Herbert Kickl, FPÖ:s ledare i Österrike, och Viktor Orbán, Ungerns premiärminister, höll 29 maj 2025 tal vid den årliga internationella högerkonferensen CPAC (Conservative Political Action Conference) i Budapest. De torgförde båda den klassiska konspirationsteorin och desinformationen om att Europas befolkning bokstavligen håller på att bytas ut.
Det som herrar Kickl och Orbán propagerar för är alltså Renaud Camus’ konspirationsteori om ”det stora utbytet” (Le Grand Remplacement). I korthet handlar den om att den vita ”rasen” skulle vara hotad och att det påger en av eliten iscensatt och medveten process där befolkningen byts ut och att den i framtiden kommer att vara i minoritet. ”Det stora folkutbytet” har stora likheter med Bat Ye´ors seglivade myt om ”Eurabia”, dvs det påstådda ”muslimska övertagandet av Europa”, och den nynazistiska myten om ett påstått ”folkmord på vita”. Den senare tar avstamp i just ”det stora utbytet”.
Tankegodset är såväl antisemitiskt, eftersom det inte sällan är judar som pekas ut som ansvariga för det s k ”folkutbytet”, som islamofobiskt, då det ofta är muslimer som pekas ut som de som skulle vara de som ersätter befolkningen. Konspirationsteorin växlar mellan att vara antisemitisk och islamofobisk, och ibland är den både och.
Kickl, ledare för ultranationalistiska och EU-skeptiska FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs), ger uttryck för att han är anhängare av konspirationsteorin:
”Det som händer i Europa är ingen tillfällighet. Det är resultatet av en agenda, en medvetet kontrollerad etnisk och kulturell omvandling. För migrationen stoppas inte, nej, den organiseras, främjas och glorifieras. Icke-statliga organisationer är inte ädla hjälporganisationer, de är en del av smugglingsnätverk med ett politiskt och ideologiskt uppdrag”. (Källa: Remix)
Skärmdump från X 250530
FPÖ är numer Österrikes överlägset största parti med mellan 34 och 36% av folkets röster i opinionsundersökningarna. Vidare talar Kickl i sitt anförande om att Österrike inte skulle vara ett immigrationsland, och att det aldrig ska bli ett. Han säger att integrationen skulle vara en lögn, då han menar att majoriteten anpassar sig till minoriteten, och att landet har blivit en ”all inclusive-klubb” för människor som rest långväga för att utnyttja ”våra framgångar”.
Viktor Orbán, Ungerns premiärminister och partiledare för ultranationalistiska och högerkristna Fidesz (med dryga 50% av rösterna i senaste valet), gav uttryck för samma konspirationsteori vid samma konferens:
”Det som händer i våra städer är enkel matematik. Det handlar inte om integration, utan om organiserat befolkningsutbyte”. (Källa: Remix)
Skärmdump från X 250530.
Orbán uttrycker vidare att Europa ska ha en kristen kultur, nationalistiska skolor samt ett samhälle där rädsla inte existerar. Han menar att ”vi ska vara stolta över våra länder” och att dessa delar utgör en del av den ”patriotiska planen”.
Vi på Motargument har tidigare berört konspirationsteorin om ”det stora utbytet”. Vi har också rett ut omöjligheten i teorin, då den förutsätter saker som inte är förenliga med verkligheten, nämligen att
alla muslimer och judar skulle vara radikala fundamentalister
alla utomeuropéer skulle vara muslimer
en människa inte skulle kunna bli svensk/österrikisk/ungersk oavsett hur många generationer som passerat
Dessutom ska vi vara på det klara med att
statistiken som presenteras är kraftigt överdriven
vetenskapen som refereras till är oseriös
trenden är att födslotalen sjunker globalt: även utomeuropeiska kvinnor föder färre barn
trenden är att utomeuropeiska kvinnor i Sverige/Europa föder färre barn än vad de gör i ursprungslandet
I förra veckan publicerade SD-kopplade nätbloggen Samnytt en lång, onyanserad, artikel angående ”chocksiffror” på påstådd ökning av antalet moskéer i Sverige. Siffran de har snickrat ihop redovisar en ökning på 4 200 % under 25 år. När Motargument kontaktar Myndigheten för stöd till trossamfund, som Samnytt (utan att länka) använt som källa, får vi veta att det inte finns några registrerade siffror att tillgå vad gäller antal moskéer eller kyrkor i Sverige.
Den högerextrema nätbloggen Samnytt tar alla möjligheter att bedriva onyanserad, icke-faktabaserad ”journalistik”. Inte sällan handlar artiklarna om islam och muslimer.
Vi på Motargument betonar alltid vikten av att ha på sig de källkritiska glasögonen. Därför tog jag via mail kontakt med Myndigheten för stöd till trossamfund. I svarsmailet låter en handläggare meddela att det ”inte finns några siffror på hur många kyrkor/tempel/moskéer eller andra gudstjänstlokaler som finns eller används som sådana i Sverige”.
Skärmdump från svarsmailet Motargument fått från Myndigheten för stöd till trossamfund.
När Motargument begär ut mailkorrespondensen mellan Samnytt och Myndigheten för stöd till trossamfund får vi till oss att en rimlig uppskattning kan vara att det finns ett tiotal ändamålsenligt byggda eller -ombyggda moskéer i Sverige, och om man med moské menar muslimsk gudstjänstlokal så kan antalet vara i närheten av 300 stycken. Samnytt är snabba med att haka på siffran ”300”, vilken inte är absolut eller säkerställd. Ska man ge sig på att göra en jämförelse mellan antalet moskéer och antalet kyrkor är det rimligt och ärligt att utgå ifrån att det finns 10 moskéer i Sverige. Inte heller den siffran är säkerställd. Vi vet, mot bakgrund av att antalet kyrkor inte heller är registrerat, inte hur många kyrkor det finns. Att Samnytt är oärliga och använder siffror som inte är säkerställda på något sätt är föga förvånande. Längre ner i Samnytts artikel specificerar de, då de nämner Storbritannien, att det rör sig om moskéer OCH bönelokaler.
Samnytts antimuslimska skräckpropaganda sprids nu i sociala medier. I själva verket finns sju (!) moskéer i och ca 4 500 kyrkor i Sverige. Definitionen av moské respektive kyrka är att lokalerna ska vara primärt byggda för att vara just moskéer och kyrkor. Om vi räknar gudstjänstlokaler så har vi mängder av kapell, bönelokaler, andaktsrum och missionshus. Det finns alltså ingen statistik att tillgå.
Länk till Samnytts artikel (sparad i webbarkiv så att bloggen inte får klick):
I diskussioner om islamofobi hamnar ofta sakfrågan i skymundan. Genom att påstå att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat slipper man ta ansvar för sin främlingsfientlighet. Huruvida begreppet är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.
Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt.
Ett annat ord för företeelsen är ”muslimhat”, som en parallell till ”judehat”. Det är allvarligt att hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. Det kan vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.
Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör detunder förevändningen att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det nästan alltid så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.
När jag träffar på personer som duckar frågan och ansvar för sitt hat och sina fördomar gentemot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på annan främlingsfientlighet med efterleden -fobi, t ex xenofobi, homofobi, funkofobi, afrofobi och kristofobi. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp).
Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.
Detta är en kortare version av krönikan/mytknäckaren Myt: ”Islamofobi finns inte”. I den finner du adekvata länkar.
Kristdemokraterna är det parti i Tidöregeringen som, på många punkter, ligger närmast Sverigedemokraterna. En sak som numera förenar KD och SD är avskyn mot muslimer.
I grunden har KD och SD skilda ideologier vad gäller humanism, etik och människosyn. KD har historiskt sett värnat familjer och värderingar. På senare år verkar KD ha tappat bort sin ideologiska kompass.
På KD:s hemsida läser vi:
”Kristdemokrati står för demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund. Vi sätter människovärdet och familjen högt, och motarbetar alla former av totalitarism.” (Källa: Kristdemokraternas hemsida)
”Solidaritet kan definieras som den medmänsklighet och kärlek som utgår från den gyllene regeln – allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Vi vill värna alla människors liv, frihet och värdighet, oavsett geografiskt avstånd. Vi vill solidarisera oss med de svaga och förtryckta, sträva efter social rättvisa, utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis fördelning av samhällets goda. Alla räknas och omfattas av samhällsgemenskapen. Detta kallar vi för solidaritetsprincipen.” (Källa: Kristdemokraternas hemsida)
I takt med att SD har vuxit, och varit ledande i skrämselpropagandan om islam och muslimer, har det banat väg för KD att flytta fram positionerna vad gäller muslimfientlig retorik. Alltsedan 2018, då den första motionen om att stoppa offentliga böneutrop skrevs av Christian Karlsson och Hans Eklind, och Ebba Busch uttalade sig offentligt om att ”böneutrop inte hör hemma i Sverige”, har KD blivit alltmer explicita vad gäller islam och muslimer. KD:s nya hållning är populistisk och kan vara ett sätt att försöka stjäla väljare från SD. Problemet är att den misstänkliggör en religiös minoritet.
I motionen som årligen återkommit används argumentet att religionsfrihet skulle innebära ”frihet från religion”, dvs att vi inte ska behöva utsättas för religion i det offentliga rummet. Detta argument har Motargument bemött många gånger. Det finns inget i grundlagen, Europakonventionen, som står över svensk lag, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna eller Diskrimineringslagen som uttrycker att vi skulle ha rätt att slippa religion i offentligheten.
”För Kristdemokraterna är religionsfriheten central. Den är grundlagsfäst och ska så förbli.” (Källa: Expressen)
Debattartikeln är motsägelsefull, då Busch och Adaktusson å ena sidan säger sig värna religionsfriheten, och å andra sidan vill begränsa den.
Vi läser vidare i debattartikeln:
”Religionsfriheten är långtgående och ska värnas. Därför ska det till och med vara möjligt att knacka dörr för den som vill sprida ett religiöst budskap. Men det ska vara lika tillåtet för den boende att stänga den eller inte ens öppna om han eller hon inte önskar att nås av informationen.” (Källa: Expressen)
Motargument påminner om att som grundlagen och andra lagar står skrivna ska ingen behöva utsättas för religiösa yttringar i hemmet.
En av 15 punkter i KD:s ”Handlingsplan mot islamism, extremism och parallellsamhällen” från 2022 proklamerar ”Nej till institutionaliserade och återkommande böneutrop”, återigen med det felaktiga argumentet om vad religionsfrihet skulle innebära.
Likt SD försöker KD att ge sken av att de inte specifikt pekar ut islam och muslimer. Eva-Britt Sjöberg, gruppledare i KD Norrköping, påstår att
”Vi kristdemokrater säger nej till regelbundna institutionella utrop antingen de kommer från moskén, kristna kyrkor eller någon annanstans ifrån”. (Källa: Folkbladet)
Uttalandet är skenheligt mot bakgrund av att det inte finns några andra religiösa grupper i Sverige som önskar rätt till böneutrop.
I en intervju med Dagens Nyheter med rubriken ”Ebba Busch vill att EU betalar för återvandring: Islam måste anpassa sig” utvecklar Busch sin syn på islam och muslimer:
– Om vi inte klarar att stå upp mot ett islam som praktiseras på ett sätt som inte är förenligt med europeiska värderingar, då kommer Europa att gå förlorat. Islam måste anpassa sig, och de som inte är beredda att anpassa sin tillämpning av islam hör inte hemma i Europa eller i Sverige. (Källa: Dagens Nyheter)
Busch raljerar i intervjun om stening av kvinnor som inte bär slöja och att homosexuella kastas ut från höghus, och menar att personer som tycker att detta är rätt inte hör hemma i Europa ska ”flytta tillbaka till Iran eller Sudan”. På frågan om att dessa är brottsliga handlingar svarar Busch:
– Värderingsmässigt, och om islam tar sig uttryck på det sättet. Kontentan är att islam måste anpassa sig till den här bottenplattan, de grundläggande gemensamma värderingarna som gör Europa till Europa, som gör att vi kan leva i tolerans, fred och frihet med varandra. Det kräver också att vissa värderingar inte är valbara. Och är man inte beredd att ställa upp på det, då tycker jag att man ska ha förbrukat sin rätt att befinna sig här. (Källa: Dagens Nyheter)
Ebba Buschs och KD:s retorik är generaliserande och kollektivt skuldbeläggande. Det talas om att muslimer ska anpassa sig eller återvända hem. Det som ”glöms bort” är att islam är inte muslimer och muslimer är inte islam. Det finns många sätt att praktisera islam, och det finns många olika muslimer. Att bedriva häxjakt på islam och muslimer bidrar till ett splittrat och polariserat Sverige. Det är något som inte stämmer, med tanke på KD:s s k ”solidaritetsprincip”: ”allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vi ska inte spekulera. Vi ska inte tänka att en vit man som klär om till militärkläder och sen skjuter främst kvinnor med invandrarbakgrund kan ha agerat med rasistiska motiv. Nej, nej absolut inte. Att överhuvudtaget spekulera i att det handlade om rasism är rasism i sig.
Samtidigt är det helt okej att spekulera i att Salwan Momika dödades på grund av att han eldade koranen. Ja, vi kan till och med slå fast att det är vad det hela handlade om och att hans död därmed innebär en attack på hela det svenska samhället och kräver kraftfulla svar. Att det fortfarande är oklart vad motivet faktiskt var spelar ingen roll. Om någon som hetsat mot islam dör så MÅSTE det handla om att någon kränkt muslim bestämt sig för att personen ska dö.
Skärmdump från X 250211Skärmdump från Alice Teodorescu Måews blogg 250211Skärmdump från X 250211
Det är intressant att se hur Alice Teodorescu Måwe (KD) och hennes likar har noll problem med att göra koppling ”X sker och skapar en viss debatt som kan få någon att agera med våld” när det gäller muslimer, men när det kommer till vita västerländska män då kan samhällsdebatten och år av hetsande om inbördeskrig och samhällets kollaps pga invandrarna absolut inte ha med saken att göra. Hur denna dubbelmoral uppstår är inte ett dugg svårt att förstå.
Skärmdump från X 250219Skärmdump från SVT 250211
För djupt rasistiska islamofober som Teodorescu Måwe är muslimer helt enkelt inte riktigt människor och det är därför bara förväntat att de ska ”bete sig som djur”. Medan vita västerlänningar ju är civiliserade och rimliga. Så när de begår det vidrigaste våldsdådet i svensk historia så måste det helt enkelt finnas rationella förklaringar. ”Han var rasist” ses inte som rationellt nog, alltså kan det inte vara skälet.
Krönika av Paula D
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ytterligare en dom för hets mot folkgrupp, i detta fall muslimer, har fallit. Richard Jomshof (SD) rasar mot att Sverige numera skulle ha ”blasfemilagar”, och pekar på att det bara handlar om islam. Vi på Motargument påminner här och nu om att för Sverigedemokraterna handlar allt om islam. Det Jomshof gör är att ”glömma” att lagen om hets mot folkgrupp handlar om mycket mer än religioner.
För 30 år sedan gjorde SD sitt yttersta för att göra nationalsport av att vara antisemit. De senaste decennierna har fokus alltmer kommit att riktas mot muslimer. Tyvärr har SD fått betydligt mer gehör för sin hets mot muslimer. I ett inlägg på X där han kommenterar domen mot Salwan Najem skräder han inte orden:
Richard Jomshof på X 250203.
Att Salwan Momika, en av de mest kända koranbrännarna i Sverige, mördades för sina gärningar är inget annat än ett stort misslyckande för den svenska rättsstaten. Att hans kompanjon, Salwan Najem, nu döms till villkorlig dom och dagsböter för hets mot folkgrupp för fyra koranbränningar han sommaren 2023 genomförde tillsammans med Momika är däremot ett uttryck för att den svenska rättsstaten fungerar. Momika stod åtalad för samma brott som Najem.
”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.” (Källa: Riksdagen.se)
Jomshof insinuerar att man inte kan dömas för hets mot folkgrupp då det handlar om judar eller kristna. Ponera att någon ställer sig utanför synagogan i Malmö, bränner Tanakh (den judiska heliga skriften) och samtidigt spottar ur sig antisemitiska konspirationsteorier. Hade denna någon blivit åtalad för hets mot folkgrupp?
Jomshof har, genom sin frenetiska svartmålning och sitt utpekande av muslimer som fiender, till stor del lyckats med sin normalisering av muslimhat. Hans uttalande på X gör gällande att det enbart handlar om islam, vilket naturligtvis är direkt felaktigt. Däremot handlar det för Jomshof enbart om just islam och muslimer. Han har vid många tillfällen misskrediterat och uttryckt sitt förakt samt legitimerat hat mot muslimer. Hans tidigare uttalande ”– Jag tycker inte att man ska göra det, men man får göra det och blir de upprörda, så elda hundra till [Red. kommentar ”koraner”]” syftade till att elda på splittringen i svenska samhället.
SD har officiellt bytt ut antisemitismen mot muslimhat. Gång på gång illustrerar partiet detta med muslimfientliga uttalanden och, i detta fall, ifrågasättande av demokratisk, svensk lagstiftning. Det är motsägelsefullt att SD kallar sig ”Sverigevänner” samtidigt som de avskyr svensk lag. Att särbehandla en grupp är farligt och skapar splittring och polarisering. SD söndrar och härskar, och de nöjer sig inte förrän hatpropagandan mot islam och muslimer har vunnit allmän legitimitet.
Denna artikel är tredje delen i en trilogi. I denna del avhandlas SD:s Israelvänlighet.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
SD och Israel
Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etno-nationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.
Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.
Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.
Denna artikel är andra delen i en trilogi. I denna del avhandlas hur antisemitism och islamofobi båda är del av SD:s kärnpolitik.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik
Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.
Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Richard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
SD:s antisemitism
Utöver Åkesson är det dock få som har mage att förneka att antisemitism förekommer inom SD eftersom dess allra grövsta uttryck återkommer gång på gång inom partiets kretsar. För fyra år sedan redogjorde Maria Robsahm för 88 exempel på nazistiska uttryck bland SD-politiker i boken ”SD och nazismen”. Inför valet 2022 kartlade Acta Publica 289 valkandidater som kunde kopplas till högerextremism. Bland dessa fall var tre av fyra kandidater — totalt 214 stycken — från ett enda parti. Märkligt nog, partiet utan problem med antisemitism.
Det finns otaliga exempel på händelser och fakta som påkallar förnekelse eller avbön, även inom partiets toppskikt. Att Jimmie Åkesson gick med i partiet under ledarskapet av en uttalad nazist är en sådan sak. Andra exempel ligger närmare i tiden, såsom när det avslöjades att judehatet som spreds under pseudonymen ”afghan” kom från ett mejlkonto tillhörande SD:s ledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou. Eller som när partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt gick på sammankomst för nazister och drog naziskämt om judar under sin tid i SD:s ungdomsförbund. Partiet möter sådana avslöjanden med förnekelser, ursäkter och undanflykter eftersom man förstår att de skadar dess anseende bland den stora majoriteten väljare.
Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik
Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.
Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Rickard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.
Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etnonationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.
Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.
Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.
Vi behöver snacka lite om skillnaden i reaktionerna på Imane Khelifs och Lin-Yu Yings medverkan i OS. Exakt samma misstankar har skickats ut mot båda dessa kvinnor efter att de i sina respektive viktklasser slog sina ryska motståndare i förra VM. Efter det kom det plötsligt beslut att dessa två ”misslyckats” i könstester och de stängdes av från fortsatt tävlan mitt under pågående turnering. De hade alltså båda kört flera matcher innan de plötsligt stängdes av. Avstängningar som IBA vägrat lägga fram belägg för eller motivera.
IBA har stängts av som internationellt organ efter att det bl a uppdagats att de tidigare fixat matcher till fördel för ryska boxare och deras ledning står Putin nära. När OS drog igång kom därför icke-verifierade påståenden om att både Khelif och Ying har XY-kromosomer och höga testosteronnivåer. Inför OS har de dock inte failat något test, och bevis för bl a höga testosteronnivåer saknas helt.
Nu till skillnaden i reaktionerna. Khelif och Ying är ganska exakt lika framgångsrika i sina viktklasser. Efter Yings match mot Uzbekistans Sitora Turdibekova kom också utspel om det ”orättvisa” i att tävla mot en person med XY-kromosomer. Trots att det igen inte är något som bevisats att Ying har. Trots att anklagelserna alltså är densamma mot både Ying och Khelif, trots att de vinner i ungefär samma utsträckning och trots att motståndare använder anklagelserna mot dem när de är dåliga förlorare så är det Khelif den mesta uppståndelsen cirkulerar kring. Varför?
Svaret är tyvärr rätt enkelt. Det handlar om islamofobi och colorism. Colorism är hur rasism påverkar i ökande styrka ju längre ifrån ett ljushyat ideal någon anses vara. Östasiater möter många olika former av rasism och är utsatta i ett västerländskt samhälle. Samtidigt konstrueras rasismen till viss del runt östasiater som de ”bra, nästan vita” invandrarna. De som inte är ”som de andra” (läs bruna) människorna. I situationen Khelif och Ying blir det tydligt då så mycket fokus läggs på att just Khelif skulle vara så tydligt mycket mer av ett ”monster” än Ying där Khelifs mörkare drag överdrivs och hon tillskrivs ett kvinnohat som drivkraft som påstås vara talande för muslimer…
I länken till the Guardians artikel finns ett videoklipp där Khelif själv berättar om sin upplevelse kring hatet mot henne.
Motargument 