Ett ständigt återkommande argument i debatten bland framför allt sverigedemokratiska förtroendevalda och väljare är att Sverigedemokraterna inte kan vara rasister eftersom invandrare röstar på dem.
Detta är ett logiskt felslut av två anledningar:
invandrare kan också vara rasister
en del invandrare inser inte att en röst på SD är en röst mot dem själva
Det finns människor som påstår att de inte kan vara rasister eftersom det finns personer i deras närhet som är invandrare. Genom detta argument avskriver de sig från att de skulle kunna vara rasister. Att använda sig av argument som att ”min bästa vän”, ”många av mina vänner”, ”min fru”, ”min man”, ”mina adopterade barn” och ”min fina kusin” etc är invandrare är inte en garanti för att personen inte skulle kunna vara rasist.
Att en person har invandrarbakgrund är på inget sätt en garanti för att en person inte hyser rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. Det finns rasism mellan olika invandrargrupper, och det finns även personer med invandrarbakgrund som hyser åsikter som är
rasistiska
antisemitiska
islamofobiska
homofobiska
funkofobiska
sexistiska
Dessutom är det värt att poängtera att
Personen i fråga fortsatt kan vara rasist mot just den folkgrupp som invandraren i familjen/vänkretsen tillhör, men att just den invandraren ses som ”en av de goda”.
Personen i fråga kan vara rasist mot en annan folkgrupp än den som invandraren i familjen/vänkretsen tillhör.
Det finns alltför många exempel på att en del människor med invandrarbakgrund inte inser att en röst på SD är en röst mot dem själva. Om SD:s politik skulle vara rådande är sannolikheten för att invandrare skulle tillåtas komma till Sverige låg, oavsett om det rör sig om arbetskraft eller flyktingar. Detta implicerar att många personer med invandrarbakgrund inte ens skulle existera i landet. Sannolikheten att personer med invandrarbakgrund kan komma att tvingas lämna landet, s k återvandring eller repatriering, är långt högre än den är för människor utan invandrarbakgrund (som ju inte kan repatrieras).
Argumentet att invandrare som röstar på SD skulle vara en garant för att partiet inte är rasistiskt har vi tidigare dissekerat på Motargument.
Via en nyligen publicerad uppsats som använder sig av SOM-insititutets undersökningar får vi statistisk på vilka invandrare som röstar på SD.
Andelen invandrare som röstar på SD det har ökat dramatiskt från ca 2% 2010 till 16-17% 2022. Det är tydligt att det i första hand rör sig om invandrare från övriga Norden. Dessa röstar t o m på SD i högre utsträckning än majoritetssvenskarna. Därefter rör det sig om invandrare från Europa. Dessa röstar på SD i ungefär samma utsträckning om majoritetssvenskarna. Däremot är utomeuropeiska invandrare som röstar på SD kraftig underrepresenterade.
Om invandrare från Norden och Europa blir, och är, svenska medborgare så ökar chansen/risken att de kommer att rösta på SD. Beträffande utomeuropeiska invandrare är förhållandet det motsatta. Utomeuropeiska invandrare som har svenskt medborgarskap röstar i mindre utsträckning på SD än de utomeuropeiska invandrare som inte har svenskt medborgarskap.
SD är naturligtvis glada för alla röster de kan få, men argumentet om att de inte är rasister för att invandrare röstar på dem håller inte.
Detta är del 2 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om myten om det kravlösa medborgarskapet.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Det är ett ständigt tjatande om 800 000 analfabeter i Sverige. Men det stämmer inte. Siffran kommer från OECD:s PIAAC-undersökning, som i Sverige publicerades av SCB i slutet av 2024. Undersökningen mäter inte analfabetism utan låg läsförståelse på SVENSKA.
Att ha låg läsförståelse på ett specifikt språk är inte samma sak som analfabetism. SCB använder inte heller begreppet analfabetism i utredningen. Sticker Sverige ut bland de övriga OECD-länderna?
Ja, Sverige utmärker sig i undersökningen genom att ha den NÄST LÄGSTA andelen av befolkningen med låg läsförståelse. Endast Japan ligger lägre. Nivå 1 i tabellen nedan är vad SCB betecknar som otillräcklig läsförståelse:
Skärmdump från SCB
Förra gången undersökningen gjordes var 2012. Då var det i absoluta tal lika många personer med låg läsförståelse i Sverige. Trots den stora flyktingvågen 2014/15 har alltså inte antalet ökat.
Det visar att invandrare med tiden lär sig svenska på acceptabel nivå och att det finns en stor rörlighet i gruppen.
Överhuvudtaget är analfabetism inte enormt utbredd längre ens i fattiga länder. Det är alltid lärorikt att kolla in Gapminder då och då för lite reality check. Många verkar leva i villfarelsen att alla utanför västvärlden är analfabeter.
Skärmdump från Gapminder
Notera att andelen läskunniga är stadigt stigande över tid. Senaste statistiken är från 2011. Sannolikt har andelen ökat sedan dess.
Tittar vi på unga i MENA-länder är en stor majoritet läskunniga:
Skärmdump från Gapminder
Statistiken ovan visar undersökningar mellan 2000 till 2011.
Christian Lindell är utredare med inriktning på arbetsmarknad och näringsliv. Han har en egen blogg där han publicerar klokheter.
I diskussioner om islamofobi hamnar ofta sakfrågan i skymundan. Genom att påstå att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat slipper man ta ansvar för sin främlingsfientlighet. Huruvida begreppet är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.
Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt.
Ett annat ord för företeelsen är ”muslimhat”, som en parallell till ”judehat”. Det är allvarligt att hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. Det kan vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.
Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör detunder förevändningen att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det nästan alltid så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.
När jag träffar på personer som duckar frågan och ansvar för sitt hat och sina fördomar gentemot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på annan främlingsfientlighet med efterleden -fobi, t ex xenofobi, homofobi, funkofobi, afrofobi och kristofobi. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp).
Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.
Detta är en kortare version av krönikan/mytknäckaren Myt: ”Islamofobi finns inte”. I den finner du adekvata länkar.
Mats Dagerlind, politisk chefredaktör på SD-kopplade bloggen Samnytt, hävdar på X att Nordiska Museet påstår att Ramadan och Id al-fitr skulle vara svenska högtider. Samtidigt raljerar han om att detta skulle vara ett exempel på att det skulle pågå en ”islamisering” i Sverige.
Vi på Motargument ger Dagerlind rätt i att det är en högerextrem konspirationsteori att tala om ”islamisering”.
Däremot far han med osanning då han uttrycker att de muslimska högtiderna, enligt Nordiska Museet, skulle vara svenska. På deras hemsida läser vi:
”Firanden av högtider och folkliga traditioner genom Sveriges och Nordens kulturhistoria är ett av Nordiska museets kunskapsområden. Här får du veta mer om årets och livets högtider och om årets dagar som firas i Sverige och Norden utifrån museets samlingar och kunskap”. (Källa: Nordiska Museet)
För Dagerlind och andra högerextrema handlar allt om islam och muslimer. Han väljer medvetet att utelämna att det på Nordiska Museets hemsida också listas högtider som judisk påsk och Jom Kippur, Halloween (inte alla helgons dag, utan den amerikanska varianten) och persiskt nyår. Den enkla anledningen är att dessa inte är muslimska högtider.
Som kuriosa nämns också våffeldagen och fettisdagen som högtider som firas i Sverige och Norden på hemsidan.
Den SD-kopplade bloggens korståg mot islam och muslimer är i paritet med Sverigedemokraternas partilinje.
På senare tid har ett desinformativt påstående om att 79 % av alla flyktingar i Sverige skulle ha åkt till hemlandet på semester blivit viralt på sociala medier. Det som inte framgår är vilka dessa flyktingar egentligen är. Vid närmare efterforskning visar det sig att merparten av dessa är människor som flydde t ex Chiles diktatur på 1970-talet, Sovjetunionens fall 1991 och ex-Jugoslavien på 1990-talet.
Urvalet bestod av 1 050 utrikesfödda personer. Frågan som ställdes i enkäten var ”har du besökt ditt hemland?”. 85 % av respondenterna svarade ”ja”.
Detta kommer inte som någon överraskning då de 1 050 utrikesfödda personer innefattade många som flyttat till Sverige från närliggande länder som Norge, Finland, Danmark och Tyskland för att arbeta. För dessa personer är det varken särskilt svårt eller dyrt att besöka hemlandet.
Novus sa att av de 1 050 personer som besvarade enkäten var 183 stycken sannolikt personer som ursprungligen kom till Sverige som asylsökare. De sa ”sannolikt” eftersom respondenterna inte fick en direkt fråga om flyktingstatus. Bland dessa 183 personer sa 79 % att de hade besökt hemlandet.
Inte heller detta kommer som en överraskning. Novus antar att merparten av de 183 personerna kom till Sverige från 1970-talets början till och med början av 2000-talet av främst 3 olika anledningar:
Chilenska flyktingar (1973-1979)
Sovjetunionens fall (1991)
Jugoslavien-kriget (1991-2001)
Flera årtionden senare kände dessa personer att det var säkert att besöka hemlandet. Nu är det t ex säkert för en flykting som flydde bomberna i Sarajevo 1992 att besöka Bosnien-Hercegovina. Under dessa årtionden lärde sig många flyktingar svenska, gjorde karrär, gifte sig och skaffade barn. Det skulle ha varit helt andra förutsättningar att besöka hemlandet under 1990-talet.
Detta är vad Novus klargjorde när de i BBC debunkade hur deras ”statistik” förvanskats av människor. Det handlade inte om flyktingar som nonchalant åkte på semester till ett land de nyligen flytt ifrån. Det var människor som besökte hemlandet tre, fyra och fem årtionden efter att de hade flytt. Många flyktingar från dessa konflikter har permanent återvänt hem till Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien, Chile etc.
Novus har på sin hemsida gått ut med ett förtydligande om studien, och varför det som bl a Elon Musk och Sverigedemokraterna sprider är desinformation.
2024 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.
Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1 av 5 beviljade uppehållstillstånd under 2024 var asyl-/flyktinggrundade.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 93 895 uppehållstillstånd under 2024. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/20 av uppehållstillstånden går till utomeuropeiska flyktingar
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 15 526 + 2 920 + 784 personer = 19 230 (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd under 2024 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 11 038. Medan den totala siffran på 2024 års beviljade uppehållstillstånd är 93 895. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 20 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av fem: 1/5.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 4 488. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 5 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså ett av 20: 1/20.
2024 års beviljade uppehållstillstånd är 93 895. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 20 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av fem: 1/5.
Vi påminner om att 2024 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
2024 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.
Totalt beviljades 93 895 uppehållstillstånd under 2024. Dessa fördelar sig enligt följande:
1 av 20 uppehållstillstånd går till utomeuropeiska flyktingar
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 15 526 + 2 920 + 784 personer = 19 230 (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd under 2024 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 11 038. Medan den totala siffran på 2024 års beviljade uppehållstillstånd är 93 895. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 20 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av fem: 1/5.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 4 488. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 5 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså ett av 20: 1/20.
Vi påminner om att 2024 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
Detta är en spinoff på artikeln Myten om de 93 895 uppehållstillstånden (2024). Där finns adekvata länkar till Migrationsverket.
2024 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.
Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar långt färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1 av 5 beviljade uppehållstillstånd under 2024 asyl-/flyktinggrundade.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 93 895 uppehållstillstånd under 2024. Dessa fördelar sig enligt följande:
1 av 5 uppehållstillstånd är asyl- och flyktinggrundat
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 15 526 + 2 920 + 784 personer = 19 230 (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd under 2024 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 11 038. Medan den totala siffran på 2024 års beviljade uppehållstillstånd är 93 895. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 20 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av fem: 1/5.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 4 488. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 5 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså ett av 20: 1/20.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sverige historiskt sett hittills beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 58 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså nästan tre av 5: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2021 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2022 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid två av fem: 2/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2023 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ett av fem: 1/5.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunkit år efter år. Siffrorna sjönk i såväl faktiska antal som i procentandel. Mellan 2016-2021 (en femårsperiod) hade andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats. Under 2022 ökade andelen till ”rekordnivåer”. Detta har delvis sin orsak i att det pågår ett krig i Ukraina, vilket har medfört att miljontals flyr landet. Under 2023 och 2024 har andelen minskat igen. Det har också sin orsak i att svensk asyl- och migrationspolitik har stramats åt under senare år.Vi påminner om att 2024 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
Den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige innebär inte att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter.
Faktorer som påverkar våldtäktsstatistiken
Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder
I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige
Anmälningsbenägenheten har ökat
Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder
I Sverige anmäls fler våldtäkter än i andra länder. Det är inte möjligt att avgöra hur stora skillnaderna mellan olika länder faktiskt är då det inte finns verktyg att fastställa hur många våldtäkter som sker. Det vi vet är att det finns en mängd faktorer som påverkar; skärpt sexualbrottslagstiftning (troligen världens bästa), ökad anmälningsbenägenhet, hur vi räknar, statistikföring, registreringsbenägenhet, uppklaringsberäkning, attityder och förtroende för rättsväsendet är avgörande för hur statistiken ser ut. Sverige ligger i topp vad gäller alla dessa faktorer.
Motargument 