Etikettarkiv: nationalism

Korta motargument

SD är världens största parti med nazistiska rötter

I en ledare i SD-propagandaorganet Samnytt spelas återigen betydelsen av Sverigedemokraternas ursprung ner. I texten läser vi:

”Konservativa partier i Europa växer. SD kliver fram som Sveriges näst största parti. Liknande rörelser når regeringsmakten i Italien, Nederländerna, Ungern, Slovakien och Tjeckien.” (Källa: Samnytt)

Vi får aldrig glömma bort att SD idag är det överlägset största partiet i världen med nazistiska rötter. Inget annat parti med liknande rötter är ens i närheten. De partier som åsyftas i ledartexten i Samnytt saknar nazistiskt förflutet, utan är snarare konservativa, högerpopulistiska och nationalistiska. Partier i andra länder som varit sprungna ur nazismen har aldrig riktigt lyckats och konkurrerats ut av partier som saknar nazistisk bakgrund.

Att den svenska regeringen valt att samarbeta med ett parti med nazistiska rötter är helt unikt. Efter valet 2026 kan SD komma att ingå i regeringen.

Länk till ledarartikeln i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik): https://archive.is/wip/DFUxa

Lästips:

Syre: ”SD är det överlägset största partiet i världen med nazistiska rötter”

Artiklar

Svenska frivilligkompaniet – en del av den nazistiska krigsinsatsen

När Finland åter hamnade i krig mot Sovjetunionen sommaren 1941 – det så kallade fortsättningskriget – uppstod i Sverige en ny våg av sympatier för den finska kampen, om än mer begränsad än tidigare. Många svenskar såg Finland som ett skydd mot bolsjevismen i öst, och ur den känslan växte Svirkompaniet, ett frivilligt svenskt förband som skulle komma att slåss på tyskarnas sida – om än indirekt – vid Svirfronten i Östkarelen.

Svirkompaniet, formellt Svenska frivilligkompaniet, organiserades i början av 1942 som en del av den finska armén. Det bemannades av omkring 150 man, huvudsakligen svenska frivilliga som värvades genom nätverk knutna till tidigare vinterkrigsveteraner och olika typer av nationalistiska och nazistiska kretsar.

Totalt passerade cirka 400 svenskar genom kompaniet under dess två år vid fronten. Minst 39 stycken stupade.

Bakom frivilligverksamheten fanns flera drivkrafter. Hos många fanns ett genuint engagemang för Finland och en vilja att återupprepa den humanitära hjälpens ideal från vinterkriget. Men samtidigt var Svirkompaniet en del av den tyskstödda krigsinsatsen:

Finland var vid denna tid allierade med Nazityskland, och de svenska frivilliga stred därmed på axelmakternas sida.

Ideologiska kopplingar

Frivilligkårens sammansättning var politiskt blandad men inte ideologiskt neutral. Bland de frivilliga fanns både militärt skolade officerare, nationalkonservativa aktivister och personer med kopplingar till svenska fascistiska och nazistiska rörelser, bland annat Svensk Socialistisk Samling och Riksföreningen Sverige–Tyskland. Rekryteringen skedde i vissa fall genom dessa kretsar.

Den finska militärledningen välkomnade de svenska frivilliga som symboler för nordisk solidaritet, medan den svenska regeringen officiellt tagit avstånd från alla organiserade frivilliginsatser. Neutraliteten var strikt – men i praktiken tolererades en begränsad rekrytering, så länge den inte väckte offentlig debatt.

Insatser vid fronten

Svirkompaniet tjänstgjorde längs floden Svir (finska: Syväri), mellan sjöarna Onega och Ladoga. Fronten präglades av ett hårt klimat, ställningskrig och ständiga sovjetiska attacker.

De svenska frivilliga deltog i spaningsuppdrag och försvarsstrider, och kompaniet fick rykte om sig att vara en vältränad och disciplinerad trupp.

Avveckling och eftermäle

När Finland slöt vapenstillestånd med Sovjetunionen i september 1944 upplöstes Svirkompaniet.

Vid hemkomsten fick de svenska soldaterna inget officiellt erkännande; tvärtom möttes många med tystnad eller misstänksamhet.

Deras insats hade skett på en front som i efterhand förknippades med Nazitysklands krigssträvanden som en del av ett anfallskrig snarare än ett försvar av Finland.

Historiskt har Svirkompaniet kommit att symbolisera den moraliska dubbelhet som präglade svensk frivilligverksamhet under andra världskriget: en blandning av idealism, antikommunism, och fascistiska och nazistiska sympatier.

En av de mest uppmärksammade deltagarna var Gustaf Eugén Hallberg-Cuula, en svensk officer och nazist med finsk bakgrund, som stupade 1942 och blev något av en martyrfigur för frivilligkåren när han trampade på en mina och avled kort därefter. Än idag hyllas han av nynazister som en martyr för den nazistiska saken.

För enskilda deltagare blev erfarenheten livsavgörande – men också något man sällan talat öppet om i efterkrigstidens Sverige.

Källor:

von Schmidt-Laussitz, Nicolas. Svenskarna vid Jandeba: Svenska frivilligkompaniet 1942–1944. Svenskafrivilliga.com, 2007.

Gyllenhaal, Lars & Westberg, Lennart. Svenskar i krig 1914–1945. Historiska Media, 2008.

Nilsson, Orvar. När Finlands sak blev min. Schildts, 2002.

Jakobsson, J. Bärare av vittnesmål. DIVA-portal, 2023.

Hans Högman: “Swedish Volunteer Corps – Svirkompaniet”.

“Svenska frivilligkompaniet (Svirkompaniet)”. sv.wikipedia.org (källsökning).

”Svensk militärhistoria: Nazism i Sverige under andra världskriget”. 2025-51. Ares förlag. 2025

Kanger, Thomas & Åmark, Klas. Svensk nazism – Medlöpare och motståndare 1931–1945. Ordfront, 1996.

I fokus, Krönikor

Kulturkanonen – en nationalistisk kuliss och SD:s våta dröm

När regeringen nu lanserar en svensk kulturkanon på 100 verk och företeelser, presenteras det som en satsning på bildning och gemenskap. Men bakom retoriken döljer sig ett politiskt projekt som kan bli ödesdigert för den fria kulturen. Kulturkanonen är inget annat än ett beställningsjobb, initierat i Tidöavtalet, där Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda satt ramarna redan från start.

Grundkriteriet att endast verk äldre än 50 år får ingå gör att listan blir en nostalgitripp snarare än en levande spegel av dagens Sverige. Samtida erfarenheter av migration, globalisering och minoritetskulturer är per definition uteslutna. När kommittéledamoten Marlen Eskander hoppade av i protest beskrev hon arbetet som ”väldigt exkluderande” – och hon har rätt.

Det är ingen slump. SD har länge drivit på för en snäv definition av ”svenskhet”. Med denna kanon får de nu en statligt sanktionerad lista som kan användas i skolan, i SFI och i folkbildningen. Det är ett instrument för uppläxning, där medborgare ska tillrättavisas i vad som är ”riktig” kultur.

Från Strindberg till Viggen – en märklig mix

Kulturkanonen rymmer både självklarheter och udda symbolval. Här samsas August Strindberg, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman med Ikea, Vasaloppet, Saltsjöbadsavtalet och stridsflygplanet Saab AJ-37 Viggen. Listan spretar mellan konstnärliga mästerverk och tekniska konstruktioner.

Resultatet blir mer av en potemkinkuliss än en kulturpolitisk strategi. Den ser pampig ut på håll, men när man granskar innehållet framträder ett annat mönster: en kulturförståelse som låser fast sig i det förflutna och som förvandlar kulturarvet till ett verktyg för identitetspolitik.

Historiska paralleller

Det är värt att dra lärdom av historien. När 1800-talets nationalromantiska rörelser byggde kanonlistor över folkets själ, skedde det ofta på bekostnad av mångfald och minoriteters uttryck. Under 1930-talet gick nationalistiska kulturprojekt i flera europeiska länder ännu längre: konsten sorterades i ”äkta” och ”fördärvad” (nazisternas ”Entartete Kunst”).

Sverige är förstås inte där. Men när staten börjar definiera vad som är kulturens kärna, skapas en risk för kulturell likriktning. Det fria samtalet trängs undan av en statligt auktoriserad uppfattning om vad som ska värderas högst.

Kärnan i kritiken som framförts är:

  • Kulturarbetare och forskare har kallat kanonen en ”systematisk uteslutning” av minoriteter.
  • Författaren Göran Greider menar att arbetarlitteraturen hamnar i skymundan, eftersom listan speglar en konservativ agenda.
  • Oppositionspartier beskriver projektet som ren symbolpolitik – resurserna kunde ha lagts på kulturskolor, bibliotek och fria kulturutövare i stället.
  • Flera debattörer varnar för att kanonen blir ett politiskt styrinstrument, en ”kulturens pekpinne” snarare än en inspirationskälla.

Ett beställningsjobb i folkbildningens förklädnad

Sveriges kulturkanon är inte en neutral lista över älskade verk. Det är ett politiskt redskap. En ”SD:s våta dröm” om att forma en nationell kulturidentitet, cementerad i en statlig lista, och därefter matas in i undervisning och integration.

Den fria kulturen är som starkast när den får utvecklas i mötet mellan gammalt och nytt, mellan det lokala och det globala. Den kan aldrig styras uppifrån, och den kan aldrig reduceras till en checklista från en regeringskommitté.

Kulturkanonen må presenteras som en satsning på bildning – men i själva verket är den en risk för Sveriges kulturella utveckling, en politisk kuliss och ett beställningsjobb som gör konsten till ett maktverktyg.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SvD: Avhoppade ledamoten: ”Väldigt exkluderande”

SR: Hård kritik mot nya kanonkriterier: ”Systematiskt uteslutande”

I fokus, Krönikor, Myter

Riks: ”Svenskarnas mänskliga rättigheter”

När Richard Sörman i SD:s propagandakanal Riks utropar att “svenskar också har mänskliga rättigheter” låter det kanske oskyldigt. Men skrapar man lite på ytan är budskapet något helt annat: en omskrivning av invandrarfientlig radikalnationalism. Det är retoriskt och ideologiskt farligt.

Sörman beklagar sig över att Pride och minoritetsrättigheter får politiskt utrymme, medan han påstår att “svenskars” rätt att “slippa gängkrig, islamism, hedersvåld och folkutbyte” ignoreras. Det låter som en rimlig vädjan om trygghet – tills man ser vad som faktiskt sägs.

Han pekar ut invandrare som ett existentiellt hot mot det svenska. Han använder begrepp som “folkutbyte” och “indirekt folkfördrivning” – låneord från vit makt-rörelser och konspirationsteorier som “The Great Replacement”. Det är ingen slump. Det är medvetet kodad retorik med rötter i extremhögern.

Mänskliga rättigheter är inte etniska privilegier

Det mest anmärkningsvärda är att Sörman hävdar att svenskar utgör en “ursprungsbefolkning” vars rättigheter hotas av invandring. Det är faktamässigt fel. Samer är enda grupp i Sverige som har status som ursprungsfolk enligt FN, ILO och Sveriges grundlag. De har levt här i flera tusentals år före den svenska statsbildningens uppkomst.

Retoriken är inte bara okunnig, falsk – det är ett försök att vända upp och ned på historien. Den koloniala verklighet som samerna tvingats leva under osynliggörs till förmån för en vanföreställning. Det är inte ett försvar av rättigheter – det är etniskt kodad politisk manipulation.

Rasismen i det outtalade

Sörman säger aldrig uttryckligen vilka det är vars rättigheter han känner hotas. Men budskapet är tydligt. I hans narrativ och kontext är det “de andra”: människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika, muslimer, HBTQI+-personer som inte passar in i Sverigedemokraternas snäva svenskhetsnorm. Det är ett smalt “vi” – och därmed ett exkluderat “dom”.

Och det är så samtalet förskjuts. Det är så demokratier förlorar sitt moraliska ankare: när universella rättigheter börjar definieras utifrån majoritetens upplevda “förluster”, och när trygghet förutsätts kräva kulturell likriktning.

Att samhällen dras med kriminalitet, segregation och ojämlikhet är ingen nyhet. Men att vända dessa problem till bevis för att vissa människor borde lämna landet – är inte samhällsanalys. Det är rasism iklädd slips. Det är en politik som utnyttjar rädsla för att driva ett etnonationalistiskt projekt.

Om Sörman verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter, borde han försvara dem oavsett personernas ursprung, tro eller sexualitet. I stället attackerar han Pride och kallar myndighetsdeltagande “grupptänkande”. Men att Sörman påstår att polismyndigheten är ideologisk då den går med i Pride – det är hans markering – mot just det hat som Sörman bidrar till att elda på.

Vi ska aldrig sluta tala om rättigheter. Men vi måste avslöja när rättighetsretorik används för att legitimera etnisk exkludering. Richard Sörmans utspel är inte ett rop på rättvisa – det är ett eko av en gammal lögn: att trygghet bara finns om “alla de andra” försvinner.

Och sådana lögner ska aldrig få stå oemotsagda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

För den som vill läsa Sörmans artikel utan att ge Riks klick/trafik finns den här sparad i webbarkiv:

Riks: Sörman: Dags att prata om svenskarnas mänskliga rättigheter

Myter

”PeterSweden” sprider myten om våldtäktslandet Sverige

1 kommentar

Elon Musks megafon, den radikala nationalisten och altrightaren ”PeterSweden”, sprider dagligen desinformation och konspirationsteorier. I en artikel på Ekonomikanalen läser vi följande:

”Enligt Jessica Robinson, som jobbade som journalist på NPR i USA innan forskningskarriären, fungerar PeterSweden som en utrikeskorrespondent.

– För den amerikanska högernationalistiska scenen. Han stöper om nyheter ifrån Skandinavien, berättar om skeenden, i en högerpopulistisk kontext som passar dem.” (Källa: EFN Ekonomikanalen)

I ett inlägg på X som kontot postade igår sprids myten om ”våldtäktslandet Sverige”. På mindre än tre dygn har inlägget visats för mer än fyra miljoner användare. Mot bakgrund av att inlägget fått stor spridning, postar kontot senaste dygnet spinoffs på exakt samma ämne.

Skärmdump från PeterSwedens X-konto.

Inlägget har flaggats med en s k ”community note”, dvs att inlägget är att betrakta som vilseledande och behöver mer sammanhang:

”Sweden counts each incident incl. repeated assaults, has broader legal definitions and higher reporting rates due to awareness and trust in police. Poland has lower reporting and narrower definitions. Direct comparisons are misleading. Differences explain most of the gap.

https://ec.europa.eu/…/statistics-explained/index.php?title=Crime_statistics

https://bra.se/english/statistics/statistics-from-the-judicial-system”

Motargument har tidigare knäckt myten om ”våldtäktslandet Sverige”. I korthet består mytknäcken i att den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige inte innebär att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter:

  • Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder
  • I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige
  • Anmälningsbenägenheten har ökat
  • Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
  • Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
  • Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
  • Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
  • Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder

I Sverige anmäls fler våldtäkter än i andra länder. Det är inte möjligt att avgöra hur stora skillnaderna mellan olika länder faktiskt är då det inte finns verktyg att fastställa hur många våldtäkter som sker. Det vi vet är att det finns en mängd faktorer som påverkar; skärpt sexualbrottslagstiftning (troligen världens bästa), ökad anmälningsbenägenhet, hur vi räknar, statistikföring, registreringsbenägenhet, uppklaringsberäkning, attityder och förtroende för rättsväsendet är avgörande för hur statistiken ser ut. Sverige ligger i topp vad gäller alla dessa faktorer.

Källor:

EFN Ekonomikanalen: Musks megafon: Så når PeterSweden miljoner

PeterSwedens inlägg på X

Artiklar på Motargument om våldtäktsstatistik i Sverige kontra andra länder:

Myt: Våldtäktslandet Sverige (del 1)

Myt: Våldtäktslandet Sverige (del 2)

Myten om våldtäktslandet Sverige

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 8)

Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.

Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.

Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.

Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.

Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.

Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.

Vi har sett vart denna väg leder förut.

Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 6)

Detta är sjätte delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den fjärde av de fem grundpelarna i nazismen: Utbildningens frihet – från kunskap till lydnad.

Nazityskland: Skolan som verktyg för ideologisk fostran

En av de mest systematiska förändringarna under nazisternas regim var omstöpningen av skolan. Från att vara en plats för akademisk frihet och kritiskt tänkande, blev utbildningen ett propagandainstrument. Nazismen krävde lydnad, nationalism och rasrenhet – och detta infördes redan från lågstadienivå.

Exempel:

  • Skolböcker reviderades med antisemitism, militarism och Führer-hyllning.
  • Lärarkåren rensades från judar, socialister och “opålitliga element”.
  • Undervisning i “raslära” blev obligatorisk.
  • Universitetens självständighet avskaffades – forskning blev ideologisk tjänst.

Skolan blev ett verktyg för att forma ett enhetligt folk – inte fria individer.

Sverigedemokraterna: Skolan som kampzon i kulturkriget

SD:s skolpolitik syftar inte främst till att stärka kunskapsresultat – utan till att återställa en “traditionell svensk” fostran. Retoriken handlar om disciplin, normer, könsroller och att skydda barn från “vänsterideologiska” influenser. I praktiken föreslår SD åtgärder som underminerar skolans autonomi och lärarnas professionella bedömningar.

Detaljerat exempel:

Motion 2020/21:1936 – Förslag om att inrätta ett läromedelsråd som ska granska och godkänna skolmaterial utifrån kvalitet och politisk neutralitet. Samtidigt föreslås förbud mot värderingsstyrd slöja i grundskolan.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2021/22:2526 – SD föreslår slöjförbud för minderåriga i förskola och grundskola, samt bredare förbud mot heltäckande kläder i offentlig miljö.

· 2021/22:2542 – Innehåller krav på att förbjuda värderingsstyrd slöja i skolan, utbildning i hedersproblematik för skolpersonal, och förstärkt nationell identitet i undervisningen.

· 2018/19:377 – Motion om att genusforskning vid universitet och högskolor ska granskas striktare och grunda sig på “verkliga förhållanden”.

· 2019/20:715 – SD vill stryka läroplanens skrivning om att skolan ska motverka traditionella könsmönster och kräver större fokus på hedersvåld.

Andra åtgärder som underminerar utbildningens frihet:

· SD:s kommunpolitiker har motionerat om att förbjuda RFSL, Rädda Barnen och Amnesty att föreläsa i skolor.

· Partiet föreslår att Skolverket ska granskas för “värdegrundsaktivism”, vilket i praktiken innebär politisk tillsyn av myndigheter.

· SD:s principprogram 2023 uttrycker att skolan ska stärka “den nationella identiteten” – en kod för att ersätta mångfald med enhetlig nationalism.

· SD har öppet kritiserat universitet och högskolor för att vara “vänsterstyrda”, och kräver att forskningsanslag ska villkoras.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD kallar alla politiska motståndare ”vänstern”

När Sverigedemokraterna och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

I SD-kopplade Samtiden förekommer uttryck som “vänsterliberal elit”, och i SD:s egen YouTube-kanal Riks blandas referenser till “vänstern” ofta med attacker på Moderaterna, Centerpartiet eller borgerliga ledarsidor – beroende på om de kritiserat SD:s linje. I motioner till riksdagen framställs institutioner som public service och Sida som “vänsteraktivistiska” eller “del av vänsterns nätverk”, oavsett deras faktiska politiska hemvist.

Detta strategiska bruk av begreppet gör det möjligt för SD att skapa en binär konfliktbild: det är vi mot ”vänstern”, där ”vi” står för nationen, folket och sanningen – och ”dom” för globalism, kaos och svek. I praktiken betyder det att SD ställer sig utanför det demokratiska konsensus som hållit ihop Sverige i decennier.

Samtidigt hävdar partiet att de är “socialkonservativa”, men deras eget principprogram visar att det snarare handlar om nationalkonservatism. Där sägs att nationalism är det “enskilt viktigaste verktyget” och att socialkonservatismen hos SD alltid utgår från en nationalistisk grundsyn.

Att reducera hela det demokratiska mittfältet till “vänstern” är därför inte bara vilseledande – det är ett retoriskt verktyg för att delegitimera motståndare och stärka en polariserad världsbild.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Artiklar

SD:s kvinnobild krockar med verkligheten

Enligt SCB:s partisympatiundersökning i maj 2024 anger 26,1 % av unga män att de skulle rösta på SD – medan endast 13,0 % av unga kvinnor uppger samma sak. Det innebär att SD:s stöd bland kvinnor är hälften så stort som bland män i motsvarande åldersgrupper.

I en intervju med Smålandsposten talar sverigedemokratiska ungdomsförbundet Ungsvenskarnas ordförande Denice Westerberg om varför hon tror att alltfler unga kvinnor blir nationalister och konservativa. Det är naturligtvis ett narrativ hon vill förmedla för att framställa Sverigedemokraterna som kvinnovänligt. Hon säger bl a

”Jag tror att det handlar om att vi, jag och generationen under mig, ju är de som blivit påverkade mest av att samhället har varit styrt av socialdemokrater och moderater. Efter hela migrationskaoset är det ju vi unga tjejer som inte vågar röra oss ute på kvällarna längre. Vi vet att unga tjejer är mest utsatta när det gäller risken för överfall, hederskultur och våld i nära relationer. Och så har man förvärrat en redan utsatt situation för oss”. (Källa: Smålandsposten)

”Jag är ju nationalist. Och är man nationalist så är man kanske också konservativ. Jag tror – eller rättare sagt jag vet – att man i vårt förbund inte bryr så så mycket om etiketter. Man vill rädda Sverige och bygga landet för våra barn och barnbarn”. (Källa: Smålandsposten)

Forskning från Göteborgs universitet visar att unga kvinnor tenderar att vara betydligt mer positiva till jämställdhetsfrågor än unga män – som i högre utsträckning känner sig ”hotade” av ökade kvinnliga rättigheter. Det finns alltså ett växande könsgap i värderingsfrågor som inte talar till SD:s fördel bland unga kvinnor.

Det är korrekt att unga kvinnor är särskilt utsatta. Regeringens åtgärdsprogram Fri och trygg utan våld och förtryck 2024–2026 konstaterar att kvinnor i åldern 20–24 år är den grupp där flest uppger att de utsatts för sexualbrott – och att detta skapar stor otrygghet.

Men – och det är avgörande – det finns inga belägg för att denna utsatthet i bred skala leder unga kvinnor till nationalistiska eller konservativa partier. Tvärtom ser vi att otryggheten ofta är en mobiliserande faktor för feministiska och socialliberala rörelser.

En studie från Linnéuniversitet visar att SD:s beskrivningar av kvinnors utsatthet nästan alltid kopplas till invandring och islam – snarare än könsmaktsstrukturer. Den interna partilinjen är att svenska kvinnor är offer för ”importerade problem”, men inte för ojämlikhet i stort.

Sammantaget visar den samlade forskningen, väljarstatistiken och dokument från både riksdagen och regeringen att Denice Westerbergs beskrivning saknar stöd på flera punkter. Ja, unga kvinnor känner sig otrygga – men det leder dem inte i flock till SD. Ja, konservativa värden får fäste i vissa online-miljöer – men i valurnorna förblir kvinnorna betydligt mer skeptiska. Det som riskerar att ske är att unga kvinnors rädsla och längtan efter trygghet utnyttjas för att legitimera en politisk agenda som inte har deras bästa i fokus.

Källor:

SCB: Partisympatiundersökningen maj 2024

Smålandsposten: En hemmagjord ung konservatism

Göteborgs universitet: Unga män känner sig mest hotade av ökade rättigheter för kvinnor

Regeringen: Fri och trygg utan våld och förtryck

Linnéuniversitetet: Sverigedemokraterna och kvinnan:
En kvalitativ textanalys av Sverigedemokraternas
kvinnosyn under 1989–2018

Artiklar

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 2)

Detta är andra delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs det politiska projektet och ideologin nazism samt dess fem bärande principer: ultranationalism, auktoritär maktstruktur, exkludering, hat mot svaghet samt propaganda och maktpsykologi.

Vad nazismen faktiskt var – och hur den tog sig uttryck

Nazismen var inte bara en idé – den var ett politiskt projekt som steg för steg förverkligades i lagar, regler och vardagsliv. Kärnan i ideologin byggde på fem bärande principer, och alla dessa fick konkreta uttryck i det nazistiska Tyskland.

1. Ultranationalism

Nazisterna förespråkade en mytisk bild av det “rena” tyska folket, med en särskild kultur, historia och moral. Denna nationalism användes för att misstänkliggöra minoriteter och internationella samarbeten.

– Medborgarskap definierades enligt ras – bara de av “ariskt blod” kunde vara fullvärdiga medborgare enligt medborgarskapslagen i Nürnberglagarna (1935). Judar, trots att de ofta levt i Tyskland i generationer, fråntogs medborgarskap och medborgerliga rättigheter.

2. Auktoritär maktstruktur

Nazisterna ville avskaffa det parlamentariska systemet och ersätta det med en stark ledare vars vilja var lag.

– Efter riksdagens brand 1933 antogs fullmaktslagen, som gav Hitler makt att lagstifta utan parlamentet. Demokratin upphörde att fungera – på laglig väg.

3. Exkludering

Ett “vi och dom”-tänk genomsyrade hela samhället. Judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning, politiska motståndare – alla betraktades som hot mot folkets enhet.

– Judar förbjöds att arbeta inom sjukvården, skolväsendet och offentlig förvaltning. Äktenskap mellan judar och “arier” förbjöds i Lagen om skydd för tyskt blod och tysk ära. Sådana åtskillnader fanns inskrivna i lag och reglerade allt från utbildning till idrott.

4. Hat mot svaghet

I nazismens värld var svaghet – fysiskt, mentalt eller moraliskt – något som skulle fördrivas, inte skyddas. Det inkluderade både individer och idéer som demokrati, humanism och mångfald.

– Ett massivt tvångssteriliseringsprogram inleddes mot personer med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Senare utmynnade det i “Aktion T4”, ett eutanasi-program där tiotusentals människor mördades.

5. Propaganda och masspsykologi

Genom film, radio, skolmaterial och affischer skapade nazisterna en parallell verklighet. Kritiska röster kallades för “folkets fiender” eller “lobbyister”. Skräck, skuld och hopp användes för att mobilisera massorna.

– Joseph Goebbels, propagandaminister, samordnade all kommunikation. Judar framställdes i skolböcker som “parasiter”, och barn uppfostrades till lydnad och misstänksamhet mot oliktänkande. Regimen producerade över 1 000 propagandafilmer på bara några år.

Nazismen var inte bara våld och krig. Det var en systematisk, ideologiskt driven omvandling av samhället där statens maktutövning genomsyrades av förakt för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Vad som började med nationalistisk retorik och krav på ordning utvecklades snabbt till ett samhälle där lagar skrevs om för att exkludera, där motståndare tystades, och där normer försköts tills det omänskliga framstod som rimligt.

Det avgörande är att detta skedde stegvis – genom val, motioner, förordningar och kampanjer. Inte genom en kupp, utan genom att institutioner böjdes i små etapper, utan att tillräckligt många reagerade i tid. Nazisterna följde ofta gällande lagar, men använde dem för att nedmontera själva grunden till rättsstaten.

Det är denna utveckling vi måste förstå – inte bara som historielektion, utan som ett varnande exempel. Demokratin dör inte alltid med en smäll. Den försvagas i tystnad, när vi slutar försvara de institutioner som bär upp den.

I nästa del i denna artikelserie visar vi hur just dessa institutioner – fria medier, oberoende rättsväsende, civilsamhälle, utbildning och mänskliga rättigheter – underminerades i det nazistiska Tyskland. Och hur vi i dag kan se samma demokratiska pelare hotas på nytt, genom retorik och förslag från ett av Sveriges största partier.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Historiens värld: Nürnberglagarna – Nazismens juridiska grund för rasförföljelse (1935–1945)

Historiens värld: Hur kom Adolf Hitler till makten?

Svensk juristtidning: Blodets lag