Detta är del fyra i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

Så kan det låta när vi för en diskussion om invandringen, som om det är invandrarna som har bestämt hur det skall vara, vilket det till största del inte är. Det är vad som händer när migrationspolitiken inte ser till det faktum att människor från samma land eller kultur gärna samlas eftersom det innebär en trygghet. Skulle en svensk flytta till Kina, som kan erbjuda samma standard som i Sverige, fast bara för den som har råd, så skulle denne förmodligen välja att flytta till någon del där det fanns engelsktalande personer (om det inte finns någon svenskby), åtminstone till en början för att det skall vara lite lättare att komma in i kulturen och förstå hur samhället fungerar.

När någon stor katastrof (natur eller kultur) sker i olika länder så kommer det att innebära att många människor flyttar ifrån ett land samtidigt. Beroende på hur det ser ut i världen, och vart de unga som jag tidigare nämnde finns, så kommer olika länder att ta emot olika mängder av migranter från olika delar av världen. När Sverige behövde arbetskraft på 60-talet till 80-talet så var det oroligt i Turkiet och i Chile (för att nämna några). Vi tog då gladeligen emot massor av folk som kunde arbeta med att bygga upp vårt folkhem. Miljonprojekt, hemspråksundervisning och multi-kulti skulle se till att våra gästarbetare skulle känna sig välkomna och arbeta hårt för att den svenska ekonomin skulle kunna blomstra.

Problemen med 80-talets ekonomiska ”kriser”, den extrema devalveringen av kronan och slutligen finanskrisen i början av 90-talet gjorde att arbetslösheten växte, räntorna gick ner, liksom bostadspriserna och människor i Sverige började se på de tidigare välkomnade gästarbetarna med andra ögon. Lagom till denna ekonomiska svacka i svensk ekonomi så störtades diktatorn Mohammed Siad Barre i Somalia och landet kastades in i att bli en av världens mest dysfunktionella stater. Flyktingströmmen blev enorm. På Balkan startade inbördeskriget som slet Jugoslavien i stycken och innebar fruktansvärda etniska rensningar. Flyktingströmmen blev enorm.

Sverige var ett land som hade haft en öppen migrationspolitik eftersom vi var beroende av arbetskraftsinvandringen. Det förändrades i samband med de ekonomiska problem som nu rådde, migrationspolitiken hade dock inte följt med. Integration hade inte varit nödvändig eftersom det viktigaste var att de som kom till Sverige lärde sig språket behjälpligt och sedan tog ett av de jobb som behövde tas för att landet skulle kunna utvecklas. Nu fanns det inte längre samma arbetsmöjligheter och invandrare hade inte samma chans att få arbete — de började likställas med bidragstagare.

Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna — och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.

Kvar fanns immigranter från länder i kaos som beskylldes för problemen. En mentalitet som finns kvar på flera håll men som inte har någon egentlig grund. Den fungerar dock ypperligt för de som inte vill se de egentliga problemen utan mest vill ha en syndabock för de misstag som har begåtts. Skulle vi strypa invandringen helt så riskerar Sveriges ekonomi fallera ganska snabbt och om 20 år riskerar vi att skrika efter arbetskraft — utbildad eller ej.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8