I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Stryp slöseriet i biståndsorganet SIDA. Svenska pengar strömmar ut ur Sverige. Afghanistan är till exempel ett av världens mest korrupta länder, hit går miljoner av svenska arbetares surt ihopjobbade slantar. Somalia är ett annat land dit Sverige blöder pengar. “Bistånd är pengar till de rika i fattiga länder, betalda av de fattiga i rika länder”. Kan inte sammanfattas bättre. SIDA som organ måste revideras. Pengar skickas också till terrorister i Hamas. Fel personer skor sig på godhets-signalerande socialisters inkompetens och ren ondska mot det egna landets befolkning.”
Svar: SIDA som organ genomgår årligen en revision, som givetvis kan och bör förbättras avsevärt. Att misskötsel av SIDA:s bistånd skulle bero på, vad Katerina Janouch kallar för ”godhetssignalerande socialisters inkompetens och ren ondska mot det egna landets befolkning”, är något som hon kanske bör belägga och bevisa närmare. Det stämmer inte att svenskt bistånd går till Hamas. (Källa: SIDA)
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den andra av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Även om Lundström/Hübinettes skildring av vit melankoli ibland tycks balansera på gränsen till ett postnationellt tillstånd är det oklart om förlusten av den nationella självbilden och identiteten (Sverige som välfärdsnation och svensken som jämställd, tolerant och solidarisk) förmår skapa det totala vakuum som krävs för att helt omkullkasta nationen som idé/diskurs. Klart är dock att det har öppnat dörren för nationalismen att åter blomma ut som en i mångas ögon relevant ideologisk grund att stå på. Ibland rentav omedvetet.
Det desperat klingande utropet ”Vi står inte ut!”, myntat av organisationen med samma namn, visar med poetisk tydlighet att även den föreställda gemenskap som inte själv uppfattar sig som explicit nationalistisk påverkas av tidsandan. Nämnda rörelse grundades som en direkt motreaktion på den svenska regeringens vändning i flyktingmottagandet under den så kallade flyktingkrisen 2015 men kan även förstås som en del av en bredare motreaktion på förlusten av den dittills rådande, nationella självbilden av oss själva – ”vi” som inte står ut – som toleranta och solidariska.
I vakuumet efter en förlorad självbild rör det åter på sig i de alternativa grupper som redan under 60- och 70-talens konstruktion av det toleranta, jämställda och solidariska Sverige vände sig emot denna form av svenskhetsideal. I deras ögon torde den vita melankolins tidsanda snarare upplevas som att man äntligen blivit av med något oönskat och att dörren nu står öppen för en efterlängtad möjlighet att stöpa om svenskheten i egen, gärna etnonationalistisk tappning.
Dock; innan vi ger utrymme åt dem som potentiellt gläds åt förändringen vill jag uppmärksamma ytterligare en form av motreaktion som explicit riktar sig emot just dessa grupper. Det handlar om två internetrörelser som på olika sätt valt att försvara eller söka bevara den nyss förlorade Sverige- och självbilden mot de angrepp den utsätts för – inte minst genom de parlamentariska framgångarna för Sverigedemokraterna. Dessa rörelser heter Inte rasist men… [IRM] och Motargument.
IRM bildades 2012 med sin främsta uppgift att granska ”Sverigedemokraterna och i vissa fall deras omgivande grupperingar i den nationalistiska rörelsen i Sverige”. Med humor som främsta vapen har de sedan dess arbetat med antirasistisk och antinationalistisk opinionsbildning i något som – åtminstone i detta sammanhang – kan beskrivas som en o- eller undermedveten kamp för att bevara Sverige svenskt i en tid av vit melankoli.
Samma år grundades Motargument, som istället för humor använde sakliga och faktabaserade argument emot främlingsfientlighet och rasism. Vår vision (för jag skriver trots allt detta i egenskap av att vara en del av Motargument) beskrivs som ”att vara ett stöd för antirasistisk opinionsbildning, genom att ta fram argument som baseras på mänskliga rättigheter, kunskap och medkänsla” – det vill säga argument baserade på just de värderingar som enligt Lundström/Hübinette kännetecknar den toleranta, jämställda svenskhet som gått, eller tycks vara på väg att gå, förlorad.
Både IRM och Motargument kan med andra ord beskrivas som rörelser, vilka strävar efter att konservera centrala aspekter av det förra seklets Sverigebild; att helt enkelt bevara Sverige svenskt, manifesterat genom bestämda ställningstaganden mot framförallt nationalism och rasism.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Utvisa alla kriminella invandrare. Vill deras länder inte ta emot dem? Utöva hårda ekonomiska påtryckningar. Inspireras gärna av Trump, som på bara ett par månader fick centralamerikanska länder att ta tillbaka sina kriminella medborgare tack vare ekonomiska sanktioner.”
Svar: Utländska medborgare utvisas fortlöpande, men det är möjligt att skärpa den lagstiftningen ytterligare. USA:s tidigare president Donald Trump har inte förmått någon ändring i hur centralamerikanska länder återtar brottsdömda. Centralamerikanska länder har ständigt återtagit sina medborgare som av olika skäl utvisas från USA. USA införde inte heller ekonomiska sanktioner mot centralamerikanska länder, men hotade med att göra det. I sammanhanget bör nämnas att Donald Trump samarbetade med centralamerikanska kriminella. Honduras president Juan Orlando Hernandez har utpekats som medbrottsling till sin bror, vilken åtalas i USA för att i samförstånd med Honduras president ha smugglat in åtskilliga ton kokain till USA. (Källa: Motargument.se, The Hill och DEA)
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den första av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”. Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit melankoli från 2020. Boken skildrar nationen Sveriges utveckling genom tre historiska faser som sträcker sig från cirka 1905 och framåt. Dessa är: Vit renhet, vit solidaritet och den nu rådande fasen av vit melankoli.
Folkhemmet, det enligt Petterson illa organiserade samhällskontrakt som var tänkt att binda svenskarna samman genom att utgöra deras livsrum, är den första historiska byggstenen; av Lundström/Hübinette benämnd Vit renhet. Folkhemmet – det vita, rena – var från början en idé, sprungen ur högermannen Rudolf Kjelléns idéer om att kombinera nationalism och socialism för att bygga ett socialkonservativt Sverige. Detta bygge kom dock ingen vart, utan trampade vatten innan det så småningom nådde sin verkliga framgång i händerna på Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, som med sin reviderade version av folkhemmet byggde upp det välfärdssamhälle vi idag främst förknippar med ordet.
Efter andra världskriget drabbades Sverige hårt av det man kan kalla ”nazitraumat”. Insikten om de groteska övergrepp som ägt rum under nazisternas välde krävde en osminkad blick i spegeln. Den sammanlagda skammen över dels statens undfallenhet gentemot Nazityskland under kriget och dels skulden över att bidragit till att forma nazismen till det den blev genom det då prestigefyllda och framkantsvetenskapliga Statens Institut för Rasbiologi resulterade i ett intensivt arbete för att återupprätta den svenska självbilden och åter göra svenskarna till ett stolt folk. Detta arbete utgör den historiska fas som beskrivs som Vit solidaritet av Lundström/Hübinette och kännetecknas av en tankekonstruktion där svensken – enligt egen uppfattning – anses vara jämställd, tolerant och solidarisk. Raka motsatsen till den sortens svensk som möjliggjorde Hitlers välde.
Idag har vi förflyttat oss in i den tredje fasen; den Vita melankolins tid. Det svenska samhällets nyliberalisering tillsammans med hela västvärldens traumatiska upplevelser i samband med terrordåden i USA den 11 september 2001 – och med flyktingströmmarna till Europa från inbördeskrig och oroligheter i Syrien, Afghanistan och Östafrika 2015 som spiken i kistan – har idag resulterat i precis den sortens felaktiga självbild och underfinansierade, illa organiserade folkhem som Petterson beskriver i sin krönika. Vi har börjat upptäcka att svensken inte alltid är så jämställd, tolerant och solidarisk som vi föreställt oss.
Kort sagt: Den medvetna nedmonteringen av det så kallade folkhemmet, vars upptakt kan förläggas till 1990-talets avregleringar av statliga och kommunala domäner, har konfronterat svensken med insikten att Sverige inte längre är den välfärdsnation vi en gång var. Och bilden av svensken själv, som jämställd och solidarisk, har även den krackelerat i takt med upptrappningen av ”kriget mot terrorn” och den islamofobi som följde i dess kölvatten för att till slut, den 24 november 2015, helt raseras. Det var den dagen statsminister Stefan Löfven förklarade att den situation som uppstått i samband med den pågående flyktingkrisen var ohållbar och att temporära gränskontroller behövde införas. Gränsen för vår svenska solidaritet var nådd.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument har kikat på siffrorna som visar att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbetsmarknad.
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 11 443 + 4 142 personer = 15 585. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 95 163. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att drygt 16 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd).
I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1/6 av beviljade uppehållstillstånd under 2021 var asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.
Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019 och siffrorna för 2020 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 95 163 uppehållstillstånd under 2021. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 11 443 + 4 142 personer = 15 585. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 95 163. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att drygt 16 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd).
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sveriges historiskt sett beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. 2016 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid nästan tre av fem: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2016 (en femårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Stoppa klanernas framväxt. 40-50 kriminella klaner finns i dag i Sverige, enligt polisens egna uppgifter. Dessa klaner har infiltrerat samhället och skapar enorma problem. Hela klaner behöver utvisas ur landet och deras egendom konfiskeras. Som det är nu är delar av Sverige ockuperat av dessa kriminella utlänningar – Sverige måste återta sitt territorium och hårt markera att landet inte accepterar klanvälde och deras maffiametoder.”
Svar: Kollektiv utvisning av ”klaner” eller andra samhällsgrupper strider mot grundläggande demokratiska rättsprinciper om att alla människor skall prövas individuellt när skuldfrågan om brott skall avgöras, samt att alla skall betraktas som oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Det samma gäller Katerina Janouchs önskan om att konfiskera dessa ”klaners” egendom bara för att de misstänks tillhöra en klan eller en familj. (Källa: Europakonventionen)
Då och då dyker det upp besynnerliga påståenden om att judiska personer skulle höra till en privilegierad grupp. Detta förekommer bland annat i lögnaktiga konspirationsteorier och från personer som försöker förneka och förringa Förintelsen, och annan rasism emot judar.
Pogromer och andra rasistiskt motiverade brott som massakrer, lynchningar och så vidare emot judar:
År 167 före vår moderna tideräkning var sabbatsfirande förbjudet. Innehav av judisk litteratur kunde bestraffas med avrättning.
År 38 i Alexandria, Egypten, attackerades judar och många torterades, mördades och fick sina hem förstörda.
År 117-138 i romerska imperiet var religionsstudier av Torah förbjudet och alla som ansågs höra till judendomen straffbeskattades.
Kring år 1348-1350 blev hundratals judiska samhällen helt förstörda i Europa på grund av att människor anklagade judarna för digerdöden, ”svarta döden”, pesten. Bland alla hemska exempel så brändes ungefär 900 levande personer till döds av en folkmobb i Strasbourg.
År 1396 utvisades ungefär 100 000 judar från Frankrike.
År 1421 utvisades några tusental från Österrike.
År 1465 sker ytterligare ännu en massaker i staden Fez, Marocko.
År 1677-80 drevs många judar ut från Jemens städer i ”Mawza-exilen”.
Modernare tid
År 1819 skedde ”Hep-hep-upploppen” med lynchmobbar i många städer i Tyskland, bland annat Darmstadt, Frankfurt, Köln, Bremen, Hamburg.
År 1828 blev judar massakerade i Bagdad, Irak.
År 1839 lynchades ungefär 40 personer i staden Mashhad, Iran.
Rekommendation för fördjupning i mer läsning för att visa att Sverige ej varit förskonat från folkmobbar eller upplopp: Raskravallerna i Jönköping, emot resande, år 1948.
Richard Jomshof (SD) har varje år sedan 2018 lämnat in en motion där han gör gällande att specifikt muslimska friskolor ska förbjudas. Till stöd för motionen använder Jomshof några indicier gällande missförhållanden i några muslimska konfessionella skolor. Jomshof sopar inte framför egen dörr innan han blint slår ut mot muslimska skolor vars indicier ofta visar sig vara rena missförstånd och ibland direkta lögner.
På SD:s sociala medier görs återkommande inlägg om att de vill förbjuda muslimska friskolor.
Som argument i den återkommande motionen använder Jomshof Skollagen 1 kap. 6 §, 7 §. I den första paragrafen läser vi:
Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell. (Källa: Riksdagen.se)
Undervisningen vid fristående skolor, fristående förskolor och fristående fritidshem ska vara icke- konfessionell.
Utbildningen i övrigt vid fristående skolor, fristående förskolor och fristående fritidshem får ha en konfessionell inriktning. Deltagandet i konfessionella inslag ska vara frivilligt. (Källa: Riksdagen.se)
Det Jomshof tydligen har missat är det andra stycket i 7 §. Det står klart och tydligt att fristående skolor får ha konfessionella inslag om den undervisningen är frivillig. Om inte dessa undantag fanns med i lagens utformning skulle exempelvis inte samiska skolor få existera, ej heller kristna friskolor. Pennalism har varit ett stort bekymmer i alla friskolor då elever inte vågar vittna om missförhållanden och rektorerna menar att det aldrig rört sig om misshandel utan endast en del i strukturen där nykomna elever ska förstå att acceptera en viss hierarki. Vi minns kanske händelserna som utspelade sig i ishockeylaget Växjö Lakers.
År 2024 fanns det 55 konfessionella friskolor i grundskolan, samt fem konfessionella friskolor på gymnasienivå. Av dessa 60 konfessionella friskolor var 56 kristna, en judisk och tre muslimska.
Jomshof vill förbjuda enbart muslimska friskolor. Han har inte tänkt över konsekvenserna om hans motion går genom. Det går inte att bara stänga ner de tre muslimska friskolorna utan man måste formulera lagen så att den slår lika på alla konfessionella skolor. Allt annat är rasism och dubbelmoral.
Det var 2016, som dåvarande invandrings- och migrationsminister, Inger Støjberg brötmot lagen då hon utfärdade order till danska invandringsmyndigheter att separera alla gifta par som sökt asyl, om en var minderårig och även om de hade barn. Hon hade varnats för att ordern kunde vara olaglig, vilket den visade sig vara eftersom det inte fanns någon individuell bedömning av varje par.
I ett pressmeddelande 10 februari 2016 förklarade Støjberg att hon givit order till Utlänningsstyrelsen (avdelningen som hanterar asylärenden i Danmark), att omedelbart vidta åtgärder så att minderåriga inom det danska asylsystemet skulle separeras från en vuxen make eller partner.
I pressmeddelandet förklarades det emellertid inte att undantag kunde göras och att varje enskilt fall måste prövas individuellt. Resultatet av ordern blev att 22 eller 23 par separerades. Bland dessa fanns några få fall där det rörde sig om en större åldersskillnad, men i de flesta fall hade makarna ungefär samma ålder.
Det visade sig att Støjberg var medveten om att ordern stred mot gällande lagar. En granskningskommission fastslog att hennes order inte hade stöd i lagen, samtidigt som den bröt mot bl a Barnkonventionen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Domen mot den f d danska ministern föll den 13 december 2021, efter en riksrättsprocess på 11 dagar. Støjberg ska avtjäna 60 dagars ovillkorligt fängelse.
Den danske statsvetaren Rune Stubager menar att domen kan göraStøjberg till martyr, och att hennes politiska karriär inte behöver sluta i och med detta. Många välkomnar domen, medan andra anser att hon har gjort det riktiga.
Inger Støjberg har många anhängare. 21 december 2021 förklarades Støjberg ovärdig att vara medlem av folketinget. I omröstningen röstade 98 ledamöter för att utesluta henne, och 18 röstade för att inte göra det. Såväl Dansk Folkeparti som Nye Borgerlige förväntas bli hennes nästa parti, om hon skulle välja fortsätta. Støjberg har en genomslagskraft och popularitet som bl a grundar sig i hennes skarpa hållning i migrationsfrågor.
Motargument 