Sverigedemokraterna har förändrats en hel del under åren. De har blivit lite mer rumsrena och socialkonservativa. Men hur har de förändrats och vad finns kvar av det gamla Sd? Jag har gjort en djupdykning i mitt minne och funderat över vad jag minns av det Sd som jag debatterade mot redan 1989-1990.

ekai / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag var engagerad för att stoppa Sd redan åren efter de grundades och debatterade mycket med folk som stödde Sd redan då, dessutom kände jag på den tiden brodern till Anders Klarström, den dåvarande partiledaren.

Första gången jag stötte på en sverigedemokrat var nog när jag besökte Miljöpartiet i Stockholm 1989. 

Jag var då en ung förvirrad tonåring som gick i valet och kvalet om jag skulle bli miljöaktivist eller konservativ teknikfanatiker. Nja, det är en helt annan historia. Men när jag var och besökte ett möte med Miljöpartiet i Stockholm stötte jag på en sverigedemokrat där som sa att han varit med på grundningsmötet då Sd grundades 1988.

Samtalet då var ganska typiskt för samtalet man hade med sverigedemokrater 1989 och 1990. Man kom nästan alltid in på Hitler av nån anledning. Eftersom sverigedemokraterna man mötte då ofta gillade Hitler. Så att debattera med Sd då handlade mycket om att bemöta förintelseförnekares myter, bemöta tankar om att Hitler var bra, att man inte skulle dra alla judar över en kam.

Efter det skulle det bli många möten med Sd-folk. Jag var mycket på stan och pratade politik och folk från Sd ville prata hela tiden.

Fast en sak skilde Sd:s anhängare från de rena nazister man mötte. Sd-anhängarna tonade ner det där med nazismen. De var i allmänhet mer sympatiska till nazismen men gjorde inte en stor sak av det utåt. De pratade invandring istället. Och de kopplade ihop ”problemen” med invandringen med pensionärers problem.

1989 blev Anders Klarström partiledare. Då hade jag en fördel. Jag kände Anders Klarströms bror, Peter, som var antirasist. Via honom hade jag fått reda på mycket om hur Klarström fungerade. Jag visste vilka böcker han läst, vilka historiska händelser Klarström gillade, vilka personer han beundrade i historien, vilka porträtt *host!* han hade på väggen. Kort och gott beundrade han gamla nazister och naziidéer! Det var inte konstigt. Han var ju gammal nazist själv. Hans politiska karriär inleddes med aktivism för Nordiska Rikspartiet och hans första framträdande som ”kändis” var när han mordhotade Hagge Geigert 1986.

Inom Sd påstås det numera att man inte kände till att Klarström varit nazist när han valdes 1989. Det är skitsnack! Alla sverigedemokrater jag tog debatt mot de åren, från Sven Davidsson till de lokala skinheads man mötte, hade samma fascination för det nationella och det nazistiska.

En sverigedemokrat kände man igen då kring 1989-1990, på att de började prata om invandringen och pensionerna (som debatterades mycket de åren) och sen la till att de själva var från Sd. Då brukade jag omedelbart säga att —”Jag känner folk som känner er partiledare MYCKET väl, låt oss skippa rundsnacket nu. Vad anser du om Adolf Hitler och nazisterna?”. Då kröp det nästan alltid (!) fram, efter lite lirkande att de minsann tyckte han var bra, underskattad eller inte så dålig som ”fienden” utmålade honom.

Det var dagar det… 1989 och 1990.

En variant kunde vara att man chockerade dem lite med att säga att —”Problemet med er sverigedemokrater är att ni anser att ekonomi handlar om en kamp om resurserna, inte om att skapa nya resurser. Och ni ser människan som en parasit.” Nazirörelser har nämligen alltid pratar om KAMP.

Skillnaden mellan Sd och nazistpartierna de första åren var inte en skillnad i idéer utan en skillnad i metoder. Sd försökte hitta nya vägar. De ville prata om annat än invandring. De ansåg att man borde tona ner allt det där nationella om nazister och gamla fascister.

Men det nazistiska tonades snart ner. Man ville ”skapa” det ”nya” och ”mjukare” nationella alternativet.

En smart metod

Stuck in Customs / Foter.com / CC BY-NC-SA

Sd:s ledarskap runt 1990 var ganska smarta. Deras metod gick ut på att sålla bort alla de som inte kunde tona ner det där gamla nationella pratet. Partiledarens bror berättade för mig att Klarström övergett NRP eftersom de ”levde kvar” i 30-talet och trodde att man kunde föra samma retorik då som nu. SD:s partiledare ville bana nya vägar och bygga en nationell rörelse med folk som både var mot nazismen och för den. Men de skulle ha en sak gemensam: de skulle vara överens om att se framåt. Det nazistiska skulle tonas ner. Pragmatism skulle vara det nya ledordet!

Så stegvis kom man att fylla rörelsen med nya generationer av rasister. Folk som var pragmatiska och kunde prata om annat än Hitlers stordåd. Allt i enlighet med idén att tona ner, tänka om och bana nya vägar.

Att debattera med en sverigedemokrat runt 1994-1995 blev något helt annat än 1989-1990. Visst fanns det nazister kvar i partiet, men de hade numera lärt sig att knipa käft om sin nazism. Istället var det invandringen, pensionerna och att värna om den svenska kulturen. Nazismen var passé och förbi. Nu skulle det nya byggas.

Nån gång i samband med detta började man också tona ner judehatet och lyfta fram muslimhatet som alternativ. Enligt Klarströms bror skedde detta för att —”det fanns så få judar i Sverige, muslimerna anses vara ett större problem”…

Fast fascinationen för det nazistiska fanns kvar länge. Anders Klarström själv beundrade t.ex. den gamle fascisten Per Engdahl. Men Engdahl var gammal och träffade få. Nån gång, jag tror 1993, precis innan Engdahl dog, träffades de. Enligt vad Jimmy Windeskog (som då jobbade i Sd och stod nära Klarström) berättat ska de båda inte ha gillat varandra. Enligt Klarströms bror träffades de flera gånger och Klarström var fascinerad över gubben. Men gubben, Per Engdahl, var gammal, gaggig och motbjudande som person. Enligt brodern bekräftade besöket bara Klarströms tankar om att nåt nytt måste skapas.

Men metoden att ”tona ner” lever kvar inom Sd.

Ja, partiet idag tar avstånd från nazismen. De har rört sig mer mot socialkonservatismen. Men arvet lever kvar. Retoriken som partiet tillåter mot muslimerna är väldigt lik den gamla retorik som partiet hade för 22 år sen mot judarna. Därför är det än idag motiverat att varna för partiet. Muslimhatet, romhatet, metoden att dra hela folkgrupper över en kam, är en fara.

Och inte bara en fara. Det är den återstående länken som förenar Sd idag med det Sd var 1989-1990.

Jag kan inte hjälpa det. Varje gång jag ser Sverigedemokraterna på nyheterna får jag flashbacks från den gamla tiden. Ett parti som grundades av folk som älskade nazismen men som hade tanken att man skulle tona ner den och bygga en ny rörelse som ”blickade framåt” inte bara bakåt.

(Klarström har tagit avstånd från sitt förflutna inom NRP och Sd sedan dess och ingen skugga ska falla över honom nu. Han har insett sina misstag och tänkt om, det är bra. Att inse att man haft fel och ändra sitt liv är starkt gjort! Jag tvekade innan jag bestämde mig för att nämna honom i artikeln, men har valt att göra det ändå. Hans roll i Sd var så avgörande och viktig.)