”Hjälp i närområdet” bygger på felaktig logik

En av de viktigaste politiska frågorna för mig personligen, och en på senare år allt viktigare fråga för allmänheten, är den om Sveriges och Europeiska Unionens flyktingmottagande. Frågan aktualiserades i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010, och spelade en relativt framskjuten roll i valet till Europaparlamentet i maj i år. Miljöpartiet de gröna driver Sveriges mest humana och öppna migrations- och flyktingpolitik, och tack vare vår migrationspolitiska överenskommelse med regeringen så har fler flyktingar fått möjlighet att stanna kvar här i Sverige, och dessutom fått en mycket drägligare livssituation. Det är en seger som vi ska vara väldigt nöjda med, även om mycket återstår.

Sverigedemokraterna, som är ett i grunden rasistiskt och xenofobiskt parti, driver i sin tur på för ett mer slutet och fientligt samhälle. Jag skrev i fjol ett kort inlägg om konsekvenserna av om deras ideologi skulle få dras till sin spets här i Sverige på Motargument.se, som du kan läsa här. Ett av SD:s populäraste, och av allmänheten snällast uppfattade, argument är att Sverige borde hjälpa flyktingarna i närområdet, det vill säga området människorna flyr ifrån. Detta baserat på att vi då skulle kunna hjälpa fler människor för mindre pengar. Problemet med det argumentet är att det bygger på felaktig logik.

För det första, Sverigedemokraterna vill ”hjälpa flyktingar på plats” genom att höja Sveriges bistånd till FN:s flyktingorgan UNHCR. Detta vill SD finansiera genom minskat annat bistånd och genom att ta emot färre flyktingar i Sverige, vilket de säger skulle spara otaliga miljarder kronor. Det är i sig inget fel i att ge mer till UNHCR, det är en underfinansierad organisation som gör ett väldigt viktigt arbete. Problemet är att UNHCR själva dömer ut SD:s förslag. ”Jag vill understryka att den hjälp flyktingar får på plats aldrig kan utesluta att de ska få hjälp i Europa”, sa Hanne Mathisen, UNHCR:s talesperson i Norden och de Baltiska länderna, till SVT 2011. I höstas gick UNHCR dessutom ut och bad EU att ta emot fler syriska flyktingar. När inte ens organisationen som SD vill hjälpa stödjer SD:s förslag, då vet man att de är fel ute.

2013-02-16_-_Wien_-_Demo_Gleiche_Rechte_für_alle_(Refugee-Solidaritätsdemo)_-_Refugees_are_human_beingsFör det andra så bygger Sverigedemokraternas argumentation på att alla världens flyktingar på något sätt hamnar inom räckhåll för UNHCR:s hjälp. Men detta är inte hur världen fungerar. Det finns över 50 miljoner flyktingar i världen, en siffra som tragiskt nog växer varje dag, och varken UNHCR eller någon annan hjälporganisation skulle ha någon som helst möjlighet att hjälpa alla dessa människor i deras närområde, särskilt inte som sagda närområde ofta är ituslitet av fattigdom och konflikter. Det finns helt enkelt varken medel, infrastruktur eller säkerhet nog att bistå alla utsatta människor i de områden de flyr ifrån. Dessutom finns det helt enkelt inte flyktingläger i alla områden som människor flyr ifrån.

Vidare så är det rent ut sagt galet att anta att samtliga flyktingar i ett område skulle stanna i ett flyktingläger ens om förutsättningarna för en skaplig livssituation i lägren förbättrades avsevärt. Människor kommer att fortsätta fly bland annat till Europa oavsett hur mycket bättre förhållandena i flyktinglägren blir, eftersom förutsättningarna för ett bra liv och en stabil framtid är mycket ljusare här än i ett flyktingläger i Libanon, och oändligt mycket säkrare från en eventuell spridning av konflikten. Och vem tjänar på att vi skickar tillbaka människor som lyckats ta sig hela den långa vägen från Syrien över ett livsfarligt Medelhav och tvärs över Europa, som har sålt alla sina egendomar för att kunna betala resan? Frågar man Jimmie Åkesson så är det UNHCR och flyktingarna i närområdet, frågar man en inte lika högt uppsatt är det staten Sverige. Men oavsett vem man frågar så är det inte riktigt sant. Tjänar flyktingarna vi skickar tillbaka på det? Nej, de lämnas utblottade mitt i en katastrofzon med små chanser att överleva. Tjänar flyktingarna i Syriens närområde på det? Nej, de tvingas tränga ihop sig tillsammans med ännu fler flyktingar på en liten yta och dela på den begränsade hjälp de kan ges. Tjänar UNHCR på det? Nej, de tvingas hjälpa ytterligare ett par tiotusentals människor i sina överfulla läger med begränsade resurser.

Många av de som argumenterar för att vi borde hjälpa flyktingar i deras närområde är inte rasister, även om partiet som de stödjer är det. De har bara fallit för en argumentation som bygger på bristfällig logik. Vill vi hjälpa så många människor som möjligt måste vi göra två saker samtidigt: både ge UNHCR större medel, OCH ta emot fler flyktingar till Sverige och EU. Det är inte en motsägelse, det är en humanitär nödvändighet.

Never forget Srebrenica!

En appell av Ida Dzanovic.

Idag kommer vi höra från olika håll ”Never forget Srebrenica” och vi vet alla att det genom stort engagemang runt om i Sverige liksom världen över visas solidaritet, medmänsklighet och omtanke. Vilja att förstå det djupa såret, lika djup som gravarna av de hittills hittade 8.372 offer som fallit för sitt namn, sin etniska och sin religiösa tillhörighet.

Begravningståget i Sarajevo den 10. juli 2014. En internationell kommission har via DNA-test nyligen identifierat ytterligare 175 offer. De ska begravas idag, den 11. juli i Srebrenica. Varje år upptäcks många nya offer i massgravar. Över 10.000 människor försvann i detta folkmord.

Allt hände inför omvärldens TV-kameror och under FN:s bevakning. I min – och din – tid, c:a två timmar med flyget från Stockholm. Människor som du och jag köade där döden delades ut precis som vi idag står med våra brickor i väntan på en lunchbuffé.

Men i dagsläget så har vi goda skäl att minnas Srebrenica nästan varje dag. Varje dag och varje gång då vi hör dagens antimuslimska retorik och propaganda, rasism och hat mot olika etniska och religiösa minoriteter i landet. Varje dag och varje gång då vi hör hatretoriken mot feminister och HBT-personer. Det är då alla röster borde höras och säga det vi säger idag –

”Never forget Srebrenica!”

Radovan Karadzic, som ställdes inför rätta i Haag för brott mot mänskligheten har en gång i tiden pekat ut Sarajevo från berget Pale och talat om hur muslimer har tagit över staden.

Karadzic talade om hur muslimernas ”överbefolkning” oroade honom. Karadzic talade om hur just de bosniska muslimerna enligt honom skulle bli i majoritet genom sitt påstått höga barnafödande och på så sätt förtrycka andra etniska grupper.

Den här retoriken känner ni igen, alla ni som åtminstone en gång har råkat samtala med sverigedemokratiska väljare.

”Kan inte hända här”

Vi vet hur Radovan Karadzic fick åtgärda sin ”oro” genom att minska den här ”problematiska gruppen”. Massmord, massvåldtäkter och förstörelse av en gammal kultur, konst och arkitektur var ett faktum. C:a två miljoner bosniska muslimer fördrevs och flydde från sina hem.

Hur många islamofober och muslimhatare hör vi inte idag med samma ”oro” – att muslimerna och invandrarna är alldeles för många? En del påstår på fullt allvar att etniska svenskar snart kommer att vara en minoritetsgrupp i sitt eget land. Det är då man borde stå upp i vår älskade Snöflingornas Land och säga bestämt ”Never forget Srebrenica!”

Sverigedemokraten Mats Thuresson sa för nästan en decennium sedan att ”en miljon muslimer i Sverige lever på bidrag, samtidigt som man försöker inbilla de fattiga svenskarna att bidragen inte kostar något”.

Men när han ifrågasattes för det här vansinniga påståendet så sa han till Ystads Allehanda

”Man ska ljuga så det låter sannolikt”.

Drygt ett decennium efter Mats Thuressons uttalande har många av oss fortfarande inte lärt oss det farligaste med konsekvenserna av hans ord.

Samhällets väv hotas av populister

Propaganda, medvetna lögner och skriande körer av populister som idag slår sig för bröstet och påstår sig kämpa för andras rättigheter genom att hetsa mot olika grupper i samhället, är de som egentligen är ett hot mot tryggheten i samhället.

Man bäddade för folkmordet i Bosnien med en kedja koncentrationsläger, våldtäktsläger och massgravar över hela landet – inte bara i Srebrenica. Just tack vare propaganda och spridning av en hatfull retorik som liknar mycket den retorik vi möter dagligen av högerextrema krafter.

Högerextrema krafter har fått luft under sina vingar och idag så har vi Sverigedemokraterna i riksdagen. De har i sin svarta säck lyckats fånga upp människor som lider av okunskap, fördomar och rädslor.

Om vi skall vara uppriktiga när vi säger ”Never forget Srebrenica” så skall vi först och främst stå emot dagens utbredda rasism mot olika minoriteter i samhället.

Det är på detta sätt vi visar heder, medmänsklighet, omtanke och vilja att inte glömma bort hur och varför de grövsta handlingar skett i mänsklig historia. Utan dessa kunskaper är det omöjligt att kämpa och stå emot dessa grova handlingar, brott med rasistiska grunder mot mänskligheten, vars kostnader och konsekvenser drabbar inga andra än våra barn och barnbarn.

/Ida Dzanovic

 

En nästan bortglömd bok av Adolf Hitler

Motargument mot förintelseförnekarna

När man pratar om Adolf Hitlers böcker pratar man ofta om hans ”enda” bok: Mein Kampf, som gavs ut 1924 och 1927. Ibland nämns hans outgivna manuskript från 1928 och samlingarna av hans tal från 30-talet. Det är sällan man hör något om en annan som gavs ut i hans namn, från 1925. Ändå avslöjar den mycket om hans hat.

”Bolsjevismen från Moses till Lenin, en dialog mellan Hitler och mig” av Dietrich Eckart. Boken skrevs av Eckart, en av de tidiga nazisterna och mannen Hitler själv beskrev som sin närmaste vän och inspiratör. Manuskriptet hann inte bli klart innan Eckart dog, så nazistpartiet gav ut det i efterhand. Att läsa den är kusligt. Den skrevs givetvis på tyska, men kan läsas på både svenska och engelska på nätet (eftersom nazister översatt och sprider den) men även antinazister bör läsa den, för att förstå judehatets mekanismer.

Thow the Nazi's Out!!”Luther”, sköt jag in, ”uttalade sin åsikt om det klart nog. Han uppmanar oss att bränna synagogorna och de judiska skolorna och begrava resterna ‘så att ingen människa någonsin igen ska behöva se en sten eller aska från dem.’ Gud kommer att förlåta oss vad vi tidigare har tolererat genom vår okunskap — ‘Jag kände inte till det själv’, skrev han — men nu, då vi varit medvetna om vad som försiggått, har vi inte riskerat, till något pris, att skydda dessa byggnader ‘i vilka de förtalar, förbannar, spottar på och smädar både Kristus och oss.’ (Luther, Von den Juden und ihren Lügen) Vi kan knappast tala starkare själva. Han uppmanade också till förstörelsen av deras hus, i vilka de fortskred på samma vis som i sina skolor. ‘Vissa kanske kommer tycka’, beklagade han, ‘att min dom är alltför hård. Den är, om något, för mild, för jag har sett deras skrivna verk.’ … ”Bränna deras synagogor, är jag rädd, skulle vara till liten nytta”, ryckte han på axlarna. ”Även om där aldrig funnits någon synagoga, judisk skola, något Gamla Testamente eller någon Talmud, skulle den judiska anden fortfarande finnas där och ha sin verkan. Den har alltid funnits där.

”Jag skulle vilja veta”, sade jag, ”vad arbetarna skulle säga om man visade dem svart på vitt vad prånglarna eller storindustrialisterna hade haft för hemlig moralisk filosofi av den mest avskyvärda sort sedan tiden ‘x’. Deras ursinne skulle vara enormt. ‘Aha!’ skulle alla ryta. ‘Med sådana föreskrifter är det inte undra på att djävlarna plågar oss så! Att så var fallet! Hur kan någon var så ond och avskyvärd? Hela bunten av dem borde utrotas!’ De skulle fortskrida på så vis, som om de vore galna, och rätteligen så…

”Sanningen”, sade han, ”är, minsann, som du en gång skrev: man kan bara förstå juden om man vet vilket hans ultimata mål är. Och det målet är, bortom världsstyre, tillintetgörandet av världen. Han måste ta ner resten av mänskligheten, intalar han sig själv, för att kunna förbereda paradiset på jorden. Han har fått sig till att tro att bara han är kapabel till denna stora uppgift, och, begrundande hans idéer om paradiset, är så verkligen fallet. Men man ser, om än bara i den mån han tillåter, att han i hemlighet drivs till någonting annat. Samtidigt som han låtsas för sig själv att han upphöjer mänskligheten plågar han män till förtvivlan, till vansinne, till förkrosselse. Om motstånd inte reses kommer han att förgöra hela mänskligheten. Hans natur tvingar honom mot det målet, även om han däri dunkelt förstår att han därmed måste förgöra också sig själv. Det finns ingen annan väg för honom; han måste agera så. Denna insikt om det ovillkorliga beroendet av hans egen existens uppå den av sina offer framstår för mig vara den huvudsakliga anledningen till hans hat. Att vara förpliktad att försöka att tillintetgöra oss med all sin styrka, men på samma gång att förutse att detta oundvikligen måste leda till hans egen undergång, däri ligger det. Om du så vill: Lucifers Tragedi.

”Jag” i boken är Eckart, ”han” är Hitler.

Boken gavs ut i många utgåvor under nazitiden. Den som läst den kan inte tvivla om vad som väntade. (Det ska noteras att Hitler ibland under 30-talet tonade ner sin och partiets judehat av taktiska skäl. Det räcker med att läsa partitidningen Völkische Beobachter 1932 och 33 för att se det, det var kraftigt nedtonat. Men för den som ville se fanns det sätt att ta reda på vad verkligen Hitler och nazisterna ville med judarna)

Ord betyder mycket. Ofta hör man påståenden från förintelseförnekare att Hitler aldrig velat utrota judarna. Eckarts bok visar motsatsen.

Att flytta runt rumänska romer

Då det nu sker på min ”bakgata” så känner jag mig tvungen att kommentera. Det som sker är en avhysning av rumänska Romer, från Sollentuna till… Ja, vad fan, vart som helst men inte här. Eller så verkar kommunen tänka i alla fall.

När detta skrivs så är detta den senaste artikeln i ämnet: DN om Romerna i Helenelund.

Jag förstår att det är ett problem. Inte att det är här men att vi behöver arbeta globalt för att få slut på flykt från andra länder. Vad som inte hjälper är att avhysa människor bara för att det är ”lite obekvämt”. De kunde liksom inte ha bosatt sig så mycket mer avsides, med tanke på att de behöver mat och transport så kan de inte flytta till Norrlandsskogarna.

Jag tänker inte göra detta till en sakpolitisk fråga. Det kan vara hur obekvämt som helst men om vi nu ska anse att vi värnar om de mänskliga rättigheterna så vill jag poängtera vilka som skulle kunna vara relevanta här:

Artikel 2. Rätten att inte bli diskriminerad:

”Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.”

Artikel 12. Privat-, och familjelivet:2767099314_77272ba8b8_z

”Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och ingen ska behöva utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt hem. Var och en har också rätt att fritt ingå äktenskap och välja äktenskapspartner. […] Skyddet för den enskildes privat- och familjeliv har tolkats av de organ som övervakar rättigheterna så att det innefattar en skyldighet för staten att inte bara avhålla sig från ingrepp i privat- och familjelivet, utan också att effektivt skydda enskilda mot ingrepp från både statliga myndigheter och enskilda personer.”

Artikel 25. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard:

”Alla människor har, enligt artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande.”

FN:s artiklar om de mänskliga rättigheterna hittar du här.

Citaten ovan kommer från en sida som heter http://www.manskligarattigheter.se och där finner vi lite mer information om just nationella minoritetsgrupper:

Rättigheter för nationella minoriteter:

”Det har beräknats att antalet nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoritetsgrupper världen över uppgår till många tusen, med långt mer än en och en halv miljard medlemmar eller mer än en fjärdedel av jordens befolkning. Staterna har ett ansvar att utan diskriminering ge personer ur minoritetsgrupperna samma rättigheter som landets övriga befolkning, till exempel till socialt skydd, utbildning, hälsovård eller kommunikation med domstolarna.[…] Samer, som också är ett urfolk, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar är de nationella minoriteter i Sverige. Dessa minoritetsgrupper nämndes också vid namn i samband med ratifikationen av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.”

Vad jag vill säga är att detta inte är ett problem enbart för Rumänien. Eller för romer. Eller i Sverige. Jag säger heller inte att jag har en välformulerad lösning. Däremot säger jag att vi bör föra diskussionen på ett sätt som ser till de mänskliga rättigheterna. Att förstöra människors boplatser är inte en lösning. Inte heller att skicka runt dem är en lösning. Det är en kränkande jävla icke-lösning, och då har jag inte ens nämnt FN:s barnkonvention. Vi är många som menar att de mänskliga rättigheterna är en självklarhet. Då borde det också innefatta ALLA människor.

Är det jag som borde vara misstänkt?

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, är idag en av Sveriges mest framgångsrika artister. Låttexterna har, alltsedan begynnelsen år 2000, genomsyrats av både ett starkt, genuint samhällsengagemang och av ett tydligt politiskt budskap. Jason Diakité har genom åren visat att han är en viktig röst i samhällsdebatten och är också engagerad i den antirasistiska kampen.

I slutet av förra året erhöll Jason 5i12-priset för att ”han visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Han har även genom konkret handling gjort många värdefulla humanitära insatser över världen”. I samband med prisutdelningen framförde han ett uppmärksammat tal om antirasism och svenskhet, något som, förutom att det var ett känslosamt ögonblick för både Jason och för oss som lyssnade, rörde om en hel del i debatten. Som en följd av talet samlade sig mer och mindre kända kollegor för att ge artisten sitt stöd i manifestationen #jagärjason. Senaste albumet innehåller låten Misstänkt, som är ytterligare ett inlägg i samhällsdebatten. Detta är Jasons ord. Detta är Jasons upplevelse. Därför låter jag texten stå för sig själv.

 

Misstänkt (med Seinabo Sey & Beldina)


Om du vill titta snett, ställ dig på diagonalen
You know?Timbuktu_2011
Det är över. Det är så över

det här är tjugohundratalet o mycket har hänt men
i Norge e jag svensk hemma e jag utländsk ye
ja ni som vet vet
man vill ju rulla genom livet o endast bedömas på sin fethet
så många gånger jag blitt stoppad av polisen
fått misstänkta blickar när jag går in i butiker
o frågan jag möts av om och om igen igen
hej var kommer du från egentligen
mammas släkt e slaver farsans dom va slavar
men nu står jag här jag tror att jag stannar kvar va
född o uppvuxen i det mellanförskapet
kanske mina barns rötter kommer brygga det gapet
inte sagt med bitterhet jag snackar verklighet
för den jag är definieras inte av ärftlighet
jag menar verkligen jag vet min hudfärg är vacker
precis som våran framtid kanske

ser dej titta snett som om jag vore speciell
blicken följer varje steg som jag tar här
vet du ser mej som samhällets fiende
e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt

Det här att man e misstänkt till motsatsen bevisas
man känner sej instängd i en fyrkant
klurigt att förklara men man känner när det händer
i 55 länder på 6 kontinenter
o jag har fällt tårar slagsmål några
när komma in på klubben inte kom på frågan
inga högervindar ska få släcka min låga
o skällsord biter inte nu när jag tål allt
apljud från vakterna på Kramers hörna
när norrmalmspiketen gav mej slag o törnar
jag är bara en men jag skriver för tusen
om det e byggt i strukturen så river vi husen
jag släpper sorgen fri jag släpper ilskan också
våran värld e kry kan någon ringa doktorn
för jag ska upp till toppen o det e jävligt brant
men jag har vatt på botten så jag e jävligt stark

ser dej titta snett som om jag vore speciell
blicken följer varje steg som jag tar här
vet du ser mej som samhällets fiende
e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt

Jag är inte ens arg längre
Jag känner mig fan upprymd
Jag vet var vi står
Jag vet vad som är vad
Och jag vet vad den blicken betyder
Och den biter inte på mig
Längre
Oh nej!

– Det är det jag snackar om i denna låten också, jag skämdes ett bra tag
För att mina föräldrar snackade inte ren svenska
Och jag såg annorlunda ut än alla andra kidsen
– Jag har känt att jag ibland måste vara bättre än de andra
Med tanke på mitt efternamn och var jag kommer ifrån
Som man har känt ibland man måste ge mycket mer än de andra
Jag menar, jag hade inte varit där ja är idag om inte jag hade jobbat hårt varje dag och kämpat

Jag har tidigare berört det kollektiva ansvar vi har i den antirasistiska kampen. Den krönikan heter Tillsammans kan vi.

När både rasister och antirasister beter sig som barnungar

identitetDet är ju inget nytt att i princip varenda person som befinner sig på den sida om den linje som skiljer rasister och antirasister åt, ofta beter sig som dryga barnungar. Stampar i golvet, skriker och vrålar och vevar med armarna. Ja, med järnrör också, för den delen. Bortsett från uttrycket ansvarslös invandringspolitik så är ordet nationalitet väl använt hos de så kallat sverigevänliga. Det är viktigt för dem att känna en sammanhållning inom det svenska.

Där kommer antirasisten in och undrar – vaddå det svenska?

Vår rädsla att stå för nära varandra i köer, att vi super på midsommar och hoppar runt som små grodor, att vi firar jul den 24 december i stället för den 25? Att vi som folk är reserverade?

Jag tror att det kan vara svårt att själv sätta ord på det som ska vara ens nationalitet. Det man i stället kan göra om man vill hitta något att vara stolt över, är att lyssna på det bästa någon annan – i det här fallet andra länder, har att säga om det egna landet och den egna nationaliteten, och därefter förstärka det. Eller, om man ogillar det man hör, förändra det på något sätt. Det är inte nödvändigtvis svårare än att utveckla och förändra sin egen personliga identitet.

Det som ibland känns lite smålöjligt från antirasismens sida, är dess totala ovilja att se nationaliteten som viktig. Jag ställer mig neutral till en eventuell stolthet över den så kallade svenskheten, men jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur rasismen ser den som så otroligt viktig medan antirasismen tycks skygga vid tanken på att det finns en nationalitet och att den i så fall är värd att vara stolt över. I mina ögon är det en lite löjlig inställning och ibland får jag uppfattningen att man intar den bara för att vara tvärtemot och för att försvåra samtal med rasismens företrädare.

Tittar vi på andra länder så är de oftast oerhört stolta över sina länder. Men vi kanske är dåliga på det, överlag, häruppe i Norden.

Jag vet inte. För mig personligen är den svenska identiteten inte så viktig att hålla fast vid. Däremot tycker jag att det är oerhört viktigt att minnas vår historia, att levandegöra den så att nya generationer kan få nån slags förståelse för hur det sett ut i Sverige tidigare, och för att jag generellt är väldigt impad av historia, hantverk och hela baletten.

Men det är en helt annan historia 🙂

_____________________________________________________

Läs mer av Malinka Persson på Eye C :  Grizzly

Demokrati i Etiopien

För några veckor sedan tittade jag på ett tal som hölls i Gävle med Sverigedemokraterna. När partiledaren Jimmie Åkesson höll talet, reagerade folket för och emot honom. Det var den första gången jag såg ett valtal utanför Etiopien. Jag bevittnade det verkliga demokratiska systemet. Jag kan säga att jag såg demokratin med mina egna ögon.

I Etiopien finns demokratin bara på papper. Det är tydligt skrivet i landets grundlag att alla har rätt att tala och skriva vad de vill. Men tyvärr är det inte sanningen. Regeringen kan inte respektera sin egen grundlag.

Under den nuvarande regeringen i Etiopien har vi haft fyra parlamentsval. Förutom valet 2005 var alla andra val orättvisa. 2005 var valprocessen relativt bra, men till slut vägrade regeringen att ge makten till oppositionspartiet, som vann i valet.

Zon 9 - Etiopien
Zone 9 – Journalisterna Tesfalem Woldeyes, Edom Kassaye, Asmamaw Hailegiorgis och Zon 9-bloggarna Befekadu Hailu, Atnaf Berhane, Natnael Feleke, Mahlet Fantahun, Zelalem Kibret och Abel Wabela greps för att skrivit mot regeringen. Bilden kommer från en internetkampanj som kräver att de blir frisläppta.

Förra månaden greps sex bloggare och tre journalister i Etiopien. Bloggarnas grupp heter ”Zon 9”. Namnet kommer från Kaliti-fängelset i vilket journalister hålls fångna. Fängelset har åtta zoner. Enligt bloggarna, representerar ”Zon 9” det osynliga fängelse som omger alla etiopier, som kan bli gripna när som helst för att de utövat sin rätt till yttrandefrihet. Etiopien har ett av de mest avancerade internetövervakningssystemen i världen, och dessa arresteringar är det senaste exemplet på envälde i landet. Journalisterna Eskinder Nega och Reeyot Alemu fortsätter att lida i fängelse för sin kamp för yttrandefrihet.
”Zon 9”-bloggarna Befekadu Hailu, Atnaf Berhane, Natnael Feleke, Mahlet Fantahun, Zelalem Kibret och Abel Wabela greps på gatorna. Tesfalem Woldeyes och Edom Kassaye, båda frilansjournalister, greps under en polisinsats den 25 april. Samtliga åtta personer har tydligen tagits till Maekelawi polisstation, det federala fängelset i Addis Abeba.

Polisen sökte igenom bloggarnas och journalisternas kontor och hem, enligt uppgift med husrannsakan, och konfiskerade privata laptops och böcker. Den 26 april greps också journalisten Asmamaw Hailegiorgis, chefredaktör på Addis Guday tidning. Han har uppgett att de alla hålls på den centrala polisstationen i Addis Abeba och har nekats kontakt till advokat, familj och kollegor.

Mottot för Zon 9-bloggarna är enkel: ”Vi bloggar för att vi bryr oss”. De bloggade trots regeringens trakasserier, övervakning och hot. De bröt tystnaden skapad av regeringens pågående angrepp på yttrandefriheten. Idag säger man att vi skriver för att vi bryr oss. Att skriva och blogga är inte kriminalitet eller terrorism.

Gästkrönikör Mekeyu Ibrahim Hassen

Ekonomin kring EU:s romer

För inte så länge sedan så diskuterade jag med en person som tyckte att det nu gått för långt och att vi behöver se om vårt eget hus innan vi kan ta emot fler. Jag förstår frustrationen men det finns inget som tyder på att det blir så mycket bättre med stängda gränser. Fler människor innebär större ekonomi och fler arbetsmöjligheter. Som jag ser det så är det inte direkt resurserna som minskat, det är istället synen på hur resurserna ska fördelas som är problemet. Satsas det på de rika så är det de rika som kommer att gynnas – hur många eller hur få det än är som kommer att invandra…

Nu till min poäng. Det går ett drev mot romer i Sverige. Ett drev som menar att de är kriminella och uslingar hela bunten. Jag håller naturligtvis inte med även om jag kan se en komplexitet i när vi har en romsk kultur som inte innefattar integration. Först hur det talas om romer.

Jag väljer att klippa från ett tidigare inlägg om migrationskohorter:

”Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna – och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.”

MoneyVi har haft invandringsströmmar från ett flertal länder, som idag inte ses som ”problem”. Exempel på sådana länder är Chile, Turkiet, Finland, Norge och Iran. Problemen med människor från dessa länder knyts inte längre till landet utan klumpas ihop som generell invandring men statistiken visar att större delen av de som kom från dessa länder har integrerats i samhället. Detsamma gäller de som invandrade från det forna Jugoslavien, de som, till en början, var ”maffia” hela bunten är numera entreprenörer, lärare, politiker, bibliotekarier eller vad de nu kan tänkas jobba med…

Sen gäller det vilka lösningar som skulle kunna finnas för oss som inte tycker att det är OK att slänga ut människor som har det väldigt svårt. Det är lätt för oss att säga att Rumänien ska ta sitt ansvar och se till att den romska befolkningen ska få samma villkor som resten av befolkningen – vilket inte är så lätt som det kan tyckas. Byråkrati inom EU, arvet från den gamla kommunistiska diktaturen, med tillhörande ekonomiska kriser, och okunskap kring möjliga lösningar gör att hjälpen inte går dit den ska. EU har faktiskt avsatt 184 miljarder kronor för utvecklingen av Rumänien, varav 32 miljarder skall gå direkt till de fattigaste. Det kanske är dags att EU hjälper de länder som tar emot rumänska romer istället och se till att det skapas förutsättningar för trygghet och stabilitet i mottagarländerna, med hjälp av det stöd som de faktiskt är berättigade till. Skulle vi få ett par miljarder som skall gå till direkt stöd för romer i Sverige så kan vi utföra väldigt mycket. Är det öronmärkta pengar så kan inte ”invandringskritiska” få luft under vingarna, åtminstone inte gällande ekonomiska faktorer, eftersom det är pengar som vi inte skulle ha fått om romerna inte var här. Kan vi få in dessa i samhället så kan vi vända bördan till något positivt och få in skattemedel istället för att blunda och stoppa huvudet i sanden – och hoppas att problemet, nämligen att folk flyr till Sverige för att tigga och att det är ett bättre liv än i hemlandet, löser sig självt.

Det börjar bli dags att ta tag i fördelningspolitiken på riktigt – inte bara på skrivbordsnivå.

Mänskliga rättigheter 31

Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter och friheter som ingår i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inledde med FN-konventionens 30 artiklar. Här fortsätter vi med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Avdelning 1 består av 18 artiklar som rör mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Institutions europeennes IMG 4300

Artikel 1

Skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna.

De höga fördragsslutande parterna skall garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i avdelning I av denna konvention.

Källor:

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, pdf-häfte på svenska

EU:s byrå för grundläggande rättigheter på wikipedia

Svenska regeringens websida om mänskliga rättigheter, där man hittar information om alla konventioner Sverige anslutit sig till.

Snabblänkar till Artikel 30 <<< >>> Artikel 32

Intervju med Lena Sundström

Intervju med Lena Sundström, journalist och författare.

Du har under lång tid, redan då du var kolumnist i Metro skrivit och granskat frågor kring rasism och främlingsfientlighet. Varför har du valt just det ämnet som journalist?

Det korta svaret är att det har jag egentligen inte gjort. Som journalist har jag gjort reportage om alltifrån Jas Gripen, svensk vapenindustri, styckares arbetsvillkor på Scan, prostitution i Tyskland och soldater i Afghanistan. Som nyhetskrönikör har jag skrivit om sådant som berör oss i vår vardag, inkilningsriter, sophämtning, könsroller, röststyrda telesvar och åldersfixering. Och som författare är det egentligen bara en av mina fyra böcker, Världens lyckligaste folk, som handlar om främlingsfientlighet och rasism. Min första handlade om socialdemokratins färd mot mitten. Den andra är en samling vardagsbetraktelser från vår samtid. Och min sista bok Spår handlar ytterst om rättsosäkerhet.


Lena Sundström / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

Som journalist är jag intresserad av alla stora frågor som rör vår samtid. Det här säger jag inte för att förringa betydelsen av antirasism, tvärtom. Antirasismen är för mig ett självklart ställningstagande, så självklart att det alltid finns med. En självklar värdegrund. Sedan har utvecklingen i Europa under de senaste åren, och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen gjort att ämnen som berör nazism, rasism, fascism och främlingsfientlighet har blivit större förstås.

Vill du berätta lite om din bakgrund och ditt liv i Sverige?

Jag är uppväxt i Skåne, och det är där jag har mina rötter även om jag har bott i Stockholm i flera år. Det har mycket med min mormor att göra. Somrarna i Kävlinge med småsparvar på gården och skånskan som ibland mer påminde om danskan som ekade mellan husen. Det är nog ingen slump att Kvarteret Korpen är min favoritfilm. Jag är adopterad från Korea och kom till Sverige när jag var sex månader. Under de första åren bodde vi i Hovsjö utanför Södertälje, så fram tills det att jag var fem år pratade jag faktiskt stockholmska. Sedan bodde vi ett tag i ett höghusområde i Kristianstad, innan vi flyttade in i ett sådant där klassiskt en-och-en-halv-plans-villaområde som finns utanför många mellanstora svenska städer.

I din bok ”Världens lyckligaste folk” bevakar du Danske Folkeparti. Finns det saker som du lärt dig när du skrev den boken som vi kan ha användning av i Sverige?

I boken försöker jag ta reda på hur det påverkar ett samhälle när ett främlingsfientligt och rasistiskt parti tar sig in i ett parlament. Hur påverkar det media, andra partier, retoriken och politiken? Bilden av Danmark var väldigt förenklad då – det var när Pia Kjærsgaard hade sagt något ovanligt tillspetsat som svensk media rapporterade. Eller i samband med Muhammedkarikatyrerna. Inställningen i Sverige var då att det aldrig skulle kunna hända i Sverige, att det var lite ”typiskt danskt” det hela. Jag ville försöka förstå vad det var som hade hänt mellan nyhetssändningarna, det som vi missade. Hur ett parti som Dansk Folkeparti hade kunnat få sådan makt i Danmark. Så jag flyttade dit och sökte efter svaren. Anledningen till att jag gjorde detta var ju att jag var övertygad om att den danska utvecklingen inte alls var typiskt dansk, utan att den kan ske i alla länder. Också i Sverige. Hur glidningarna sker när ett främlingsfientligt parti plötsligt får representanter i en parlamentarisk församling, med normalisering, förändrad syn på censur, demokrati, yttrandefrihet. Det kändes också viktigt att ta fram en massa konkret fakta, statistik och forskning, för det blir lätt känsloargument och efterkonstruktioner i debatten om rasism.

Din dokumentär ”Dom kallas rasister” uppmärksammades mycket då den visades 2010. Vad var anledningen till att du gjorde dokumentären?

Det blev en naturlig uppföljning till Världens lyckligaste folk, en fortsättning på resan, när jag kom hem till Sverige igen.
Efter Danmarksboken fick jag ganska mycket hat och hot. Och jag tog kontakt med några av de människor som tog kontakt med mig för att höra om de var intresserade av ett samtal. Jag ville höra deras tankar, resonemang och frågor. Göra en dokumentär om väljarna istället för att göra något om partiet som nu var på väg in i riksdagen. Samtidigt var jag helt öppen med om var jag själv stod, och vad jag tyckte om Sverigedemokraterna som parti.

Vad är ditt bästa motargument mot rasism?

Rasism gör alla människor till förlorare. Både de som utsätts för det, och de som utsätter andra för det. Rädsla och rasism och hat gör alltid samhället farligare för alla. Och Martin Luther Kings ord gäller än idag. Alla barn skall ha rätt att leva i ett land där de inte blir dömda utifrån sin hudfärg utan utifrån sina karaktärsdrag. Detta är grundläggande.

I debatten tror jag att det är viktigt med tre saker.

  1. Vår historia. Att hela tiden påminna oss om vad rasism och nazism har inneburit genom historien.
  2. Att det är bra med fakta, statistik och den forskning som finns kring de här frågorna, att man är påläst. Så att det inte blir för mycket känsloargument.
  3. Och att inte heller fastna i att ”du tycker fel”. Utifrån ”det här tycker jag, och det här står jag för”. Att man står upp för sina egna antirasistiska värderingar, alldeles oavsett vem som sitter i riksdagen för tillfället och alldeles oavsett om det just nu är politiskt korrekt eller inte i det gällande klimatet. Att man är tydlig i detta. Inte bara för andra utan också inför sig själv.

Vi tackar Lena Sundström för hennes deltagande.