Var dag man lär sig något nytt är inte en bortkastad dag, sägs det. Jag skulle vilja säga detsamma om det här med insikter. Skummade igenom en text på Avpixlat.info och insåg helt plötsligt att en av de saker som gör folket som hänger där mest upprörda är när de inte kan kontrollera vad till exempel vi här på Motargument.se, tycker och tänker.

Jag tror att de flesta är överens om att den som är främlingsfientlig är rädd. Rädd för det okända, rädd för förändring, rädd för det hon inte känner till – och så vidare i all oändlighet. Att inta en fientlig inställning till någonting är ett sätt att stärka sig, att återta kontrollen över en situation där man inte har stadig mark under fötterna. Man vill känna sig trygg och stabil i det man känner till och är van vid, inte som om man när som kan ryckas upp med rötterna ur sin hemkära miljö.

Nyckelordet är kontroll.

Det är dock inte det jag tyckte var så intressant i den här specifika texten på Avpixlat.info. Det är det faktum att kontroll sträcker sig så långt utåt. Jag menar alltså att en grupp människor som är främlingsfientliga skaffar sig kontroll genom bland annat ilska och strategin ”attack är bästa försvar”. Här på Motargument.se har vi fått ett flertal mail från personer med från oss avvikande åsikter. Attityden, språket och tonen i de mail vi får, gör att åtminstone jag upplever det som att alla vi som inte har samma åsikter som Avpixlat.info, Sverigedemokraterna med fler, gör att nyss nämnda tappar kontrollen över en eller flera situationer de desperat och krampaktigt försöker hålla fast vid så att de har nån stadga i sin tillvaro.

För att använda fototekniskt, bildanalytiskt nördspråk, så är det här en grupp människor med stort behov av statiska former, upprepade och välkända mönster, förutsägbarhet och en robotliknande världsbild och verklighet. När jag använder ordet ”statiskt” så menar jag som så att främlingsfientliga som även har en social- och/eller värdekonservativ åsiktsgrund vill behålla sin samtid (eller för den delen, annan närliggande period) som romantiseras utan att se tidens egna problem eller hur det skulle fungera i dagens eller ett framtida samhälle. För hur som haver; i dagens samhälle finns det många, många andra som inte har något emot att uppleva vad man skulle kunna kalla kaos; en värld och verklighet myllrande av olika nationaliteter, olika kulturer, färger, dofter, smaker, sätt att vara och leva. Idag är ingenting statiskt; vi lever i en tid som är full av förändring och som konstant strävar framåt.

Det här är tack och lov ingen text som kräver en lösning på ett problem, men jag tänker mig ändå att en av lösningarna på problemet att just den här gruppen av människor känner sig undanskuffade och att de inte har kontroll, kanske skulle kunna lösas genom att ta in dem i den gemenskap som finns ”utanför” deras egen värld.

Problemet med det är bara att deras sätt att kommunicera och de flesta andras sätt att kommunicera inte verkar vara kompatibelt med varandra. Kanske är det också så att den enklaste vägen att gå (för båda parter) är att satsa på utbildning och bildning för att därigenom utvidga och förändra sin världsbild och uppfattning om hur verkligheten ser ut och fungerar.