobi

Motargument: Terminologi – islamism

Motargument: Myt: Oikofob

Muslimhetsen skapas medvetet i svenska nyhetsmedier

Gästinlägg av Civilgranskaren

Vi måste prata om muslimhatet, Sveriges näst största hatbrott efter antisvart rasism (BRÅ, 2023/2024). Samtidigt som hatet växer, censureras kritiken metodiskt på svenska mediers sociala plattformar, trots att hatet många gånger uppmuntras genom redaktionernas reportage.

Bara i veckan sändes den kontroversiella intervjun med rektorn på Vivallaskolan i Örebro. I P4 Örebros reportage insisterade rektorn Lena Sörbö på att använda ordet “radikaliserade” för att beskriva vanliga muslimska traditioner. P4 Örebro publicerade Sörbös religionshets okritiserat. Denna normalisering av hatiskt språk får konsekvenser för attityden mot den stigmatiserade gruppen (Hall, 2013).

För Stockholms moské startade torsdagsmorgonen med att sanera efter två omgångar av vandalism, följt av ytterligare två attacker, dagen därpå. Det rör sig bland annat om hotfullt, xenofobiskt klotter och olika rasistiska och nazistiska repressalier. Krossade rutor och inristade hakkors vid entrédörrarna. Trots allvarliga läget har inget offentligt fördömande gjorts från kommunens sida, säger statsvetaren Mohamed Amin Kharraki. – Det är inte första gången Stockholms moské utsätts för vandalism och rasistiska hot. För några veckor sedan mottogs ett pulverbrev, och en bombattrapp som placerats vid huvudentrén. Inte heller detta fördömdes av någon officiell person eller mediehus. Att marginaliseras för en trosuppfattning är brott mot religionsfriheten, säger statsvetaren. Tystnadskulturen kring hatbrotten i det offentliga – följer svenska muslimer som ett växande hot genom vardagen. //CG

Länk till intervjun med Lena Sörbö, rektor på Vivallaskolan i Örebro

Länk till Civilgranskarens Instagram-konto


Källa: BRÅ, Stockholms Moské, Kharraki, CG-granskar SR.