Vi som debatterar invandringspolitik vet att den svåraste debatten att ta är den om invandringens kostnader. Det beror inte i sig på att vi saknar argument, utan på att det är en extremt komplicerad övning. Ska vi räkna på vad invandring kostar måste vi förstås också ta med vinsterna, och eftersom vi alla sitter ihop blir det snabbt grötigt.
Hur räknar man på en finne som kom till Sverige 1970, jobbade tio år och sedan blev förtidspensionär? Eller en flykting som driver eget företag med flera anställda, men som har ett barn med funktionsnedsättning? Hur stort plus är egentligen en läkare från Ukraina som flyttar hit och har jobb från dag 1?
När invandringens kostnader ska lyftas fram sitter en ganska ilsken Tino Sanandaji och publicerar siffror som alltid visar hur invandrare egentligen är mycket sämre än man skulle kunna tro. Sämre på att integreras, sämre på att generera inkomster, sämre utbildade och – pja – helt enkelt sämre människor. Högt och lågt, i Sverige och internationellt, matas vi med ganska spydiga påpekanden.
Jan Tullberg är SD:s mest citerade ”expert”. Han påstår att invandringen kostar Sverige 250 miljarder om året, vilket främst bevisas av undanträngningseffekter. Kort sagt kostar, enligt Tullberg, även till synes lönsamma invandrare pengar när de tar våra jobb, våra bostäder och startar företag där svenskar skulle kunna startat företag. Du kan helt enkelt som invandrare aldrig bli ett plus, enligt Tullbergs logik. Du är förutbestämd att vara i vägen. Damned if you do, damned if you don’t.
Slutligen citeras Jan Ekberg, som 2006 var regeringens utredare, och som påstås ha kommit fram till att invandringen ”kostar” mellan 40 och 60 miljarder per år. Vad han egentligen sagt är att just år 2006 var omfördelningen från den inrikes födda till den utrikes födda befolkningen någonstans mellan 1,5 och 2,0 procent av BNP. Ekberg drivs, till skillnad från Sanandaji och Tullberg, inte alls av någon vilja att till varje pris få invandrare att framstå som en belastning. I ESO-rapporten, benämnd ”2009:3 Invandringen och de offentliga finanserna”, påpekar han tvärtom återkommande att invandring i grunden är positivt för en ekonomi, eftersom människor kommer i arbetsför ålder, men han menar att egentligen lägger vi på tok för stor vikt vid invandringens potential – såväl positiv som negativ. Påverkan på ekonomin är rätt liten.
Ekberg har för övrigt recenserat, eller snarare sågat, Tullberg här. Recensionen är mycket läsvärd. Där visar han också hur Tullberg, som bygger på Ekbergs siffror, egentligen genomgående missförstått dem.
För den som inte vill ge sig in i för mycket siffror finns ett helt annat sätt att räkna på. Vi kan jämföra Sveriges utveckling med liknande länder. Jag har här valt Danmark och Finland, eftersom Norge har en för stor fördel i oljan.
Grafen är hämtad från Ekonomifakta, och visar BNP från 1990.
Men eftersom Sverige haft en högre befolkningsökning än de andra länderna har jag gjort en separat tabell, där jag helt enkelt dividerar index från grafen ovan med befolkningsökningen, och får en BNP-ökning per capita.
Även nu ligger Sverige över både Finland och Danmark.
Har jag därmed bevisat att invandring är bra för Sverige. Nej, verkligen inte. Det är för många faktorer som påverkar BNP för att kunna dra den slutsatsen. Det jag däremot anser bevisat är att de som ihärdigt hävdar att Sverige håller på att gå under, att gamla svälter ihjäl eller åtminstone inte får sylt på pannkakorna, att unga inte får jobb och att om vi inte får stopp på invandringen snabbt kommer våra barn att leva i ett u-land har fel.
Asylmottagning kostar pengar. Det går lätt och fort att bevisa. Men det gör även mödravård och skolor. Lika lite som de som föds idag är dömda till vare sig fattigdom eller arbetslöshet är dagens asylinvandrare det.
Med anledning av att 
Motargument 