När det enda som finns är svart eller vitt

Världen är ett färgglatt ställe att vara på. En del länder är kanske mer kontrastrika än andra, och då menar jag genom krig eller andra umbäranden. Sverige, på det stora hela, är dock ett land där det finns många färger och nyanser.

Det är något som verkar ha gått Sverigedemokraterna helt förbi. Deras politik verkar se världen ur ett helt svartvitt perspektiv – vilket jag på ett sätt känner igen, eftersom jag själv har ett liknande seende. Skillnaden mellan mig och Sd är att min värld är svartvit ur ett visuellt perspektiv, medan deras är svartvit ur ett socialt, ekonomiskt och idébaserat perspektiv. Till skillnad från Sd kan jag också välja vad jag vill se i svartvitt, om jag vill se det i svartvitt, eller om jag för en gångs skull vill välja att se det i färg – eller åtminstone i en gråskala.

Problemet med Sd’s politik, som jag ser det, är att för dem är det antingen eller. Jag tänker bland annat på hur de ser på brottslighet bland invandrare, och hur de på något sätt missar att en ung man från ett land i krig, troligen har svårt att anpassa sig till en helt ny kultur som dessutom inte befinner sig i krig. Och det är givet att han har det problemet. Det vore väldigt märkligt om han inte hade det. Tyvärr är det ju så att detta ibland kan resultera i att nämnde unge man hänfaller till kriminalitet, och det är på det stora hela destruktivt och allmänt sett som dåligt. I Sd’s värld är det antingen eller. Antingen ska denne man anpassa sig och helst assimileras till 100%, eller så ska han utvisas. Man ger ingen tid eller direkt möjlighet för honom att få till exempel psykologisk hjälp att ta sig igenom traumat från det krig och eventuellt den familj och de vänner han lämnat bakom sig. Han får heller inte någon ytterligare hjälp att anpassa sig till det nya samhälle han befinner sig i.

Något annat jag tycker att Sd har missat helt och hållet, är att ett mynt alltid har en fram- och en baksida.  De verkar ha tappat förmågan att se världen ur något som helst annat håll än sitt eget. Det här, anser jag, är att verkligen aktivt välja hur man vill se världen (läs gärna min krönika om seendet). Det är skrämmande eftersom det också visar på hur både politiker och anhängare till Sd har förlorat sin empati. Att inte kunna föreställa sig hur en annan person har eller har haft det är ett väldigt stort minus för en politiker. Att inte förstå att det är viktigt att ibland ta hand om och hjälpa andra människor så att de på sikt ska kunna återgälda detta genom att bli en självklar del av samhället. Att inte förstå att den ekonomiska biten inte är en förlust, utan en omfördelning av pengar som hela tiden är i rörelse.

Det här med den förlorade empatin gäller för övrigt även i debatt med människor av annan åsikt än Sd eller partiets anhängare. Jag har skrivit om det tidigare, skriver det igen och kommer troligen att skriva om det vid något annat tillfälle; personer med främlingsfientliga åsikter kan inte ta kritik för vad de säger eller gör. Oavsett vad man säger (om man inte håller med dem, förstås) så är man en fiende. Jag förstår inte riktigt hur de tänker när de i en så kallad debatt, inte gör något annat än anklagar och kommer med diverse statistik som åtminstone jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig till (men då är jag å andra sidan väldigt skeptisk till statistik överlag). De klarar inte av att hantera motpartens ifrågasättande av deras siffror eller andra så kallade fakta, eller för den delen vart de hittat sin statistik. Det enda de gör är att fräsa och spotta som svar.

I rasisternas värld är det enkelt att leva och veta vad man ska göra. Antingen är det svart eller så är det vitt. Man väljer den ena sidan och strider mot den andra. Så enkelt är det.