Etikettarkiv: integrationsproblem

Integrationsproblem

4. Myten om att "de samlas på samma ställe och vill inte integreras…"

Detta är del fyra i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”De samlas ju på samma ställe och vill inte integreras med det svenska samhället.”

Så kan det låta när vi för en diskussion om invandringen, som om det är invandrarna som har bestämt hur det skall vara, vilket det till största del inte är. Det är vad som händer när migrationspolitiken inte ser till det faktum att människor från samma land eller kultur gärna samlas eftersom det innebär en trygghet. Skulle en svensk flytta till Kina, som kan erbjuda samma standard som i Sverige, fast bara för den som har råd, så skulle denne förmodligen välja att flytta till någon del där det fanns engelsktalande personer (om det inte finns någon svenskby), åtminstone till en början för att det skall vara lite lättare att komma in i kulturen och förstå hur samhället fungerar.

Artikel 24

När någon stor katastrof (natur eller kultur) sker i olika länder så kommer det att innebära att många människor flyttar ifrån ett land samtidigt. Beroende på hur det ser ut i världen, och vart de unga som jag tidigare nämnde finns, så kommer olika länder att ta emot olika mängder av migranter från olika delar av världen. När Sverige behövde arbetskraft på 60-talet till 80-talet så var det oroligt i Turkiet och i Chile (för att nämna några). Vi tog då gladeligen emot massor av folk som kunde arbeta med att bygga upp vårt folkhem. Miljonprojekt, hemspråksundervisning och multi-kulti skulle se till att våra gästarbetare skulle känna sig välkomna och arbeta hårt för att den svenska ekonomin skulle kunna blomstra.

Problemen med 80-talets ekonomiska ”kriser”, den extrema devalveringen av kronan och slutligen finanskrisen i början av 90-talet gjorde att arbetslösheten växte, räntorna gick ner, liksom bostadspriserna och människor i Sverige började se på de tidigare välkomnade gästarbetarna med andra ögon. Lagom till denna ekonomiska svacka i svensk ekonomi så störtades diktatorn Mohammed Siad Barre i Somalia och landet kastades in i att bli en av världens mest dysfunktionella stater. Flyktingströmmen blev enorm. På Balkan startade inbördeskriget som slet Jugoslavien i stycken och innebar fruktansvärda etniska rensningar. Flyktingströmmen blev enorm.

Sverige var ett land som hade haft en öppen migrationspolitik eftersom vi var beroende av arbetskraftsinvandringen. Det förändrades i samband med de ekonomiska problem som nu rådde, migrationspolitiken hade dock inte följt med. Integration hade inte varit nödvändig eftersom det viktigaste var att de som kom till Sverige lärde sig språket behjälpligt och sedan tog ett av de jobb som behövde tas för att landet skulle kunna utvecklas. Nu fanns det inte längre samma arbetsmöjligheter och invandrare hade inte samma chans att få arbete — de började likställas med bidragstagare.

Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna — och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.

Kvar fanns immigranter från länder i kaos som beskylldes för problemen. En mentalitet som finns kvar på flera håll men som inte har någon egentlig grund. Den fungerar dock ypperligt för de som inte vill se de egentliga problemen utan mest vill ha en syndabock för de misstag som har begåtts. Skulle vi strypa invandringen helt så riskerar Sveriges ekonomi fallera ganska snabbt och om 20 år riskerar vi att skrika efter arbetskraft — utbildad eller ej.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Tänk dig att du sitter på ett tåg

Tänk dig att du sitter på ett tåg, och att det för en gångs skull är ett av dessa mytologiska tåg som faktiskt går i tid. Inget krångel, inget knussel, inga bekymmer –

Förutom ett.

Du har ingen biljett.

Märkliga saker händer i huvudet på den som sitter på ett tåg utan biljett. Det blir svårt att sitta still, slappna av. Det som skulle kunna vara en lugn, bekymmersfri resa blir en ångestladdad upplevelse där det gäller att både hålla huvudet kallt och agera ut sin rationella paranoia samtidigt. Männen i uniform kan komma när som helst, och även om det rent biologiskt inte är någon skillnad mellan en själv och medresenärerna så är skillnaden ändå större än ord kan förklara.

Foto: quiver, Flickr

De har råd att slappna av – du har det inte.  De har råd att tänka lugna tankar om vad de ska göra när de kommer fram – du har fullt upp med att oroa dig över ifall du över huvud taget kommer fram alls.

Nu kanske någon vill invända att det finns en lösning på just det här problemet. Det är väl bara att köpa en biljett! hör jag ropandes från läsarskaran.

Förvisso. Om det bara handlade om att åka tåg.

Men det handlar inte bara om att åka tåg. Det handlar om vardagen och livet. Om att alltid, i varje läge, behöva låtsas vara någon annan för att passa in. Om att veta att man, hur mycket man än anstränger sig, alltid kommer att vara den som är utan samhällelig biljett.

Den som blir ombedd att åka till sitt hemland, trots att man är född och uppväxt här.

Vill du tala om integrationsproblem?

Börja här.

3: Myten om att "de kommer hit och tar våra jobb och tär på våra finanser…"

Detta är del tre i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”De kommer hit och tar våra jobb och tär på våra finanser, fast de inte behöver det.”

Kostnader och bidrag är något som flitigt används när det gäller att diskutera de negativa aspekterna av invandring. Och det är klart att det kostar att ge pengar till någon som inte kan betala tillbaka. Frågan är väl hur man ska få de människor, som kommer från andra länder och inte kan bidra till samhället för att de inte har adekvat utbildning eller språk, att vara en del av den skattebetalande befolkningen? För om man betalar skatt på ett arbete som någon vill att man skall utföra så är man faktiskt (oftast) en del av tillgångarna för ett land, tillgångar som kan användas för att betala där det behövs. För att kunna förbättra detta så måste frågan tas på allvar, utan att nödvändigtvis vara så polär. Det behöver inte handla om att gilla eller ogilla invandrare. Det kan istället handla om hur vi kan ta tillvara på den tillgång som människor är och vilka krav vi kan/bör ställa på dem som kommer och på oss som tar emot dem.

Sällan kommer frågan om varför det finns så olika typer av invandrare. Varför vi gör så stor skillnad på invandrare beroende på vilket land de kommer ifrån? Varför de som kommer från vissa länder har lättare att integreras i det svenska samhället än vad det är för andra? Det är lätt att ha förutfattade meningar om en person, enbart baserat på dennes etniska bakgrund (det som kallas för fördomar). Att det är så tror jag att de flesta håller med om, varför det är så är däremot en annan fråga.

Look after the pennies and the pounds will look after themselves

När det gäller Sverige och de invandrargrupper som har kommit hit under de sextio år som vi haft en invandring till landet, så är det stora skillnader på hur vi ser på de olika grupperna, men detta är ju också ett internationellt problem. Det är inte bara vi som ser på ett speciellt sätt på människor från Somalia och på ett annat på de som kommer från Finland eller Iran.

Mentalitet och kultur brukar vara en stor mortelstöt när det gäller att åskådliggöra skillnader mellan olika migrationsgrupper. Kommer människorna från en kultur som liknar vår så är det lättare att ta till sig dessa människor och se dem som en del av samhället. Det är inte något egentligt konstigt och de människor som har en liknande kultur som vi har kommer från länder som har ungefär samma sak som vi; demokrati (med reservation för definition), folkval, inga väpnade strider inom landet, relativt stabil ekonomi och en något sånär fungerande statsapparat. Med andra ord, inte så mycket som talar för att dessa människor är flyktingar i någon större grad. Flyktingar kommer, främst, från länder som inte har en kultur och styre som liknar det vi finner i Sverige.

Orsakerna till varför människor flyttar ifrån olika länder kan vara många. Något som är sammanhållande är dock att det ofta flyttar många människor från ett visst land ungefär samtidigt. Vanligtvis flyttar flertalet till länder där människor från sändarlandet (det land som människor flyttar ifrån) redan flyttat. Det är inte så konstigt. Betänk om du skulle vara tvungen att fly från Sverige. De första val du gör (om du kan välja) är att välja att flytta till ett land som har stabil ekonomi, en liknande kultur och kanske möjligheten att leva ett fredligt liv utan att vara rädd för att bli dödad eller för att svälta ihjäl. Till din hjälp kan det vara bra om det redan finns svenskar i det landet som kan hjälpa dig att komma in i systemet eftersom det förmodligen inte fungerar på samma sätt som du är van vid. För att veta vilket det är så kan det vara bra om det finns någon anknytning till det land som väljs som mottagarland (det land som människor flyttar till).

De första som flyttar från ett sändarland är vanligtvis de yngre och de som inte har skaffat familj. De, liksom de som bor i väst/nord är mer mobila och har lättare att bryta upp med tryggheten hemma. Det är dessa som kommer att vara anknytningen till de människor som kommer i andra-, eller tredjevågen. Genom att ha etablerat ett liv i något land så öppnar det upp för att flera ska kunna komma, eftersom en viss kunskap om landet och dess samhällsstruktur har erövrats. Det finns få människor som flyr till länder utan att känna någon eller känna till något om landet, då brukar migrationen vara till grannländer och bestå av de flyktingar som är fattigast och flyr från de mest miserabla förhållandena. Vanligtvis är det inte de fattigaste, mest rurala individer som tar sig till Sverige – de har inte den möjligheten.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

"Man ska se upp med de där svenskarna"…

Hur hade det varit om det hade varit krig i Norden? Om det varit vi som tvingats fly för att överleva, eller för att kunna försörja oss? Om det varit vi som tvingats fly, eftersom valet stått mellan att vi prostituerar oss eller att vi lämnar landet? Om det varit vi som tvingats skaffa falska ID-handlingar? Vi som förföljts på grund av vår sexuella läggning?

Om det varit vi som misstänkliggjorts med ord som ”man ska se upp med de där svenskarna”!

Detta är temat för den lilla boken Om det var krig i Norden av Janne Teller. En bok som är liten och till utseendet ser ut som ett pass och börjar så här:

Om nästan hela Sverige, nästan hela Stockholm låg i ruiner efter bombnedslag. Om huset som du och din familj bor i har fått hål i väggarna, alla fönsterrutor krossade och taket bortslitet. Vintern är på väg, värmen fungerar inte, det regnar in. Ni kan bara vara i källaren. Din mamma har luftrörskatarr och håller på att få lunginflammation. Din äldre bror har förlorat tre fingrar på vänster hand i en minsprängning och går med i milisen mot dina föräldrars vilja. Din lillasyster har blivit skadad i huvudet av granatsplitter och ligger på sjukhus som inte har tillräcklig utrustning. Din farmor och farfar dog när deras vårdhem träffades av en bomb.

Att sätta sig in i hur andra människor har det är viktigt men inte alltid lätt. Speciellt inte om det är människor som varit med om saker som är helt annorlunda jämfört med det vi varit med om, i vårt trygga och lugna Sverige. Denna lilla bok vänder upp och ned på perspektiven och är bra att ge t.ex till ungdomar.

 

I sammetskjol och utanförskap

”Ursäkta mig, men det står en zigenarkvinna och målar naglarna borta vid accessoarerna.”

Romernas flagga

Jag var 16 år och inne på min tredje dag som sommarjobbare på Rusta. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera den upplysningen utan förmedlade den helt enkelt till en överordnad. Hur hon i sin tur hanterade situationen minns jag inte, men jag minns att det var mitt första sammanträffande med romer ute i samhället.

Minnet av episoden kommer till mig när jag ser på SVT:s Debatt (4/10 2012) där man i ett program avhandlar diskriminering mot romer på specifikt bensinmackar.

Nämner man ordet zigenare eller rom så tänker de allra flesta först på kvinnor i spetsblusar och stora svarta sammetskjolar. Därnäst kanske på män i kostymbyxor och loafers. Och därefter? På bilskojare, gårdfarihandlare, spågummor, ficktjuvar?

Enligt innehållet i etnologen Karl-Olov Arnstbergs kritiserade bok ”Svenskar & zigenare” lever svenska romer i förhållandevis hög grad i bidragsberoende, alkoholmissbruk och kriminalitet. Hans förklaring är att romernas kultur är stark och att de vill bevara den, vilket i sin tur lett till isolering, förtryck och diskriminering, samtidigt som romerna själva hyser lågt förtroende till majoritetssamhället som under historiens lopp förslavat dem, steriliserat dem, systematiskt mördat dem och kriminaliserat dem.

Jag finner det som en mycket rimlig utgång, om än inte försvarlig.

Romerna utvandrade av okänd anledning från Indien på 700-talet och spridde sig över hela Asien och Europa. Till Sverige tycks de ha anlänt under 1500-talet, att döma av en av Olaus Petris (1493-1552) historiska krönikor. De försörjde sig i den mån de fick tillfälle genom förgyllning, smide, hästhandel, musik och cirkus. På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att vistas i landet och även om detta upphävdes var det fortfarande förbjudet för romer att slå sig ner på en fast boplats. Detta förbud gällde för vissa grupper ända in på 1960-talet, varför majoriteten av romerna — trots att 4 års folkskoleutbildning var obligatorisk redan 1842 — inte hade rätt till skolgång då de inte var mantalsskrivna på en fast plats.
Under Förintelsen mördades hundratusentals, kanske så många som 1,5 miljoner romer och i Sverige tvångssteriliserades många romska kvinnor i ”rashygienens” namn. Lagen om tvångssterilisering kom anmärkningsvärt nog inte att upphävas förrän 1975!

Det skall förklaras att det finns många undergrupper av romer, varav de flesta talar någon dialekt av romanes eller romani chib som är ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Trots detta brister myndigheter när det gäller att publicera information på romani, vilket påpekas i det avsnitt av Debatt jag nämnde.
Bland dessa romska grupper är kaale, ofta kallade ”finska zigenare” den grupp som bär de karakteristiska sammetskjolarna. De talar finska och har tyvärr ofta inte hållit romani chib vid liv. Kanske är det en av anledningarna till att de ses som ”den lägsta kasten” av andra romska grupper. Den som blir sparkad tenderar själv att försöka sparka neråt.

Dessa är alltså de romer som syns mest, som blir misstänkliggjorda på grund av sin klädsel, som får klä skott för alla historier någon någonsin hört om romer, och som därför torde vara svårast att integreras i samhället.

Det är en sorglig historia, den om Europas styvbarn. De fick egentligen aldrig en riktig chans.
Den svenska staten som är ansvarig för så många övergrepp på romer genom tiderna har (efter flera hundra år) beslutat att försöka minska avståndet mellan romska grupper och det svenska samhället, i ett regeringsbeslut om ”strategi för romsk inkludering” från februari 2012.****
Frågan är nu om övriga Sverige, det vill säga du, jag och alla andra icke-romer är beredda att följa regeringens goda exempel?
Kanske något så enkelt som att hälsa på de romska grannarna, att inte tyst hålla med om det som sägs bakom deras ryggar.

För sanningen är den att detta inte är några människor som kan ”slängas ut direkt” vid minsta problem, vilket annars är en populär lösning på diverse problem enligt falanger på högerkanten. Det finns inget land att slänga ut dem till. Detta är svenska medborgare — ibland sedan många generationer tillbaka — och det är på tiden att vi erkänner det istället för att betrakta dem som något främmande inslag.
Romernas sak är vår!


Källor:
Karl-Olov Arnstbergs ”Svenskar & zigenare” (ISBN 91-7203-226-X)
Zoltan Barany ”The East European Gypsies: Regime Change, Marginality, and Ethnopolitics”
http://www.regeringen.se/content/1/c4/28/64/212fc81a.pdf

http://www.regeringen.se/sb/d/15562/a/186402

http://www.regeringen.se/content/1/c4/28/64/212fc81a.pdf

Myt: Mänskliga värderingar

trappa
… … …

Personer som påstår att de är kritiska till invandringspolitiken, argumenterar ofta att främmande människor från andra länder har andra värderingar. De insinuerar att svenskfödda skulle ha helt andra grundläggande mänskliga värderingar.

Frågar du beteendevetare eller psykiatriker så kommer de att nämna Maslows behovstrappa. Det är inte direkt en trappa, för det finns ingen tydlig prioritetsordning. Men beståndsdelarna är dessa begrepp: Kroppsliga behov, Trygghet, Kärlek, Gemenskap, Uppskattning, Självförverkligande.

Hus och Hem är en tydlig nödvändighet som uppfyller flera av ovanstående delar på olika sätt; skydd mot väder och vind; möjlighet att låsa in dina ägodelar på en säker plats så att du kan känna dig trygg när du sover och åker iväg till jobbet. Hur varje bostad är utformad, inredd och vilka kroppsliga behov du utövar och i vilka rum du gör det i skiljer sig åt i olika hem. Några anser att bostaden måste se ut som i de senaste heminredningstidningarna, och får ut en stor del av självförverkligande genom att renovera det och bygga om och förnya möblerna på olika sätt. Andra väljer billiga möbler och lägger en större proportion pengar på t.ex. kläder, hemelektronik eller en dyr bil.

Familjen är självfallet en aning varierande — över vilka individer och relationer som räknas in i familjen — beroende på vem man frågar. Några människor inkluderar svärföräldrar, och andra anser att deras närmsta vän och husdjuren ingår. Men oavsett vilka du räknar som dina familjemedlemmar så anser nästan alla världens invånare att familjen är viktig och de känner en stark tillhörighet och har ömsesidiga beroenden på varierande sätt till sina närmaste.

World Values Survey har sammanställt ett flertal enkätundersökningar med massor av värdefrågor till ett stort urval människor i väldigt många länder, och sammanställt till en databas som allmänheten kan få slå upp saker i. Utav de fåtal exempelländer som jag slog upp har lite mindre än 1% svarat ”inte så viktigt” eller ”inte alls viktigt” på frågan om hur viktig de anser att deras familj är. Jag provade bara att välja ut några länder som Iran, Irak, Bulgarien, Rumänien, Moldavien och Rwanda [se punkt 1 i illustrationen nedan, klicka på den för att förstora]

Mat är en nödvändighet för att överleva, näring för att må bra, en källa till glädje, och kan ge dig stor tillfredsställelse om du njuter av att laga mat och bjuda andra på goda festmåltider. Då är det en hobby och leder till gemenskap, men för några så kan mat även vara ett yrke och alltså vara en del som skänker trygghet genom ekonomi.

Enkätsvar
Klicka för att förstora.

Vad du väljer för ingredienser och recept till dina måltider är bara mindre detaljer och variationer på alla mattraditioner, trender och butiksutbud i alla olika regioner och världsdelar. Personligt tycke och smak, din uppväxt samt trender styr en ganska stor del av vad du gillar och uppskattar. Varje individ plockar från ett smörgåsbord, till sin egen unika mix av mångkultur. Alla prioriterar lite varierande och annorlunda jämfört med sina grannar över vad man väljer att lägga en större respektive mindre del av sin tid och inkomst på.

Arbete och fritid är också mycket högt värderat av nästan alla människor. I World Values Survey är det ungefär 7% som svarat ”inte alls viktigt” eller ”inte så viktigt” på frågan om hur viktigt de anser arbete vara. [se punkt 2 i illustrationen]

Intresse och engagemang för omvärlden är också ungefär lika viktigt för alla människor. Se punkt 3 i illustrationen så ser du att färre än 5% har svarat ”inte likt mig” eller ”absolut inte alls likt mig” på frågan om hur viktigt de anser det är att hjälpa grannarna eller andra människor i närheten. Jag har slagit på massor av frågor om politiskt, fackligt, miljö- eller idrotts- engagemang, tendenserna är generellt sett lika över hela linjen av samhällsfrågor och personliga åsikter.

Det som står ut av alla värdefrågor är hur viktigt människor anser att religion är, och hur ofta dom utövar sin personliga tro organiserat. Det mest uppseendeväckande är svaret från Iran. Se punkt 4, den gröna inringade raden, i illustrationen till vänster. Endast 21,3% av tillfrågade iranierna svarar att de närvarar på en religiös gudstjänst ”mer än 1gång/vecka”, 14,2% uppger 1 gång/v och hela 24% har svarat att de i princip aldrig går till en gudstjänst. [urvalsgruppen för denna fråga är 2,5 ggr fler personer än i den svenska undersökningen, så det är inte nån slump eller en felrepresentation det rör sig om]

Abraham Maslow ansåg att flera av de grundläggande behoven kan tillfredsställas samtidigt. Varje detalj i en människas liv kan uppfylla olika kategoridelar samtidigt, på lite olika sätt och i olika viktighetsgrad för olika individer beroende på intresse, personligt tycke, smak och prioritering. På samma sätt fungerar människan med växlande grupptillhörigheter och intersektionalitet. Alla människor har i stort sett exakt samma grundvärderingar, men var och en har bara lite olika varieringar, metoder och vanor kring alla ingående detaljer i sin egen unika mix av mångkultur och mångfald.

Nästa gång en socialkonservativ politiker från t.ex. Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna säger att en ”främmande” grupp inte delar våra s.k. ”svenska” värderingar, ska du fråga och ifrågasätta. Menar den politikern en människa som inte värderar familj, ett hem, mat i magen, utbildning, arbete och en inkomst?

Kanske försöker de på det här viset att avhumanisera främlingar? Pratar de så här, för att deras anhängare ska slippa känna dåligt samvete för att man vill försöka att stänga gränsen och riva upp Schengensamarbetet? Eller är det bara att man vill slippa skämmas för att vara rädda för helt vanliga människor?

———

Källor:
Wikipedia om Abraham Maslow
Maslows behovstrappa
World Values hemsida
World Values databas
DN Debatt — Andreas Johansson Heinö

Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem.

Ett gästinlägg av Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Den senaste tiden har vi kunnat läsa om hur ett medborgargarde förföljer bulgariska bärplockare i Kopparberg och om hur svensksomalier trakasseras i Forserum. Reportagen har lett till upprörda reaktioner. Vi har fått en debatt om varför brottsutsatta människor inte får det stöd de har rätt att förvänta sig från polisen och andra representanter för samhället och till slut inte ser någon annan utväg än att lämna Kopparberg och Forserum.

Christina Höj LarsenÄven om diskussionen handlat om människor som har sina rötter utanför Sverige, så har fokus för en gångs skull inte varit på de utsattas etnicitet utan på deras identitet som brottsoffer. Just därför har främlingsfientliga krafter inte lyckats använda berättelserna till att hävda att förföljelserna är invandrarnas och flyktingarnas fel.

Genom att även i andra debatter se till att fokus hamnar på de verkliga samhällsproblemen kan vi förhindra att debatten gynnar främlingsfientliga krafter. Låt oss därför sluta prata om flyktingar och invandrare och istället prata om arbetslösa, om människor som har svårt att hitta någonstans att bo eller som diskrimineras på arbetsmarknaden och om alla de som inte får utnyttja sin mänskliga rättighet att söka skydd undan förföljelser.

När vi pratar om invandrare och flyktingar tenderar just deras identitet som flyktingar och invandrare att bli förklaringen till problemet. Slutsatsen blir allt för ofta att de har sig själva att skylla. Dessutom hindrar problemformuleringen oss från att söka lösningarna på problemen utanför invandrings- och flyktingpolitiken.

Utlandsfödda hör till de grupper som drabbas hårdast av problem som arbetslöshet, bostadsbrist och dåliga skolor. Men vi behöver inte punktinsatser för att lösa problemet att invandrare har svårt att få jobb eller att flyktingar är trångbodda. Vi behöver en generell politik som gör att fler jobb skapas, fler bostäder byggs och kvaliteten på utbildningen höjs. Låt oss därför diskutera hur en sådan politik kan se ut. Det hindrar inte att vi samtidigt behöver diskutera vad vi kan göra åt att olika grupper diskrimineras, oavsett om det handlar om äldre, människor med funktionsnedsättning eller om romer och afrosvenskar.

Arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet är verkliga problem. Låt oss diskutera olika lösningar på dem istället för att prata om hur mycket invandring Sverige tål. Vi behöver inte vara överens om hur lösningen ser ut, men vi kan väl enas om att vi får en mer givande debatt om vi diskuterar de verkliga problemen. Vi bör inte heller ta flykting- och invandringsfrågorna som gisslan för att föra fram förslag på andra politikområden. Att påstå att vi måste välja mellan fri rörlighet inom EU och att bevara allemansrätten, eller att vi inte kan ha både en mänsklig flyktingpolitik och justa jobb till justa villkor, är att låta debatten utgå från att människor med rötter utanför Sverige är en belastning för Sverige snarare än en resurs.

Arbetslöshet, bostadsbrist, dåliga skolor och usel äldreomsorg är problem vi har tacklat förr. Vi löste dem genom att tillsammans bygga en välfärdsstat där unga fick utbildning och gamla slapp hamna på fattigstugan. Varför skulle lösningen se annorlunda ut idag bara för att många av dem som nu behöver ett jobb och någonstans att bo heter något annat än Andersson, Pettersson eller Lundström?

/Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

 

När det enda som finns är svart eller vitt

Världen är ett färgglatt ställe att vara på. En del länder är kanske mer kontrastrika än andra, och då menar jag genom krig eller andra umbäranden. Sverige, på det stora hela, är dock ett land där det finns många färger och nyanser.

Det är något som verkar ha gått Sverigedemokraterna helt förbi. Deras politik verkar se världen ur ett helt svartvitt perspektiv – vilket jag på ett sätt känner igen, eftersom jag själv har ett liknande seende. Skillnaden mellan mig och Sd är att min värld är svartvit ur ett visuellt perspektiv, medan deras är svartvit ur ett socialt, ekonomiskt och idébaserat perspektiv. Till skillnad från Sd kan jag också välja vad jag vill se i svartvitt, om jag vill se det i svartvitt, eller om jag för en gångs skull vill välja att se det i färg – eller åtminstone i en gråskala.

Problemet med Sd’s politik, som jag ser det, är att för dem är det antingen eller. Jag tänker bland annat på hur de ser på brottslighet bland invandrare, och hur de på något sätt missar att en ung man från ett land i krig, troligen har svårt att anpassa sig till en helt ny kultur som dessutom inte befinner sig i krig. Och det är givet att han har det problemet. Det vore väldigt märkligt om han inte hade det. Tyvärr är det ju så att detta ibland kan resultera i att nämnde unge man hänfaller till kriminalitet, och det är på det stora hela destruktivt och allmänt sett som dåligt. I Sd’s värld är det antingen eller. Antingen ska denne man anpassa sig och helst assimileras till 100%, eller så ska han utvisas. Man ger ingen tid eller direkt möjlighet för honom att få till exempel psykologisk hjälp att ta sig igenom traumat från det krig och eventuellt den familj och de vänner han lämnat bakom sig. Han får heller inte någon ytterligare hjälp att anpassa sig till det nya samhälle han befinner sig i.

Något annat jag tycker att Sd har missat helt och hållet, är att ett mynt alltid har en fram- och en baksida.  De verkar ha tappat förmågan att se världen ur något som helst annat håll än sitt eget. Det här, anser jag, är att verkligen aktivt välja hur man vill se världen (läs gärna min krönika om seendet). Det är skrämmande eftersom det också visar på hur både politiker och anhängare till Sd har förlorat sin empati. Att inte kunna föreställa sig hur en annan person har eller har haft det är ett väldigt stort minus för en politiker. Att inte förstå att det är viktigt att ibland ta hand om och hjälpa andra människor så att de på sikt ska kunna återgälda detta genom att bli en självklar del av samhället. Att inte förstå att den ekonomiska biten inte är en förlust, utan en omfördelning av pengar som hela tiden är i rörelse.

Det här med den förlorade empatin gäller för övrigt även i debatt med människor av annan åsikt än Sd eller partiets anhängare. Jag har skrivit om det tidigare, skriver det igen och kommer troligen att skriva om det vid något annat tillfälle; personer med främlingsfientliga åsikter kan inte ta kritik för vad de säger eller gör. Oavsett vad man säger (om man inte håller med dem, förstås) så är man en fiende. Jag förstår inte riktigt hur de tänker när de i en så kallad debatt, inte gör något annat än anklagar och kommer med diverse statistik som åtminstone jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig till (men då är jag å andra sidan väldigt skeptisk till statistik överlag). De klarar inte av att hantera motpartens ifrågasättande av deras siffror eller andra så kallade fakta, eller för den delen vart de hittat sin statistik. Det enda de gör är att fräsa och spotta som svar.

I rasisternas värld är det enkelt att leva och veta vad man ska göra. Antingen är det svart eller så är det vitt. Man väljer den ena sidan och strider mot den andra. Så enkelt är det.

"Omvänd rasism" är också rasism!

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Tommy Deogan

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

Är det en sak som jag verkligen vill lära mina barn så är det vara stolta över sitt land, Sverige. Där de kan gå till skolan utan att behöva oroa sig för regnande bomber, där de utbildar sig, där de skaffar sina egna familjer, där deras farbror ligger begravd men kanske framförallt, för att deras land hjälper — och tar emot människor i nöd ifrån andra länder. Det, om något, är verkligen någonting att vara stolt över. Oavsett om inte deras skolor sjunger den Svenska nationalsången på skolavslutningar, tar jag dom stolt i händerna och sjunger så att hela taket lyfter.

Kanske ligger det en extra motivation i detta för mig, då jag aldrig riktigt kunnat släppa de åren i min tidiga grundskola då jag fick uppleva rasism på nära håll för första gången. Under min uppväxt och bland mina vänner i Hallonbergen samt generationerna 1975 – 1980 fanns det inga som helst tankar på vem som var svensk eller inte svensk. Hallonbergen var väldigt integrerat och alla umgicks med alla. Det handlade snarare om hjärtat och vänskapen man bar på, snarare än hudfärgen.

Sedan skedde någonting som jag aldrig förstod. Etniska grupper började dra sig till varandra, Iranier med Iranier, Turkar med Turkar och Somalier med Somalier. Vad som blev tydligast var hur gruppen ”svenskfödda” ungdomar hamnade längst ner på stegen i dessa gruppers ögon. Till den grad att många med denna så kallade ”omvända” synen ofta gick bet. Bara för att en kille var svensk trodde man att han var en enkel måltavla som man både kunde kalla för ”tönt” och sedan hoppa på. Dock slutade allt för ofta dessa slagsmål i att den Svenskfödde stod upp, och tittade ner på den andre som i sin tur kom tillbaka med en armé av kompisar för att hämnas på ”svennen”.

Detta var ingen ”isolerad händelse” som jag vet att många skolor och kommuner, även min egen, ville få det till. Det var så omfattande att det nästan vallfärdade svenskfödda ungdomar som tröttnat på denna rasism till extrema högergrupperingar. Väl där satte man en stämpel på honom, att vara ”på glid”. Vad som dock från den tiden till skrivande stund konstant varit mest på glid är vuxenvärld, skola och kommun.

Denna form av rasism där svenskfödda barn och ungdomar får ta så mycket skit, dagligen, är det knappt någon som vill se eller höra talas om. Men den existerar, den existerar i bred utsträckning. Resultatet av detta hamnade, om möjligt, än mer på glid. Svenskfödda ungdomar drog sig antingen till destruktiva grupperingar eller förvandlade sig själva till, ”icke-svenskar” (?) Det totalt snedvridna i detta är att svenskfödda barn och ungdomar i invandrartäta miljöer själva började bryta och medvetet försämra sitt svenska tal. Man kunde nästan tro att de kommit ifrån mellanöstern igår när man hörde dom prata. Vilket gäller ännu idag. Att vara ”svensk” blev så synonymt med att vara en tönt, mes och svag individ. Till denna grad existerar den s.k. ”omvända” rasismen.

Enbart orden ”omvänd rasism” talar sitt tydliga språk om hur vi ser på saken. Rasism gäller endast och enbart om svenskfödda eller vita riktar den emot icke-svenskar eller icke-vita. I andra fall heter det ”omvänt”. Dock är den rasismen precis lika mycket — och lika vidrig rasism som den, i våra sinnen ”korrekta”. I allt annat gäller regeln att man själv måste kunna må bra, för att hjälpa andra. Men inte när det kommer till detta. I en nödsituation på ett flygplan handlar det om att själv sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. Detta är inte för att man är en egoist, tvärtom. Kan man själv inte andas är sannolikheten stor att barnet bredvid inte får på sig sin mask heller.

Alla dessa populära s.k. ”coacher” skriker ut sina mantran; ”Kan du inte älska dig själv, kan du heller inte älska andra…!” och vi köper detta med hull och hår! Alla älskar sig själva, men endast lagom mycket.

Om vi implementerar detta mantra till Sverige, Svenskar och invandrare så blir det genast skrattretande. Är det någonting vi inte får vara, av någon orsak, i detta land så är det att vara stolta över det. Stolthet över Svea Rike blir genast synonymt med Nazism. På liknande trångsynta sätt blir jag lika förbluffad över människor som kallar supportrar för huliganer, för att de hejar på ett lag, bär lagets halsduk eller uttrycker sin stolthet över att heja på just det laget. Det är en skrämmande trångsynthet och okunskap, så att man blir rädd. Säga vad man vill om USA, men en sak har de lyckats med. Det är att skapa Amerikaner — såväl infödda som inflyttade. Hur kan det komma sig att det skulle klassas för ”rasistiskt” om den Svenska polisen, likt den Amerikanska, hade den Svenska flaggan på jackor, bilar och foton? Vet vi överhuvudtaget vilket land det är vi lever i själva?

De enda gånger då man får uppleva den Svenska stoltheten och gemenskapen är vid ett fotbolls-VM eller EM, eller utomlands. Utomlands blir alla tok-svenskar och både kramar samt middagsbjudningar delas ut till alla andra Svenskar, endast för att de är Svenskar. Skulle man så endast bjuda på en kaffe till någon lika okänd här hemma, i tunnelbanan skulle man troligtvis klassas som psykiskt sjuk och polis skulle tillkallas. Direkt.

Väl hemma i Sverige igen så återgår vi till vår vardag. En vardag där Svenska barn i vissa miljöer tidigt får lära sig och växer upp med det faktum att de inte får vara stolta över sitt moderland, där alla andra nationers flaggor utgör stoltheter, förutom deras egen. Framförallt, där Svenska barn och ungdomar ”emigrerar” på plats, önskar de vore av annan nationalitet och förlorar så väl tal som den viktiga Svenska kulturen.

Jag själv är född i Sverige, med föräldrar från Indien. Mina barns mamma är Svenska och mina barn är Svenskar. Det är jag förbannat stolt över, och det skulle inte förvåna mig en sekund om någon eller några läsare av denna text hädanefter även kallar mig för rasist! Men jag är inte rädd för att bli kallad ”rasist” och jag kan bara önska att många fler ”Svenskfödda” också släpper den rädslan för att ersätta den med sunt förnuft, rättvisa och en insikt på skillnaden mellan att älska, stolthet samt rasistiskt förakt.

Genom alla år har jag knappt sett en enda artikel eller nyhet som belyser den rasism i Sverige som vi kallar för ”omvänd”. Trots att tusentals barn lider av den, dagligen och bokstavligt talat skäms över att vara födda i Sverige.

Bo Hansson säger ”Svarting” i radio, och det blir ett ramaskri som heter duga. En lärare på högstadiet kallar en av sina elever för ”Svenne”, och ingen bryr sig. Vi måste börja bry oss. Vi måste visa vägen för nya generationer barn och ungdomar att det är helt okej, snudd på en självklarhet, att man skall vara stolt över — och älska sitt land. Vi, vuxna, måste börja lära oss skillnaderna. För så länge vi blundar, lider minst lika många Svenska barn och ungdomar som icke-svenska barn och ungdomar av den fula, vidriga, trångsynta och kunskapsfattiga rasismen. Den är varken ”omvänd” eller ”vänd”. Den är vad den är!

Precis som den Svenska flaggan länge, uppenbarligen, har erövrats av extrema högertankar har de även lagt monopol på ordet ”omvänd rasism.” De enda som kan neutralisera och normalisera detta är vi själva. Kanske är det så att ingen vågar tala om denna ”omvända rasism” då det har blivit ett starkt mantra för högerextrema och främlingsfientliga tankar. Tar man orden i sin mun innebär det kanske att man blir klassad som ”rasist”. Även denna extremt omfattande och snudd på feg rädsla måste också brytas. Svenska lärare vågar inte se problemet i skolkorridorer och agera, om han eller hon skulle nämna att det finns en ”omvänd rasism” är rädslan påtaglig för att denne själv blir anklagad för att vara en. Är vi verkligen så rädda om vad andra människor, som varken betalar vår hyra, ger oss mat på bordet eller bidrar med någonting i våra liv, tycker om oss?

Även för oss antirasister, så är den Svenska flaggan vår flagga. Ordet ”omvänd rasism” existerar fortfarande och den är lika vidrig som den ”andra” rasismen vi alltid talar om.

För oss är denna typ av rasism, den ”omvända”, precis lika viktig att bekämpa, belysa och prata om. För mig är rasism inte ålagd någon hudfärg eller tillhör något etniskt ursprung. Vare sig den visar sig gentemot en icke-svensk till en svensk, eller tvärtom så är den precis lika feg, okunnig och fyrkantig. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag hör att Sverige skulle vara bättre utan Svenskar. Precis som jag hör att Sverige skulle vara ”bättre” utan icke-svenskar. Inget av dessa tankesätt ter sig vara mer intelligent än den andra.

I Sverige talar vi så ofta och stolt om våra demokratiska rättigheter, inte minst när vi blickar emot ”andra länder”. Men hur bra är detta egentligen när vår nations flagga knappt vågar användas, för att den anses vara ”stötande”. Likaså upplevs det vara ”rasistiskt” att sjunga vår egen nationalsång. Kanske är det därför vi super oss dyngraka och skriker ut nationalsången på charterresan, lika ofta som ett alarm på snooze. Vi vågar inte ens använda och belysa ord som ”omvänd rasism”. Allt detta har extremhögern lagt beslag på, och vi sitter snällt och tittar på helt tysta. Vi gör dom dessutom den stora tjänsten att vi accepterar att de lagt beslag på det, genom att själva vägra vifta med flaggan, sjunga vår egen nationalsång eller belysa den ”omvända rasismen”.

Personligen är jag och min granne de enda som har den Svenska flaggan på vår uteplats hissad året runt. Mina föräldrar invandrade ifrån Indien på 70-talet, och min grannes fru invandrade ifrån Thailand runt 2005. Vi har båda fått höra att den kan vara ”stötande”. Det jag finner mest stötande är; de som anmärker på att Svenska flaggan kan vara ”stötande”, hur de själva gått på extremhögerns erövringar och att de accepterat dessa. Min andra tanke är; ”Vet de själva om vilket land de bor i?” 

/ Tommy Deogan, gästkrönikör

Det där om invandring, ekonomi och brottslighet…

Det här med överrepresentation av utrikes födda i brottsstatistiken är ibland en lite knepig sak. Det är viktigt att undvika att generalisera negativt om, och peka ut alla individer i en grupp, men samtidigt blir vi inte av med problem som finns, och kan inte hjälpa människor som hamnar i knipa på grund av dessa, om vi inte vet att problemen finns och diskuterar dem.

Det är den här statistiken som debatten om brottslighet bland utrikesfödda handlar om. Den finns i BRÅ:s rapport från 2005. Det är statistik över registrerade anmälningar för brott (inte domar).

Ur BRÅ:s rapport från 2005

Personer födda i utlandet: 12% misstänkta för brott. Personer med båda föräldrarna födda i utlandet: 10% misstänkta för brott. Personer med en förälder född i utlandet: 7.1% misstänkta för brott. Personer med två föräldrar födda i Sverige: 5% misstänkta för brott.

Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU.

Det säger sig själv att det blir lite speciella förhållanden med denna form av statistik. Eftersom den visar misstänkta för anmälda brott och inte dömda människor. Men man får en fingervisning att siffrorna om utrikes födda stämmer även för domar, om man ser på fördelningen bland folk som sitter på kriminalvårdsanstalt.

28% av de som sitter i fängelse är utländska medborgare (15% av dessa från Norden). En övervägande andel av de andra har så kallat utländskt ursprung. Kriminalvården har inte statistik på detta, men det kan alla berätta som haft kontakt med kriminalvården.

Överrepresentation

Detta är en av många överrepresentationer som finns. Det finns fler faktorer att ta hänsyn till.

Om man tittar på statistiken över anmälningar som BRÅ gör, ser man att 3,5 ggr fler män än kvinnor finns i statistiken över anmälda. 2,5 ggr fler personer mellan 15-17 år jämfört med alla som är äldre än 41 år och 2,5 ggr fler personer som är utrikesfödda jämfört med svenskfödda med svenskfödda föräldrar.

Socioekonomiska förhållanden spelar också roll. Låginkomsttagare anmäls 5 ggr oftare än höginkomsttagare. Personer med endast grundskola är 6 ggr vanligare i statistiken än personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samma överrepresentation, 6 ggr, gäller för socialbidragstagare jämfört med alla som inte tar emot socialbidrag.

Så ser fakta ut. Vad gör vi med dessa fakta?

Ja, man måste ha ett hjärta av sten för att inte se statistiken över t.ex. misstänkta med afrikansk bakgrund, och inte beröras av det och vilja göra något åt det. Det finns problem här av någon anledning. Socioekonomiska faktorer spelar en roll, helt säkert också strukturell rasism, att polis och myndigheter behandlar afrikaner negativt. Kanske spelar olika lagar och sedvanor från respektive land som invandrare kommer från, också en viss roll.

Att blunda för denna statistik, och inte debattera detta, anser jag vara lika hjärtlöst som att sprida rasistisk dynga om alla som har utländskt ursprung.

Uppgifterna i tabellen borde uppmuntra folk att vilja göra något åt problemen, inte dölja problem som finns. Men det finns ingen anledning att börja generalisera om folk, eller sprida rasistiska myter, på grund av detta.

Det förstår man om man tittar bakåt i tiden, på hur det var i Sverige en gång.

Migration till städerna förr, invandring idag

Om man studerar rättegångsprotokoll från 1700-talets och 1800-talets Sverige, eller de sociala rapporterna om t.ex. prostituerade, ser man en överrepresentation av brottslighet bland migranter.

Migranterna då var invandrare från andra länder, men framför allt var det folk som flyttat inom Sverige, som skåningar, dalslänningar, norrlänningar och andra.

Denna migration kallas för urbanisering i våra historieböcker.

Folk har alltid sökt sig till städerna, men de senaste 200 åren har detta skett i större utsträckning än tidigare sekler. De som flyttade till städerna strax före och under den industriella revolutionen, hade ibland lite pengar och ambitionen att förbättra sitt liv, men oftare var flytten en nödlösning.

Folk flyttade till staden för att de var fattiga och saknade jobb. Ibland flyttade de för att de svalt därhemma. Ibland för att de blivit socialt utstötta.

Sexuellt utnyttjade pigor kunde till exempel fly till staden från sina hembyar, undan skammen att ha blivit utnyttjad, undan kyrkans, överhetens och grannarnas fördömande blickar. Ofta flydde även män och pojkar som brutit mot någon morallag.

Många av dem hamnade i Stockholm.

”Invandringen” till Stockholm

Situationen blev inte alltid bättre i Stockholm. ”Immigranterna” tvingades ta de sämsta jobben. Det var de som plockade hästskit från gatorna, bar toahinkar, blev pigor och drängar och tog de tunga jobben i de få industrier som fanns. Hade de tur kunde de bli gesäller och utöva hantverk. Men långt ifrån majoriteten fick det så.

Statistiken över hemlösa (lösdrivare), prostituerade och brottslingar visar att de fick det tufft. Men de levde iallafall. Det kan vara svårt för oss att föreställa, men det var nog bättre att vara fattig prostituerad på Kungsholmen 1868 än att vara död i svält.

Man kan läsa i protokollen från Stockholms domstolar, om ”invandraren” från Lund, arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, som arresterades som lösdrivare 1886.

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf Arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin att han är född den 2 mars 1852 i Lunds stad samt oäkta son af Ogifta Elisabeth Lundberg, att han är senast mantalsskrifven jemväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Adolf Fredriks församling, att han fostrats hos Prosten Jönsson i Staby till 7 års ålder, då han kommit hit till staden…

Eller Carl Eric Vesterlund, ”invandraren” från Arboga som 1819 dömdes till hängning för mord. Änkan Rangdina Svenningsen som kom hit från Norge under unionen mellan Sverige och Norge 1891 och häktades för lösdriveri. Elisa Laura Larsson från Värmland som åkte fast för prostitution och lösdriveri 1886, två år efter hon rymt från sin man.

De individuella berättelserna är många.

Då och nu

Det fanns folk som förr i tiden sa att det var folken från andra landskap som var problemen. De var rasister, men rasister som ansåg att folk från andra landskap, speciellt bönder, var dummare och mer tjuvaktiga än folk i städerna.

Ofta hänvisade de till statistiken. Som om statistiken över brottslighet bevisade deras rasistiska teorier om att skåningar var sämre människor.

Men vad hade hänt om man i Sverige för kanske 130 år sen hade beslutat att sluta att ta emot folk från landsbygden?

Hade Sverige kunnat utvecklas då? Resultatet av en sådan politik hade troligen blivit en kombination av hungersnöd i landsbygden och ekonomiskt kaos i städerna. Städerna behövde arbetskraft till fabrikerna och som kunde ta alla andra jobb.

Det man lätt glömmer är att det var en win-win-situation för alla. Även de som ”invandrade” till städerna vann på det; till och med de som tvingades ta skitjobb. Men nöden var stor, även om nöd väl på ett sätt kan betraktas som bättre än svältdöd.

Men idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler och Socialdemokrater gemensamt ta strid för bättre livsvillkor för även fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man sa: ”vi gör något åt det, tillsammans”!

Rasisterna har fel!

Rasisterna har fel. Sverige behöver invandring. Vi har inget val. Invandring är en investering i vår framtid. Människor är investeringar och inte kostnader.

Dessutom gör de fel när de drar samtliga individer från främmande kulturer över en kam.

Men även folk som inte vågar röra vid den känsliga statistiken om brottslighet, liksom den om socioekonomiska faktorer och mäns överrepresentation, har fel.

Folk för 120 år sen som ville lösa de sociala problemen gjorde inte detta genom att blunda för faktiska förhållanden i t.ex. arbetarklassen, utan genom att använda fakta för att förändra Sverige.

Jag vet inte vad ni anser. Jag anser att statistiken att 25% av personer födda i Norra Afrika och övriga Afrika (utom öst) misstänkts för brott är skrämmande. Det är även skrämmande att många med utländsk bakgrund verkar hamna i brottslighet.

Min första tanke är att vi behöver diskutera detta, ta fram mer uppgifter och genast sätta in insatser för att göra något åt det. Jag ser tecken som tyder på mänskligt lidande när jag läser statistiken. Vad ser du?