Alla inlägg av D. I. Fuentes

Krönikor

Ebba Buschs (KD) ”värderingsval” attack på religionsfrihet och demokrati

När Ebba Busch (KD) i ett inlägg på X beskriver ett kommande riksdagsval som ett ”värderingsval” mellan svenska och ”islamistiska” värderingar, är det inte en oskyldig analys. Det är ett sätt att förskjuta svensk politik från att handla om sakfrågor till att handla om kulturkamp. Resultatet blir att en hel religion och dess utövare misstänkliggörs – och att grundläggande demokratiska rättigheter ifrågasätts.

Sverige har en av världens starkaste garantier för religionsfrihet, skyddad både i Regeringsformen (2 kap. 1 §) och i Europakonventionen (artikel 9). Dessa rättigheter gäller alla: kristna, muslimer, judar, buddhister, ateister.

När Busch talar om att vissa uttryck för islam – böneutrop, religiös klädsel eller moskéers verksamhet – inte ”hör hemma” i Sverige, riktar hon sig inte mot våldsbejakande extremism, utan mot helt legitima religiösa uttryck. Det är en glidning från att bekämpa brott till att begränsa friheter.

Skärmdumpar från Ebba Buschs (KD) officiella X-konto 250922:

Den stora majoriteten muslimer lever vanliga liv

I Sverige bor över en halv miljon muslimer. De allra flesta lever vanliga liv som grannar, kollegor, småföretagare, lärare, klassföräldrar och samhällsmedborgare.

De extrema exempel Busch nämner – imamer som motsätter sig lagar, influencers som propagerar för könsapartheid eller demonstrationer med antisemitiska inslag – är verkliga problem. Men de representerar en försvinnande liten minoritet.

Och här är det centrala: extremism finns i alla läger, inte bara i den muslimska världen. Vi har sett kristna fundamentalister i Europa som attackerar HBTQ-personer, nationalistiska grupper som sprider antisemitism, och politiska extremister som hotar demokratin. Att peka ut islam som unik bärare av extremism är därför både vilseledande och orättvist.

Buschs sätt att tala om islam som ett värderingsmässigt problem ligger mycket nära Sverigedemokraternas motioner i riksdagen. Några exempel:

• Förbud mot muslimska friskolor. Richard Jomshof (SD) har återkommande motionerat om att stoppa och förbjuda muslimska friskolor.

• 2019/20:2687 – föreslår stopp för nyetablering och förbud mot muslimska friskolor.

• 2020/21:24 – föreslår hårdare granskning, stopp för nya och ett totalt förbud.

• 2021/22:988 – ännu en motion om förbud, med hänvisning till ”tvångsgifte och könsdiskriminering”.

• 2023/24:2290 – upprepar samma krav.

I dessa motioner utmålas muslimska friskolor som ett särskilt hot mot svenska värderingar, trots att samma problem också förekommer i andra skolmiljöer.

• Stöd för kristna friskolor

Samtidigt driver SD motioner där de vill skydda och främja kristna friskolor.

• 2023/24:1892 – Kronlid och Emilsson (SD) vill bevara kristna friskolor och tillåta skolavslutningar i kyrkan.

• 2022/23:2271 – Kronlid m.fl. (SD) vill att regeringen ska skydda det kristna kulturarvet och stötta kristna friskolor.

Detta är en tydlig dubbelstandard: muslimska skolor ska förbjudas, kristna skolor ska bevaras.

”Värderingsgemenskapen” som exkluderingsverktyg

Busch talar om en ”överordnad värderingsgemenskap” som alla måste underordna sig för att bli en del av Sverige. Men här uppstår ett centralt problem: vem bestämmer vad som räknas som svenska värderingar?

Vi har redan en gemensam värdegrund i lagstiftningen – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Att kräva något mer, en kulturell likriktning, går bortom rättsstatens ramar.

Historiskt har vi sett hur krav på en enhetlig ”gemenskap” använts för att utesluta minoriteter. I 1930-talets Tyskland talades det om ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft), där den som inte passade in först förlorade sina rättigheter och sedan sin trygghet. Att hänvisa till ”värderingar” som villkor för att vara del av nationen är en farlig väg, oavsett vilka partier som driver den.

Busch skriver att språk och arbete inte längre räcker för integration. Men att ställa krav på en specifik kulturell identitet går bortom vad en liberal demokrati kan legitimera. Integration handlar om jämlika möjligheter och gemensamma spelregler i form av lagar, inte om att staten ska bestämma vilken kultur som är ”rätt”.

Här går KD:s partiledare i samma riktning som SD: svenskhet definieras inte längre av medborgarskapet, utan av lojalitet till en påstådd ”värderingsgemenskap”.

När demokratin villkoras

Busch oroar sig över islamistiska partier och muslimska demonstrationer. Men i en demokrati har människor rätt att organisera sig politiskt och uttrycka sina åsikter – så länge det sker inom lagens ramar. Att kollektivt stämpla muslimska organisationer som hot är i sig ett hot mot demokratin.

En fri demokrati bygger på principen att alla får delta. Om staten börjar välja bort vilka grupper som anses ha ”rätt” värderingar för politiskt deltagande, då är det demokratin som blir villkorad.

Buschs utspel framstår som ett försvar av ”svenska värderingar”. Men i praktiken är det en attack på de grundläggande friheter som just utgör Sveriges värdegrund: religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet.

När politiker kräver att en viss kultur ska vara överordnad alla andra, och när en religion pekas ut som ett särskilt hot, rör vi oss bort från demokratins kärna.

Det verkliga ”värderingsvalet” handlar inte om islam kontra Sverige. Det handlar om huruvida vi ska fortsätta försvara alla människors lika fri- och rättigheter – eller låta politiker börja definiera vilka värderingar som ”hör hemma här” och vilka som inte gör det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Kulturkanonen – en nationalistisk kuliss och SD:s våta dröm

När regeringen nu lanserar en svensk kulturkanon på 100 verk och företeelser, presenteras det som en satsning på bildning och gemenskap. Men bakom retoriken döljer sig ett politiskt projekt som kan bli ödesdigert för den fria kulturen. Kulturkanonen är inget annat än ett beställningsjobb, initierat i Tidöavtalet, där Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda satt ramarna redan från start.

Grundkriteriet att endast verk äldre än 50 år får ingå gör att listan blir en nostalgitripp snarare än en levande spegel av dagens Sverige. Samtida erfarenheter av migration, globalisering och minoritetskulturer är per definition uteslutna. När kommittéledamoten Marlen Eskander hoppade av i protest beskrev hon arbetet som ”väldigt exkluderande” – och hon har rätt.

Det är ingen slump. SD har länge drivit på för en snäv definition av ”svenskhet”. Med denna kanon får de nu en statligt sanktionerad lista som kan användas i skolan, i SFI och i folkbildningen. Det är ett instrument för uppläxning, där medborgare ska tillrättavisas i vad som är ”riktig” kultur.

Från Strindberg till Viggen – en märklig mix

Kulturkanonen rymmer både självklarheter och udda symbolval. Här samsas August Strindberg, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman med Ikea, Vasaloppet, Saltsjöbadsavtalet och stridsflygplanet Saab AJ-37 Viggen. Listan spretar mellan konstnärliga mästerverk och tekniska konstruktioner.

Resultatet blir mer av en potemkinkuliss än en kulturpolitisk strategi. Den ser pampig ut på håll, men när man granskar innehållet framträder ett annat mönster: en kulturförståelse som låser fast sig i det förflutna och som förvandlar kulturarvet till ett verktyg för identitetspolitik.

Historiska paralleller

Det är värt att dra lärdom av historien. När 1800-talets nationalromantiska rörelser byggde kanonlistor över folkets själ, skedde det ofta på bekostnad av mångfald och minoriteters uttryck. Under 1930-talet gick nationalistiska kulturprojekt i flera europeiska länder ännu längre: konsten sorterades i ”äkta” och ”fördärvad” (nazisternas ”Entartete Kunst”).

Sverige är förstås inte där. Men när staten börjar definiera vad som är kulturens kärna, skapas en risk för kulturell likriktning. Det fria samtalet trängs undan av en statligt auktoriserad uppfattning om vad som ska värderas högst.

Kärnan i kritiken som framförts är:

  • Kulturarbetare och forskare har kallat kanonen en ”systematisk uteslutning” av minoriteter.
  • Författaren Göran Greider menar att arbetarlitteraturen hamnar i skymundan, eftersom listan speglar en konservativ agenda.
  • Oppositionspartier beskriver projektet som ren symbolpolitik – resurserna kunde ha lagts på kulturskolor, bibliotek och fria kulturutövare i stället.
  • Flera debattörer varnar för att kanonen blir ett politiskt styrinstrument, en ”kulturens pekpinne” snarare än en inspirationskälla.

Ett beställningsjobb i folkbildningens förklädnad

Sveriges kulturkanon är inte en neutral lista över älskade verk. Det är ett politiskt redskap. En ”SD:s våta dröm” om att forma en nationell kulturidentitet, cementerad i en statlig lista, och därefter matas in i undervisning och integration.

Den fria kulturen är som starkast när den får utvecklas i mötet mellan gammalt och nytt, mellan det lokala och det globala. Den kan aldrig styras uppifrån, och den kan aldrig reduceras till en checklista från en regeringskommitté.

Kulturkanonen må presenteras som en satsning på bildning – men i själva verket är den en risk för Sveriges kulturella utveckling, en politisk kuliss och ett beställningsjobb som gör konsten till ett maktverktyg.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SvD: Avhoppade ledamoten: ”Väldigt exkluderande”

SR: Hård kritik mot nya kanonkriterier: ”Systematiskt uteslutande”

Korta motargument

SD-kvinnor: “Vi är redan jämställda – därför behövs ingen feministisk politik”

SD-Kvinnors broschyr “Politik för kvinnor av kvinnor” (2020) utger sig för att lyfta kvinnors verkliga trygghet. Men bakom retoriken döljer sig en ideologisk agenda där fakta används selektivt – och ibland direkt vilseledande. Vi har faktakontrollerat innehållet.

Vad SD säger:

“Sverige är ett av världens mest jämställda länder – därför behövs inte mer feministisk politik.”

Faktakoll:

Sant att Sverige rankas högt – men långt ifrån jämlikt. Kvinnor äger mindre, tjänar mindre och utsätts oftare för våld. Enligt SCB och World Economic Forum återstår stora klyftor, särskilt inom ekonomisk makt och politisk representation.

Bedömning:

Missvisande och självbekräftande logik.

Slutsats:

Politik, inte fakta

SD-Kvinnors dokument är inte en objektiv analys utan ett politiskt program klätt i faktaformuleringar. Fakta plockas, förenklas och sätts i ett ramverk där invandring, feminism och trygghet definieras utifrån en nationalistisk och auktoritär världsbild.

Fakta är inte valbart. När politik bygger på rädsla, måste vi svara med kunskap.

Källa:

SD-Kvinnor: Politik för kvinnor av kvinnor

I fokus, Krönikor, Myter

Riks: ”Svenskarnas mänskliga rättigheter”

När Richard Sörman i SD:s propagandakanal Riks utropar att “svenskar också har mänskliga rättigheter” låter det kanske oskyldigt. Men skrapar man lite på ytan är budskapet något helt annat: en omskrivning av invandrarfientlig radikalnationalism. Det är retoriskt och ideologiskt farligt.

Sörman beklagar sig över att Pride och minoritetsrättigheter får politiskt utrymme, medan han påstår att “svenskars” rätt att “slippa gängkrig, islamism, hedersvåld och folkutbyte” ignoreras. Det låter som en rimlig vädjan om trygghet – tills man ser vad som faktiskt sägs.

Han pekar ut invandrare som ett existentiellt hot mot det svenska. Han använder begrepp som “folkutbyte” och “indirekt folkfördrivning” – låneord från vit makt-rörelser och konspirationsteorier som “The Great Replacement”. Det är ingen slump. Det är medvetet kodad retorik med rötter i extremhögern.

Mänskliga rättigheter är inte etniska privilegier

Det mest anmärkningsvärda är att Sörman hävdar att svenskar utgör en “ursprungsbefolkning” vars rättigheter hotas av invandring. Det är faktamässigt fel. Samer är enda grupp i Sverige som har status som ursprungsfolk enligt FN, ILO och Sveriges grundlag. De har levt här i flera tusentals år före den svenska statsbildningens uppkomst.

Retoriken är inte bara okunnig, falsk – det är ett försök att vända upp och ned på historien. Den koloniala verklighet som samerna tvingats leva under osynliggörs till förmån för en vanföreställning. Det är inte ett försvar av rättigheter – det är etniskt kodad politisk manipulation.

Rasismen i det outtalade

Sörman säger aldrig uttryckligen vilka det är vars rättigheter han känner hotas. Men budskapet är tydligt. I hans narrativ och kontext är det “de andra”: människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika, muslimer, HBTQI+-personer som inte passar in i Sverigedemokraternas snäva svenskhetsnorm. Det är ett smalt “vi” – och därmed ett exkluderat “dom”.

Och det är så samtalet förskjuts. Det är så demokratier förlorar sitt moraliska ankare: när universella rättigheter börjar definieras utifrån majoritetens upplevda “förluster”, och när trygghet förutsätts kräva kulturell likriktning.

Att samhällen dras med kriminalitet, segregation och ojämlikhet är ingen nyhet. Men att vända dessa problem till bevis för att vissa människor borde lämna landet – är inte samhällsanalys. Det är rasism iklädd slips. Det är en politik som utnyttjar rädsla för att driva ett etnonationalistiskt projekt.

Om Sörman verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter, borde han försvara dem oavsett personernas ursprung, tro eller sexualitet. I stället attackerar han Pride och kallar myndighetsdeltagande “grupptänkande”. Men att Sörman påstår att polismyndigheten är ideologisk då den går med i Pride – det är hans markering – mot just det hat som Sörman bidrar till att elda på.

Vi ska aldrig sluta tala om rättigheter. Men vi måste avslöja när rättighetsretorik används för att legitimera etnisk exkludering. Richard Sörmans utspel är inte ett rop på rättvisa – det är ett eko av en gammal lögn: att trygghet bara finns om “alla de andra” försvinner.

Och sådana lögner ska aldrig få stå oemotsagda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

För den som vill läsa Sörmans artikel utan att ge Riks klick/trafik finns den här sparad i webbarkiv:

Riks: Sörman: Dags att prata om svenskarnas mänskliga rättigheter

Artiklar, I fokus

152 undantag från arbetskraftsregler

Nuvarande regeringens löfte om “ordning och reda” i arbetskraftsinvandringen riskerar att bli ett tomt löfte — utan verklig verkan.

Högt lönekrav för att få jobba i Sverige må låta kraftfullt, men blir i praktiken nära verkningslöst. Skälet?
Ett förslag rekommenderar att 152 vanliga yrken föreslås undantas – vilket motsvarar cirka 35 % av Sveriges yrkesgrupper och 42 % av alla arbetstillståndsansökningar.

Inte liten justering — ett glest nät

Sedan november 2023 gäller att utländska arbetstagare måste ha minst 80 % av medianlönen (≈27 360 kr/mån) för ett arbetstillstånd. Nu föreslås höjning till 100 % av medianlönen – i praktiken lite över 34 000 kr/mån (Källa: SOU 2024:15).

Syftet sägs vara att minska arbetsmarknadsfusk. Men om många ändå kan få tillstånd på undantagsrekommendationen, finns det ingen verklig verkan kvar. I stället för en fungerande reglering får vi ett mycket vagt regelverk.

Undantagslistan urholkar politiken

Enligt Migrationsverket och Arbetsförmedlingen är undantagen:




För dem gäller den sedan tidigare huvudregeln kollektivavtalsenlig lön.
Det nya lönekravet träffar alltså främst yrken som inte är i brist – där behovet av arbetskraft ändå är lågt.

  • 152 yrken, av cirka 430 yrkesgrupper enligt SCB – alltså 35 % av hela svenska arbetsmarknaden.
  • Dessa yrkesgrupper står för 42 % av alla arbetstillståndsansökningar under 2024.
Risk för bakslag

I stället för att minska exploatering av arbetare riskerar förslaget att skapa:

  • Fler informella vägar: Om reglerna blir för komplexa kan vissa arbetsgivare i stället ta in arbetskraft utan tillstånd – eller kringgå systemet genom egenföretagare.
  • Ojämlik rättssäkerhet: Alla undantag riskerar leda till godtycke, feltolkningar och diskriminering.
Symbolpolitik snarare än systemreform

Detta är inte ett systemskifte. Det är ett försök att signalera kontroll utan att utöva den. Regeringens syfte att “värna svenska löner” blir mest en retorisk manöver, där förändringen är så genomunderminerad att den redan är tandlös innan den träder i kraft.

Tidö-samarbetet skärper tonen i retoriken, verkligheten den förblir densamma: Sverige är fortsatt beroende av migrantarbete i bristyrken — pga hur vår demografiska utveckling och ekonomi är — men utan att erbjuda de verktyg som krävs för att skydda dessa arbetare från exploatering.

Reformförslaget riskerar att bli ineffektiv – och kontraproduktiv. Strikt och högt lönekrav för blott 60% av sökanden förlorar styrkraft. Vad detta hopkok är, ökar det krånglet, skapar rättsosäkerhet och handlar inte om den faktiska politiska ambitionerna. Tidöregeringen förbättrar knappast några arbetsvillkor i och med detta.

Mer läsning för fördjupning:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/152-yrken-pa-undantagslista-visar-hur-olamplig-lagen-ar

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2024/02/sou-202415/

Korta motargument

SD-kvinnor: “Utländska män är kraftigt överrepresenterade i sexualbrott”

SD-Kvinnors broschyr “Politik för kvinnor av kvinnor” (2020) utger sig för att lyfta kvinnors verkliga trygghet. Men bakom retoriken döljer sig en ideologisk agenda där fakta används selektivt – och ibland direkt vilseledande. Vi har faktakontrollerat innehållet.

“Utländska män är kraftigt överrepresenterade i sexualbrott”

Vad SD säger:

“Det är ett obestridligt faktum att män med utländsk bakgrund är kraftigt överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken.”

Faktakoll:

Ja – men förenklat och föråldrat. BRÅ:s senaste rapport i ämnet är från 2005. Den visar visserligen överrepresentation, men också att faktorer som ålder, kön och socioekonomi spelar stor roll. BRÅ har uttryckligen varnat för att statistik kan misstolkas rasistiskt. Nyare studier saknas.

Bedömning:

Förenklat, användbart för att piska upp rädsla – inte förståelse.

Slutsats:

Politik, inte fakta

SD-Kvinnors dokument är inte en objektiv analys utan ett politiskt program klätt i faktaformuleringar. Fakta plockas, förenklas och sätts i ett ramverk där invandring, feminism och trygghet definieras utifrån en nationalistisk och auktoritär världsbild.

Fakta är inte valbart. När politik bygger på rädsla, måste vi svara med kunskap.

Källa:

SD-kvinnor: Politik för kvinnor av kvinnor

I fokus

Kent Ekeroth (SD) avskyr lagar mot pengatvätt

Banker och hela finanssektorn måste agera mot misstänkt pengatvätt. De har kontroller och motmedel mot att personer anlitar mellanhänder för att försöka dölja spåren från överföring av svarta pengar. Kent Ekeroth (SD) målar i en artikel på SD-propagandaorganet Samnytt (som han för övrigt är VD i) upp en bild av hur bankväsendet blivit en sorts digital domstol. Han beskriver det som om att meningsmotståndare stängs av från samhällets grundläggande funktioner. Men han glömmer nämna att hans eget parti – Sverigedemokraterna – systematiskt arbetar för att göra exakt samma sak. Fast med statsbudgeten som vapen.

Genom Tidöavtalet har SD aktivt arbetat för att:

  • Skurit hundratals miljoner i stöd till studieförbund som t. ex. ABF.
  • Tagit bort statliga bidrag till etniska kulturföreningar.
  • Hotat Allmänna arvsfonden – som varje år stöttar demokratiska gräsrotsrörelser med nära en miljard.
  • Minskat stödet till kulturtidskrifter som EXPO och Brand – endast av politiska skäl.

Det är exakt samma logik som Ekeroth kritiserar: genom att minska tillgång till pengar, plattformar och inflytande har svensk regering begränsat särskilt utvalda verksamheter i det fria kulturlivet. Skillnaden? När SD vill kulturkriga sker det som beställningsuppdrag, genomförs via statsbudgeten – alltså ett institutionaliserat angrepp på det civila samhällets oberoende.

Att aktivt ha skärpt till och hindrat delar av det traditionella, ekonomiska stödet till demokratins samhällsnytta — och samtidigt försöka riva bort viktigaste kontrollfunktionerna och liberalisera friare pengaöverföringar in till alternativhögerns och SD:s opinionsbildning och kampanjer — det är hyckleri.

Om SD får fortsätta ha makt över budgeten riskerar vi ett Sverige där bara “godkända” röster får plats. Det är inte censur via bank – det är censur via stat. Och det är långt farligare.

Fråga er själva en gång till; av exakt vilka anledningar är det Kent Ekeroth arbetar politiskt för att luckra upp pengatvättlagen — egentligen?

Vän av ordning vet varför, och alla hederliga personer tycker att banker måste hindra och polisanmäla pengatvätt. Det är för att stoppa de personer som anlitar en mellanhand, en bulvan, för att försöka dölja spåren från överföringar och finansiering av skumraskaffärer.

En arkiverad version av Ekeroths artikel finns som inte ger Samnytt någon statistik-förtjänst eller sidklick:

https://archive.is/AhbnF

Korta motargument

SD-kvinnor: “Feminismen är kidnappad av vänstern”

SD-Kvinnors broschyr “Politik för kvinnor av kvinnor” (2020) utger sig för att lyfta kvinnors verkliga trygghet. Men bakom retoriken döljer sig en ideologisk agenda där fakta används selektivt – och ibland direkt vilseledande. Vi har faktakontrollerat innehållet.

Vad SD säger:

“Den så kallade tredje vågens feminism har kidnappats av vänstern.”

Faktakoll:

Detta är ett ideologiskt påstående – inte ett faktum. Feminismen har alltid haft olika inriktningar: liberal, radikal, socialistisk, konservativ. Att en hel våg skulle ha “kidnappats” är en retorisk figur, inte en objektiv sanning.

Bedömning:

Ideologisk halmgubbe.

Slutsats:

Politik, inte fakta

SD-Kvinnors dokument är inte en objektiv analys utan ett politiskt program klätt i faktaformuleringar. Fakta plockas, förenklas och sätts i ett ramverk där invandring, feminism och trygghet definieras utifrån en nationalistisk och auktoritär världsbild.

Fakta är inte valbart. När politik bygger på rädsla, måste vi svara med kunskap.

Källa:

SD-kvinnor: Politik för kvinnor av kvinnor

I fokus, Krönikor

Tidö: Åsiktsregistrering – när individens frihet blir en fråga om ursprung

Simona Mohamsson (L), ny integrations- och utbildningsminister, vill låta SCB och World Values Survey kartlägga invandrares värderingar – med särskilt fokus på dem med “icke-västlig bakgrund”. Enligt regeringen ska detta ligga till grund för framtida integrationspolitik. Men förslaget har väckt stark kritik: är detta början på en ny typ av värdestyrd integrationspolitik, där “fel” åsikter ska rättas?

3 000 personer ska intervjuas med hjälp av polisens metod för samhällsstudier. De utvalda frågorna rör bland annat syn på homosexualitet, skilsmässa, abort och sexualitet – allt med avsikten att kunna “följa upp om integrationspolitiken fungerar”. Men varför är det just personer med ”icke-västlig bakgrund” som ska granskas? Varför betraktas värderingar inom majoritetsbefolkningen inte som ett samhällsproblem i samma utsträckning?

Namnbyte som symbol – eller sköld?

Mohamsson har en ovanlig bakgrund i svensk politik. Född i Tyskland, dotter till föräldrar från Mellanöstern, och kom till Sverige som barn. Efter familjens flytt bytte de efternamn från Mohammed till Mohamsson. Enligt Mohamsson själv var det ett uttryck för respekt och vilja att bli en del av det svenska samhället.

Detta har nu blivit ett centralt inslag i hennes berättelse: hon är både ett “invandrarbarn” och ett liberalt statsråd. Men när hon använder sin bakgrund för att försvara en politik som syftar till att korrigera andras värderingar, uppstår frågan: används hennes identitet som en sköld för att legitimera en politik som i praktiken särbehandlar?

Statsvetare, fackförbund och den politiska oppositionen har reagerat kraftigt. Ordet “åsiktsregistrering” har nämnts och röster flaggar för att hela integrationspolitiken håller på att glida mot ett kontrollsamhälle. Statsvetaren Jonas Hinnfors menar att det är ett utspel som syftar till att positionera sig politiskt snarare än en faktisk lösning på något integrationsproblem.

Från SD till L – samma logik, annan retorik

Det går inte att blunda för likheterna med Sverigedemokraternas retorik. I åratal har SD talat om behovet av att “anpassa invandrares värderingar” till det svenska. Nu förs samma idéer fram – men av en liberal minister med invandrarbakgrund. Skillnaden är retoriken. Där SD talar om “svenskfientlighet” och “kulturell infiltration”, talar Mohamsson om “vetenskap”, “demokratisk värdegrund” och “frihet”. Men syftet är detsamma: att definiera vilka värderingar som är acceptabla – och att identifiera dem som avviker.

I en DN-artikel där Mohamsson intervjuas läser vi följande konstaterande från artikelförfattarna:

De undersökningar som World Values Survey gjort tidigare visar att många nyanlända har annan syn på skilsmässa, sex före äktenskap, abort och homosexualitet än infödda svenskar. Men efter tio år i Sverige har migranternas värderingar påtagligt närmat sig de inföddas. (Källa: DN)

Värderingsundersökningen ska presenteras 2026 och kommer att ligga till grund för hur integrationspolitiken ska utformas framöver. Det är alltså inte en akademisk övning – det handlar om konkreta styrmedel för framtida politik.

Det finns starka historiska skäl till varför staten inte ska lägga sig i medborgarnas personliga värderingar. I demokratier är yttrandefrihet och åsiktsfrihet grundläggande rättigheter. Att koppla dessa rättigheter till etnisk eller kulturell bakgrund är inte bara farligt – det är ett hot mot hela idén om lika värde. Om staten börjar välja ut vilka värderingar som ska gälla – och hos vem – då har vi lämnat liberalismen bakom oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips angående hur dåvarande arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Perssons (L) hösten 2024 lyfte kartläggning av invandrares värderingar, vilket möttes av hård intern kritik i Liberalerna. Ett statsråd i oppositionen ställde i samband med Perssons utspel en skriftlig fråga i Riksdagen.

Aftonbladet: Hård intern kritik mot L-ministerns invandringsutspel

Riksdagen: Skriftlig fråga 2024/25:183 Kartläggning av värderingar

Källa:

DN: Regeringen ska kartlägga invandrares värderingar

Krönikor

Ekeroth (SD) – Hatets återvändare

När Kent Ekeroth, f d riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och ökänd för sitt rasideologiska bagage, nu åter låter mungipan drypa av etnocentrisk galla, är det varken nytt eller chockerande. Snarare är det som en gammal nazistpamflett som återvänder från papperskorgen – skrynklig, stinkande och djupt obehaglig.

I ett uttalande som ekar av 30-talets judefientliga retorik kallar Ekeroth en pro-palestinsk aktivist för “sinnebilden för svensk invandring” och kräver “drastiska åtgärder” för att få ut “ointegrerbara personer”. Man undrar: Är det Mein Kampf han bläddrar i på morgonen eller SD:s partiprogram?

Skärmdump från Samnytt 250613.

Ekeroth blev ett namn för svenska folket 2012 när han tillsammans med Erik Almqvist och Christian Westling deltog i den ökända järnrörsskandalen – där han beväpnad med ett järnrör jagade folk på gatan i Stockholm och kallade dem “babbe” och “hora”. Istället för att förintas politiskt av skandalen valde SD att kalla det “ett pojkstreck” – medan Ekeroth blev martyr i alt-rightkretsar.

Men hans bakgrund talar sitt tydliga språk:

• Förfäktare av etnopluralism, en omskrivning för etnisk segregation

• Deltagit i Counterjihad-konferenser, där islamofober från hela världen samlas

• Publicerade på Avpixlat, en hatsajt med direkta kopplingar till högerextrema miljöer

Kent Ekeroth är själv barn till en judisk kvinna som flydde antisemitismen i Polen. Ironin är att hans mor med nöd och näppe undkom den typ av förföljelse som Ekeroth nu vill återskapa – fast mot andra minoriteter. Det är en historisk amnesi som gränsar till det psykologiskt tragikomiska.

När Ekeroth kräver att vi ska “ta till drastiska åtgärder” mot vissa grupper i samhället, talar han inte som en debattör – utan som en fascist. Den typen av språk är aldrig en slump. Det syftar till att bana väg för ett samhälle där människovärdet graderas, där “integration” betyder underkastelse, och där “drastiska åtgärder” betyder deportationer och övervakning.

Sverige har sett det förut. Vi vet var det slutar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.