Flyktingmottagning och invandring till Sverige utgör inte en negativ kostnad för landet, anser Michael Gajditza (L). Hur kan man påstå någonting sådant? Läs vidare så kommer förklaringen!

Fråga ”vanligt folk” om de är beredda att investera i att vi har en bra sjukvård i Sverige, eller en bra skola och utbildning. De allra flesta skulle säga att det måste vi givetvis. Ställ samma fråga om investeringar i järnvägar och broar, som Öresundsbron, och de flesta håller med även om det. Det kostar pengar, men alla är överens om att det är positivt. Det är investeringar för framtiden, för våra barn och barnbarn.

Michael Gajditza från  Liberaldemokraterna (som även är medarbetare på Motargument) har utvecklat ett resonemang kring detta som går ut på att visa att invandring är en fråga om investeringar.

Jag frågade honom om hur hans idé ser ut.  Gajditzas idé är i korthet så här.

Vi behöver investera i människor som kan utföra de arbeten som denna vård nu och i framtiden kräver, som ska bygga framtidens järnvägar och bli framtidens forskare, menar han, och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

Sveriges befolkning åldras. För att skapa resurser för framtiden behövs människor.

När staten använder pengar till ett sjukhus, en bro eller en järnväg, köper maskiner eller flygplan så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor kostar när döda ting är investeringar?

Att satsa pengar på våra barn måste vara en riktigt god investering, liksom att satsa pengar på de flyktingar som kommer hit. Med en så bra och smidig integration som möjligt börjar investeringen generera pengar till statskassan inom en överskådlig framtid.

Det finns många som anser att rasisterna har fel när de ser invandrare som parasiter. Det är bra, men många försöker bemöta detta med att ”vi ska vara snälla”, idka välgörenhet, och ta emot flyktingarna, trots att det kostar mycket. Frågan är om inte det tänkandet, hur välmenande det än är, spelar rasisterna i händerna. Då gör vi också invandringen till en kostnad, som vi kan välja att skära ner på om vi vill, om vi inte har råd att vara ”snälla” längre.

Men tänk om det inte är så? Tänk om invandringen fungerar som investeringar på järnvägsnätet. Att om man inte nysatsar och tar in mer framtida arbetskraft, och om man inte satsar på dem när de kommit hit, då riskerar delar av ekonomin att förfalla.

Om vi ser på invandring och flyktingmottagning som en investering så försvinner mycket av denna fokusering på kostnader. Det är ett positivt och livsbejakande budskap som jag är övertygad om att det kan få positiva spin-offs och synergieffekter vad gäller såväl attityder som inställning till våra medmänniskor. Visst är man väl mer rädd om en investering än om en kostnad!?

Jamen, de som inte integreras då eller de som hamnar i fängelse, kanske du frågar. Tja, hört talas om reservfonder, är Gajditzas svar?

Jag är övertygad om att om man inte bara ger upp om om människor utan är övertygade om att ifall de bara ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer deras påverkan samhälleligt att bli ett stort plus över tid.

Om de inte gör det då? Då får vi väl göra en avskrivning på investeringen så småningom men så länge totalen är positiv så får man även acceptera att vi inte kommer att lyckas med exakt alla. Ju fler lyckade investeringar desto bättre avkastning, vilket även leder till att omgivningen ser ett starkt (egen)intresse i att se till att investeringen lyckas.

Gajditza avslutar:Jag skulle vilja att människor ser den glasklara och knivskarpa skillnaden mellan en Jimmie Åkesson som ser människor som en belastning och en kostnad och vi andra, som ser människor som en tillgång och en investering!