Det antas att man bäst hjälper flyktingar i det så kallade närområdet. Men är det så?
I nationella katastrofplaneringar i länder med naturkatastrofer har man alltid olika planer för hur man ska SPRIDA flyktingar över ett större område. Det anses nämligen inte hjälpa landet, eller de flyende, bäst att samla alla nära platsen för katastrofen.
När tsunamin drabbade Japans nordostkust för några år sen uppmanades släktingar och vänner över hela landet att ta emot de flyende offren från naturkatastrofen och radioaktivitetsutsläppet från Fukushima.
Man ville att de flyende skulle sprida sig över ett mycket större geografiskt område än bara det absoluta närområdet.
Om vi betraktar världen som en enhet är det inte det bästa att låta flyende från krig eller naturkatastrofer stanna i närområdet, i flyktingläger med hundratusentals människor. I flyktingläger utsätts människor för risker som kolera och andra epidemier. Det bästa är att de själva kan få olika valmöjligheter.
Flyktingar är inga änglar eller djävular. Fast det antas så ibland. Många antar att alla flyktingar är utsatta och svaga och goda eller att alla är lögnare, egentligen rika i smyg och onda. Men i själva verket är de som du och jag och våra grannar…
Och flyktingarna är som grannen i huset snett mittemot ditt hus, med villa, vovve och Volvo. Eller som grannen i huset bakom, en arbetsam familj där ena sonen kör EPA-traktor och den andra tyvärr börjat strula med droger. Eller som dennes granne, kvarterets rika familj, dvs politikern som äger flera fastigheter. Han är bra att känna, för han har kontakter med alla i kommunen.
De är som grannarna i huset till vänster om dig som lever det perfekta livet. Iallafall utåt. Stor familj, tre barn, välklippta gräsmattor. Du känner dem inte så bra men de ler alltid.
De är som flickan som hyr källaren i huset till höger om dig. En ensamstående mamma som kedjeröker. Det är inte lätt att vara ensamstående. Man ser stressen i hennes ögon. Men hon är en varm och god människa som hjälper till i kyrkans barntimmar. Huset hon bor i ägs av ett äldre par som börjar bli skröpliga men får god hjälp av yngsta sonen, som ofta är på besök. Sonen bor ett kvarter bort och är gift med en tio år äldre kvinna som driver traktens Röda Korset-butik.
Ett hus längre bort bor en konstig familj där pappan ofta är sur och vresig. Alla barnen har tagits av polis för snattning någon gång. Äldsta sonen är en ökänd mobbare. Han brukade slå killen som kör EPA-traktor, som jag pratade om nyss, men just nu håller de fred. Yngsta sonen har blivit nynazist och har ofta varit i knivslagsmål.
Och alla i kvarteret är helsvenskar sen generationer tillbaka. Utom den sura och vresiga pappan vars farfar var norrman.
Ja, så ungefär är det. Och alla dessa är inte änglar eller djävular.
Men vad tror du skulle ske om de flydde?
Många skulle nog bli som de var hemma. Men en del som betett sig struligt skulle ta sig i kragen. Men många skulle förändras av stressen. Nynazzen skulle troligen fortsätta banka folk, stjäla och lura. Det äldre paret skulle troligen dö. Det perfekta paret skulle duka under av bråk med varandra. Den ensamstående mammans barn drunkna och kvinnan som driver Röda Korset skulle våldtas av smugglaren på gummibåten hon färdades med i natten.
Men de är ändå som du och jag och våra grannar. En del knäppa, en del tillknäppta, en del medkännande och andra egoister. Men som du och jag.
Och de skulle inte lyckas rymma över med mycket. Men en sak kan du vara säker på. Att smartphonen skulle vara med. Och på den skulle alla bilder och minne från livet förr, i det relativt lugna kvarteret, vara bevarade. Trots rasister som hånskrattar och säger att ”de är lyxflyktingar, de äger ju en mobiltelefon”. Och alla med smartphone skulle ta en bild på sig när de klivit i land efter resan över farornas hav. För att snarast skicka till nära och kära för att visa att de överlevde. Även du, även jag, även vår granne och även Kent Ekeroth…
Sverigedemokraterna pratar ofta vitt och brett om att hjälpa dem i närområdet. Men vad är det? Israel tar inte emot en enda flykting medan grannländerna Libanon och Turkiet tagit emot väldigt många. Israel säger: ”hjälp dem i närområdet”. Närområdet för dem är Syrien.
Faktum är att enligt internationell lag har Libanon inte en större skyldighet att hjälpa någon från Syrien än Sverige har, men de har gjort det ändå, uppskattningsvis upp emot 1,3 miljoner flyktingar (Libanon hade ca 4,5 miljoner invånare innan kriget i Syrien). Till stor del för att de är tvingade att göra det. De kunde inte spärra gränserna så som Israel kunde göra det.
Det egentliga närområdet är området där kriget pågår. Ofta har man, genom historien, bett folk att stanna i det område de kom från.
Så resonerade svenska regeringen på 1930-talet när vi inte ville ta emot judiska flyktingar. De skulle hjälpas i närområdet (Nazityskland) eller skeppas över till Palestina, ansåg regeringen. Alltså avvisades judar tillbaka till Tyskland.
Förhållandena i flyktingläger är inte alls bra. Det är en vidrig miljö. Bättre än döden, men vidrigt. Är det så konstigt om folk som hamnat där vill fly så de kan försöka få en chans att börja LEVA – inte bara överleva?
Men vissa, som Kent Ekeroth i SD, tycks anta att alla som vill försöka komma hit är parasiter och lögnare som bara vill komma åt svenskarnas pensionspengar:
Det finns en tendens, bland invandringskritiska och främlingsfientliga, att hävda att ”alla flyktingar är unga män”. Det sprids en hel del konspirationsteorier kring detta. Stämmer påståendena, och vad kan det bero på, i så fall?
Statistik från UNHCR visar att fler än 70 % av alla som söker asyl i Sverige är män. Är det ”alla”? Inte riktigt helt sant, eller hur? Cirka 30% är då inte män. Visst, det är generellt sett fler män som anländer till europeiska länder. Vad är anledningarna? Är det familjehierarkin/bristen på jämställdhet i de krigsdrabbade länderna som är boven?
i flyktinglägren är fördelningen mellan män och kvinnor jämn
kvinnor och barn för en säkrare tillvaro i flyktinglägren
män har, traditionellt sett, ansetts huvudansvariga för familjen
familjerna gör bedömningen att oddsen är högre för unga män att överleva flykten på egen hand
familjefäder flyr ensamma i hopp om att få asyl för att sedan (med flyg) hämta resten av familjen
de flesta av de som dör på Medelhavet är kvinnor och barn, vilket medför att merparten av de som når det land de söker asyl i är män
kvinnor är rädda för farliga resvägar och det finns höga risker för att bl a utsättas för sexuella övergrepp under flykten
det är ofta män som utsätts för förföljelse och fruktar för sina liv i större utsträckning – unga män riskerar att tvingas med i kriget, kidnappas av olika rebellgrupper eller av en militärdiktatur
många av de ”unga männen” har inte familj, är föräldralösa, dvs de ingår inte i den s k familjemigrationen
om en flykting skulle stoppas i t ex en gränskontroll och sändas tillbaka hem, så är det hög risk för att bli straffad som desertör, med t ex tortyr, långt fängelsestraff, ibland avrättning – familjer väljer att flickor och kvinnor ska försöka undvika sådant
Av alla som flyr från sina hem, är det en högre andel unga män som klarar att ta sig ut från landet, och som når fram levande till asylländerna som ligger längre bort från flyktinglägren. Bland alla de miljoner människor som tvingas fly från sina hem p g a krig, förföljelse, terrorism eller naturkatastrofer är fördelningen mellan kvinnor och män jämn. När vi talar om de som når Sverige är skillnaden mellan män och kvinnor 70-30.
Sverigedemokraterna hävdar alltid hur mycket mer humanitärt och kostnadseffektivt det skulle vara att fokusera endast på att ”hjälpa i närområdet”. Uttrycket har kommit att bli ett mantra och ett politiskt slagträ, där SD påstår sig vara de enda som egentligen bryr sig om flyktingar och deras öde.
De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler och Linus Bylund skrev den 7 september 2015 ett debattinlägg i Dagens Samhälle. Inlägget ger oss inget nytt, utan är en upprepning av SD:s redan inslagna väg beträffande flyktingpolitiken.
Sverigedemokraterna har under lång tid påtalat behovet av akut hjälp så nära krisområden som möjligt, av flera anledningar. Att begränsade resurser räddar fler liv i flyktingläger än i Sverige är väl känt.
Bieler och Bylund menar att det är ”inte humant att lämna de mest utsatta åt sitt öde”. Detta är ytterligare ett verktyg för SD att frenetiskt försöka övertala svenskarna om att det är endast i direkt närhet till krig och naturkatastrofer som de ekonomiska medlen ska göra mest nytta. Inget annat är, enligt SD, av godo.
Stämmer detta? Är det så att om vi väljer att öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR, som är det mest tongivande av flyktingorganen i, och kring, Syrien, kan vi alla då sedan sitta lugnt och klappa oss själva på axeln och tycka att vi har gjort vad vi kan, och ska göra, för att maximera det humana i vårt givande?
Sverige är ett av de länder som ger mest till UNHCR. Bara USA, Japan, EU och Storbritannien ger mer än Sverige. IKEA är UNHCR:s största enskilda privata biståndsgivare med ca 1 400 miljoner kronor per år sedan 2010.
SD säger sig vilja höja biståndet till UNHCR med 9 900 miljoner kronor (ackumulerat över 4 kalenderår), vilket enligt SD bör vara en lätt match då SD på samma gång säger att man vill minska allt utlandsbistånd med 39 265 miljoner kronor (ackumulerat på 4 år).
SD vill alltså minska det totala biståndet med mellan 5 586 – 9 489 miljoner kronor per kalenderår (Källa från nov 2014, diagram på sidan 13 och 87), vilket är fakta som Bieler och Bylund väljer att utelämna i sitt debattinlägg, då det skulle framställa SD i dålig (läs icke-human) dager.
Skulle det räcka om vi ökar biståndet till UNHCR? De är förvisso glada över att få in så mycket ekonomiska medel som bara är möjligt för att ha möjlighet att förbättra sitt krishanteringsarbete. MEN de tillägger att de inte vill användas som slagträ i flyktingdebatten. De vill att EU, och Sverige, ska höja flyktingkvoterna och ta emot fler flyktingar per år än de gör nu. Hjälporganisationen pekar på ihåligheten i SD:s försök, eftersom olika människor alltid kommer att vilja fly längre bort från krisen, så menar UNHCR att Sverige inte ska minska invandringen hit.
I debattinlägget menar Bieler och Bylund ”att merparten av jordens flyktingar aldrig kommer lämna närområdena, få vill och ännu färre kan”. Det finns en specifik del i detta som är intressant att ifrågasätta, nämligen att ”få vill” lämna närområdena. Hur vet de detta? Har de varit nere på plats i flyktinglägren i Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet och frågat flyktingar om vad de egentligen vill? Flyktingar tvingas stanna i flyktingläger i flera år. Vill de verkligen stanna kvar i flyktinglägren? Det låter på Bieler och Bylund som att livet är en dans på rosor i flyktinglägren. Det är naturligtvis långt ifrån sanningen.
En tanke som slagit mig är att jag tror att de flesta flyktingar anser att det är ohållbart att stanna i krigshärden (där det handlar om att välja mellan liv och död), och att väldigt många anser att det heller inte är säkert, eller hållbart, att stanna i flyktingläger. De vill vidare. Till något bättre. Till en tillvaro där man har större möjlighet att bygga upp en trygghet, och att inte behöva leva i ständig skräck. Närområdet är tillräckligt nära krigshärden för att inte utgöra en trygg fristad, och det är inte svårt att föreställa sig att de som befinner sig i lägren är oroliga för hur tryggt och säkert det faktiskt är. Man vet inte heller hur länge man tvingas stanna i flyktinglägret. Därför ifrågasätter jag starkt Bielers och Bylunds uttalande om att ”få vill” lämna flyktinglägren.
Människor flyr för att rädda sina, och sina näras, liv. Det är den enkla sanningen. Det har alltid varit så, det är så, och kommer alltid att vara så, så länge det finns krig, antidemokrati och förtryck. Vissa stannar i närområdet, vissa flyr vidare i hopp om en bättre tillvaro långt, långt bort från bomber, skott och minor.
Människor flyr inte för att de vill lämna sitt ursprung, sin kultur eller sitt språk (som Bieler och Bylund nämner). Det är förmodligen det sista de vill. Men ibland måste en del göra det. Det är så verkligheten, kriget och människor fungerar. Beroende på hur situationen i hemlandet utvecklar sig, så kan den inställningen hos människorna förändras. Eller så gör den det inte. Men man kan inte tvinga människor, som är desperata, har förlorat familjemedlemmar och är övertygade om att de också ska dö, att stanna kvar vare sig i krigshärden eller i flyktingläger. Genom att strypa flyktinginvandringen tvingar man människor att göra just det.
Flyktinglägret i Za’atari, Jordanien.
Deras senaste debattinlägg är ännu en påminnelse om den bild SD vill inpränta i våra huvuden: den om hur humant SD faktiskt är. Problemet är att man samtidigt glömmer bort värdet av långsiktigt utlandsbiståndsarbete eller att vara human mot alla de människor som inte vill stanna i närområdet.
I skrivande stund är ungefär 1 miljon människor på flykt i Europa. Hur gärna SD än vill så kommer flyktingströmmen till Europa alltid att finnas och variera beroende på kriser och naturkatastrofer i omvärlden. SD säger sig vilja vara humana mot människor som håller sig långt borta. På så sätt slipper SD få hit människor som har annan etnicitet, kultur och bakgrund. Praktiskt, eller hur?
Flyktingsituationen idag gör det nödvändigt att höja bistånd och samla in mer pengar till hjälporganisationer som arbetar i närområdet, det råder ingen tvekan om det. Men det är lika nödvändigt att höja flyktingkvoten, och tillfälligt ta emot fler flyktingar, och assistera med långsiktigt förebyggande demokratiseringsprojekt. Det gäller Sverige, och det gäller EU.
Det ena utesluter inte det andra. Både och är nödvändigt. Först då, Paula Bieler och Linus Bylund, kan vi börja tala om en human flyktingpolitik. Inte förr.
Motargument har tidigare berört dessa ständigt aktuella ämnen:
Jag ser på Twitter att sverigedemokrater gärna skyller flyktingkatastrofen runt Medelhavet på den svenska regeringen. Både den förra och den nuvarande anses skyldiga. Till en viss del har de rätt, men inte på det sätt de tror.
Det handlar om Schengen-avtalet, en osynlig mur av lagar och bestämmelser som hindrar människor på flykt att lagligen ta sig in i Europa. Det handlar om ett politiskt beslut att stänga in oss och låsa dörren för utomstående. Exakt det som Sverigedemokraternas politik och nationalism går ut på.
Konflikter kommer alltid att startas och människor kommer alltid att fly från oroshärdar och människor kommer att fly till det som är motsatsen till det dom flyr ifrån. Målet är en fristad där demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet råder och ett land där de mänskliga rättigheterna efterlevs. Våra politiker har en del i skulden till att människor hindras till att nå detta. Tyvärr är det också vi som röstar fram dessa politiker.
Sverigedemokraterna vill alltså, trots att vi redan provat på att stänga gränserna, stänga dom ytterligare. De vill göra det praktiskt omöjligt att ta sig in innanför våra murar. De hyllar Ungerns kommande lagar där flyktingar som tar sig över gränsen ska få tre års fängelse, och därmed sätter de mänskliga rättigheterna ur spel. De vill neka människor rätten till att söka asyl. De vill förhindra människor att kunna be om hjälp.
Jonas Sjöstedt, partiledare för Vänsterpartiet, har uttryckt sig som följer: ”I dagens Ungern kan vi se hur SD:s flyktingpolitik skulle fungera i praktiken”. Med hårda gränskontrollanter, med hjärtan kalla som is, som hindrar de som inte passar in. I deras principprogram kategoriseras vi som svenskar, assimilerade och icke-svenskar och vi minns Söders uttalande om att samer och judar inte är svenskar, vilken egentligen inte är Söders egen åsikt utan går att hämta ur samma dokument. De anser att ju större avstånd mellan ”vi och dom”, desto omöjligare blir det för ”dom” att assimileras. Deras ”öppna svenskhet” gäller bara vissa. Önskvärd och icke önskvärd invandring.
Detta är nationalismen, en exkluderande ideologi där de inom nationen har rätt att leva i den och utomstående inte är välkomna. Man kan välja att kalla det motstånd mot rasblandning eller motstånd mot kulturblandning. Konsekvensen är densamma och det är samma människor som anses vara inkompatibla med det svenska. Det svenska som de själva har så svårt att definiera. Inte ens den ”nedärvda essensen” kan de specificera innehållet i. Ändå anser de att vi är så olika, så olika att vi inte bör blandas.
Allt detta för att de anser att vi inte kan leva tillsammans.
Rasistiska nyhetssajter och sverigedemokratiska politiker har under den senaste tiden gjort en stor sak av att flyktingar i Ungern i vrede kastat mat och vägrat ta emot mat, som de fått av hjälporganisationer.
Det antas att flyktingar som är arga och kastar mat är bortskämda. De vill inte stanna i Ungern utan vill resa vidare med tåg till Tyskland och Österrike. Därför påstås de vara bortskämda och lögnare. ”Parasiter” kallas de av Kent Ekeroth, Exponerat och Avpixlat.
”Via LiveLeak sprids en film som visar flyktingar kasta mat och vatten i Ungern. Orsaken är att varken bidrag eller asyl blivit aktuellt och flyktingarna i tåget vägrar ta emot hjälp.”
Men hur sant är detta?
Om människor känner sig desperata nog och känner sig hotade till liv och lem av att bli utvisade och polis stoppar tågen – så matstrejkar vissa och kastar vad som erbjuds dem.
Har ni hört talas om baltutlämningen? Baltiska båtflyktingar i Sverige skulle utvisas tillbaka till Sovjet.
Tiotusentals baltiska och tyska flyktingar planerade man att utvisa från Sverige.
Och många tusen var så desperata över detta att de började hungerstrejka. Och även de kastade mat på svenska poliser. De stympade sig själv. De rymde. De klädde av sig nakna och kastade bajs på svenska poliser. (Se bilden ovan). De ville inte tillbaka.
Den tidens rasister var givetvis snara att ironisera över parasiterna från Baltikum som var så otacksamma över den hjälp de dittills fått att de hungerstrejkade och kastade maten de fick från svenska allmänheten.
Vi hade ett Avpixlat och en Kent Ekeroth även 1945! De hette något annat men delade deras hat.
Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.
Flyktingar på väg från Mellanöstern har dött under alla år. Barn, kvinnor och män. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar. De har spolats upp på land, inte minst på grekiska stränder, i åratal.
Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.
Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.
Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.
De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade ”tur”, överlevde och tog sig till Sverige.
Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.
Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.
I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala, såväl som hårresande, detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.
Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.
Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.
Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas ”adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.
Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om ”massinvandring”, ”skäggbarn”, ”lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.
Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.
Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.
Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.
Människor flyr från många länder till Sverige, men det enklaste är att fråga om syrierna, för den konflikten är så närvarande, så känd, och det är dessutom de som i huvudsak flyr hit idag. Det finns en sorts utbredd uppfattning att det finns flyktingläger dit man kan skicka dem, och att de som kommer hit liksom är på rymmen därifrån, och att det bara är att återbörda dem och säga ”fy fy inte försvinna till Europa, stanna här nu”.
När människor säger att de vill ”minska invandringen” brukar jag fråga hur. Svaret blir nästan direkt att det är asylinvandringen som ska begränsas.
”Hur?”
”Vi ska ge stöd till närområdena.”
”Men de som kommer hit då? Vad vill du göra med dem? Vart vill du skicka syrierna?”
”Tillbaka till flyktinglägren.”
”Vilket flyktingläger?”
”Vaddå vilket? Det spelar väl ingen roll?” Den irriterade rynkan lyser igenom från Facebook-kommentaren.
”Alltså. Det går väl flyg till Syrien?”
Jag har kollat. Iran Air flyger fortfarande från Teheran till Damascus, vad det verkar. Så det går teoretiskt att trassla sig dit. Alla andra flygbolag verkar ha slutat, dock.
”De riskerar att dö.”
”Ja. Men jag vill hellre hjälpa på plats. Då kan man hjälpa många fler. Tänk på det!”
”Hur då? Har du tänkt göra en Wallenberg och åka runt med bussar i ISIS-området och hjälpa folk?”
”Nej. Jag vill ge till flyktinglägren. De har inga pengar. Folk svälter ihjäl bara för att vi ska vara egoister och låta dem stanna här.”
”Vem svälter ihjäl? Har du ett enda exempel? För jag påstår att ingen som befinner sig i flyktingläger har svultit ihjäl.”
Det är sant att det har varit kallt. Det har saknats mediciner. Det finns mer att göra. Men de svälter inte ihjäl.
”Vart vill du skicka syrierna?”
”Till lägren.”
”Du menar lägren i Libanon?”
”Ja, till exempel.”
”Varför ska Libanon ta emot en skyddsbehövande som befinner sig i Sverige? De har fyra miljoner invånare, och har tagit emot 1,5 miljoner. De gör sin del.”
”De är ju ett grannland.”
”De är ett grannland. De gör vad de kan. Fråga vem du vill som är libanes och har släkt kvar i Libanon. Det är ett litet land, som översvämmas av flyktingar. De accepterar inte att vi skickar dit dem som tagit sig hit.”
”Det är deras plikt. Om det var vi …”
Ja, vad skulle hända då? Jag sätter upp ett motscenario.
Ryssland invaderar Finland. Miljoner finnar flyr till Sverige. De är överallt. Hungriga, utfattiga. Sverige går på knäna, men vi gör vad vi kan. Men tiotusen av dem tar sig till Frankrike. François Hollande ringer och säger ”Bonjour Stefan Löfven, tiotusen finska flyktingar har tagit sig hit. Vi vill inte ha dem. Vart ska vi skicka dem? Blir det bra med Göteborg?”
Motdebattören svarar att han tycker det låter rimligt.
Normaliseringen av främlingsfientlighet har, än så länge, hunnit längre på andra sidan sundet. I Danmark har Dansk Folkeparti fört sin hjärtefråga högst upp på den politiska agendan och flera partier, inte minst nuvarande regering, har anammat stora delar av det populistiska partiets syn på flykting- och invandringspolitik.
Utlännings-, integrations- och bostadsminister Inger Støjberg (Venstre) bekräftar att folketinget, från och med 1 september 2015, kommer att sänka bidragsnivån för flyktingar med nästan 50 %. Sänkningen utgör en del av en lag som är första steget mot ”att få tillbaka utlänningspolitiken på spåret”. Lagändringen är genomförd, efter en omröstning i folketinget med resultatet 56-50, med stöd av Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance och De Konservative. Støjberg förkunnar avsikten med lagförändringen:
Resultatet blir förhoppningsvis att det kommer färre asylsökande till Danmark. Det är vårt mycket tydliga mål.
De faktiska siffrorna är som följer: idag ligger flyktingbidraget för ensamstående i Danmark på 10.849 danska kronor i månaden (före skatt). Från och med tisdag kommer detta belopp att sänkas till 5.945 danska kronor (före skatt). Beloppen för par, ensamstående föräldrar etc går att finna här. De som berörs av bidragssänkningen är nytillkomna flyktingar samt de som varit utanför landets gränser under sju av de senaste åtta åren. För att ytterligare peka på skillnader mellan människor har regeringen beslutat att de flyktingar som ”behärskar danska” ska få 1.500 danska kronor i bonus.
FN:s flyktingorgan UNHCR skriver i ett gensvar att den danska lagändringen ”står i strid med FN:s flyktingkonvention (vilken tydligt säger att flyktingar inte ska särbehandlas från resten av invånarna vad gäller socialbidrag), skadar integrationen och sänder en mycket beklaglig signal till resten av Europa”. Bidragsnedskärningarna – kända i Danmark som ”kontanthjälp” – innebär att integrationsstödsersättningen blir avsevärt lägre än arbetslöshetsersättningen. Vidare kan vi läsa detta:
Även om nedskärningarna formellt även drabbar danska medborgare som är bosatta utanför EU, är den huvudsakliga måltavlan flyktingar och andra utlänningar. UNHCR uttrycker sin oro gällande kravet på att ha bott i Danmark i 7 år, som kan ha en diskriminerande effekt, och om förslagets följder som även de kan vara skadliga för flyktingar.
I en intervju i danska Politiken menar danska Röda Korsets generalsekreterare Anders Ladekarl att det inte finns några belägg för att sänkta bidrag genererar färre asylsökande. Däremot kommer den nya bidragsnivån att generera segregation – pga svårigheter för flyktingar att hitta bostäder, isolering och mer fattigdom.
Dansk Flygtningehjælps generalsekreterare Andreas Kamm manar till att bereda flyktingar arbete istället. Kamm utvecklar sitt resonemang: ”detta avtal kan få motsatt effekt på integrationen. [Utlänningar] blir isolerade, och deras barn med”.
Amnesty International är också av uppfattningen att de sänkta bidragsnivåerna inte kommer att påverka mängden asylsökande. Stinne Bech, politisk rådgivare i Amnesty Danmark säger att regeringen borde vara ärliga och kalla de nya ersättningsnivåerna en ”exklusionsersättning”, eftersom ministern säger att det tydliga målet är att det ska komma färre asylsökande till Danmark. Bech utvecklar sitt resonemang genom att påpeka att de nya ersättningsnivåerna skapar fattigdom och diskriminering – inte integration. Det är verklighetsfrånvänt att tro att de sänkta bidragen skulle minska antalet asylsökande.
Representanter för partierna Alternativet och Enhedslisten kallade det ”en sorglig dag för Danmark” i folketingets talarstol. Enhedslistens partiledare Johanne Schmidt-Nielsen säger så här om avtalet: ”Det kommer att få svåra konsekvenser för familjer och i synnerhet för barnen”.
Regeringen räknar med att kunna spara 400 miljoner danska kronor årligen tack vare de sänkta flyktingbidragen. Regeringen meddelar att det kommer att genomföras fler förändringar för att ”få utlänningsområdet under kontroll igen”. Asylöverenskommelsen ska, enligt regeringen, ”strama upp villkoren för utlänningar markant”. Dansk Folkeparti kallar avtalet ”en bra början”, och ser fram emot fler avtal, och ytterligare åtstramningar, på området invandrare och flyktingar.
Avtalet, och sänkningen av ersättningsnivåerna för flyktingar, är en konsekvens av att dansk politik kidnappats av Dansk Folkeparti. DF dikterar villkoren för den danska invandrings- och flyktingpolitiken, och övriga partier i regeringen är med på noterna. Regeringen påstår att asylsökningarna kommer att minska, men det finns inga garantier för det. Det vi kan vara säkra på är att avtalet kommer att innebära att Danmark blir ett än mer segregerat land, att fattigdomen ökar, att isoleringen och diskrimineringen blir allt större. Vi kommer att få ett Danmark med ett ”vi” och ett ”dom”.
Motargument 