Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Ministerstyre – en attack på demokratin

När Jimmie Åkesson (SD) öppnar för ministerstyre är det inte bara en ogenomtänkt kommentar – det är en medveten signal om vart Sverigedemokraterna vill ta Sverige. Det är ett steg bort från demokratisk kontroll och ett steg närmare ett auktoritärt system där makt går före rätt.

Sverige har en unik och grundläggande princip i sin demokratiska struktur: myndigheter ska vara självständiga från regeringen. Denna princip finns till för att skydda medborgarna mot godtyckliga beslut och säkerställa rättssäkerhet. Det är ett skyddsnät mot korruption, partiskhet och maktmissbruk. När Jimmie Åkesson nu ifrågasätter detta, gör han det inte av misstag. Det är ett test – av medier, av oppositionen, av svenska folket.

SD har under lång tid arbetat för att flytta gränser. Från retorik om återvandring till motioner om slöjförbud, angrepp på public service, och en allt mer aggressiv kulturpolitik där allt “icke-svenskt” ska tryckas undan. Den röda tråden är tydlig: kontroll.

Att Åkesson dessutom vill halvera tiden det tar att stifta lagar visar att det demokratiska samtalet – den tid vi normalt ger till expertutlåtanden, remissinstanser och granskning – är något partiet helst vill skala bort. Det är en politik där snabb makt går före långsiktig klokhet, där beslut ska drivas igenom snabbt och utan besvärande frågor.

Vi har sett vad som händer i andra länder när makten centraliseras, rättsväsendets oberoende ifrågasätts, och oberoende medier undermineras. Det börjar alltid med små steg. Små skiften i språkbruket. Små förändringar i regler. Men slutstationen är alltid densamma: ett samhälle där medborgare inte längre vet vem som faktiskt har makten, och där kritik tystas före den ens hörts.

Vi får inte vara naiva. Detta är inget vanligt utspel. Det är ännu ett angrepp på demokratins fundament. Om vi inte försvarar de institutioner som skyddar oss nu, riskerar vi att stå utan skydd när vi behöver det som mest.

SD har visat vad de vill. Frågan är vad vi andra är beredda att göra åt det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

SVT: JImmie Åkesson öppnar för ministerstyre

Krönikor

”Judeskämt” är rasism

1 kommentar

Hur ser du på s k ”judeskämt”? Är du en person som själv drar dem, skrattar du, blir du obekväm, reagerar du eller kanske tycker du att de egentligen är ganska harmlösa? Vi ska vara medvetna om vad det faktiskt innebär att skämta på minoriteters bekostnad. Judar är en minoritet som sedan urminnes tider har fått utstå rasism, varit föremål för fördomar, hotats, hatats och mördats just för att de är judar. Att skämta om judar bottnar i generaliserande fördomar baserade på rasism och antisemitiska konspirationsteorier.

Nättidningen Samtiden ägdes fram till ganska nyss av Sverigedemokraterna, är fortsatt ett propagandaorgan för partiet, och flera medarbetare är SD-kopplade. I en krönika signerad Jakob Sjölander som fått rubriken ”Mina judeskämt är inte roliga längre” uttrycker skribenten något vi skulle kunna betrakta som sorg, då han känt sig tvingad att sätta ”judeskämten” tillfälligt på paus. Anledningen är att han anser att ”tiderna har förändrats, och nu skulle vi vara långt mer försiktiga med att skämta om judar”.

I ingressen på Samtiden-krönikan läser vi:

”För ett antal år sedan hjälpte jag en kamrat att flytta. Vid ett tillfälle pekade han på en garderob och sa: ”Där har jag gömt mitt judeguld”. Lite senare så invände han emot att vi skulle lämna saker obevakade nere på gatan, eftersom det ”kunde komma en jude och stjäla det”. Till detta svarade jag att juden nog ville ha tillbaka sitt guld.” (Källa: Samtiden)

Skribenten ursäktar att de hade roligt åt skämten med att de inte alls var antisemiter, utan att de istället ”drev med antisemitismens absurditet” och att de varit ”riktade mot antisemiterna”. Om skämtet skojar med, driver med stereotyper om, misskrediterar judar som folkgrupp, då är det inte ett skämt om antisemiter.

Förringande av rasistiska skämt om judar är lika med att utföra antisemitism. Det är farligt att tona ned kraften hos skämt baserade på fördomsfulla generaliseringar om minoriteter, då de kan bidra till att rasism och intolerans accepteras. Man kan bära på antisemitiska stereotyper och utöva rasism, även om man påstår sig vara fri från rasistiskt/antisemitiskt hat.

Sjölander ser fram emot när antisemitismen sjunkit undan, för då kan han börja dra sina ”judeskämt” igen. I sin krönika normaliserar han ”judeskämt”, då han anser att de är kul, men inte just nu bara. Vi andra kan försöka inse att skämt på minoriteters bekostnad tillhör historien.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Samtiden: Mina judeskämt är inte roliga längre (sparad i webbarkiv för att inte ge nättidningen trafik/klick)

SVT: Oscar Sjöstedt (SD) skrattade åt nazistskämt om judar

Göteborgs-Posten: Judiska elever möter heilande och judeskämt

URPlay: Antisemitism idag: Konspirationsteorierna

I fokus, Krönikor

Trivselfascism i SVT?

Krönika av Pernilla Zethraeus

En titt på SVT:s ”Politikbyrån”, om Jimmie Åkessons 20 år som partiledare ger en märklig twilight zone-känsla. Händer det här verkligen?

Åkesson framställs där, under rubriken ”visionären” som om han ledde vilket parti som helst. Han beskrivs i lättsam ton som ”vanlig”, ”tålmodig”, ”stabil” och ”multikompetent”. Man pratar ledarstil och hur han byggt Sverigedemokraterna till den maktfaktor de är idag. Borta är bilderna av heilande medlemmar, bokbål, ständiga rasistiska utfall, trollfabrik och den internationella högerextrema och antidemokratiska trend SD verkar i.

Det lilla som via länk sägs på det temat kommenteras som ”motvillig beundran”. Istället illustreras sådant med den gamla järnrörsskandalen, som vore den en dåtida alkoholrelaterad parentes, innan partiet kammade till sig. Det rasistiska, ur nazismen sprungna projekt SD nu håller på att förverkliga medan de sätter skräck i stora delar av Sveriges befolkning, förbigås. Fokus är ”framgångssagan”. Trivselfaktorn är på kollegial köttbulle-nivå. Småputtrigt och lite gulligt. Är rasismen så normaliserad att det ens är möjligt?

Medan SVT diskuterar hur framgångsrik Jimmie Åkessons ledarstil är, dimper ett brev från Migrationsverket ner i brevlådan hos mängder av svenskar: ”Du får detta brev eftersom ett ärende om återkallelse av ditt permanenta uppehållstillstånd i Sverige och din flyktingstatusförklaring har öppnats”. Mottagaren upplyses också om hen inte har rätt ”till ett offentligt biträde.”

Borta är allt politiskt prat om integration, språk och förmågan till egenförsörjning. Har du flytt hit ska du ut, är signalen. ”Välkommen till återvandringståget”, som samma parti tidigare sagt. ”Enkel biljett till Kabul.” Sverigedemokraterna pekar också ut islam som en ”avskyvärd religion” och moskéer, i motsats till andra trossamfunds byggnader, som icke önskvärda. SD vill göra det lättare att ändra i grundlagen och har vid åtskilliga tillfällen flirtat med nazismen. 

När detta skrivs har tungviktaren Rickard Jomshof, sverigedemokratisk riksdagsledamot, tidigare ordförande i justitieutskottet, för andra gången på ett år, offentligt uppmanat en annan svensk riksdagsledamot att ”lämna Sverige” och ”åka hem”. Det förmodade ”hem” som åsyftas är diktaturens Iran. Tidösamarbetets tyngsta parti, det hela regeringskonstellationen vilar på, pekar alltså än en gång ut en namngiven person, än en gång en folkvald, som icke önskvärd på grund av sin flyktingbakgrund. Rapports och TV4:s nyhetssändningar ids inte ens nämna saken. 

Politikbyråns småputtriga trivselfascism känns mot den fonden än mer surrealistisk. Grova rasistiska påhopp från höga makthavare och mycket annat rasistiskt elände är tydligen ”business as usual” 2025. Allt medan vän av ordning frågar sig: Händer det här verkligen? 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD:s väg till makt (del 1): Splittring som strategi

Detta är del 1 i en serie artiklar som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället.

Varför röstar människor på ett parti som inte gynnar deras egen livssituation? Det är en fråga som blivit allt mer aktuell i takt med Sverigedemokraternas framgångar i Sverige. En förklaring ligger i hur SD använder splittring som politisk strategi – att rikta folks ilska nedåt i samhällspyramiden snarare än uppåt.

I partiets principprogram 2023 lyfts vikten av “den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten” och “naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen” (s. 2–3). Detta låter kanske enande, men syftet är att exkludera snarare än att inkludera. Den som inte anses “höra till” ställs utanför det moraliska och ekonomiska gemenskapssystemet .

Riksdagsmotioner från partiet visar hur denna retorik omsätts i konkret politik:

I stället för att lyfta frågor om tryggare arbetsvillkor, förbättrad a-kassa eller ett starkare välfärdssystem, fokuserar SD på symbolfrågor. De driver en berättelse om att samhällets problem bottnar i invandring eller mångkultur – snarare än i ekonomiska orättvisor, bostadsbrist eller otrygga jobb.

Journalistiska granskningar stärker bilden av en genomtänkt strategi. TV4:s dokumentär Undercover i trollfabriken (2024) avslöjade hur SD:s kommunikationsavdelning använde anonyma konton för att sprida desinformation och satir i sociala medier – allt med syfte att påverka opinionen och öka splittringen i samhället .

Att så många röstar på ett parti vars politik ofta missgynnar dem själva är ett bevis på att denna strategi fungerar. När politiken bygger på misstänksamhet snarare än lösningar, blir konsekvensen att samhällsproblemen fördjupas – samtidigt som vi tappar förmågan att enas kring gemensamma lösningar. Det som behövs nu är inte mer polarisering, utan en politik som bygger på sammanhållning, rättvisa och framtidstro.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Riksdagen: Motion 2023/24:397 Krafttag mot illegal migration för ett säkrare Sverige

Riksdagen: Motion 2021/22:2526 Terrorism

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Krönikor

SD:s nya hot mot demokratin: ”Klimataktivister = terrorister”

När klimataktivister limmar fast sig i protest mot passiv klimatpolitik vill Sverigedemokraterna att de ska kunna åtalas för terrorbrott. Det är inte bara ett rättsosäkert förslag – det är också ett allvarligt försök att skrämma befolkningen till lydnad och kväva demokratisk aktivism.

SD:s förslag att klassificera civil olydnad som terrorism visar med all tydlighet hur partiet förhåller sig till medborgerliga rättigheter. Det handlar inte längre om att vara ett oppositionsparti med hårda åsikter – det handlar om att steg för steg omforma Sverige till ett samhälle där kritik och motstånd mot makten bestraffas som brott mot staten.

Falska premisser för en totalitär utveckling

Enligt SD:s justitiepolitiske talesperson Pontus Andersson Garpvall ska aktioner som blockerar vägar, limmar fast sig eller stör flygtrafik kunna betraktas som terrorhandlingar.

På ytan motiveras det med att sådana protester skapar störningar och kostnader. Men att jämföra dessa aktioner med våldsamma terrordåd är både juridiskt orimligt och politiskt farligt.

Det verkliga syftet är tydligt: att avskräcka aktivism, tysta kritiker och kontrollera opinionen genom rädsla. När politiska rörelser försöker likställa fredlig civil olydnad med terrorism är vi inte långt från de metoder som används i auktoritära stater.

Demokratisk fernissa, repressiv verklighet

I sitt principprogram från 2023 skriver Sverigedemokraterna att de eftersträvar

“ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika inför, lagen”. (Källa: SD:s principprogram 2023, s. 2)

Men i praktiken är detta en retorisk fernissa. Gång på gång visar partiet att deras syn på rättvisa innebär skydd för de “rätta” medborgarna – och förtryck mot dem som är obekväma.

Vi har sett det i motioner om att förbjuda muslimska friskolor (Motion 2019/20:2687, Richard Jomshof, SD), om att införa slöjförbud i förskolor och skolor (Motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m fl, SD), om att lägga ner Public Service i dess nuvarande form (Motion 2020/21:604, Josef Fransson, SD), och nu även i ett direkt angrepp på rätten att protestera mot klimatpolitiken.

Organiserad manipulation i bakgrunden

Samtidigt avslöjades nyligen i TV4:s Kalla fakta-dokumentär Undercover i trollfabriken från 2024 att SD:s kommunikationsavdelning arbetar med anonyma konton för att sprida politisk propaganda och desinformation i sociala medier . Programmet visade tydliga kopplingar mellan SD och mediekanalen Riks – trots att partiet tidigare förnekat detta. Det visar en strategisk vilja att kontrollera narrativet, påverka opinionen – och göra det dolt, utan ansvar.

Normalisering av det extrema

Att döma fredliga klimataktivister som terrorister är inte bara en signal till aktivister – det är ett sätt att forma allmänhetens syn på vad protest och engagemang är. Det planterar idén att aktivism är farligt, fult, och något man bör hålla sig undan från.

Det är också ett sätt att normalisera statlig repression av misshagliga åsikter – ett mönster som återkommer i flera av SD:s riksdagsmotioner och deras retorik i sociala medier.

Det är nu vi måste säga ifrån

Vi står inför en demokratisk prövning. Ska vi tillåta att politiska partier använder lagar som vapen mot kritiker? Ska vi acceptera att civil olydnad likställs med terrorism?

Det är nu, medan vi fortfarande har yttrandefrihet och rätt att protestera, som vi måste försvara dessa rättigheter. För varje steg SD tar i auktoritär riktning utan motstånd, förlorar vi alla ett stycke av det öppna samhälle vi vill leva i. Vi måste stå upp för rätten att protestera. För klimatet. För demokratin. Och mot SD:s glidning mot kontroll, repression och rädsla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Aftonbladet: SD-förslaget: Klimataktivister ska dömas för terrorbrott

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

Riksdagen: Motion 2021/22:2526 Terrorism

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Krönikor

Sagan om själlösa pojken 1

en saga i tre delar av C.S Berglöv

Det var en gång en pojke som föddes utan själ. Hans värld var en labyrint av missförstånd; han kunde inte begripa andra, men krävde att de skulle begripa honom. Isoleringen blev hans enda följeslagare. Ingen kände honom, och han ville inte känna någon. Så byggde han, ur ensamhetens grus, ett eget rike. Där regerade han, inte som en kung, utan som en härskare – en envåldshärskare vars vilja var lag. De som inte dansade efter hans pipa utplånade han utan tvekan. Till en början var det inte hat som drev honom, utan en desperat vilja att befästa sin sköra makt. I hans rike fanns inga regler att följa – bara hans egna dekret som andra tvingades lyda.

En lördag, när den själlösa pojken var kanske sju år gammal, fick han veckopengen i handen. Girigt spenderade han varje öre på godis, som han glupskt åt upp på fem korta minuter. I kontrast köpte grannpojken bara en glass och sparade resten av sina pengar. Men den själlösa pojken, driven av sin slughet, fick en gnistrande idé. Med en allvarsam röst påstod han att grannpojkens glass var förgiftad. Skräcken tog genast över; grannpojken slutade tvärt att äta och räckte över glassen till honom innan han sprang hem gråtande. Det var i det ögonblicket den själlösa pojken insåg en mörk sanning: att genom list kunde han få andra att ge efter – att lögner kunde bli en väg till makt och fördelar.

I den verkliga världen växte pojken upp och blev tonåring. Men hans fiktiva värld höll honom i ett järngrepp, en oas av kontroll och makt som han alltid återvände till. Denna imaginära domän var hans fristad – och hans fängelse. På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar;

Del 1 Del 2 Del 3

Krönikor

SD:s nästa steg – från rättsstat till minnesstat

När partiledare Jimmie Åkesson (SD) föreslår att polisen ska kunna frihetsberöva människor utan konkret brottsmisstanke – på obestämd tid – då har Sverigedemokraterna lämnat rättsstatens grundpelare bakom sig. Det här är inte längre bara symbolpolitik. Det är en återgång till de metoder som användes av nazistregimen i 1930-talets Europa – och det kommer från ett svenskt riksdagsparti med plats i kommunfullmäktige här i Stockholm.

En farlig glidning

I intervjun med SVT öppnar Åkesson för att personer som ”rör sig i gängmiljö” ska kunna frihetsberövas utan brottsmisstanke. Inget brott. Inga bevis. Ingen rättslig prövning. Bara misstanke – eller värre: antaganden baserade på umgänge, utseende, bostadsort eller hudfärg.

Och viktigare: Vem ska avgöra detta?

Ska vi ha en nämnd eller kommitté där politiker – kanske från SD – pekar ut ungdomar i våra bostadsområden som ”gängpersoner”? Utan bevis, utan brott, utan rättslig prövning? Detta är inte bara godtyckligt – det är farligt. Det öppnar för rasprofilering, social exkludering och rent maktmissbruk. Det lägger grunden för ett övervakningssamhälle där misstankar blir till domar.

Detta är inte bara ett hot mot rättssäkerheten. Det är ett tydligt exempel på den typ av godtyckligt frihetsberövande som nazisterna använde sig av när de började internera politiska motståndare, romer, judar, homosexuella och andra ”avvikare”.

Från misstanke till internering

Nazistregimen införde tidigt vad som kallades “skyddshäktning” – där individer kunde hållas frihetsberövade utan dom. Exakt det SD nu föreslår, men paketerat i modern trygghetsretorik. De använder hotet från gängkriminalitet som en murbräcka mot rättsstaten. Skillnaden? Då var det Tyskland på 30-talet. Nu är det Sverige 2025.

Men i en rättsstat får vi inte offra principen om att ingen ska fängslas utan brott på grund av rädsla. För det är så diktaturer föds – och det är så demokratier dör.

Det handlar inte om säkerhet – det handlar om makt

Att förklara detta förslag med att “bekämpa gängvåld” är att lura väljarna. Gängbrott ska bekämpas – med riktade åtgärder, brottsutredningar och rättslig prövning. Inte med att kasta grundläggande rättigheter över bord. För när staten börjar frihetsberöva på misstanke – vem står på tur härnäst?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SVTPlay: 30 minuter

SVT: Åkesson: Ska kunna låsa in utan misstanke – på obestämd tid

I fokus, Krönikor

Ödmjukhet på SD-vis: tystnad, lydnad och nostalgi

I en krönika på SD-nära nätbloggen Samtiden målar Jakob Sjölander upp en sentimental bild av ett Sverige i förfall – en klassisk berättelse från högerextrema kanter där kritik mot orättvisor och maktstrukturer förvandlas till ett hot mot nationens själ. Krönikan bär rubriken “Sanning och ödmjukhet”, ett namn som lovar eftertanke men levererar ideologiskt rökdraperi. För bakom den påstådda ”ödmjukheten” döljer sig en retorik som syftar till att tysta oliktänkande och konservera ett förlorat samhällsideal.

Sjölander klagar på att traditioner ifrågasätts, men missar (eller ignorerar medvetet) att samhällsutveckling alltid bygger på just detta: ifrågasättande, prövning och förändring. När han talar om att “dekonstruera” samhället är det tydligt att han vänder sig mot allt från feministisk analys till antirasistisk kamp – rörelser som syftar till att skapa ett mer rättvist samhälle. Det är inte dekonstruktion – det är demokrati.

Att avsluta med en uppmaning om att vi borde “vara lite mer ödmjuka” är ett slirigt försök att framstå som resonabel samtidigt som man cementerar ett reaktionärt samhällsideal. Det är som att säga: “Sluta protestera – det stör våra traditioner.” Det är inte ödmjukt. Det är maktfullkomligt i förklädnad.

Artikeln publiceras på Samtiden – en sajt som visserligen inte längre formellt ägs av Sverigedemokraterna, men som fortsatt fungerar som en plattform för att sprida partiets ideologiska linje. Innehållet speglar konsekvent SD:s nationalistiska och exkluderande perspektiv, och syftet är inte att nyansera samhällsdebatten – utan att styra den i en alltmer auktoritär riktning. “Sanningen” som efterlyses är inte objektiv; den är ideologiskt filtrerad.

Så nej, vi behöver inte “mer ödmjukhet” i mötet med högernationalistiska narrativ. Vi behöver mer motstånd, mer kritiskt tänkande och fler som säger ifrån när ”ödmjukhet” används som verktyg för att legitimera förtryck och desinformation.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Samtiden-krönikan ”Sanning och ödmjukhet” (sparad i webbarkiv vilket betyder att Samtiden inte får trafik/klick)

Krönikor

Att kritisera Israel är inte antisemitism

”Varför är det ett sådant fokus på Israel? Varför engagerar inte andra konflikter världen över människor lika mycket? Varför just Israel? Detta är inget annat än antisemitism.”

Kritiken och påståendet ovan kommer från personer som oftast försvarar Israels politik. Detta bör inte avfärdas varför det är av stor vikt att fördjupa sig i orsak och verkan.

Dessutom livnär sig både antisemiter och islamofober på Israel/Palestina-konflikten och använder detta för att kamouflera och rättfärdiga sitt hat mot judar eller muslimer.

Hat mot en folkgrupp ska aldrig under några omständigheter accepteras varför självrannsakan och självinsikt är nödvändigt.

Att dissekera och bottna i egna åsikter om varför Israel/Palestina-konflikten engagerar är varje människas ansvar.

Kritik mot Hamas är inte per automatik muslimhat, lika lite som kritik mot Israels regim per automatik skulle vara antisemitism. Att avfärda ett växande engagemang mot orättvisor som antisemitism är inte bara felaktigt – det är dessutom direkt farligt, särskilt för judar.

Det handlar ytterst sällan om om hat – utan om rättvisa

Israel/Palestina-konflikten väcker stort engagemang i sociala medier, på gatorna och i politiken. Det tar sig uttryck i protester, manifestationer och upprop för palestiniernas och israelernas rättigheter. Det är sällan antisemitism som driver stödet för Palestina, det handlar om mänskliga rättigheter, rättvisa och motstånd mot förtryck.

Verkligheten för palestinier väcker engagemang
  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, som FN klassar som kollektiv bestraffning.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta riktat mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system, enligt Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive barn, utan åtal eller rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, vilket kan utgöra brott mot mänskligheten.
  • Extrema bombningar: tiotusentals bomber har fällts över Gaza. Sjukhus, skolor och flyktingläger har träffats. Över 30 000 människor har dödats – majoriteten kvinnor och barn.
  • Enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör har vissa uttalanden och handlingar från israeliska företrädare liknats vid folkmord.
  • 100 journalister har dödats – det dödligaste kriget för journalister i modern historia.
  • FN och hjälporganisationer larmar om svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

    Hamas, dvs de som kämpar för Palestinas självständighet, är klassade som en terrororganisation på grund av deras judehat, våldsamma metoder och attacker mot civila mål. Emellertid vill vi poängtera Israels agerande som stat, eftersom det har ett särskilt ansvar enligt internationell rätt.

Det finns andra möjliga orsaker till det globala engagemanget:

  • Konflikten har pågått väldigt länge
    Konflikten är en av världens mest långvariga som har pågått i generationer utan att någon lösning verkar nära.
  • Historiska och koloniala rötter
    För vissa är det ett exempel på vad de uppfattar som kolonialism eller etnisk rensning. Andra ser det som en legitim kamp för överlevnad och nationell säkerhet. Båda narrativen har starka historiska rötter, vilket gör att folk världen över identifierar sig med olika sidor.
  • Den berör tre världsreligioner
    Jerusalem är helig för judar, muslimer och kristna. Det är inte bara en fråga om mark, utan om identitet, religion, historia och ideologi.
  • En av världens mest dokumenterade konflikter
    Bra internetinfrastruktur och engagerade parter gör att varje händelse snabbt sprids via media. Dessutom är Israel närmare västerländska journalister och ett klickbete.
  • Diasporan i Europa
    Judiska och muslimska grupper i Europa har starka band till regionen, vilket gör konflikten högaktuell även här.
  • Stormakternas roll
    USA:s stöd till Israel och Irans stöd till palestinska grupper gör konflikten till en del av ett större geopolitiskt spel.
  • Högre förväntningar på Israel
    Israel utger sig för att vara Mellanösterns enda demokrati, det väcker höga förväntningar om respekt för internationell rätt och mänskliga rättigheter till skillnad från Palestina som är statslös.
  • Förintelsen – en moralisk lärdom
    Efter att sex miljoner judar mördades i ett försök att utplåna ett helt folk bär historien med sig en särskild moralisk vikt: att förstå lidande, och att aldrig låta något liknande ske igen. Därför får anklagelser om folkmord än mer reaktioner.

Självklart finns antisemitism i världen, och den måste fördömas, bekämpas och aldrig tillåtas. Men att stämpla alla som kritiserar Israels politik som antisemiter är ett svek. Dels ett svek mot de palestinier som ber om solidaritet, men också mot de judar som kämpar mot verklig antisemitism. Det urvattnar begreppet och gör det svårare att ta verklig antisemitism på allvar.

Vi måste kunna särskilja stat från folk

Israel är en stat – inte ett folk. Även om det judiska folket har en lång historia och stark koppling till regionen bör vi kunna skilja på ett folks existens och regeringspolitik. Att kritisera Israels regering är inte detsamma som att kritisera det judiska folket. Vi måste kunna granska Israel, precis som vi granskar alla andra stater.För i slutändan handlar det om trovärdighet:

Om alla som ropar efter rättvisa för Palestina stämplas som antisemiter – vem kommer då att ta verkliga antisemiter på allvar?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Samtiden ”småler” åt våld mot meningsmotståndare

En artikel på den SD-nära nätbloggen Samtiden uttrycker skadeglädje och nedsättande kommentarer om personer som blivit misshandlade. I artikeln ”Pinsamt, Bilan Osman” hade det varit klädsamt om skribenten hade tagit avstånd från allt våld.

16 april 2025 publicerar Samtiden en artikel skriven av Jakob Sjölander, som också skrivit för nätbloggarna Bulletin, Riks, Samnytt och Det goda samhället. Sjölander visar tydligt vad han anser om Expo och de medarbetare som utsatts för en misshandel. Ingressen lyder:

”Bilan Osman och Daniel Vergara blev nyligen misshandlade av ett invandrargäng. Jag har svårt att inte småle åt detta, då båda är kopplade till den påstått antirasistiska organisationen Expo. Tydligen är jag en dålig människa.” (Källa: Samtiden)

Längre ner skriver Sjölander:

”Jag bör tillägga att jag trots allt jag precis skrivit har en ganska positiv bild av Bilan Osman. Visst, hon är en småblåst socialist/feminist/islamist, men jag har ändå fått intrycket att hon menar väl.” (Källa: Samtiden)

Jag vill vara tydlig med att vi alla får ha åsikter om meningsmotståndare. Eftersom många uppfattar Samtiden som SD:s partiorgan är det häpnadsväckande att de väljer att publicera en så tendentiös och polariserande text. Jag vill innerligt hoppas att detta är en enskild skribents åsikter, men jag är inte alls säker på att så är fallet. För samhällsklimatet blir det farligt när en nätblogg som är så tätt förknippad med ett riksdagsparti i princip anser att vissa personer förtjänar att utsättas för våld. Ingen publikation som vill vara seriös och trovärdig bör publicera skadeglädje om våld eller skriva om brott på ett avtrubbande, demoraliserande sätt.

Sjölander frågar sig vad händelser som dessa egentligen betyder för Sverige. Han konstaterar att misshandel av meningsmotståndare betyder ”egentligen ingenting”.

Det är en farlig slutsats! Sjölander hade med allra största säkerhet inte haft samma känsla om förhållandet hade varit det motsatta. Han har inte tänkt sig in i komplikationerna av om t ex en skribent på en annan tidning skrev liknande om något brott mot en skribent på Samtiden. Våld är fel. Våld och alla andra brott är alltid fel. Publicister bör vakta på sina ord för att visa att de står upp för och försvarar allas yttrandefrihet och demokratin.

Länkarna till Samtidens artikel är sparade i webbarkiv och ger därför inga klick till dem. Här kan du läsa artikeln: https://archive.is/9lfwj

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.