Kategoriarkiv: Krönikor

I fokus, Krönikor

Sjuksköterskor säger sig ha mördat israeler

Jag hoppas och tror att detta var ett sjukt skämt från deras sida. Att de endast härmade och drev med de israeliska soldater som i chattroulette har snackat om hur de avrättat spädbarn eller hur många palestinier de dödat på olika sätt. OM det efter utredning visar sig att de har missbrukat sitt arbete inom vården för att döda israeler så är det verkligen helt åt helvete och just varför det är så farligt att envisas med ”Israel = det judiska folket”, och ”alla israeler bär ansvar för vad regeringen gör”.

Detta är också varför jag vägrar gå med på narrativet att alla vuxna israeler per automatik är att se som militära mål. Ja, jag håller med om att Israels sätt att göra alla som gjort militärtjänstgöring (= I princip hela befolkningen) till reservmilitärer gör att skiljelinjen mellan civila och militärer blir lite mer luddigt. Men civila finns. Likaså köper jag inte argumenten att om de som fötts i Israel väljer att stanna där så har de accepterat att vara ockupanter och därmed vara legitima mål. Vi människor är flockdjur, att flytta långt bort från sin familj är ett stort steg att ta och inte något som går att förvänta sig att någon ska göra enkelt.

Även om vi leker med tanken att dessa sjuksköterskor mördar israeler de kunnat bekräfta varit militärer på plats i Gaza så blir detta inte okej. Dödsstraff är skit och att själv ta på sig rollen som både domare och bödel är ännu mer skit. I upprördhet och ilska är det lätt att motivera varför detta skulle vara okej eller varför israeler skulle förtjäna whatever de drabbas av. Problemet är att vi inte kan komma framåt med sådana resonemang. Dels för att det inte går att bygga ett fredligt samhälle på tankar om blodig hämnd, dels för att med den formen av argument så okejar vi indirekt Israels regim.

Trots allt är det just hämnd, ”de stöttar Hamas” och ”ingen är oskyldig i Gaza” de främsta argumenten som stöder Israels agerande. Ska vi ha ett moraliskt övertag i kampen för palestiniers rättigheter måste vi göra bättre än att själva hemfalla till rasism som driver sionisternas våld mot det palestinska folket.

/Paula D.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

DN: Sjuksköterskor påstår att de dödat israeler

The Guardian: Sydney nurses stood down after claiming they would kill Israeli patients in social media video

I fokus, Krönikor

”Vi ska inte spekulera”

Krönika av Paula D

Vi ska inte spekulera. Vi ska inte tänka att en vit man som klär om till militärkläder och sen skjuter främst kvinnor med invandrarbakgrund kan ha agerat med rasistiska motiv. Nej, nej absolut inte. Att överhuvudtaget spekulera i att det handlade om rasism är rasism i sig.

Samtidigt är det helt okej att spekulera i att Salwan Momika dödades på grund av att han eldade koranen. Ja, vi kan till och med slå fast att det är vad det hela handlade om och att hans död därmed innebär en attack på hela det svenska samhället och kräver kraftfulla svar. Att det fortfarande är oklart vad motivet faktiskt var spelar ingen roll. Om någon som hetsat mot islam dör så MÅSTE det handla om att någon kränkt muslim bestämt sig för att personen ska dö.

Skärmdump från X 250211
Skärmdump från Alice Teodorescu Måews blogg 250211
Skärmdump från X 250211

Det är intressant att se hur Alice Teodorescu Måwe (KD) och hennes likar har noll problem med att göra koppling ”X sker och skapar en viss debatt som kan få någon att agera med våld” när det gäller muslimer, men när det kommer till vita västerländska män då kan samhällsdebatten och år av hetsande om inbördeskrig och samhällets kollaps pga invandrarna absolut inte ha med saken att göra. Hur denna dubbelmoral uppstår är inte ett dugg svårt att förstå.

Skärmdump från X 250219
Skärmdump från SVT 250211

För djupt rasistiska islamofober som Teodorescu Måwe är muslimer helt enkelt inte riktigt människor och det är därför bara förväntat att de ska ”bete sig som djur”. Medan vita västerlänningar ju är civiliserade och rimliga. Så när de begår det vidrigaste våldsdådet i svensk historia så måste det helt enkelt finnas rationella förklaringar. ”Han var rasist” ses inte som rationellt nog, alltså kan det inte vara skälet.

Krönika av Paula D

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Statsministerns tal till (den vita delen av) nationen

Krönika av Paula D

Första biten är bortklippt, pga ändå bara ännu mer floskler än vad resten redan rymmer. Absolut ingen blir gladare av att behöva höra på det. Statsminister Ulf Kristerssons (M) så kallade tal till nationen 9 februari är inte ett tal till oss alla.

Det är ett tal till de 2/3 av befolkningen som är vita. Det här är inte ett tal som lugnar oss som drabbas av rasism. Det är inte ett tal som visar förståelse och empati för alla dem som nu är rädda för att gå till sin komvux-utbildning eller sina SFI-lektioner. Detta är inte ett tal riktat till alla oss som inte får ihop alla motstridiga uppgifter, t ex hur Örebroattacken skulle kunna inspirera andra med liknande åsikter när man samtidigt menar att inget tyder på att det fanns ett ideologiskt motiv.

Kristerssons tal är dessutom oförenligt med de budskap han själv torgfört ihop med övrig höger i flera år, med ett allt intensivare svartmålande av invandrare de senaste månaderna. Efter ÅR av att tala om hur vi måste bli allt mer lika, där mängder av åsikter och sätt att vara på inte godkänns så är det nu plötsligt viktigt att ”hålla ihop” och inte göra detta till en fråga om höger eller vänster, invandrare eller svensk?

Well. Det ÄR politiskt och det ÄR en fråga om invandrare eller svensk, höger eller vänster. Är det som det verkar ett rasistiskt dåd av en vit man som vill få bort invandrare så är det i högsta grad en fråga om hur vi omtalas när vi inte är vita svenskar. Det är i högsta grad en fråga om ursprung. Vill vi köra spåret om att detta handlar om en snubbe som snappat rent psykiskt. Som sköt utan större eftertanke. Ja, då är det fortfarande en fråga om rasism, men också en fråga om höger och vänster. Som i att högern gör det allt svårare att överleva om man inte kan arbeta och nedskärningar i psykvården och skolan år efter år. Som i att absolut inga förslag presenteras för hur människor inte skall bli såhär desperata.

Talet är en orgie i floskler och helt uppenbart en panikåtgärd för att inte anklagas att ta mindre allvarligt på detta dåd än på t ex gängvåld. Någon äkta känsla eller omtanke om de drabbade går inte att skåda. Idag ska vi hålla ihop. I morgon kommer statsministern med vänner fortsätta kampanja för att göra Sverige vitt igen.

Kort efter sitt ”tal till nationen” får Kristersson frågor från Aftonbladet om hans uttalanden att våldsvågen vi sett beror på invandringen och hur det kan ha påverkat Örebroskytten. Hans svar? ”Håll två tankar i huvudet”. Detta, gott folk, är en ledare som vägrar ta ansvar. Som kallar sig den vuxne i rummet men agerar allt annat än. Som spelar dum och inte låtsas förstå att en retorik som utmålar invandrare generellt som ett problem kommer skapa fientliga och rent av farliga attityder mot just invandrare. Att hålla två saker i huvudet innebär inte att ignorera hur offentlig debatt påverkar människors inställning till specifika frågor, men också till varandra.

Statsministern upprepar också att det skulle finnas en rejäl koppling mellan den ”massiva invandringen” och brott. Trots att flertalet utredningar visat att det inte alls stämmer och nu senast att det inte syns någon koppling mellan högt mottagande av invandrare och mer våldsbrott. Ett signum för Kristerssons regering är dock föraktet för forskning och expertis. Vare sig det gäller att bekämpa brott, minska sjukskrivningar eller följa klimatmål så har regeringen hittills frekvent valt att gå tvärt emot vad experter, remissinstanser och forskare säger att de borde göra. Regeringen Åkesson kör helt enkelt på vad de KÄNNER för, oavsett vad de reella effekterna blir.

Att statsministern direkt efter sitt snack om sammanhållning och att ursprung inte spelar roll står och pratar om invandringen som en belastning visar exakt hur tomma orden i hans tal till nationen var. Det är också tydligt i hans svar till Aftonbladets reporter att han anser att offren i Örebro förtjänar att uppmärksammas eftersom de var ”goda” invandrare i skolan för att förbättra sina liv. Hade de varit sjukskrivna, arbetslösa eller kriminella kan vi räkna med att hans empati för dem hade varit ännu lägre än den redan är. Om det nu är möjligt att hamna på minus i empatisk förmåga.

Anyhow. Vi håller flera tankar i huvudet redan. Det är just därför vi kan säga att din och dina vänners hetsande mot invandrare försätter den icke vita delen av befolkningen i reell fara.

Krönika av Paula D

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Videoklippet som SVT valt att korta ner kan ses här:

SVT: Statsminister Ulf Kristersson höll tal till nationen efter skolskjutningen

I fokus, Krönikor

Krönika: Resan till vila

Resan var inte lätt. Den som rider på havet litar inte på fast mark. — gästkrönika av anonym.

Vi kom till Sverige som flyktingar, på flykt från döden. Från dagen vi kom hit har vi kämpat för att klara oss, bygga upp oss själva och bidra till samhället här. Vi studerar, arbetar, sliter och betalar moms och skatter varje dag.

Regeringens migrationspolitik och de högerextremas rasistiska retorik slutar aldrig att smutskasta oss och koppla alla problem i landet till ”flyktingar”.

Jimmie Åkesson och SD har länge beskrivit alla utomeuropéer som en för stor börda för landet, medan en stor andel av Sveriges läkare idag är flyktingar, immigranter. En ansenlig mängd av alla som har utomeuropeisk bakgrund arbetar inom vården, jobbar på apotek, banker, undervisar, kör lastbilar, tåg, bussar, äger matbutiker, restauranger och många andra samhällsviktiga funktioner.

Vi älskar och vi kan le trots allt vi har gått igenom. Vi är fortfarande bra på att drömma och följa våra drömmar.

Den ständiga hatretoriken emot flyktingar leder till utbredd avsky, våld, terrorism och till mord. De hetsigaste kampanjerna styrs och dirigeras av den yttersta högern i Sverige.

De som försvann i Örebro var oskyldiga, de blev mördade i sin skola där de försökte lära sig ett nytt språk för att kunna berätta vem de är.
Må de vila i frid.

Gästkrönika av en anonym författare.

I fokus, Krönikor

KRÖNIKA: Kränkningen är värst

Kränkningen är värst. Det säger tortyroffer, krigsdrabbade, fördrivna från världens krig och diktaturer. ”Den fysiska tortyren var fruktansvärd, men värre ändå var kränkningen”. Hur många gånger har vi inte hört det sägas?

Att avsiktligt tillfogas skada för den man är, sin hudfärg, sin politik, sitt kön, sin härkomst. Att plågas, fördrivas eller dödas av en hånflinande, skadeglad representant för någon förment rättvisa tycks vara det värsta en människa kan utsättas för. Så allvarligt att traumat nedärvs i generationer. Smärta, hunger, lidande, rädsla är inte neutralt. Det är inte smärtan utan dess bakomliggande onda uppsåt som sätter spår.

Den fruktansvärda masskjutningen i Örebro måste kunna ses i den kontexten. 

I skrivande stund sägs inget styrka ideologiska motiv hos gärningsmannen. Men vi vet att han ändrat efternamn från Simon till Andersson, hade licens för flera vapen, bytte om till militärliknande kläder. Vi vet också att dådet skedde på en skola med många utlandsfödda, med tyngdpunkt på svenska som andra språk den aktuella dagen. Han tycks ha valt offer med icke-nordiskt utseende. Hans vardagsliv syntes tillbakadraget och oantastligt. Mönstren känns igen från Breivik, Mangs, Ausonius med flera rasistiska serieskyttar. Signaleffekten är tydlig. 

Resten blir i nuläget spekulationer. Vi måste ändå våga se att västvärldens flyktingfientliga vindar utgör en grogrund för rasistiskt våld. Vi måste se att rasifierade personer känner rädsla och otrygghet i sitt eget land. Antalet anmälda hatbrott ökar. Rasistiska gliringar är mångas vardag. 

Rasismen har på kort tid blivit politiskt etablerad. Det passerar nästan obemärkt när regeringen säger att Sverige ska ta emot dem som är ”lika oss”. Asylinvandringen är i det närmaste strypt. Även svenskfödda, prydligt skötsamma medborgares rätt att vistas här ifrågasätts – bara för att deras föräldrar flydde hit en gång. 

Sverigedemokrater har strösslat med antisemitiska, antimuslimska och nazistiska uttalanden. Deras troll hetsar och inspirerar alltjämt ytterhögern. I Tyskland ger sig högerextrema AFD (som väntas göra rekordval) handgripligen på människor. I USA ser vi en framväxande oligarki med en heilande Elon Musk. Självklart påverkar omvärlden oss i Sverige. Rasisthögern läser av samhällsklimatet och bröstar upp sig. Rasifierade känner sig allt obekvämare. 

Säkert kan Örebromördaren beskrivas som en ensam man med psykiska problem, egentligen snäll och så vidare. Det är sympatiskt att försöka förstå personen bakom skjutningen. Men vi får inte missa att se skogen för bara trän, så att säga. Det är tydligt att dådet var väl förberett och valet av offer inte en slump. Vi måste sätta in det i en samhällelig kontext och förstå dess konsekvenser, även om polisen inte hittar bevis för ideologiska motiv. 

Kränkningen är värst som sagt. Den medvetet tillfogade skadan för att man är vänster, svart, homosexuell, jude, muslim. Vidden av det känner vi till genom ett oändligt antal vittnesmål från offer för politiskt våld. Ovanpå det sprids rädslan och känslan av att vara ovälkommen.

Låt oss därför tala rasism när vi vill förstå den fruktansvärda masskjutningen i Örebro. Rasifierade personer känner av den, oavsett hur gärningsmannen tänkt.
Motgiftet är inte att bagatellisera rasistiska mönster eller sopa dem under mattan. Motgiftet är att alltid försöka skapa ett inkluderande ”vi”, där alla i Sverige känner sig välkomna.

Krönika av Pernilla Zethraeus. Innehållet i krönikor står krönikören själv för.

Krönikor

Jomshof (SD) vill tillåta hets mot muslimer

Ytterligare en dom för hets mot folkgrupp, i detta fall muslimer, har fallit. Richard Jomshof (SD) rasar mot att Sverige numera skulle ha ”blasfemilagar”, och pekar på att det bara handlar om islam. Vi på Motargument påminner här och nu om att för Sverigedemokraterna handlar allt om islam. Det Jomshof gör är att ”glömma” att lagen om hets mot folkgrupp handlar om mycket mer än religioner.

För 30 år sedan gjorde SD sitt yttersta för att göra nationalsport av att vara antisemit. De senaste decennierna har fokus alltmer kommit att riktas mot muslimer. Tyvärr har SD fått betydligt mer gehör för sin hets mot muslimer. I ett inlägg på X där han kommenterar domen mot Salwan Najem skräder han inte orden:

Richard Jomshof på X 250203.

Att Salwan Momika, en av de mest kända koranbrännarna i Sverige, mördades för sina gärningar är inget annat än ett stort misslyckande för den svenska rättsstaten. Att hans kompanjon, Salwan Najem, nu döms till villkorlig dom och dagsböter för hets mot folkgrupp för fyra koranbränningar han sommaren 2023 genomförde tillsammans med Momika är däremot ett uttryck för att den svenska rättsstaten fungerar. Momika stod åtalad för samma brott som Najem.

I Brottsbalken 16 kap. 8 § läser vi följande om lagen om hets mot folkgrupp:

”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.” (Källa: Riksdagen.se)

Jomshof insinuerar att man inte kan dömas för hets mot folkgrupp då det handlar om judar eller kristna. Ponera att någon ställer sig utanför synagogan i Malmö, bränner Tanakh (den judiska heliga skriften) och samtidigt spottar ur sig antisemitiska konspirationsteorier. Hade denna någon blivit åtalad för hets mot folkgrupp?

Jomshof har, genom sin frenetiska svartmålning och sitt utpekande av muslimer som fiender, till stor del lyckats med sin normalisering av muslimhat. Hans uttalande på X gör gällande att det enbart handlar om islam, vilket naturligtvis är direkt felaktigt. Däremot handlar det för Jomshof enbart om just islam och muslimer. Han har vid många tillfällen misskrediterat och uttryckt sitt förakt samt legitimerat hat mot muslimer. Hans tidigare uttalande ”– Jag tycker inte att man ska göra det, men man får göra det och blir de upprörda, så elda hundra till [Red. kommentar ”koraner”]” syftade till att elda på splittringen i svenska samhället.

SD har officiellt bytt ut antisemitismen mot muslimhat. Gång på gång illustrerar partiet detta med muslimfientliga uttalanden och, i detta fall, ifrågasättande av demokratisk, svensk lagstiftning. Det är motsägelsefullt att SD kallar sig ”Sverigevänner” samtidigt som de avskyr svensk lag. Att särbehandla en grupp är farligt och skapar splittring och polarisering. SD söndrar och härskar, och de nöjer sig inte förrän hatpropagandan mot islam och muslimer har vunnit allmän legitimitet.

Källor:

Richard Jomshof på X

Aftonbladet: Koranbrännaren Salwan Najem dömd för hets mot folkgrupp

Riksdagen: Brottsbalken – Hets mot folkgrupp

SVT: SD-topp om koranbränningarna: ”Blir de upprörda, elda hundra till”

Lästips:

SKMA: Görel Granström: Den antisemitiske bokhandlaren och kriminaliseringen av hets mot folkgrupp


Motargument: #HMF-lagen: ”Muslimer är ingen folkgrupp”

Krönikor

KD öppnar för SD

Sverigedemokraterna har sedan sitt intåg till riksdagen 2010 nått uppgångar i val efter val, trots att partiet kantats av allvarliga skandaler i en omfattning som inget annat riksdagsparti kommer i närheten av. SD lyckades bli näst största riksdagsparti och därmed det tyngsta regeringsunderlaget. Under nuvarande mandatperiod har de haft ett avgörande inflytande i regeringspolitikens utformning och riktning där deras ideologiska positioneringar förflyttas fram. Jimmie Åkesson är emellertid inte nöjd. Han har börjat skärpa tonen och ställa ultimatum: Efter nästa riksdagsval sitter SD antingen i regeringen eller i opposition.

Hur ställer sig övriga Tidöpartier till Åkessons utspel?

Jo, åtminstone ett Tidöparti har redan i början av det här året bekänt färg. I dagarna har Kristdemokraternas partistyrelse har nämligen beslutat om att stryka följande mening ur sin valplan:

”Att aktivt bilda majoritetsstyre tillsammans med partier som SD och V och andra partier som värderingsmässigt ligger långt ifrån kristdemokratisk ideologi bör däremot undvikas.” (Källa: SVT)

I ett pressmeddelande skriver KD att man ”kommer att arbeta för ett regeringssamarbete som resulterar i det bästa för Sverige”, vilket enligt KD innebär ”så mycket kristdemokratisk politik som möjligt”. Ironiskt nog hade partiledaren Ebba Busch inför valet 2018 yttrat att hon inte såg ett samarbete med SD som rimligt på 20 års sikt.

Att KD valt att ta detta stora steg säger något om de senaste 15 årens politiska utveckling i Sverige.

I början av 2010-talet var den politiska situation som vi befinner oss idag otänkbar. Hur svårt det må vara att föreställa det, men det fanns antirasistiskt motstånd inom betydande delar av borgerligheten. Det anordnades aktioner, demonstrationer och manifestationer för försvar av demokratin och mänskliga rättigheter. Det fanns en bred, antirasistisk folkrörelse över partigränserna där flera partier medverkade. Man var inte nödvändigtvis eniga om exempelvis arbetsmarknadsfrågor och den ekonomiska politiken, men man var överens om att slå vakt om demokratiska värden och principer, däribland om alla människors lika värde.

Spola fram 15 år och blicka ut det politiska landskapet idag. Begrunda vart vi har hamnat och hur långt förskjutningen mot högerextremismens tankegods har gått, liksom normaliseringen av rasism. Vad krävs för att inse hur utomordentligt farligt det är för demokratin att göra det vägval som KD gjort? Är demokratins värden och principer numera underordnat strävan efter att behålla regeringsmakten?

Emerich Roth och Hédi Fried, båda överlevande av Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt att varna för SD. Roth och Friéd visste mycket väl vad de talade om. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra började öppna dörren för SD 2017 skrev Roth följande till henne:

”Sverigedemokraterna är fortfarande Sverigedemokraterna. Det har de inte ens själva försökt ändra på. Allt som uppdagades efter att de lyckades komma in i riksdagen bekräftar för alla med förmåga till logiskt tänkande att ränderna inte gått ur. Att mörka och tysta duger inte. Inte ens namnet har de bytt. Det är sant att Sverigedemokraterna har bytt om till kostym och hyfsat
språket, men man behöver bara skrapa lite grand på ytan för att bli varse vilka idéer dessa kostymer hänger på och vilka krafter som döljer sig under det tunna ytskiktet.

Ondskan uppenbarar sig i olika skepnader, men oavsett vilka titlar den ger sig, är det samma hat och samma mekanismer som driver dagens hatare, som de jag upplevt tidigare i mitt liv. Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” (Källa: SvD)

Källor:

SVT: KD öppnar för att sitta i regering med SD

KD: Pressmeddelande 250117

Aftonbladet: Åkesson: ”Vi kommer att fälla alla regeringar där vi själva inte ingår”

GP: Inget SD-samarbete – ens på sikt

SvD: Förintelseöverlevaren: ”Kinberg Batra, du banar väg för ondskan”

Krönikor

Krönika: Är du organiserad?

Hur står det till med mellanvals-engagemanget, aktivism för demokrati och hur går det med kulturlivets demokratiska vaktposter? Motargument gör ett kort svep i endast en liten slumpmässigt utvald del av demokratirörelsen utanför partipolitiken.

Artister För Fred finns sedan början av 1980-talet, och har verkat emot rasism hela tiden.

EU-projektet Enar, där många antirasistiska organisationer deltar.

IM Individuell Människohjälp beslutade för elva år sedan att antirasism ska höra in i kärnverksamheten.

”Svenska regeringen (med stödpartiet SD) har under mandatperioden agerat för att spara pengar på hela kultursektorn och i utbildningsväsendet; studieförbunden, folkhögskolor osv.”

År 2024 formade Unesco en internationell kommitte ’Demokratins röstbärare’ för att främja bland annat människorättskämpar som är forskare, journalister, kulturskapare.

”Svenska PEN och Reportrar utan gränser gör sitt bästa för att diskutera de inskränkningar av yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och pressfrihet som våra politiker raskt genomfört de senaste åren.”
[…]
”Det brukar heta att vi fick rösträtt för hundra år sedan. Men vi ’fick’ den inte. Människor hade organiserat sig och kämpat i decennier, för att slutligen uppnå den representativa demokratin.
[…]
Nu är denna demokrati i kris. Vinstintresset har skenat, totalitära åsikter vinner mark, och vi medborgare har blivit slappa.
[…]
Det duger inte. Det är vi, folket, som nu måste aktivera demokratin genom att organisera oss.” — citaten är från Sonia Hedstrand, Parabol Press https://www.parabol.press/50-ars-kulturpolitik-raseras-nu/

Nämnda organisationer finns även på FB:
Artister för fred
IM Individuell Människohjälp
Svenska PEN
Reportrar utan gränser

Kan du tipsa oss och våra tusentals följare om fler, som inte är politiska partier?

Krönikor

Elon Musks stöd till högerextremism

Den 23 februari kommer ett extraval till Bundestag, dvs riksdagen, att äga rum i Tyskland. Vad som kan diskuteras och än mer problematiseras – gällande det här extravalet – är mångmiljardären Elon Musks uppmärksammade inblandning, i form av hans stöd till det högerextrema Alternative für Deutschland (AfD). I en debattartikel som publicerades i Welt am Sonntag beskriver han AfD som ”den sista gnistan av hopp” för Tyskland och gav dem beröm för att de förespråkar skattesänkningar och avregleringar.

De tyska och internationella reaktionerna lät sig givetvis inte vänta. Många bedömare, både till vänster och höger, uttrycker obehag och farhågor för demokratin, när världens rikaste man öppet och ogenerat försöker att påverka valutgången i ett annat lands allmänna val. I detta fall ger han stöd åt ett parti vars ideologiska tankegods redan genomförts i Tyskland en gång i tiden på 1930-talet och vars katastrofala utveckling vi idag har facit på.

Vad som är värt att påpeka är att det Musk gör är – utifrån ett bredare, historiskt perspektiv – långt ifrån nytt. Tvärtom sätter han en företeelse i blixtbelysning. Högerextrema partier, då som idag, har väldigt ofta fått kampanjbidrag från förmögna individer och företag för att påverka politiska beslut som rör exempelvis arbetsrätten.

Under 1900-talet använde stora delar av kapitalstarka grupper runtom Europa, inklusive i Sverige, sina ekonomiska resurser för att slå vakt om sina särintressen, särskilt i ”oroliga tider”. Man agerar genom direktfinansiering av högerextrem organisering, propagandaverktyg och lobbyverksamhet, mestadels för att motarbeta olika sociala rörelsers inflytande. På 1920- och 30-talen gav stora företag som Krupp och IG Farben betydande ekonomiskt stöd till Hitlers parti för att bekämpa bland annat fackföreningar. På liknande sätt under samma tidsperiod stödde industrimagnater Mussolini för att undanröja socialistiska rörelser. Under mellankrigstiden grundades en rad konservativa tidningar och radiostationer för att bygga stöd åt extremhögern.

Det finns en rad illustrativa samtidsexempel i en svensk kontext på just detta fenomen. Ett är Svenskt Näringslivs framgångsrika lobbykampanj mot Sverigedemokraterna i frågan om vinstuttag i välfärdssektorn. SD svängde 180 grader och gick från ställningstagandet ”skolsystemets resurser ska användas till att höja kvaliteten i skolorna och inte delas ut som vinst” till att sedermera tala om ”vinstförbud – ett socialistiskt skolsystem”. Ett annat exempel är friskoleentreprenörsparet Hans och Barbara Bergström som genom sin stiftelse finansierat flera medieprojekt som spridit högerextrem och konspiratorisk propaganda, något som Expo avslöjade. Ett tredje exempel är tongivande opinionsbildare som P.M. Nilsson, som under 2010-talet – i egenskap som dåvarande kolumnist för Dagens Industri, långt innan hans kortlivade karriär som statssekreterare åt Ulf Kristersson efter valet 2022 – flitigt förespråkade fördjupat samarbete mellan borgerliga partier och SD.

Man bör alltid ställa de kritiska frågorna: Vilka är det egentligen som finansierar högerextrem organisering, och varför? Musk är ”bara” en av dess många finansiärer, om än oerhört mäktig sådan, och för hans del föreligger sannolikt starka ekonomiska intressen. Frågan är vad han avser att hitta på härnäst, oaktat det tyska valresultatet. Kommer Sverige att stå näst på tur, med tanke på den fackliga kampen mot Tesla och det faktum att det är riksdagsval nästa år?

Lästips:

Deutscher Bundestag: Steinmeier verkündet Auflösung des Bundestags und Neuwahlen

Omni: Musk i tysk tidning: Falskt att likställa AFD med Hitler

Politico: Musk calls AfD ‘last spark of hope’ for Germany in op-ed in Welt

Brennan Center: How Big Business Bailed Out the Nazis

JSTOR: Mussolini and the Italian Industrial Leadership in the Battle of the Lira 1925-1927

Resumé: Näringslivets lobbying mot Sverigedemokraterna avslöjad

EXPO: Anna Fröjd: Nu publicerar vi vår granskning av paret Bergström

Dagens industri: PM Nilsson: Dags att integrera SD

Krönikor

Politiseringen av antisemitism

Forum för levande historia beskriver antisemitism som ett samlingsbegrepp för hat och fientlighet mot judar. Vi ser nu en ökad antisemitism i form av kritik, hot, våld och hat riktat mot judar för att de är judar. Vid sidan av explicita hatmotiv är det vanligt att kritiska diskussioner om Israel glider över i antisemitiska föreställningar om judar som onda och unikt mäktiga. Den senare föreställningen utgör ett särdrag för antisemitismen och är särskilt farligt då idén om en överlägsen ondskefull grupp ökar toleransen för kritik och attacker mot gruppen som sådan.

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem och förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel.

Vikten av kontext

Politiseringen av begreppet tycks bottna i ett osakligt antagande om att kritik och protester men även våld som riktas mot Israel och israeler per automatik grundar sig i en fientlighet mot judar som grupp. I Sverige har vi sett hur demonstranter som skanderar ramsor med Israelkritiskt budskap masstämplas som antisemiter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt slagorden ”From the river to the sea, Palestine will be free”. En del ”liberala” politiker anser att ramsan är så problematisk att de vill förbjuda den helt. Forskare från det nationella resurscentret Segerstedtsinstitutet menar att de som skanderar slagorden i demonstrationstågen ger uttryck för antisemitism. Kontexten är, enligt forskarna, helt avgörande.

Det är korrekt att kontexten avgör. Förekommande exempel på när ramsan blir ett uttryck för antisemitism snarare än del av en politisk kamp är när den skanderas mot personer för att dessa bär kippa eller davidsstjärna eller för att de besöker synagogan. I sådana fall är det tydligt att judar får stå till svars för något som staten Israel gör, alltså en rasistisk kollektiv skuldbeläggning.

I politiseringen av begreppet antisemitism behandlas kontexten emellertid annorlunda. Snarare än att kontexten lyfts fram så reduceras och fördunklas den.

Avpolitisering

När svepande anklagelser om antisemitism riktas mot demonstranter som skanderar kontroversiella slagord (t.ex. ”From the river to the sea, Palestine will be free”) är den kontext som avses att slagorden sker i en eftervärld präglad av de brutala övergrepp som Hamas och andra grupper från Gaza genomförde 7 oktober 2023. Att just detta är den bakgrund mot vilken slagorden ska förstås är dock långtifrån självklart. När protesterna tog fart hade tusentals civila i Gaza redan utplånats i Israels urskillningslösa terrorbombningar. Av oklar anledning förefaller olika debattörer ogiltigförklara denna kontext. Att Israel under snart ett sex decennier har ockuperat och koloniserat Palestina genom en brutal regim som enligt världens ledande människorättsorganisationer har utvecklats till apartheid avskrivs också som tänkbart motiv bakom de kontroversiella protestropen.

Oavsett var man står i frågan politiskt är det tydligt att anklagelserna syftar till att avpolitisera demonstranternas budskap. Man berövar budskapet dess politiska kontext och ersätter det med en egen verklighetsbeskrivning som ger en tydlig moralisk slutsats. I själva verket leder det till motsatsen. Antisemitismen politiseras när diskussionen glider allt längre ifrån definitionen om hat, fientlighet, diskriminering och intolerans mot judar och allt närmare en politisk konfrontation om konfliktens verklighetsbeskrivning.

Historierevisionism

Försök att avpolitisera sker inte enbart genom att samtida politiska verkligheter vantolkas. Det sker också genom en marginalisering av det historiska sammanhang som ger innebörd åt denna samtid. Ett centralt exempel är frågan om Israel har rätt att existera som en judisk stat. Att ifrågasätta detta anses enligt en till synes växande skara experter vara ett uttryck för antisemitism. I P1:s Filosofiska Rummet slog professor emeritus Lars Dencik nyligen fast att när man ”inte ger staten [Israel] rätt att existera som stat, då är den [kritiken] antisemitisk”. I en ny rapport om gränsen mellan Israelkritik och antisemitism slår statsvetaren Anders Persson lika säkert fast att det är antisemitiskt att propagera för att Israel ska besegras genom väpnat motstånd.

Genom att likställa ifrågasättande av staten Israel och dess legitimitet med judefientlighet förs frågan om antisemitism in i en politisk diskussion som grundar sig i historiska anspråk. Sedan åtminstone mitten av 1930-talet har palestinier fört en bred antikolonial kamp med såväl fredliga som icke-fredliga metoder. Motståndet ökade i takt med de motsättningar som, enligt historikern Benny Morris, var inbyggda i Storbritanniens koloniala Palestinamandat (1923-1948). Mandatet syftade till att upprätta ett judiskt hemland i Palestina genom judisk migration från Europa utan att åsidosätta den lokala (arabiska) befolkningens medborgerliga rättigheter. Ilan Pappé har visat hur den etniska rensningen av palestinier påbörjades från februari 1948, alltså månader före Israels bildande. Över 700 000 palestinier fördrevs, flydde och förvisades under kriget. Efteråt krävde palestinier, med stöd av FN, rätten att återvända till sitt hemland tillsammans med sina ättlingar. Den officiella linjen i Israel har konsekvent varit att detta skulle innebära slutet för Israel som ”judisk och demokratisk” stat, då arabiska medborgare återigen skulle utgöra majoritet.

Frågan om återvändande och Israels tillblivelse är i grunden politiska frågor som inte slentrianmässigt kan avfärdas som antisemitism. Sådana anklagelser vilar därför på en exkludering av palestiniernas historiska erfarenheter och strävan efter självbestämmande. Med detta som utgångspunkt ligger det nära till hands att anta att stöd för palestinierna motiveras av antisemitism snarare än sann solidaritet. Detta är vad vi nu ser i politiseringen av antisemitism: en historierevisionism som underkänner de politiska dimensionerna till förmån för en alternativ förklaringsmodell som läggs som ett täcke över konfliktens politiska verklighet.

Avlegitimering av politiska aktörer

Att det totala perspektivskiftet inbegriper en avlegitimering av politiska aktörer märks av på många håll. Ett exempel är misstänkliggörandet av den palestinska solidaritetsrörelsen BDS för att den inte är ”för en judisk stat någonstans i det historiska Palestinaområdet”, som statsvetaren Anders Persson beskrev i en rapport för Segerstedtsinstitutet. I ett avgörande stycke noterade Persson att inte heller den liberala journalisten Peter Beinart är för en judisk stat i Israel-Palestina. Trots detta lät han Beinarts position kontrastera BDS-rörelsens underförstått antisemitiska (men snarlika) position. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än en avlegitimering av palestinier och solidaritetsrörelsens politiska aktörer.

Avlegitimering av BDS har pågått under lång tid och har lett till politisk repression på olika håll i Europa. Bland annat antog tyska parlamentet en motion 2019 som fördömde BDS och landets politiker är nu i färd med att förbjuda rörelsen. I Frankrike har politiken gått i samma riktning.

I kontrast har inhemska instanser såväl som Europadomstolen för mänskliga rättigheter dömt ut bestraffning av personer som uttrycker stöd för BDS då detta inte utgör hatbrott utan kränker yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter. BDS, som förespråkar fredliga påtryckningsmedel (bojkott, avyttring och sanktioner), menar själva att de kämpar för palestinska rättigheter och håller öppet för olika lösningar, inklusive en tvåstatslösning där palestinier får åtnjuta lika rättigheter i enlighet med folkrätten.

Huvudargumentet i denna krönika är att experter som bör bidra till ökad förståelse för detta ofta bidrar till motsatsen genom att osynliggöra eller vantolka den kontext som Israelkritik sker i och på så vis bidrar till en politisering av antisemitism.

Detta är olyckligt av många skäl. När begreppet antisemitism politiseras riskerar dess självklara moraliska kraft att gå förlorad och rädslan att bli anklagad för antisemitism avtrubbas. Till detta följer en risk att verklig antisemitism inte blir tagen på allvar. Samtidigt misstänkliggörs antikolonialism och kampen för självbestämmande. Faktum är att antirasism och antikolonialism är förankrade i samma idé om ett grundläggande människovärde. Intolerans och fientlighet mot andra på grund av etnicitet och religion är främmande för denna rättighetsbaserade grundsats och där det förra tar form har det senare övergetts. Experter bör tydliggöra dessa skiljelinjer istället för att sudda ut dem.

Källor:

Forum för levande historia: Antisemitism

Svenska kommittén mot antisemitism: Niclas Blom och Mathan Shastin Ravid: Tips till lärare som undervisar om antisemitism

DN: ”Kriminalisera uppmaningar till Israels utplånande”

DN: ”Många svenskar är blinda för antisemitiska budskap”

AP News: Amnesty joins rights groups in accusing Israel of apartheid

SR: ”Var går gränsen mellan antisemitism och Israelkritik?”

Verso Books: The Nakba and the ethnic cleansing of Palestine

Göteborgs Universitet: Robin Bankel: ”The Palestinian Threat”