Etikettarkiv: SD

Krönikor

"Judar är inte problemet"

”Judar är inte svenskar”, sa Björn Söder, ungefär.

Och Sverige rasade.

Björn Söder rasade också – för att han är missförstådd. Han är pro judar. Pro Israel. Mot muslimer och Palestina. Hur kan han anklagas för att vara emot dem?! Kent Ekeroths mor är jude. Hans mormor flydde från Polen under andra världskriget. Massor av judar är sverigedemokrater, och vi som nosar runt i SD-fora är vana att se Israelflaggan som profilbild eller bakgrund. Israelvänligheten genomsyrar allt. Inte heller har de något emot samer, säger Björn Söder. Bortsett då från att samer diskriminerar svenskar lite grann genom att ha ett sameting. Men annars har de inget emot dem. Nejdå.

Skiftande reaktioner i SD-land

Resonemanget blir förvirrat i SD:s fora. Allt från ”Björn Söder har helt rätt, för samerna vill inte heller vara svenskar” till ”media ljuger och förvränger” till ”jag röstar inte på SD om det ska vara så här”.

Och sedan kom till slut någon sorts uppläxning från Richard Jomshof, som lyfte fram sitt finska ursprung, och så fanns plötsligt den samlande förklaringen – Björn hade varit otydlig. Det var allt. Ja, och media hade överdrivit. Jepp. Lugnet är återställt.

För oss på andra sidan är det förstås öppet mål. Han sa ju att judar inte var svenskar. Är inte det antisemitiskt? Självklart! Det är lätt att ryckas med, för äntligen har SD gjort bort sig på hög nivå. Nu finns något enkelt att ta på. Vi icke-nationalister tycker ju det är enklare att försvara judar än muslimer, trots allt. Vi gjorde långa grupparbeten om Förintelsen i skolan, vi läste Anne Frank. Judarna var offer för världshistoriens mest kända illdåd, och SD har nu en gång för alla bevisat sina nazistiska rötter.

Det är så mycket enklare att angripa SD för att ha försagt sig om judar än att ta strid mot deras verkliga och påtagliga muslimhat. Försvara muslimers rätt att överhuvudtaget existera och du får omedelbart mothugg i form av ISIS, brutala citat från Koranen, könsstympning och hedersvåld. Man trasslas in i ett nät av obehagliga fenomen och det är svårt att hålla fokus på att nästintill alla muslimer faktiskt inte är fundamentalister.

Men jag vill ändå påstå att det där med att sparka in bollen i det öppna målet och kalla nationalister för antisemitiska är att missa helheten.

Björn Söder är nämligen en typisk nationalist av den gamla sorten, till skillnad från de nytillkomna som bara vill minska invandringen lite. För Björn Söder är egentligen inte invandringen eller pengarna vi förlorar centrala. Det som spelar roll är svenskheten.

Alla kan vara svenskar, men på SD:s villkor

Sverigedemokraterna var förr verkliga rasister. De ville hålla Sverige rasrent, på samma sätt som Hitler ville. Numera förnekar de sina nazistiska rötter, förstås, men det som hände för femton år sedan när Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder tog över var att rasrenheten plockades bort ur begreppet ”svensk”. Alla får vara svenskar, bara de är det fullt ut.

Det där med att släppa kravet på genetiskt arv var ingen liten sak. Då. Men den möjliggjorde deras väg till makten. Det är den som gör att SD-anhängare kan beklaga sig med ett ständigt upprepat ”hur kan alla tycka att vi är rasister? Varför läser ingen partiprogrammet?”.

Det är förstås oklart om de helt lämnat rasrenhetsivern bakom sig, eller om det bara är på ytan. Och jag tror det är olika med det. Jag tror inte att Åkesson värderar en adopterad svensk lägre än en etnisk svensk, men vad gäller de andra är det inte lika klart.

Detta med den ”öppna svenskheten” är central i partiet, och får aldrig ifrågasättas utåt.

Självklart är ändå medlemmarna verkliga rasister i hög utsträckning. Just nu cirkulerar en bild från Avpixlat på en mörkhyad, adopterad, svensk man som begått ett brott. Och nej, det är inte direkt så att nationalisterna står i kö för att kalla honom svensk, trots allt snack om att kultur går före hudfärg. Han är en apjävel som ska åka hem. Så man kan säga att den öppna svenskheten är ganska villkorad. Har du inte svenska gener och gör fel degraderas du snabbt till icke-svensk.

Det som precis hade inträffat när Niklas Orrenius höll sin intervju på SD:s kommun- och landstingsdagar var att Söder fått en chans att, inför en publik av förmodat andäktiga partikamrater, veckla ut vad svenskhet egentligen var i hans huvud. Han kanske var lite kaxig på grund av framgångarna, och han kanske hade sänkt garden efter det positiva gensvar som hans Mein Kampf-liknande idéer om nationalstaten sannolikt fått. Kanske kände han att SD-publikens beundran för hans teorier bevisade att världen nu var mogen att ta till sig hela hans fyrkantiga bild av svenskhet och av hur folket måste vara enhetligt.

Oavsett vilket gick han längre än han brukar. Han tog ut svängarna, kan man säga.

Det var inte första gången han gjorde det. Hans tidelagsparallell till homosexualitet är välkänd, men den var förr. Innan de polerat ytan. De har lyckats bra med att slippa ta ansvar för sånt som var förr. Och sedan har de hållit sig i skinnet.

SD:s människosyn har ändrat fokus: från gener till kultur

Men nu gick han för långt, och berättade hur han egentligen tänker:

I Björn Söders huvud har alla människor en nationstillhörighet. I Sverige ska svenskar bo. Det är huvudregeln. Övriga nationaliteter ska egentligen inte vara här. De förstör vår känsla av samhörighet. Alla som inte är helt svenska är ett minus. Men man kan vara mer eller mindre dålig.

Den öppna svenskheten ger dessutom en möjlighet: den som är kurd, tysk eller kines kan välja att sluta vara det, och får då lov att bo bland oss om denne istället identifierar sig som svensk, talar svenska utan brytning, äter svensk mat och är kristen eller möjligen ateist. Det är ett generöst erbjudande, som skiljer SD från sina extremare släktingar i Svenskarnas Parti. Det är främst på grund av förflyttningen från gener till kultur som SD inte längre är nazister. Å andra sidan ställer det deras filosofi i nivå med ISIS. Du får leva i Islamiska Staten om du är muslim. Annars inte. Du får leva i Sverige om du erkänner dig som beter dig som en svensk. Annars bör du, med vänligare metoder än ISIS dock, flytta hem.

Men de fem minoriteterna samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar är ett undantag från regeln om att alla som inte är svenskar behöver absorberas, förlåt assimileras, eller lämna landet. När det gäller romer, finnar och judar gäller förstås de som har gamla rötter i Sverige. Inte nya invandrade sådana. Men ändå. Du får vara något annat än svensk, utan assimileringskrav! Trots att Sverige är svenskarnas land! Är du inte bara supertacksam?!

Nationer i Sverige
Blå slipper assimilation. Röda bör assimileras eller lämna landet.

Jo. När Björn Söder förklarade att judar får bo i Sverige tycker han själv att han är snäll. Och generös. De behöver inte bli svenskar, liksom alla andra. De får vara sig själva. Bara de inte ställer till det för mycket.

Han fattar därför inte alls allt hallabaloo. Han sa ju något som var bra och sant. ”Man kan inte vara 100 % kurd och 100 % svensk, för då blir det ju 200 %”, uttryckte han till SVT, nöjd över sin egen lurighet, och hyllas för det av SD-anhängare.

Han begriper inte att för en jude som bott ett långt liv i Sverige är det absurt att någon tycker hen är mindre svensk än en lika gammal kristen. Man kan vara 100% kristen och 100 % svensk, men en jude tvingas välja, enligt Söder. Man kan vara 100 % värmlänning och 100 % svensk, men en same tvingas välja.

För de allra flesta av oss är tankebanorna absurda. Vi fattar inte varför någon lägger tankemöda på att reflektera över hur andra identifierar sig. Folk som bor här ska följa våra lagar, göra rätt för sig och bete sig med hyfs. I övrigt får de leva som de vill. Tycker vi. Och vi ruskar på huvudet, äter sushi till lunch, pratar engelska med kollegorna på jobbet och handlar middagen av en kassörska i hijab utan att reflektera ett ögonblick över en mångkultur som Söder förtvivlad tycker trasar sönder vårt land.

Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.
Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.

Jomshof fick däremot ingen kritik för sitt uttalande, för att media var så glada över att han satte Söder på plats. Men det han sa var egentligen ingen dementi, även om det framställdes så. Han sa ”det är en fallande skala” flera gånger, och berättade hur han delvis identifierar sig själv som finne. Vaddå fallande skala? Säger han inte egentligen samma sak som Söder? Man är inte helt svensk om man även är finne. Man måste dra ner svenskheten lite för att få plats med två nationer. Inte för mycket dock, som framgår av Jomshofs motion.

Rangordning
Från topp till botten, hur SD rankar nationaliteter. Det år ingen exakt vetenskap, men jag tror jag hamnar ganska nära.

Paula Bieler försöker också hjälpa till. ”Judarna är inte problemet”, säger hon lite irriterat, och hamnar otäckt nära Hitlers favorituttryck: ”judeproblemet”. Men det hon säger är viktigt. SD vill inte ha en sådan diskussion. Det är muslimerna de är ute efter.

Ungefär så här ser det ut när SD definierar vilka folk som är problem när de invandrar.

Listan över potentiella ”nationer” kan göras lång. Norrmän och danskar är nästan svenskar. Sedan avtar kompatibiliteten med svenskar med det geografiska avståndet till Sverige, och med religionen. Kristendom är bäst, judendom nästan lika bra, islam fruktansvärt, buddhismen står relativt högt och hinduism tror jag inte de normalt vet värst mycket om.

Enligt en sorts formel kan man därför räkna ut hur välkommen en människa är i vårt land.

De svenska romerna – de som bott här i sekel – de får vara här. Men det är på nåder, och av princip. Nej, SD vill inte ha dem här egentligen. Men vart ska man skicka dem?

SD förstår att vara humana. De är inga nazister som tänker gasa ihjäl folk. De som inte ställer upp på assimileringen har ett avsevärt trevligare val – de kan ju bara sticka härifrån.

Men judarna – de får stanna, trots menorah och synagogebesök. Och samerna behöver inte försvenskas.

Snällt va?

Artiklar, Myter

Myt: Kungen markerar mot Nobelstiftelsen

Det kungliga hovet är dock kritiskt till Nobelstiftelsens vänsterradikala tolkning av Nobels sista vilja, och markerar genom att alltid bjuda in Åkesson till sina evenemang.
– Vi markerar genom att bjuda in. Har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna. Kungen markerar genom att bjuda in alla och inte lägger några värderingar i det, säger hovets informationschef Margareta Thorgren till Granskning Sverige.
– Man måste respektera demokratin i Sverige, fortsätter hon.

Så skriver Fria Tider, i artikeln som blivit viral i SD-media idag.

kungenFria Tider är egentligen lite mittemellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti. De är öppet rasistiska, och anser att den svenska rasen står över alla andra, och att bara etniska svenskar ska bo i Sverige. Det hindrar dock inte SD-kollektivet från att länka till dem hela tiden.

Som källa denna gång anger Fria Tider ”Granskning Sverige”, som är ett av många nationalistorgan som ploppat upp på sista tiden.

SD:s och SvP:s formella och informella media har numera slutat med namn som för tankarna till nationalism, och låter istället lite som vadsomhelst. NyheterIdag, Samtiden, Granskning Sverige. Det är nog lite grann ett sätt att lura oskyldiga läsare och lyssnare att ta till sig budskap de annars skulle ryggat för. Ingen av dem stoltserar med någon blåsippa eller torshammare så långt ögat kan nå.

Granskning Sveriges klipp skräder inte orden:

Några av socialismens kärnvärden är nedbrytandet av västerländska traditioner, daltande med riktiga brottslingar, systematiserat lögnande (eller säger hon ”lugnande”?), hyllningar av det objektivt fula (bild på frusen tiggare med dragspel) och ett ofattbart hat mot svenska folket. Det visar sig att kungen idag står upp som en stark och vacker representant för vanliga människor efter rent spel och stolthet över tradition och ursprung

Det fortsätter i samma tonläge en stund. Så kommer en intervju med kungens informationschef. Det är nära till hands att föreställa sig att hon inte inser att de som intervjuar henne står så långt från kungens och drottningens engagemang man överhuvudtaget kan.

Informationschefen klipps in lite mitt i en mening.

”Det är Nobelkommittén man får rikta den kritiken mot. När kungen har egna middagar och bjuder in regering och partiledare har alltid Jimmie Åkesson blivit inbjuden.”

Efter lite fler utläggningar om socialismens odygder dyker informationschefen upp igen. Vilken fråga hon svarar på får vi inte höra.

”Vi markerar genom att bjuda in. Det är så vi markerar att har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna och genom att kungen markerar att bjuda in alla och inte sätter några värderingar på det så markerar kungen på det viset.”

En gissning är att frågan lyder ”Hur markerar kungen sin respekt för demokratin?”. Kanske.

En gissning är att frågan INTE löd ”Hur markerar kungen sin avsky mot Nobelstiftelsens beslut att inte bjuda in Jimmie Åkesson?”.

Fast eftersom vi inte vet får vi nöja oss med att gissa. Precis som Fria Tider gör:

– Kungen delar inte Nobelstiftelsens uppfattning att man kan frysa ut folkvalda representanter på grund av deras politiska åsikter, rapporterar Granskning Sverige.

– Kungen markerar genom att bjuda in alla, säger hovets informationschef Margareta Thorgren.

 

 

Krönikor

Krig mot vårt statsskick

Oavsett om vi är alliansväljare eller rödgröna väljare har nog alla 87 procent en klump i magen efter denna vecka. SD har ökat oavbrutet i många år. De har aldrig någonsin minskat. Det känns nästan otänkbart att de inte får fler procentenheter i mars. Men någonstans måste trenden brytas. Av allt att döma får de en mängd empatiröster för att det är synd om dem som är så mobbade (!), från väljare som egentligen inte ens tycker att de är det bästa partiet.

Från Motargument kommer vi att göra allt under denna valrörelse för att möta SD:s politik med sakliga argument. Vi kommer från båda sidor mittlinjen, men vi förenas i insikten att främlingsfientlighet inte hör hemma i Sverige.

Det finns en dimension i händelseförloppet som lite drunknat i bruset.

Mattias Karlsson (SD:s vikarierande partiledare) sa:

Sverigedemokraterna kommer att agera för att försöka fälla varje regering som väljer att verka för en ökad invandring och ge Miljöpartiet ett avgörande inflytande över svensk migrationspolitik

Så vad har då den nuvarande regeringen gjort för att förtjäna sitt straff? Hur har de valt att verka för ökad invandring?

SD härskarDet är ju uppenbarligen inte så att det i regeringens budget står att vi ska ta emot nittiotretusentvåhundrafemtionio flyktingar, och sedan stänger vi portarna. Antalet invandrare kan bara påverkas indirekt – genom lagändringar – men dessa har förstås inget med några budgetramar att göra. Alltså är det bisarrt att tänka sig att en budget skulle kunna användas som migrationsregleringsverktyg. Kostnader för flyktingmottagning m.m tas om hand där, men de siffrorna är bara ett eko av ett behov.

Men lagändringar kan förstås beslutas genom propositioner. Dock är det rätt sällan det händer – undantaget är migrationsöverenskommelsen mellan MP och Alliansen. Inte ens det, av SD så utskällda, beslutet att låta syrier som flyr till Sverige få permanent uppehållstillstånd fattades av regering eller riksdag. Det fattades av tjänstemän på Migrationsverket utifrån gällande lagar. SD protesterade i Riksdagen, men det var också enda gången frågan nådde upp till den nivån.

Den nuvarande regeringen har alltså inte fattat något enda beslut gällande migration. Alls. Det har de inte hunnit.

Ändå anser Mattias Karlsson att de ska straffas.

Därur följer att den som sitter still i båten ”väljer att verka för ökad invandring”. Enbart den som aktivt beslutar om neddragningar förtjänar att få regera.

SD säger därmed att de kommer att sänka varje framtida regering. Enda undantaget är de som aktivt genomför regelförändringar som påverkar vilka som får uppehållstillstånd.

SD har faktiskt därmed gjort det nödvändigt för övriga sju partier att navigera runt dem – genom uppgörelser och kanske lagändringar.

Vi vet vad som kommer att hända. Ännu mer offerkoftor, snyftande om att alla är odemokratiska, att SD:s väljare inte tas på allvar och yadayada.

Det är då vi måste hjälpas åt, från vänster till höger, och förklara att det är SD som förklarat krig mot vårt statsskick.

Artiklar

"Mänskliga rättigheter hit och dit"

I klippet längst ned hör vi Kristina Winberg, EU-parlamentariker för SD, säga:

Partier, i sin iver att tydligt framstå som motståndare mot invandringskritiska partier förbiser genom sin bångstyriga inställning den verklighet vi står inför. Rapporten som nu presenteras visar en tydligt [sic] att galna islamister är det största hotet mot västvärlden idag.

WinisWinberg har delvis lyssnat på någon som lystrar till namnet ”FN:s sändebud”. Han hade förklarat att det vore bra att förhindra att EU-medborgare reser till diverse muslimska länder. Sändebudet menade att man kunde utnyttja resolution UNSCR 2178, som handlar om hur FN:s medlemsstater bör ta ansvar för att människor inte radikaliseras, och för att de som ändå gör det döms. Det är också viktigt att hindra den som blivit radikaliserad att resa från sitt hemland till en krigszon.

Syftet med resolutionen är att västländer ska ta ansvar för att skydda fattiga länder genom att hindra militanta fundamentaliser från att skapas och från att resa. Om de ändå kommer iväg, ska de straffas ordentligt.

Det är oklart om Winberg inte förstår det, eller om hon väljer att göra en egen tolkning. Jag väger nog över åt det förra, för hon har inte tidigare visat prov på att hålla ihop sammanhang i sitt huvud, men oavsett vilket vänder hon totalt på steken. Det handlar inte om att förhindra jihadister från att mörda, våldta och skövla utan från att resa tillbaka till Europa. Hon har nämligen kommit till slutsatsen att problemet med jihadisterna är inte de brott de begår, utan att de åker som skottspolar mellan krigszoner och EU. Som exempel på länder de reser till och från räknade hon inte bara upp krigsländer som Afghanistan, Syrien och Irak, utan även länder där det råder fred, som Libanon, Egypten, Tunisien och Pakistan.

I denna kamp mot återvändande muslimer ska vi inte tramsa med ”mänskliga rättigheter hit och dit”, deklarerar hon. ”Jag vill påstå att det inte finns ett enda legitimt skäl att resa till Syrien”, säger hon sedan.

Stanna upp där ett ögonblick. Tänk dig att det var krig i Sverige, du bor utomlands, men din mormor eller systerdotter är kvar. Eller att du har tillgångar du behöver titta till. Det är inte krig i hela Syrien. Det finns lugnare ställen. Du kan också vara kurd, och resa till syriska Kurdistan för att kämpa mot ISIS.

”Inte ett enda legitimt skäl”, säger hon.

Därför ska vi helt enkelt förbjuda varje människa som rest dit att återvända. För du kan ju inte åka till Syrien utan att vara jihadist.

Vad syftet var med uppräknandet av alla de andra muslimska länderna, inklusive delvis kristna länder såsom Libanon, Palestina och Egypten, är oklart, men kanske är det så att vi helt enkelt borde bestämma att om du är född och uppvuxen i Sverige, men reser till exempelvis Egypten, bör vi ta ifrån dig ditt medborgarskap, som en omvänd kräftbur – det vill säga: den som rest ut kommer inte tillbaka in.

För vem behöver egentligen resa överhuvudtaget? Är det inte allra bäst om vi alla stannar där våra förfäder levde och dog?

Där har vi nationalismens kärna.

Krönikor, Myter

Myt: När jihadisterna tar över

Krönika av Helena Trotzenfeldt

Sverigedemokraterna hävdar gång på gång att muslimerna är vår tids största hot, och detta betyder, enligt Jimmie Åkesson, att vi måste ”minska den muslimska invandringen”. Den i särklass mest återkommande tes som drivs av nationalister i sociala medier är den om det muslimska övertagandet av Sverige. Vi svenskar är naiva och korkade mesar som ger upp vårt land, heter det.

Vad är det då muslimer kommer att göra med oss?

Terrorhotet

Först är det terrorhotet. Elfte september, Taimour Abdulwahab och Madrid-bombningarna visar absolut att militanta islamister menar allvar.

Problemet är förstås att det inte går att stoppa terrordåd genom att förbjuda invandring. Du måste inte bo i ett land för att spränga dig själv och andra i det.

Övertagandet inifrånKanon

Nästa hot är att muslimer kommer att ta över Sverige, och andra västländer, genom att flytta hit och sedan antingen demokratiskt rösta sig till makten genom att vara fler än vi eller också genomföra en sorts statskupp.

Muslimerna är idag ungefär en halv miljon i Sverige, om vi räknar samtliga som invandrat från muslimska länder och deras barn som muslimer. Vi övriga är nio miljoner, det vill säga arton gånger fler. Sedan är ju långt ifrån alla muslimer som flyttar hit överens med varandra – de är sunniter, shiiter, sekulära, bokstavstroende, feminister, folkpartister, sossar och så vidare, precis som vi som har kristet ursprung är olika sinsemellan.

Även om de mot alla odds skulle bli sjutton gånger fler än idag är det otänkbart att alla dygt nio miljoner skulle tycka så lika att de skulle kunna rösta bort oss övriga. Ungefär hundratusen personer, det vill säga en procent av Sveriges befolkning, tillhör idag ett muslimskt samfund.

Invasionen utifrån

Men man kan då tänka sig att muslimer kommer att inta Sverige, via Europa, medelst en militär invasion. De börjar med ISIS, och när den staten är etablerad kommer de att tåga mot nordväst, och återskapa det Osmanska riket.

Kombinationen

Om vi kombinerar dessa tre faktorer så kommer de militanta islamisterna att ta över Sverige genom att utföra terrordåd, genom att flytta hit, föröka sig och sprida sig i Sverige, och genom att slutligen invadera oss.

Hur detta praktiskt ska gå till är inte särskilt tydligt. Sverigedemokrater tenderar att hoppa över just tillvägagångssättet, och nöja sig med att säga att det kommer att hända och att enda sättet att hindra övertagandet är att stoppa den muslimska invandringen.

Så låt oss själva utforska tesen ”snart lyder vi alla under sharia-lagar”, och vägen dit under en tjugoårsperiod, vilket är den tid som ofta nämns som apokalypsens början:

Terrordåd som dödar civila är ju personliga katastrofer, men knappast något som underlättar ett övertagande. Istället skulle man behöva identifiera och spränga svenska försvarsmål.

Sedan gäller det föMyth of the Muslim Tider alla muslimer i Sverige att föda väldigt många barn väldigt fort, så de hinner att växa upp till jihadister inom tjugo år. Det är ju viss ledtid på just det där med statsövertagande medelst bäbisar. För hundratusen troende, varav kanske tjugotusen är kvinnor i fertil ålder, blir det lite jobbigt att föda nio miljoner barn på några år.

Istället kan man förstås hoppas på invandring. Den muslimska nettoinvandringen, trots asylsökningsrekordår, var ändå bara 20 000 personer första halvåret 2014. Åttahundratusen nyinvandrade muslimer hinner det bli på tjugo år, om rekordet håller i sig.

Vad gäller ISIS behöver de på något sätt ta sig till Sverige för att kunna invadera oss. För att komma hit landvägen behöver de först lägga under sig Turkiet och Östeuropa, och gärna även Tyskland. De har nu försökt inta staden Kobane, belägen i norra Syrien, ett bra tag och det går inget vidare. Så det är en bit kvar till Ystad, kan man tänka.

”Du kan aldrig lita på en muslim”, skriver nationalister ofta i sociala medier. De ser varje muslim innanför Sveriges gränser som en sorts spion inför den stora invasionen. De smyger omkring här i folkhemmet och väntar på en signal från Allah. När de får den kommer de att hoppa fram och skära halsen av oss andra, som de i smyg har hatat hela tiden. Lärare, läkare, lokförare och kassörskor från Irak och Bosnien bidar egentligen bara sin tid. När de skriver ut din penicillin, kramar till barn eller räcker över kassakvittot ler de falskt, för de vet att snart ska du döden dö för deras hand. Ungefär.

Myten om det muslimska övertagandet av Sverige är nationalisternas kanske mest centrala budskap, och ändå har ingen brytt sig om att gå till botten med den. SD:s framgångar bygger till stor del på skräcken för islam och det faktum att bara Jimmie förstår hur läskiga muslimer är. Låt därför SD skissa på dessa skräckscenarier och berätta hur det kommer att gå till när Sverige blir ett muslimskt land.

Krönikor

Åkesson, Özz och offerkoftan

Kommentarer på Avpixlat
Kommentarer på Avpixlat

Krönika av Helena Trotzenfeldt

Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.

Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.

Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte. De flesta som gått in i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och alltför många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.

Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i Expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.

Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert få vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.

Så jag förstår både Reinfeldt och Åkesson. Ibland tar man slut.

Men så läste jag Åkessons brev till väljarna, och där kom det – det eviga, sverigedemokratiska gnället:

Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn

Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”

Han skriver sedan längre ner: ”Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”

Men…

Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.

Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.

Bara Åkesson

Ingen, absolut ingen, annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant. Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord: ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på sina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”

Det är helt otänkbart, liksom att det är otänkbart att Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller Åsa Romson skulle uttrycka sig så.

Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.

Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för yttre krafter är en del av självbilden. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är det etablissemanget, samhället, vänstern, Alliansen, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för ”suggor”, ”apjävlar”, ”äckel” och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin och inkonsekvensen går samtliga helt förbi.

Özz och drevet

Och så har vi nu Özz. Han tweetade: ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranoid ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.

Själv började jag som sagt med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.

Den massiva överreakt10044196536_ec5da1557e_kionen som följde var dock helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Senare under fredagen kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:

SJUKSKRIVEN Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har tvingats sjukskriva sig. Hur länge han kommer att vara borta från jobbet är oklart. Diagnosen är utmattningssyndrom och utbrändhet. Enligt Åkesson själv är en starkt bidragande orsak de vedervärdiga mediedrev och det hat från vänstern som han kontinuerligt varit utsatt för.

Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så?

SD:s ansvar för Avpixlat kan vi ju resonera länge om. Avpixlat är SD:s partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Mats Dagerlind, ansvarig utgivare och chefredaktör för Avpixlat. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.

I nationalistfora svaldes hursomhelst offerbeskrivningen med hull och hår.

Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!

Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebooksidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.

Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi. Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.

Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer. Jesus, Muhammed, Gandhi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare. Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön. Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.

Det finns bara ett botemedel: Förnuft.

Texten är tidigare publicerad på thegambia.nu.

Krönikor

Mångfald är i grunden svenskhet

En krönika av Alexander Louhichi

När man pratar om integration så handlar det ofta om arbetsmarknaden, som är en viktig del i en integrationskampanj, men de viktigaste stegen ligger, framför allt, hos den enskilde medborgaren. Samhällsutvecklingen har rusat förbi oss och vi har inte hunnit identifiera oss med en och samma identitet som vi alla kan värna om. Integration handlar om att finna något gemensamt mellan olika grupper och att låta dem mötas halvvägs i samråd.

Det första steget i en fungerande integrationskampanj handlar om att prata öppet om den etablerade mångfalden och om vilka problem vi har i samhället. Det handlar också om att se förståelsen för allas lika rättigheter i samhället samt att alla är delaktiga i den uppdaterade svenskheten. Idag är den långt ifrån den som Sverigedemokraterna förespråkar. Det första steget handlar om att acceptera att vi har problem med integrationen, att finna lokala problem, att finna lösningar genom samråd och att vara självkritisk.

Det andra steget handlar om att ta emot invandrare som goda värdar och inte som poliser. Det handlar om att ge varje människa en chans att berätta sin verklighet och en chans att kunna känna sig hemma i samhället. En situation som kan tillämpas är den man bemöter på turistorter:

På turistorter runt om i3D_Full_Spectrum_Unity_Holding_Hands_Concept världen bemöts man ofta med mycket kärlek. Folk lär sig turisternas språk för att få dem att känna sig hemma, dock med en baktanke, nämligen den om att turisterna ska spendera så mycket pengar som möjligt. Faktum är att detta bemötande genererar en positiv känsla, vilket gör att man spenderar pengar. Exempel på detta är butiksägare i Hurghada, Egypten, som lärt sig ”polis, polis potatisgris…”, något som skapar någon form av samhörighet mellan turisten och butiksägaren.

Om man tillämpar samma metod i en integrationskampanj där man, genom att man lär sig lite av varje enskild människas kultur och lockar in dem i det svenska mångfaldssamhället, kan få igång en fungerande integration med vikten jämnt fördelad på vågen.

Det man måste förstå är att integration handlar om att mötas på halva vägen, där samhällsgrunden gynnar människor lika mycket som välfärdsstaten. Andra steget handlar om att känna sig säker i sin kulturella grund, att förespråka mångfald, att bemöta utanförskap med kärleksfull integration och gemenskap!

Det tredje steget handlar om att logiskt förklara för människor att svenskheten har utvecklats; att vara svensk har fått en ny innebörd, nämligen att nationen har förändrats. Med den bristande integrationspolitiken har vi fått en bristande nation. Mitt mål är att en dag kunna hissa min svenska flagga och stolt titta på den och tänka:

Mångfald är grunden i svenskheten. Svenskheten är unik, kärnan i mitt hjärta och stoltheten i min ryggrad. Faktum är att andra generationens invandrare som kallar sig själv invandrare skjuter sig själva i foten, man ger främlingsfientligheten rätt att skapa ett större utanförskap. Man kallar sig själv invandrare, trots att alla minnen man har, har man i Sverige. Ett öppet tips är att kalla sig själv svensk när främlingsfientligheten tittar på, och hålla fast starkt vid det! Detta är en vanesak, som syftar till att föra oss samman, och till att skapa en identitet som vi alla kan värna om!

Det handlar inte om att tränga bort sin religiösa tro eller om att lägga sin kulturella identitet på hyllan. Det handlar om att förstå varandra. Om vi ska fortsätta generalisera människor måste vi nå dithän att kunna göra det under positiva omständigheter!

Krönikor

SD + HBTQ = sant?

Kärlek är bland det absolut finaste vi människor kan uppleva. Att älska någon, att bli älskad och att få dela sitt liv med den man älskar är, för många, det bästa i livet. För många är önskan att få ett barn ännu starkare än att älska någon. Ibland leder det ena till det andra.

Det känns som en självklarhet, för de allra flesta av oss, att alla ska ges möjlighet och utrymme att få älska den man vill. Det känns också som en självklarhet, för många, att alla ska ges möjlighet att få barn, antingen på naturlig väg eller genom insemination eller adoption. Det finns, trots allt, vissa som inte vill ge alla människor dessa möjligheter. Det är framför allt ett parti i Sveriges riksdag som inte vill ge alla människor dessa möjligheter.

I en undersökning, där riksdagspartierna fick möjlighet att svara på sex frågor beträffande HBTQ-personer och deras rättigheter, som jag gjorde inför valet 2014, kan man tydligt se att det parti som är minst tolerant i denna fråga är Sverigedemokraterna. SD har en annorlunda människosyn beträffande HBTQ jämfört med vad de andra partierna har. Man kan kalla SD:s HBTQ-politik heteronormativ, heterosexistisk eller, till och med, homofobisk. Dessa begrepp är alla, i varierande grad, uttryck för att kärlek är förbehållet man och kvinna. Jag tänkte nu belägga varför jag anser att SD inte är ett parti för alla, varför SD inte är ett parti för HBTQ-personer. Så här skriver SD på sin hemsida om HBT (SD godkänner inte Q:et):

Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. Vidare anser Sverigedemokraterna att människors sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid.

1995 stiftades enFamily Equality lag som gav samkönade par möjlighet att ingå registrerat partnerskap. 2009 kom lagen om samkönade äktenskap, som kom att innebära att alla, oavsett sexuell läggning, nu kunde gifta sig. Det enda parti som var emot lagen om samkönade äktenskap var SD. De menade, och menar fortfarande, att äktenskapet är exklusivt för man och kvinna. Detta innebär att man sidsteppar mellan 5 och 10 % av befolkningen, man väljer att inte ge dessa människor samma möjlighet att få konfirmera sin kärlek. SD är fortfarande emot den samkönade äktenskapslagen, även om man inte planerar att ändra på det.

För de, samkönade par, förutsatt att de är gifta, som vill adoptera barn kan, enligt lag, göra det. Det kallas homoadoption, eller samkönad adoption. SD motsätter sig denna lag. Deras förklaring till detta är att man anser att alla barn har rätt till en mamma och en pappa. Detta är en tydlig markering som gör gällande att samkönade par inte har rätt att bli föräldrar. SD:s motstånd till, idag laglig, insemination för lesbiska par, förstärker synen på att ett barn har rätt till en mamma och en pappa. Vad man inte tänker på är att det, samtidigt, innebär att många par exkluderas från möjligheten att bli föräldrar. Övriga partier i riksdagen vill att såväl homoadoptioner som insemination för lesbiska par fortsatt ska vara lagligt.

Det är svårt att säga var på skalan heteronormativitet-heterosexism-homofobi man ska placera SD. Att de är heteronormativa är ställt utom allt tvivel. Att vara heteronormativ innebär snarare att man har en omedveten föreställning om att män är tillsammans med kvinnor, men det betyder inte att man anser att homosexualitet är något fel. Att de är heterosexistiska tycker jag också är rimligt att hävda, eftersom de anser att rätten till kärlek och rätten att bli föräldrar ska vara möjligt uteslutande för heterosexuella par. Genom lagstiftning avser SD att inskränka HBTQ-personers möjlighet att bygga ett liv med kärlek och barn tillsammans. Att de är homofobiska tycker jag KAN vara rimligt att hävda, åtminstone i vissa aspekter. Deras åsikter i HBTQ-frågan skiljer på människor, tanken om alla människors lika värde är inte applicerbar i detta fall. Homosexuella behandlas i samhället, men också juridiskt, på ett annat sätt än heterosexuella. Om vi dessutom adderar alla de homofobiska uttalanden som, genom åren, gjorts av folkvalda SD-politiker, är det inte särskilt vågat att hävda att SD är ett homofobiskt parti.

Det borde vara en självklarhet att alla människor har rätt att få älska vem man vill. Det borde ockå vara en självklarhet att alla människor har rätt att få barn, oavsett sexuell läggning. Detta är grundläggande behov som vi människor har, och då finns det inget utrymme för att exkludera människor på grund av vem vi attraheras av. Vi har alla samma rätt till kärlek. Vi har alla samma rätt till föräldraskap. På många ställen är det inte så. I SD:s Sverige är det inte heller så. Det är upp till oss att se till att det förblir så.

Artiklar

"Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna"

Med jämna mellanrum ploppar denna debattartikel från 2008 upp i sociala medier. Den börjar så här:

Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier.

Sedan ägnar sig Gunnar Sandelin åt att dels bevisa detta, dels att oja sig över hur alla ljuger, och slutligen begär han att ”kostnaden för invandringen” ska redovisas. Vi ska titta på vilka skatteintäkter invandrade svenskar bidrar med, och sedan dra av deras kostnader.

Det finns ett huvudfel i artikeln, och det är grundtesen: att ”såväl politiker som massmedier” skulle påstå att merparten av invandrare till Sverige skulle vara flyktingar. För självklart är det inte så. Merparten av invandrare har kommit till Sverige för att antingen arbeta, eller studera. De har redan ett arbete när de kommer, och de kostar följaktligen inte samhället någonting alls.

Vidare finns den ganska stora grupp som anhöriginvandrar. Den kan delas upp i tre kategorier:flagga

  • adoptivbarn
  • kärleksinvandrare, dvs människor som flyttar hit för att leva med en svensk
  • anhöriga till dem som flytt till Sverige

Av dessa kategorier kostar självklart ett adoptivbarn lika mycket för samhället som ett barn fött i Sverige, men det kan rimligtvis inte läggas till ”invandringens kostnader”. Kärleksinvandrare ska försörjas av den de lever med. Bara den tredje kategorin kostar normalt pengar för samhället, och då endast om den som flytt till Sverige inte själv klarar att försörja sin/sina anhöriga.

Det är med andra ord en debattartikel som slänger upp ett påstående ingen framfört, och som lägger många anklagande stycken på att motbevisa det.

Vi vet också hur det senare gick med kravet på att redovisa ”invandringens kostnader”. Det är nu gjort av Sverigedemokraterna, som genom diverse sifferexerciser som samtliga experter, inklusive Riksdagens utredningstjänst,som levererat underlaget underkänt, kommit fram till att invandringen kostar Sverige 188 miljarder om året.

Slutligen behöver vi också sätta en stor plump på påståendet att en miljon uppehållstillstånd delats ut under åren 1983-2008. Det är en tänkbar siffra, om man till den siffran räknar alla tillfälliga uppehållstillstånd för, till exempel, studenter och säsongsarbetare, men i övrigt stämmer den inte. Samtliga utrikes födda, undantaget nordiska invånare som inte behöver uppehållstillstånd, uppgick år 2008 till en miljon, och då har vi inte räknat bort dem som redan bodde här 1983. Till det ska läggas att EU-medborgare, som är en betydande andel av denna miljon, faktiskt inte heller behöver ”uppehållstillstånd”, utan bara ”uppehållsrätt”.

Vad beträffar artikelförfattaren, Gunnar Sandelin, så är han en del av Sverigedemokraternas inre krets. Han har skrivit en bok på samma tema som artikeln, vilken säljs på Avpixlat, och framfört statistik vi tidigare mött här på Motargument. Att han är sverigedemokrat innebär, förstås, inte att han automatiskt har fel – bara att han skriver utifrån ett partiskt, och mycket svartvitt, perspektiv.

Artiklar, Myter

Myt: "FAKTA" om invandring? 5

Detta är femte, och sista delen i en artikelserie som avslöjar extremt överdriven skrämselpropaganda och många olika myter som finns i en enda video, som återfinns på Eric Myrins privata youtubekonto. Eric Myrin är vice ordförande i SD, Nacka kommun, och första namn på SD:s valsedel till Nacka kommunfullmäktige samt ordförande för SDU Stockholm.

Exakt så här som Eric Myrin gör i sin video, förvanskar SD och SDU och en hel del av deras anhängare siffrorna, ofta. Deras syften är uppenbara; att försöka skrämma sina väljare.

Denna del av artikelserien fokuserar på diagrammet som visas från 00:55 till 01:05 i Eric Myrins video.

Först återupprepar videon det antal personer som fått ett uppehållstillstånd under ett kalenderår, och kallar dessa lite slarvigt för invandrare. En tidigare del i denna artikelserie har visat att den siffran inkluderar väldigt många olika personer, som inte nödvändigtvis är flyktingar eller invandrare som tänker stanna permanent eller ens en lång tid. Den inkluderar även alla adopterade barn, gäststudenter, korttidsgästarbetare på, till exempel, sexmånadersvisum och så vidare.

Sedan nämns en siffra som hävdar att det endast skulle vara 5% av alla som får uppehållstillstånd, det vill säga det som skulle kallas ”riktiga flyktingar”.

Som jag redan konstaterat i denna artikelserie, så är siffran över antal uppehållstillstånd: ca 93.000 personer en grovt överdriven siffra, vilken falskt framställer alla dessa 93.000 personerna som om de hade fått asyl och PUT, permanent uppehållstillstånd. Då kan man ju inte längre påstå att det är bara 5% av dessa som är ”riktiga flyktingar” av samtliga invandrare under ett år – när det nu bevisligen inte är så många personer som kommer hit för att stanna permanent.

Källor hämtade från  Migrationsverket;
Beviljade PUT till flyktingar som sökt asyl.
Beviljade PUT till personer som söker uppehållstillstånd för att bo tillsammans i Sverige med en person som tidigare fått PUT för sina asylgrundande skäl, spalten märkt ”därav flykt.-anh.”.

Här måste man imagesnämna att FN har vissa definitioner och uppsatta riktlinjer för när man ska ge en flykting asyl. Men, i Sverige använder vi något vidgade riktlinjer, utöver FN:s, i våra ambitioner att erbjuda utsatta människor fristad och härbärgen i Sverige. Vi har därmed ett bredare begrepp, utöver FN:s asylgrundande skäl, rörande vilka skäl som är asylgrundande – det är inget argument för att börja skilja på flyktingar i termer som ”riktiga” eller inte ”riktiga”.

OM nu SD och SDU själva påstår att de inte är rasister, om de nu alltid påstår att de inte skiljer mellan folk och folk….

Varför fortsätter de då att ständigt göra EXAKT just det ???

Jag som granskar och tolkar deras olika statistik-lögner, presentationer och jämför med den officiella statistiken från våra officiella myndigheter, jag bryr mig aldrig om individers etnicitet, födelseplats, religion eller modersmål, när jag pratar politik eller när jag pratar om människor och deras respektive åsikter – för vet ni… ???

jag är inte rasist!

Mina källor är exakt samma källor som Eric Myrin uppger i videobeskrivningen på sitt youtubekonto. Och det är bevisligen SD:s och SDU:s Eric Myrin som har kreerat denna skrämselpropagandavideo.

Jag knäcker många fler av myterna i Eric Myrins skrämselpropaganda. Läs gärna även: del 1 / del 2 / del 3 / del 4