Etikettarkiv: en värld

Jorden har inga gränser. De finns bara i våra huvuden.

Gästkrönika av Erik Laakso

Jag har funderat rätt mycket över frågan om vad det är i Centerpartiets förslag till idéprogram, som upprör. Jag kan ju förstå varför sverigedemokrater och andra invandrarkritiska personer, anser det här med fri invandring vara så illa. Men hur kommer det sig att hyfsat hederliga sossar och vänstermänniskor avfärdar det med en fnysning? Jag har något som kanske kan kallas för en hypotes även om den började som en gnagande och obehaglig känsla.

The Earth seen from Apollo 17
Ser du några nationsgränser?Harrison Schmitt / Foter / Public domain

Det finns få som är så högljudda och krävande på samhällets insatser när det gäller integration, mänskliga rättigheter och allas lika värde som just vänstermänniskorna. Men när det kommer till fri rörlighet över alla gränser, fri invandring, då tar det stopp. Det kallas till och med ”stolligheter” på sina håll. Men när man först måste deklarera att man är positiv till en generös flykting- och invandrarpolitik, för att sedan frankt deklarera att det helt naturligt och oomtvisteligt måste vara omgärdat av tydliga regleringar, står man bara lite högre upp i samma bruna grop som fullblodsrasisterna.

Orsaken till det går att spåra i den för vänstern allra viktigaste frågan. Sina egna medlemmars arbeten. Alltså vill man inte ha en fri och oreglerad invandring, då det riskerar att göra just det rasister i alla tider, anklagat invandringen för. De tar våra jobb. Det leder till att partister ropar ”Go home” till byggarbetare från andra länder och det leder till krav på reglerad, minskad, invandring av såväl flyktingar som anhöriga och arbetskraftsinvandrare. Därför bygger man upp murar för att förhindra invandrare att leva, bo och arbeta i Sverige. Det kan vara blockader som den ökända i Vaxholm. Det kan vara krav på att få godkänna vilka som ska få arbetskraftsinvandra till landet. Det kan vara röster om stopp för mer invandring. Värnandet om den som flyr sitt hemlands helveten, kommer alltid komma i andra hand efter värnandet om den egna välfärden.

Därför kommer inte heller vänstern klara debatten med de främlingsfientliga utan att avfärda dem som rasister, nazister, fascister, dumma i huvudet och allmänt blåsta. En taktik som givetvis inte kommer leda till att någon av dem ändrar sig. Ska man hårddra det, och det ska man, blir i så fall rasismen endast en fråga om antal i slutänden. De vill alla reglera, begränsa, hindra och stoppa. De som vill öppna gränserna och välkomna den som gitter försöka bygga en ny framtid i vårt land, kallas samtidigt för stolle. Men eftersom rasism inte är en fråga om siffror utan en fråga om värderingar, måste frågan om vilka värderingar som styr, ställas.

Liberalismen är den ursprungliga vänstern på det politiska spelbrädet och ur liberalismen uppstod arbetarrörelsen. Socialismen är en begränsande avart som lagt beslag på vänsterns tankegods. Stängda gränser och isolation är inte främmande för socialisten, det kan vi se fortfarande i vår nutid. Variationerna inom ideologin är endast en fråga om beräkningar. Grunden är att det måste räknas. Det är en sida som Socialdemokrater i vårt land måste göra upp med. Sluta stäng portar för de som vill vandra. Låt folk röra sig som de önskar.

Men det kommer kosta. Det kommer krävas förändringar. Vi kan inte hålla på bygga hinder för var och hur folk vill jobba. Vi måste låta varje individ själv avgöra sitt framtida öde. Kanske kommer det krävas en ny arbetsmarknad för extremt lågproduktiva uppgifter som inte kräver kunskaper. Även om det därmed också innebär helt andra lönenivåer än de vi är vana vid. Alternativet är nämligen inte speciellt uppmuntrande. Med våra höga murar mot människor som flytt för sina liv, kommer vi vara ansvariga för människors liv och död. Det är priset vi betalar för att stänga dem ute från vårt välstånd.

Gästkrönika av Erik Laakso

Ur svenska hjärtans djup

När man lyssnar på ungtupparna inom SD och de högerextrema rörelserna inser man att de verkligen har noll koll på vad det är som är genuint svenskt.
Historielösheten är skrämmande och man undrar om de aldrig haft kontakt med en enda människa född före kriget. Nu var jag lite orättvis, man måste inte ha talat med någon född på 1800-talet för att förstå vad det är som präglar svenskheten.
Det räcker med att läsa en skolbok från den tiden.Skolbok

Jag har i min ägo ”Läsebok för Folkskolan” utgiven 1899, min mormors läsebok.
En skolbok som berättar mycket om hur vi såg på livet och världen, hur vi präglades till att bli svenskar.
Nästan 900 sidor fyllda med sedelärande berättelser, lite samhällskunskap, lite berättelser om världen i stort, många bibelhistorier och dikter, ramsor och svensk historia.
Man får lära sig att vara dygdig och from, att vara strävsam och arbeta hårt. Att älska och ära sina föräldrar och fosterbygd. Att vara tacksam och ödmjuk.

Men mest av allt inpräntas i barnen det svenskaste av allt, att vara tolerant och gästfri.

Tolerans och gästfrihetSå här i juletid vill jag dela med mig en av de texter svenska barn lärde sig 1899, SD borde läsa den både en och två gånger. Jag riktar den speciellt till Lars-Anders Espert ordförande för SD i Bjurlöv. Sydsvenskan.se/omkretsen/sverigedemokraterna-barn-forfoljs-aldrig-1
Stavningen är korrekt, så här skrev man på 1800-talet.

 

 

 

Julkvällen

Den bleka månen sken på mon,
af hunger tjöt i klyftan lon,
och hundens skall ljöd långt i byn,
men vandraren gick vid skogens bryn.
I ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen vinterkväll.

Han skyndade sin trötta gång
på stigen, övferyrd och lång,
af barn och maka väntad hem;
han bar ett högtidsbröd åt dem,
på herregår´n i byn begärt.
De själfva länge bark förtärt.

Det börjar mörkna mer och mer,
då han en ensam gosse ser,
som sitter stum på drifvans rand
och andas i sin kalla hand.
Vid kvällens än ej släckta sken
han tycktes halft förstelnad ren.

”Hvart leder, arma barn, din stig?
Kom hen till oss att värma dig!”
Så sagdt, han tog den frusne med
och hann omsider gårdens led
och trädde in till stugans fest
med brödet och sin späde gäst.

Vid muren satt hans dagars tröst
med yngste barnet vid sitt bröst:
”Du dröjt så länge på din färd.
Kom hit, och sätt dig vid vår härd!
Och du också!” — Så öm, så lugn
hon ledde gossen närm´re ugn.

Och snart vid hennes vård man fann,
hur brasan mera lifligt brann.
Hon tycktes glömma bort sin nöd,
hon tog så gladt sin makes bröd
och bar det fram till aftonvard
med litet mjölk, i bunken spard.

Från halmen, glest på golfvet bredd,
till festen måltid, sparsamt redd,
de muntra barnen redan gått;
vid muren kvar blef gästen blott.
Hon tog den arme med sig då
och förde honom fram också.

Och när en tacksam bön var slut,
hon tog sitt bröd och delte ut.
”Välsignad är den godes skänk”,
så talte gossen från sin bänk,
och tåren i hans öga log,
när han den bjudna skifvan tog.

Hon ville dela, som hon delt;
i hennes hand var brödet helt.
Förvånad hon sitt öga fäst
på främlingen, sin späde gäst.
Hon undrar, och hon ser och ser:
han synes ej densamme mer.

Hans ögon brann som stjärnan klart,
hans panna lyste underbart,
från skuldran spridde sig hans dräkt
som dimmorna för vindens fläkt
och hastigt står en ängel där
så skön, som skaparns himmel är.

Ett saligare ljus gick opp,
hvart hjärta slog af fröjd och hopp.
Det var en oförgätlig kväll
uti det goda folkets tjäll,
och skönare var ingen fest,
ty ängeln blef hos dem som gäst.

–––

Sensmoral:
Var givmild och gästfri, ta helt oegennyttigt in främlingen att dela ditt hem och härd, det kan vara en ängel du bjuder in.
Det här är kärnan i svenskheten, den bit som SD totalt saknar, det som gör SD till det osvenskaste som finns.

Ha en fröjdefull Jul!

/Loan Sundman

Språk

För att känna tillhörighet, i en familj, en kultur eller i ett land så utgör språket en stor faktor. Jag minns när jag år 2001 tog steget och flyttade till Spanien för att studera spanska. Den första dagen satt jag och min rese-väninna på en restaurang i Malagá.

Vi började tala med servitören på engelska eftersom ingen av oss kunde ett ord på spanska. I Spanien har jag upptäckt att människor ogärna talar engelska, orsakerna som jag har fått veta till detta fenomen varierar. Konflikter sedan 1600-talet och Engelsk-Spanska krigen, att det är svårt med uttalet då det spanska språket skiljer sig avsevärt från det engelska, men också att man i Spanien tycker sig klara sig bra med ett av världens mest talade språk. Vad det än kan bero på så satt vi där på restaurangen och hade mycket svårt med kommunikationen. Vi var jättehungriga och servitören ignorerade oss ett litet tag, men lade sedan fram menyer, på spanska.

Vi bestämde oss för att ”Bocadillo de queso” inte lät så konstigt och lyckades till dem beställa en varsin coca-cola. Där satt vi med två stycken ostmackor och noll språkkunskaper i ett land som inte verkade vilja interagera med oss på engelska.

Ett plus med att inte kunna göra sig förstådd på engelska var att vi studerade lite extra mycket i skolan. Jag studerade bland annat maträtter för att kunna förstå vad jag beställde ute. Det blev också så att vi snabbt fick börja interagera med människor på spanska. Hade det varit lätt att göra sig förstådd på engelska i Spanien så hade min inlärning av det spanska språket inte gått lika fort som det gjorde. Jag levde i Spanien i ca ett år, studerade i tre månader och jobbade sedan i restauranger. Det var en oerhörd skillnad att prata spanska i skolan där det fanns tillgång till lexikon och duktiga lärare än att faktiskt på riktigt interagera med språket på en arbetsplats.

När jag kom hem till Sverige fortsatte jag med mina studier i det spanska språket på Universitetet i Stockholm och idag extraknäcker jag ibland som tolk. Ett varierande och roligt arbete — att hjälpa människor med att göra sig förstådda.

Intelligent kommunikation

Den kanadensiska forskaren Albert Mehrabian säger att när vi kommunicerar tolkar mottagaren vad vi säger genom att hämta 7 procent från orden, 38 procent från rösten och hela 55 procent från kroppsspråket. Detta bör rimligtvis gälla de människor som kommunicerar via ett talat språk.

Även om det är så, att vårt kroppspråk står för en väldigt stor del av kommunikationen av det vi förmedlar så kan jag tycka att det är oerhört svårt att göra sig förstådd med enbart det.

Under det året som jag bodde i Spanien deltog jag inte i särskilt djupa eller komplicerade diskussioner som handlade om livet eller politik. Många gånger tolkade jag orden fel när de sades för fort. Efter mina universitetsstudier har jag återvänt till vänner jag har i Spanien och upptäckt att människor där numer bemöter mig annorlunda. Som om jag vore mer intelligent då jag talar språket bättre. Jag deltar i alla diskussioner och människor pratar lika avslappnat med mig som de gör med någon som har det spanska språket som modersmål.

Jag har även haft stor nytta av det spansktalade språket i Sverige, det öppnar liksom upp möjligheter för mig att interagera med spansktalande människor som inte pratar så bra svenska. Jag kommer dem närmre och känner en slags tillhörighet till dem. Jag kan också tjuvlyssna på vad spansktalande människor säger till varandra utan att de vet att jag förstår. En tillgång jag ibland nyttjar på bussen eller tunnelbanan när jag lider av tristess. Däremot om jag befinner mig i ett rum med människor som talar både spanska och svenska så talar jag om att jag förstår och pratar spanska. Det har hänt några gånger att spansktalande människor talat med varandra i närheten av mig, utan att de inser att jag kan förstå, och sådant är bara obekvämt.

Det här med ett ”intelligent bemötande”, det var precis så jag upplevde det. Att de spansktalande människorna tog mig för att vara mer intelligent när jag började kunna det spanska språket flytande. Jag minns när jag växte upp och vi ibland skrattade åt en person som kommit hit från ett annat land och jobbade på den lokala pizzerian som sa ”Äta här eller i påsen?”. Klart att det lät roligt, men den personen som vi skrattade åt var en utbildad advokat ifrån Turkiet. Jag känner honom fortfarande och idag pratar han svenska betydligt bättre. Vilket gör att vi kan prata med varandra på ett helt annat sätt, då mina turkiska språkkunskaper är dåliga.

Så även om kroppspråket säger mycket, så är ändå språket som talas i landet man lever i viktigt att lära sig, för att kunna känna tillhörighet. Eftersom det då öppnas helt andra dörrar till att delta i landet och fler möjligheter till att exempelvis få jobb. Att sakna förmågan att uttrycka sig i språket som talas begränsar möjligheten att göra sin röst hörd.

Praktisk språkutbildning

Det finns olika tillvägagångssätt att lära sig språk. Och även olika sätt att ta emot människor ifrån andra länder. Jag till exempel lärde mig spanskan snabbare då jag blev tvungen att praktisera den direkt och fick jobba på en spansktalande arbetsplats.

Jag gjorde en gång en observationsstudie på en ung flicka från Colombia som började i den svenska skolan. Där upptäckte jag att de vuxna till en början undvek att sätta den lilla flickan i en situation där hon skulle bli tvungen att tala det svenska språket. All undervisning för henne bestod av att räkna i en enkel svensk mattebok utan särskilt mycket språk i, och läsa böcker på spanska. Böcker som exempelvis ”Rödluvan och vargen”, flickan var 12 år! Flickan kom hit ifrån en spansktalande skola där hon redan studerade geografi, religion, språk och matematik. Det var en rätt märklig syn att se hur de svensktalande barnen pratade om hur mycket av vår jord som består av sjöar och hav samtidigt som den spansktalande flickan läste i ”Rödluvan och vargen”. Nog tycker jag att de hade kunnat skrapa fram annat studiematerial, till exempel matteböcker/räkneuppgifter på spanska istället för att hon ska hamna efter i också de ämnena då det egentligen bara var det svenska språket som fattades.

En annan intressant grej jag observerade var att barnen inte verkade bry sig om att situationer kunde bli obekväma när de inte förstod varandra. När barnen hade bestämt sig för att fråga eller förklara något för flickan så kröp de på golvet, under bänkar, på bänkar och gestikulerade för att hon skulle förstå vilka ord de var ute efter. Det var en väldigt rolig observation och jag påminns om hur vi vuxna kanske ibland är alldeles för reserverade. Att tillåta sig själv att bli bortgjord eller låta bli att skratta om någon gör bort sig språkmässigt kanske är något vi vuxna kan lära oss ifrån barnen?

Språkets betydelse för interaktion och därmed integration har utan tvekan en stor betydelse.

Det finns människor som blir upprörda för att det överallt är översättningar till exempelvis arabiska, turkiska, kurdiska och andra icke-svenska språk. ”De får väl lära sig svenska”  har jag hört några gånger i denna upprörda massa. Ja, men innan de lär sig svenska så är det väl ypperligt bra om vi kan hjälpa till så de kan förstå enkla saker så som: hur man tar kontakt med vården, skolan, polisen, ingångar, utgångar och annat vardagsnyttigt.

Vi är ju ett mångkulturellt land och då tycker jag att det är väldigt humant att anpassa vissa saker efter det, som enkla beskrivningar på andra språk.

För många år sedan kom jag över en studie som påstod att tvåspråkighet skulle vara något negativt. Nu minns jag inte vart jag har lagt den studien eftersom jag tycker att det är en befängd tanke. Jag är inte heller en analytisk-knäcka-myt-människa-med-siffror-och-statistik, jag är krönikör här på sajten. Som krönikör finns det lite mer öppningar för att vara tyckande och tänkande utan att behöva backa upp det med formalia.

Hur som helst tycker jag att det är konstigt att människor vill vinkla flerspråkiga som något negativt. För min del har det öppnat upp oerhört mycket fler möjligheter då jag är trespråkig om jag räknar in engelskan. Jag kan ta del av de spansktalande kulturerna på ett helt annat sätt än om jag inte skulle kunna tala det språket. Det har gett mig många fina spansktalande vänner och minnen. Jag får dessutom jobb jag inte annars hade fått, som tolk bland annat.

Tänk er själva vilken nytta Sverige har av globaliseringen och flerspråkiga människor. Vi förbättrar ju möjligheterna att bedriva handel med varor och tjänster internationellt med flera språk. Svenskt näringsliv tjänar faktiskt på att ha flerspråkiga medarbetare. Svenska företag kan skapa goda arbetsrelationer och mer exporter till och kanske bättre priser på import från exempelvis arabisktalande länder för att inköpare och säljare är människor som kan prata både flytande svenska och arabiska. Det är ju definitivt roligare om människor betraktar möjligheterna och vinsterna med att ha flerspråkiga medarbetare än tvärtom.

”Hemspråket”

Det finns människor som menar att hemspråket begränsar individens förmåga att utveckla det svenska språket och på så sätt hindrar ”integreringen” för individen i det svenska samhället. Jag ser snarare hemspråket som en bra möjlighet att fortsätta hålla det språket levande och utveckla det också.

Min sons pappa pratar både arabiska och svenska. Jag  har varit ensamstående i många år och vi inte har pratat så mycket arabiska med grabben så hans kunskaper i det språket är väldigt få. Jag har fått förklara upprepade gånger för skolan som han går i varför han ska ha hemspråk då han själv inte kan det så bra. Vissa hemspråkslärare har antytt att för att min son ska få gå på hemspråkslektionerna så ska han ha vissa grundläggande kunskaper innan. Kraven för att bli beviljad hemspråk är ju inte kunskaperna i det utan att det aktivt talas i hemmet. Vilket det gör, dock inte hemma hos mig men väl hos hans pappa och i deras familj. Att kunna göra sig förstådd i sin egen familj är att kunna känna sig fullständigt delaktig. Alltså att känna ”tillhörighet”.

En person sa till mig ”Jamen då får väl hans familj lära sig svenska då!”. Det är lite ologiskt eftersom hela hans familj inte bor i Sverige utan lite utspritt i världen. Men de kommer ofta hit och hälsar på, till exempel förra vintern då min sons farfar dog. Då hade de en fyra dagars lång sörjefest och sedan begravning. Där talades det bara arabiska och min son kände sig ganska så utanför. Visst hade jag kunnat jobba hårdare för att min son ska lära sig arabiska hemma, men med en frånvarande pappa och det att jag inte kan språket så har det inte varit så lätt. Nu går min son i alla fall på hemspråkslektioner i skolan vilket jag ser som utomordentligt bra. Om jag bidrar med att lära honom spanska så får han ytterligare ett stort språk i sitt liv som öppnar upp framtida möjligheter. Jag ser det som en självklarhet att hemspråk är en rättighet i skolan i ett mångkulturellt land, och jag kan inte se något negativt med att vara flerspråkig.

Språk ger möjligheter och tillhörighet också till sin egen historia.

Sverige bör nyttja flerspråkiga människor för att öka den internationella handeln, företag som gör det borde skylta med det för att inspirera andra företag. Efter det år som jag bodde i Spanien och lärde mig spanska — och lyckades göra bort mig fullständigt med felsägningar — idag hade jag inte skrattat åt någon som sa ”Vill du äta här eller i påsen?”.

/ Anna Siekas

Kultur — vad är det egentligen?

Det allra första människor brukar svara, när jag frågar om kultur, är att det är; konst, teater, sång, statyer, tavlor och historia. Ja, det är alla de sakerna. Att svara enkelt på den frågan är väldigt svårt eftersom kultur är så mycket. Det närmaste en förklaring jag kan komma är ”ett gemensamt sätt att uppfatta världen”. En kultur är alltså inte föreskrifter, lagar eller regler för ett land utan det är hur människor gemensamt uppfattar världen.

Det krångliga är att kultur inte bara utgör hur människor i en viss geografisk del uppfattar världen utan kultur existerar var vi än rör oss. Kulturen du tillhör då du umgås med din familj, när du är på arbetsplatsen, i skolan eller i fotbollslaget kan skilja sig nämnvärt emellan varandra. Förutom att du har olika kulturer (förhållningssätt till världen) var du än rör dig så är också kultur ett ”uttryck”. Det kan hända att det nästan går att se på en person vilken kultur de tillhör på deras kläder eller till och med frisyrer, eftersom det är vanligt inom kulturer att människor också väljer ett gemensamt uttryck — för att känna tillhörighet med varandra eller för att de tror att det ska vara så.

Så förutom att kultur är en gemensam ”överenskommelse” om hur världen bör fungera så är det också ett gemensamt sätt att uttrycka sig.

Det är så enkelt att låta sina förutfattade meningar styra sin uppfattning av världen. Alltid när du möter en människa som du inte känner så skapar dina tankar en ”bild” av vem den här personen är. Det sker ganska omedelbart. Det första vi ser hos en människa är dess ”uttryck”. Uttrycket kan spegla just den här personens ”kultur”. Ibland är det enklare att se ”vem” personen är och ibland svårare. Kanske har personen en ”punkfrisyr” och piercingar, en slöja, dyr kostym, second-hand-kläder och rufsigt hår eller rakat huvud och ”bombarjacka”, tatueringar, genomskinliga kläder, löst sittande kläder, ja det kan vara vad som helst hos en person som ger dig en bild av ”vem” den här personen är.

Är det farligt att skapa förutfattade meningar om en för mig helt främmande människa? Jag skulle vilja svara nej, så länge som jag är öppen för att lära känna den här personen utan ”bilden” som jag skapade vid ett första ögonkast. Om jag är villig att låta mina förutfattade meningar svepa mig förbi i samma takt som jag lär känna den här personen. Vad som är farligt är att förutfatta att människor är och tänker på ett visst sätt bara för att de kommer från en viss ”kultur”. Ordet ”är” ger en definitiv bild och väldigt lite utrymme för mig att skapa min egen bild av en ny person.
Cops greeting
Paphio / Foter / CC BY-NC-SA

Nu varnar jag er för att jag kommer att generalisera något, då detta är nödvändigt för att beskriva vad jag menar. Vi börjar med något ur min vardag. Detta är min observation och min sanning;

När jag bodde i Spanien så observerade jag att i Spanien pratar många med en högre ton och gestikulerar mer med kroppen än vad de gör i Sverige. Det första jag tänkte då är att människor i Spanien är mer ”framåt” och har ett mycket större självförtroende än människor i Sverige. Där jag kommer ifrån är människor lite mer ”avståndstagande” och har en större ”privat zon” än människorna i Spanien.

Kindpussar till exempel, jag är van att ta i hand och direkt skapa en meters mellanrum emellan mig och den för mig främmande personen jag hälsar på. Innan jag börjar med att krama människor och pussa på dem så har vi ofta känt varandra ett tag. Men i Spanien behöver man inte ens känna en person för att dela ut pussar.

Kan jag dra några slutsatser av mina observationer? Ja, att människor är olika och att vi uppträder olika för att vi kommer ifrån olika kulturer. Inget är mer rätt än det andra, däremot är det enkelt att skapa sig förutfattade meningar i dessa ”kulturella möten”. En person i den ”spanska kulturen” kan titta på mig och tycka att jag är avståndstagande, känslokall, ytlig och blyg. Att den personen tycker det om mig betyder givetvis inte att jag ÄR allt det där men i den personens ögon kan det verka som så eftersom jag uppträder på ett sätt som i den personens kultur beskriver just de egenskaperna. Om det nu hör till vanligheten att man kindpussas och pratar högt med mycket kroppsspråk och möts av en person som inte gör allt detta så kan det skapa just DE förutfattade meningarna.

Vänder vi på det hela så kan det också hända att personer som är vana vid den s.k. ”svenska kulturen” ser några människor som kommer från Spanien som talar på det sätt DE är vana. Vilket i sin tur kan göra att en person här i Sverige kan tycka att de verkar burdusa, gåpåiga, nonchalanta och högljudda.

En lärare som jag lärde känna på Stockholms Universitet då jag studerade spanska berättade om sin första lektion i Sverige. Han beskrev den som fasansfull.

Vad som var så fasansfullt var att alla satt tysta och lyssnade. I mina öron låter det som en helt vanlig lektion men den här läraren var van vid att eleverna interagerade med honom samtidigt som han undervisade.

I Spanien är det ett sätt att visa sitt intresse för vad personen säger när man fyller i med ord som ”Así, de acuerdo, verdad, igual…” etc. När han då möttes av en sal med ca 100 personer som bara satt tysta och lyssnade så upplevde han att de var totalt ointresserade av vad han hade att säga. Jag kan förstå att situationen för honom var extremt obekväm. Men efter ett tag vande han sig vid att det är så det fungerar här i vårt gemensamma sätt att uppfatta världen och slutade att ta illa upp av situationen.

Ett annat kulturellt möte som en väninna till mig berättade om var när hon var på sin första arbetsintervju i Sverige. Hon är ursprungligen också ifrån Spanien. Då gjorde hon precis som hon brukar: fyllde i med små ord för att visa intresse när arbetsgivaren pratade. Hon fick inte jobbet och fick veta senare att arbetsgivaren hade tyckt att hon verkade burdus, gåpåig och nonchalant.

Kultur är ett laddat ord, och sedan SD kom in i riksdagen — ett mycket mer omdiskuterat ord

Vad är egentligen s.k. ”Svensk Kultur” och är det viktigt att identifiera sig med den för att få leva här? Vem är egentligen Svensk?  Är det viktigt att vara Svensk? Är Svenskheten det optimala förhållningssättet till världen? Är Svensk kultur att vara full på midsommarafton och sjunga små grodorna? Är det att prata tyst ute bland folk, titta ner i marken & ta i hand när man hälsar? Är det att ha blont hår, fräknar och en rak liten näsa?

Att försöka definiera ”svensk kultur” och ”svenskhet” är en svår och näst intill omöjlig uppgift. I min värld är det dessutom ganska ointressant hur människor uttrycker sig eller förhåller sig till omvärlden. Viktigast bör väl ändå vara att när man lever i Sverige så förhåller man sig till de regler och lagar som är landet tillskrivet?

Vad du lever i för kultur talar inte om ditt värde. Jag tycker att människovärdet finns i människors hjärtan, deras handlingar och deras tankar. Jag är övertygad om att med ödmjukhet, förståelse och ömsesidig respekt kommer man väldigt långt här i världen. Att jag dessutom aktivt ser mina fördomar och jobbar för att vara öppen inför att tänka om, det gör mig till en bättre medmänniska.

Egentligen är det ganska enkelt

finally! blipmusic
blipmusic / Foter / CC BY-NC-ND

Svensk är de som bor, lever och verkar i detta land. Svensk blir en person när den personens papper talar om att den är det. Det finns alltså tydliga riktlinjer och dokument som berättar om en person är svensk eller inte och det kallas medborgarskap. Ingenstans står det skrivet att jag ska se ut eller bete mig på ett visst sätt för att få vara svensk. Har en person ett medborgarskap så har den personen lika mycket rätt att finnas och ta plats här som alla andra.

Att ta del av den ”svenska kulturen” är däremot ett val som varje person har rätt att som individ fatta beslut om. Visst kan du eller jag tycka att det vore rätt att till exempel lära sig det svenska språket för att lättare kunna ta del av den ”svenska kulturen”. Vi kan tycka det men har vi rätt att bestämma det åt någon annan?

För om det börjar med språktester är följande fråga — hur långt ska vi ta det? Historiatester? Kulturtester? Uppförandetester?

Min sons far är född i Syrien. Jag vill inte att han ska känna skuld för sitt ursprung. Jag vill som många andra föräldrar att mitt barn ska vara stolt över sig själv. Jag vill att han ska få möjlighet att ta del av både sin fars kulturella ursprung och mitt. Sen är det upp till honom att själv avgöra när han blir äldre vilken han känner mest eller minst för. Han kanske inte ens vill identifiera sig med något ur våra kulturella historier, men han ska åtminstone ges möjligheterna. Därför tycker jag att det är en självklarhet att han till exempel får ha arabiskalektioner i skolan och lär sig om världens alla olika ”kulturer”.

Det arabiska språket är ju en del av honom och hans familj. ”I Sverige pratar man Svenska” sa ett litet troll till mig på Twitter. Fel, i Sverige pratar man svenska också vill jag tillägga.

För vi är ett mångkulturellt land, mångkulturella individer och mångkultur är inget farligt

Vad som är farligt är att bestämma sig för att ”min kultur” och mitt sätt att ”uppfatta” världen är ”bättre” än någon annans. Det är på precis det sättet som SD resonerar. Det resonemanget skapar fördomar, rasism och utanförskap. Det skapar ilska, hat och våldsbrott.

Kultur är något som är dynamiskt och förändras hela tiden. Från generation till generation och i alla de kulturella möten som sker. Jag tror att det är i möten med andras kulturer som man bättre lär känna sin egen kultur. Att lära känna sin egen kultur utifrån möten med andra kulturer ser jag bara som positivt. Att verkligen förstå hur mitt sätt att uppfatta världen egentligen är ett inlärt beteende och inte en regelbok. Det gör i alla fall mig mer ödmjuk och förstående till hur andra människor uppträder, uttrycker sig och förhåller sig till världen.

Anna Siekas

Att inte bekämpa rasism med rasisters metoder…

Det är en myt att muslimer är mer rasistiska än andra människor. Ändå hör man de som vill bekämpa antisemitismen gnälla på att det är ”muslimerna” som är problemet. Även bland en hel del aktivister som egentligen borde veta bättre, finns det en acceptans för islamofobi som bara kan förklaras genom att man använder dubbla måttstockar. Man ser inte att demoniseringar och negativa generaliseringar om grupper är lika illa oavsett vilken grupp det drabbar.

Herbert Tingsten 1896-1973

Det finns mycket att lära av gamla konsekventa antinazister på 1930- och 40-talen.

”Man får aldrig, aldrig, aldrig, bekämpa nazism och antisemitism genom att använda metoder och retorik som antisemiter och nazister använder”, brukade den gamle antinazisten, senare chefredaktören på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten säga då han hörde att man gnällde på ”de onda tyskarna” under 40-talet. Detta sades under en tid då nazityskland stod på höjden av sin makt. Tingsten hade modet att inte bara vara en av de fränaste kritikerna mot nazismen i det isolerade Sverige under kriget, han var dessutom den fränaste kritikern av den antinazism som lånade nazismens metoder.

Tyskhat var också ett hat. Ja, det var att låna nazismens svepande generaliseringar och demoniseringar av judar att lika svepande kalla alla tyskar för ”onda”.

Ture Nerman och Torgny Segerstedt, brinnande antinazister och förkämpar för judar (och senare även, i Nermans fall, Israel) sa samma sak. Nerman gav ut en bok redan 1918 om ”Folkhatet” och de demoniseringar av folk som följde i krigsretorikens spår.

Min morfars morbror var polis i Höganäs under kriget. Jag har läst vad han var med om. Han, som var antinazist och Socialdemokrat blev en gång arg på en person som gick omkring i Väsby kommun, utanför Höganäs, och pratade tyska. ”Jävla tyska nazist, åk hem”, eller nåt liknande sa han till honom… Det var bara att den ”tyske nazist” han bad dra hem till Tyskland var judisk socialdemokrat som hade flytt till Sverige.

Min morfars morbror skämdes. Så borde alla skämmas som accepterar att personer drar andra folk över en kam, oavsett om de är judar, muslimer, romer eller vad de än är. Svenskar t.ex.

Det är inte ofarligt att dra folk över en kam. Fråga de norska ”tyskbarnen” vad de anser! Deras enda brott var att ha en tysk till pappa och en norsk kvinna som mamma under kriget. Under flera decennium har hat och mobbning mot ”tyskbarnen” varit sanktionerat från högsta ort, från kung och regering.

Och nej. Bara för att det är krig rättfärdigar ej att man tar fiendens värsta metoder och gör dem till sina egna bara för att man hatar…

Glöm aldrig Tingstens visdomsord, som man kan läsa bland annat i hans memoarer. Använd inte nazismens, rasismens och hatets metoder i kampen mot nazism, rasism och hat!

"Man ska se upp med de där svenskarna"…

Hur hade det varit om det hade varit krig i Norden? Om det varit vi som tvingats fly för att överleva, eller för att kunna försörja oss? Om det varit vi som tvingats fly, eftersom valet stått mellan att vi prostituerar oss eller att vi lämnar landet? Om det varit vi som tvingats skaffa falska ID-handlingar? Vi som förföljts på grund av vår sexuella läggning?

Om det varit vi som misstänkliggjorts med ord som ”man ska se upp med de där svenskarna”!

Detta är temat för den lilla boken Om det var krig i Norden av Janne Teller. En bok som är liten och till utseendet ser ut som ett pass och börjar så här:

Om nästan hela Sverige, nästan hela Stockholm låg i ruiner efter bombnedslag. Om huset som du och din familj bor i har fått hål i väggarna, alla fönsterrutor krossade och taket bortslitet. Vintern är på väg, värmen fungerar inte, det regnar in. Ni kan bara vara i källaren. Din mamma har luftrörskatarr och håller på att få lunginflammation. Din äldre bror har förlorat tre fingrar på vänster hand i en minsprängning och går med i milisen mot dina föräldrars vilja. Din lillasyster har blivit skadad i huvudet av granatsplitter och ligger på sjukhus som inte har tillräcklig utrustning. Din farmor och farfar dog när deras vårdhem träffades av en bomb.

Att sätta sig in i hur andra människor har det är viktigt men inte alltid lätt. Speciellt inte om det är människor som varit med om saker som är helt annorlunda jämfört med det vi varit med om, i vårt trygga och lugna Sverige. Denna lilla bok vänder upp och ned på perspektiven och är bra att ge t.ex till ungdomar.

 

I sammetskjol och utanförskap

”Ursäkta mig, men det står en zigenarkvinna och målar naglarna borta vid accessoarerna.”

Romernas flagga

Jag var 16 år och inne på min tredje dag som sommarjobbare på Rusta. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera den upplysningen utan förmedlade den helt enkelt till en överordnad. Hur hon i sin tur hanterade situationen minns jag inte, men jag minns att det var mitt första sammanträffande med romer ute i samhället.

Minnet av episoden kommer till mig när jag ser på SVT:s Debatt (4/10 2012) där man i ett program avhandlar diskriminering mot romer på specifikt bensinmackar.

Nämner man ordet zigenare eller rom så tänker de allra flesta först på kvinnor i spetsblusar och stora svarta sammetskjolar. Därnäst kanske på män i kostymbyxor och loafers. Och därefter? På bilskojare, gårdfarihandlare, spågummor, ficktjuvar?

Enligt innehållet i etnologen Karl-Olov Arnstbergs kritiserade bok ”Svenskar & zigenare” lever svenska romer i förhållandevis hög grad i bidragsberoende, alkoholmissbruk och kriminalitet. Hans förklaring är att romernas kultur är stark och att de vill bevara den, vilket i sin tur lett till isolering, förtryck och diskriminering, samtidigt som romerna själva hyser lågt förtroende till majoritetssamhället som under historiens lopp förslavat dem, steriliserat dem, systematiskt mördat dem och kriminaliserat dem.

Jag finner det som en mycket rimlig utgång, om än inte försvarlig.

Romerna utvandrade av okänd anledning från Indien på 700-talet och spridde sig över hela Asien och Europa. Till Sverige tycks de ha anlänt under 1500-talet, att döma av en av Olaus Petris (1493-1552) historiska krönikor. De försörjde sig i den mån de fick tillfälle genom förgyllning, smide, hästhandel, musik och cirkus. På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att vistas i landet och även om detta upphävdes var det fortfarande förbjudet för romer att slå sig ner på en fast boplats. Detta förbud gällde för vissa grupper ända in på 1960-talet, varför majoriteten av romerna — trots att 4 års folkskoleutbildning var obligatorisk redan 1842 — inte hade rätt till skolgång då de inte var mantalsskrivna på en fast plats.
Under Förintelsen mördades hundratusentals, kanske så många som 1,5 miljoner romer och i Sverige tvångssteriliserades många romska kvinnor i ”rashygienens” namn. Lagen om tvångssterilisering kom anmärkningsvärt nog inte att upphävas förrän 1975!

Det skall förklaras att det finns många undergrupper av romer, varav de flesta talar någon dialekt av romanes eller romani chib som är ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Trots detta brister myndigheter när det gäller att publicera information på romani, vilket påpekas i det avsnitt av Debatt jag nämnde.
Bland dessa romska grupper är kaale, ofta kallade ”finska zigenare” den grupp som bär de karakteristiska sammetskjolarna. De talar finska och har tyvärr ofta inte hållit romani chib vid liv. Kanske är det en av anledningarna till att de ses som ”den lägsta kasten” av andra romska grupper. Den som blir sparkad tenderar själv att försöka sparka neråt.

Dessa är alltså de romer som syns mest, som blir misstänkliggjorda på grund av sin klädsel, som får klä skott för alla historier någon någonsin hört om romer, och som därför torde vara svårast att integreras i samhället.

Det är en sorglig historia, den om Europas styvbarn. De fick egentligen aldrig en riktig chans.
Den svenska staten som är ansvarig för så många övergrepp på romer genom tiderna har (efter flera hundra år) beslutat att försöka minska avståndet mellan romska grupper och det svenska samhället, i ett regeringsbeslut om ”strategi för romsk inkludering” från februari 2012.****
Frågan är nu om övriga Sverige, det vill säga du, jag och alla andra icke-romer är beredda att följa regeringens goda exempel?
Kanske något så enkelt som att hälsa på de romska grannarna, att inte tyst hålla med om det som sägs bakom deras ryggar.

För sanningen är den att detta inte är några människor som kan ”slängas ut direkt” vid minsta problem, vilket annars är en populär lösning på diverse problem enligt falanger på högerkanten. Det finns inget land att slänga ut dem till. Detta är svenska medborgare — ibland sedan många generationer tillbaka — och det är på tiden att vi erkänner det istället för att betrakta dem som något främmande inslag.
Romernas sak är vår!


Källor:
Karl-Olov Arnstbergs ”Svenskar & zigenare” (ISBN 91-7203-226-X)
Zoltan Barany ”The East European Gypsies: Regime Change, Marginality, and Ethnopolitics”
http://www.regeringen.se/content/1/c4/28/64/212fc81a.pdf

http://www.regeringen.se/sb/d/15562/a/186402

http://www.regeringen.se/content/1/c4/28/64/212fc81a.pdf

Myt: Mänskliga värderingar

trappa
… … …

Personer som påstår att de är kritiska till invandringspolitiken, argumenterar ofta att främmande människor från andra länder har andra värderingar. De insinuerar att svenskfödda skulle ha helt andra grundläggande mänskliga värderingar.

Frågar du beteendevetare eller psykiatriker så kommer de att nämna Maslows behovstrappa. Det är inte direkt en trappa, för det finns ingen tydlig prioritetsordning. Men beståndsdelarna är dessa begrepp: Kroppsliga behov, Trygghet, Kärlek, Gemenskap, Uppskattning, Självförverkligande.

Hus och Hem är en tydlig nödvändighet som uppfyller flera av ovanstående delar på olika sätt; skydd mot väder och vind; möjlighet att låsa in dina ägodelar på en säker plats så att du kan känna dig trygg när du sover och åker iväg till jobbet. Hur varje bostad är utformad, inredd och vilka kroppsliga behov du utövar och i vilka rum du gör det i skiljer sig åt i olika hem. Några anser att bostaden måste se ut som i de senaste heminredningstidningarna, och får ut en stor del av självförverkligande genom att renovera det och bygga om och förnya möblerna på olika sätt. Andra väljer billiga möbler och lägger en större proportion pengar på t.ex. kläder, hemelektronik eller en dyr bil.

Familjen är självfallet en aning varierande — över vilka individer och relationer som räknas in i familjen — beroende på vem man frågar. Några människor inkluderar svärföräldrar, och andra anser att deras närmsta vän och husdjuren ingår. Men oavsett vilka du räknar som dina familjemedlemmar så anser nästan alla världens invånare att familjen är viktig och de känner en stark tillhörighet och har ömsesidiga beroenden på varierande sätt till sina närmaste.

World Values Survey har sammanställt ett flertal enkätundersökningar med massor av värdefrågor till ett stort urval människor i väldigt många länder, och sammanställt till en databas som allmänheten kan få slå upp saker i. Utav de fåtal exempelländer som jag slog upp har lite mindre än 1% svarat ”inte så viktigt” eller ”inte alls viktigt” på frågan om hur viktig de anser att deras familj är. Jag provade bara att välja ut några länder som Iran, Irak, Bulgarien, Rumänien, Moldavien och Rwanda [se punkt 1 i illustrationen nedan, klicka på den för att förstora]

Mat är en nödvändighet för att överleva, näring för att må bra, en källa till glädje, och kan ge dig stor tillfredsställelse om du njuter av att laga mat och bjuda andra på goda festmåltider. Då är det en hobby och leder till gemenskap, men för några så kan mat även vara ett yrke och alltså vara en del som skänker trygghet genom ekonomi.

Enkätsvar
Klicka för att förstora.

Vad du väljer för ingredienser och recept till dina måltider är bara mindre detaljer och variationer på alla mattraditioner, trender och butiksutbud i alla olika regioner och världsdelar. Personligt tycke och smak, din uppväxt samt trender styr en ganska stor del av vad du gillar och uppskattar. Varje individ plockar från ett smörgåsbord, till sin egen unika mix av mångkultur. Alla prioriterar lite varierande och annorlunda jämfört med sina grannar över vad man väljer att lägga en större respektive mindre del av sin tid och inkomst på.

Arbete och fritid är också mycket högt värderat av nästan alla människor. I World Values Survey är det ungefär 7% som svarat ”inte alls viktigt” eller ”inte så viktigt” på frågan om hur viktigt de anser arbete vara. [se punkt 2 i illustrationen]

Intresse och engagemang för omvärlden är också ungefär lika viktigt för alla människor. Se punkt 3 i illustrationen så ser du att färre än 5% har svarat ”inte likt mig” eller ”absolut inte alls likt mig” på frågan om hur viktigt de anser det är att hjälpa grannarna eller andra människor i närheten. Jag har slagit på massor av frågor om politiskt, fackligt, miljö- eller idrotts- engagemang, tendenserna är generellt sett lika över hela linjen av samhällsfrågor och personliga åsikter.

Det som står ut av alla värdefrågor är hur viktigt människor anser att religion är, och hur ofta dom utövar sin personliga tro organiserat. Det mest uppseendeväckande är svaret från Iran. Se punkt 4, den gröna inringade raden, i illustrationen till vänster. Endast 21,3% av tillfrågade iranierna svarar att de närvarar på en religiös gudstjänst ”mer än 1gång/vecka”, 14,2% uppger 1 gång/v och hela 24% har svarat att de i princip aldrig går till en gudstjänst. [urvalsgruppen för denna fråga är 2,5 ggr fler personer än i den svenska undersökningen, så det är inte nån slump eller en felrepresentation det rör sig om]

Abraham Maslow ansåg att flera av de grundläggande behoven kan tillfredsställas samtidigt. Varje detalj i en människas liv kan uppfylla olika kategoridelar samtidigt, på lite olika sätt och i olika viktighetsgrad för olika individer beroende på intresse, personligt tycke, smak och prioritering. På samma sätt fungerar människan med växlande grupptillhörigheter och intersektionalitet. Alla människor har i stort sett exakt samma grundvärderingar, men var och en har bara lite olika varieringar, metoder och vanor kring alla ingående detaljer i sin egen unika mix av mångkultur och mångfald.

Nästa gång en socialkonservativ politiker från t.ex. Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna säger att en ”främmande” grupp inte delar våra s.k. ”svenska” värderingar, ska du fråga och ifrågasätta. Menar den politikern en människa som inte värderar familj, ett hem, mat i magen, utbildning, arbete och en inkomst?

Kanske försöker de på det här viset att avhumanisera främlingar? Pratar de så här, för att deras anhängare ska slippa känna dåligt samvete för att man vill försöka att stänga gränsen och riva upp Schengensamarbetet? Eller är det bara att man vill slippa skämmas för att vara rädda för helt vanliga människor?

———

Källor:
Wikipedia om Abraham Maslow
Maslows behovstrappa
World Values hemsida
World Values databas
DN Debatt — Andreas Johansson Heinö

Har Kalle Anka blivit svensk?

Ibland när jag läser sverigedemokraternas bloggar saknar jag en diskussion om Kalle Anka. Det pratas mycket om vad som är svenskt. Knätofsar, folkmusik och demokrati, och vad som är ”osvenskt” som muslimer, minareter och hijab. Men ju mer man läser, ju mer saknar man… Kalle Anka!

Vad som ansetts vara ett hot mot den svenska kulturen har varierat.

Jag är så pass gammal att jag minns jag artiklarna i massmedia på 70-talet och 80-talet om det hot mot den svenska kulturen som ”amerikaniseringen av kulturen”, t.ex. Kalle Anka, ansågs vara då.

Ja, faktum är att ännu när jag började bli politiskt intresserad runt 1987-1988 kunde man läsa många artiklar, speciellt i vänstertidningar, mot den amerikanska kulturen, som hotade vår. Det var Kalle Anka, det var serier som Dallas och de tidiga s.k. ”videospelen” som ”hotade det genuint svenska och folkliga”.

Speciellt farlig var Kalle Anka som konkurrerade med köttbullarna och tomtarna på julafton.

Nu verkar det Kalle och knattarna ha assimilierats i Sverige. Man hör iallafall inte mycket om Kalle som hotet mot svensk kultur.

Sverigedemokraterna

Ser man på knätofskulturen, dvs den ”genuina” svenska kultur med visor, gammeldans och folkmusik, etc, som Sverigedemokraterna vill skydda, är knappast invandrarna ett hot, som Sd försöker påskina.

Många invandrare är nyfikna på detta genuina svenska .

Inte heller är det muslimer som gjort så att intresset för denna s.k. ”genuina” kultur minskats. Nej, det är ju den amerikanska kulturen, förmedlad genom TV och genom musiken, som gjort att intresset minskat. Faktum är att en ny ”folkkultur” har sett dagens ljus i Sverige, men idag är folkkulturen sånt som rockmusik, rap, dataspel, film, internet.

Denna nya folkkultur har dessutom ändrats en hel del. Jazzen och de amerikanska danser som var populära på 40-talet och 50-talet, när min mamma var ute och dansade, är så assmililerat med det svenska att jag faktiskt till och med hört jazzmusik på Sverigedemokraternas möten! Inte ens Sd kallar jazzen för ”degenererad” längre…

Världen är en!

Det är fascinerande.

Kalle Anka har blivit lika svensk som knätofsen! Och både jazz och internet lika mycket en del av svensk kultur som dans, visor eller musik. Det är en fascinerande tid vi lever i!

Följ med på en morgonpromenad

En promenad i dagens Sverige

På väg ut med hunden möter jag tidningsbudet. Det är en ung kille som ser ut att komma någonstans från Afrika, Somalia kanske. Vi byter några ord och han berättar att han är lite sen idag för att tidningen var sen från trycket.

Hunden drar och är uppenbart nödig så jag fortsätter ut och hon stökar snabbt undan morgontoaletten. Jag plockar upp efter henne och ser mig omkring efter någonstans att slänga påsen. Det finns en korg lite längre ner på gatan och samtidigt som jag kommer fram till den så möts jag av en invandrare som tydligen arbetar med att tömma hundlatrinerna.

“Inget särskilt kul jobb”, tänker jag för mig själv, men han ser glad ut ändå. På avstånd ser jag några av hans kollegor som i arla morgonstund tömmer andra papperskorgar och plockar upp skräp från marken. Det är två invandrartjejer och en kille som möjligen kommer från Pakistan.

Jag fortsätter vägen framåt och passerar det lilla köpcentrum som finns inte långt från min bostad. Där är det redan full aktivitet i den lilla närbutik som drivs av en invandrarfamilj från Irak. Fönster putsas och det ser ut som man håller på med en inventering i butiken för det är många i familjen som går runt bland hyllorna.

Deras iranske butiksgranne, som har en klackbar, är också redan på plats och har börjat dagen med att bjuda in sin granne, frisören Ali, på kaffe. Det är däremot fortfarande tomt i den lilla vietnamesiska restaurangen som drivs av den alltid vänliga familjen Nguyen. Inte så konstigt kanske, med tanke på att de har öppet till 01.00 och sällan kommer iväg hemåt förrän bortåt 02.30. De brukar ändå vara igång inför dagens lunch vid åttatiden.

Jag fortsätter min promenad mot busshållplatsen och tar bussen för att åka hem till min mor. Bussen körs av en mörkhyad man som glatt använder bussens högtalarsystem för att berätta att han heter Mohammed och att han igår blev far för första gången. Kanske vågar han vara så frispråkig för att jag är den ende svensken på bussen. Det tiotal personer som utöver mig finns ombord är alla invandrare och uppenbarligen på väg till sina arbeten. Det verkar inte finnas några svenskar som börjar så här tidigt.

Väl hemma hos mamma så blir det kaffe och smörgås och hon berättar att hon fått en ny hemassistent som heter Fatima och som ska städa och hjälpa henne med diverse sysslor som hon numera har svårt att klara själv. Fatima har tydligen kommit ensam till Sverige efter att ha mist man och två barn i en explosion i Bagdad. Hennes dröm är nu att bygga upp en ny tillvaro i ett land där man inte dagligen riskerar att sprängas i bitar.

Tiden går fort och jag upptäcker plötsligt att jag måste rusa för att hinna med ett annat möte. Det får bli en taxi tillbaka hem.

Taxin körs av en kille från Kurdistan som har varit i Sverige sedan åttiotalet då han flydde hit efter att den by där han bodde hade utsatts för ett angrepp med någon form av giftgas. Han förlorade större delen av sin familj men har nyligen fått hit en kusin som är veterinär. Av något oklart skäl kan han inte jobba som veterinär här i Sverige, men han försörjer sig och sin familj genom att arbeta som spärrvakt i Stockholms tunnelbana och genom att dela ut reklam på söndagar.

Väl hemkommen funderar jag lite på morgonens upplevelser och tänker på hur det skulle bli om man genomförde vad somliga vill, det vill säga att skicka tillbaka många av de människor jag mött under min morgonrunda, till deras respektive hemländer. Skulle det överhuvudtaget längre vara möjligt att få ”svenskar” och då kanske särskilt ungdomar, att ta de lågstatusarbeten som idag domineras av invandrare?

Samtidigt ska vi dra ner på nyinvandringen till mycket låga nivåer och ingen har vad jag kunnat se gjort någon beräkning av de omedelbara effekter detta skulle ha och inte heller av vad detta kan innebära om 30 år. Ska du eller jag ta över de jobb som de idag sköter? Vem ska ta hand om de allt fler pensionärerna som lever längre och längre?

Själv är jag 55 år idag och åren går fort. Om eller när jag hamnar i den livssituationen att jag kommer att behöva hjälp med att klara vardagen så hoppas jag innerligt att den hjälpen finns att tillgå och jag struntar fullständigt i om de händer som då kommer att ge mig den hjälp jag behöver, är svarta, bruna, gula eller vita.

Jag funderar också på de generaliseringar som hörs i debatten om att alla invandrare är lata, kriminella och lever på bidrag och utnyttjar oss svenskar. Eller, alternativgeneraliseringen som går ut på att de kommer hit och tar våra jobb. De är inte särskilt förenliga de där två generaliseringarna…

De flesta av dem jag såg och mötte under min morgonrunda var muslimer. Ingen av dem såg dock ut att vara i färd med att spränga något i luften, utan verkade vara fullt upptagna med sina respektive arbeten.

Det slår mig att likväl som det finns fanatiska respektive sekulariserade kristna, med en stor övervikt för de sistnämnda, så kanske det även finns motsvarande inom Islam!? Men vad vet väl jag, en enkel man med enkla tankar?

Jag ser det jag ser och det jag ser är att hos ett parti, som numera tagit plats i Sveriges riksdag, så saknas nyanserna fullständigt. Var alltid misstänksam mot partier som Sverigedemokraterna som presenterar enkla lösningar på svåra problem.

Var sedan inte bara misstänksam utan var istället upprörd och förbannad när deras partisekreterare, Björn Söder, förlorar sin påstrukna fernissa och visar sitt rätta ansikte då han menar att romer minsann kan skylla sig själva för att de nekas hyra bil på många bensinmackar! Enfald före mångfald, ett Sverigedemokratiskt adelsmärke. Märkligt nog anser sig samma människor vara diskriminerade av media då dessa inte rapporterar det SD vill att de ska rapportera.

Det är inte så enkelt att allt är invandringens fel. Knepet att skylla allt elände på en specifik grupp har använts förr och minnena av vad det ledde till förskräcker. Vi ska självfallet ha en diskussion i ämnet men den diskussionen kan inte, och får inte, utgå från att vi från början skuldbelägger en stor grupp människor enbart med utgångspunkt i att de har ett annat ursprung än majoriteten.

Världen är inte svart eller vit. Den består av oändligt många nyanser!

Nej, nu måste jag iväg till mitt möte med kirurgen som gjorde min gastroskopi. Han heter f.ö. Al-hari och är en av de 26% som läkare med utländsk bakgrund utgör i Sverige. Ska bara stoppa till hos grannen, en indisk ingenjör som heter Sing, och lämna tillbaka de pengar han generöst nog lånade mig i butiken igår när jag hade glömt plånboken hemma.

Ha en bra dag! :-)