Artiklar

Till polygamins försvar!

En debatt om månggifte har dragits igång i Sverige, med anledning av att ett förslag finns att Centerpartiet juridiskt sett ska legalisera och normalisera polygama relationsformer.  Debatten avslöjar att det cirkulerar många fördomar om polygama och polygami. Det värsta är nog att man kopplar polygami till kvinnoförtryck genom att säga att polygama äktenskap och samboformer måste vara förbjudna, annars gynnas religiösa fundamentalister.

compartiendo las escrituras
Inlak’ech Namaskar / Love Photos / CC BY-NC-SA

Först vill jag ha sagt att detta med hur folk lever sina liv inte är något staten ska blanda sig in i. Lika lite som staten egentligen ska ha rätt i att förhindra homosexuella att leva ihop och skaffa familj ska givetvis staten  inte heller ha rätt i att förhindra legala polygama relationsformer.

Jag vill ha det sagt först. Detta med mänskliga rättigheter är ingen förhandlingsfråga eller något man kan trolla bort. Antingen får man eller så får man inte. Antingen är det förtryck eller inte.

Vi på Motargument har två skäl att engagera oss i denna debatt. För det första eftersom polygamas rätt är en människorättsfråga, liksom homosexuellas rätt. För det andra eftersom folk med fördomar mot både polygama och mot muslimer försöker använda frågan i invandringsdebatten.

Argumenten

Men låt oss skärskåda argumenten lite. Först de allmänna argumenten.

Många påstår att barn som växer upp i polygama förhållanden far illa eller att folk som söker sig till polygama relationer är trasiga människor. Innan ni okritiskt upprepar sådana argument ber jag er tänka på att man sa samma sak om samkönade förhållanden och ensamstående föräldrar för 40 år sen. Andra påstår att bara män som vill ha många kvinnor är polygama och bortser därmed från alla kvinnor som vill leva med flera män (eller kvinnor).

Konservativa påstår ofta att monogama förhållanden med mamma, pappa och barn är den historiskt ”rätta” relationsformen. Då bortser man från att ”kärnfamiljen” är ett historiskt sett nytt påfund. Den uppfanns på 1900-talet. Innan dess levde de flesta människor i storfamiljer. Barnen växte upp i byar med mor- och farföräldrar, bröder, brorsbarn, drängar och pigor. Ja hela bygemenskapen. Det är under ett fåtal år under 1900-talet som familjen begränsades till mamma, pappa och barn. Nu har vi regnbågsfamiljer och polyrelationer som behöver få sin juridiska status fastställd. Det finns många familjer med två pappor och två mammor. Varför ska bara två av dessa vara vårdnadshavare? Och alla plastföräldrar. Varför ska en biologisk pappa som kanske är frånvarande från barnens liv ha större rättigheter gentemot ett barn än plastpappor som kanske delar barnets vardag?

Religiösa fundamentalister

365.019 - it's a family portrait
nettsu / Family Photos / CC BY-NC-ND

Men innebär då inte polygama äktenskap att man öppnar dörren för radikala religiösa fundamentalister med fyra förtryckta fruar, som vissa debattörer antar?

Jo, på samma sätt som en bostad, barnbidrag, en lokal ICA-handel och pengar på banken gynnar fundamentalister.

Handen på hjärtat: lämnar inte monogama äktenskap dörren öppen för mansgrisar som vill förtrycka kvinnor också (och kvinnor som vill förtrycka män, för det finns också)? På vilket sätt hjälper vi de som är ihop med en man och är fru nummer två, tre eller fyra, genom att göra så de inte har något som helst lagligt stöd i Svea rikes lag? Om mannen dör står de utan rätt att ärva, om de vill skilja sig och deras andliga ledare säger nej kan de inte vända sig till domstolen, för de är ju inte gifta ”på riktigt”.

Om deras äktenskap däremot räknades som faktiska, riktiga äktenskap så kan man lättare få insyn, lättare hjälpa vid behov, och lättare se till att dessa kvinnor får det stöd de behöver om det uppstår problem. Det borde vara bättre för fyra fruar till en religiös fanatiker om de lever under lagens skydd än utanför den.

Dessutom, för att svara på en artikel som just menade att flersamma äktenskap skulle gynna religiösa extremister: Monogami gynnar OCKSÅ religiösa extremister.

Alla de som menar att bibeln förkunnar att äktenskapets grund är en man och en kvinna gynnas av att folk som inte är monogama tvingas leva i monogama äktenskap utan chans att dela denna trygghet med flera.

Att tvinga någon till äktenskap är brottsligt. Det är uppföljningen och efterlevnaden av den lagstiftningen som behöver skärpas.

Nej. Polygami har inget med tvång eller våld att göra. Gör inte samma misstag som man gjorde i debatten om homosexualitet för 50 år sen. Blanda inte ihop en sexuell läggning och relationsform med våld och tvång. Och osynliggör inte kvinnliga polygama genom att påstå att polygami är en manlig förtrycksform.

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 2)

Sista delen av Tant Ninettes gästkrönika

Läs första delen här!

Nolltolerans när det gäller rasism.

Det finns två grundläggande känslor hos människor. Skuld och skam. Skuld är när man har en bra självkänsla och känner skuld över nånting man gjort. Man tar inte åt sig om man får en utskällning, för man vet att det är själva handlingen som är problemet, man själv är en bra individ som föräldrarna älskar. Skam kan uppstå när man känner att det är jag som är problemet, det är jag som är fel, som ingen älskar.

Om man inte affirmerar sina barns känslor utan i stället upprepade gånger säger ”dom menade inte det” eller ”nu är du nog lite väl känslig” så kommer barnet att riskera att känna skamkänslor, och inte lita på sina föräldrar. Såna kommentarer urholkar självförtroendet. Vem skall man sen lita på, om till och med ens egna föräldrar säger åt en att det man känner är fel, att det bara är att skaka av sig elaka kommentarer?

Children in Namibia(1 cropped)
Thomas Schoch / Foter / CC BY-SA

Ett annat problemområde är särbehandling. Många som tillhör majoritetsbefolkningen uppfattar det inte som nånting jobbigt att de vänder sig mot barn som ser annorlunda ut (speciellt om det är tydligt att föräldrarna ser ut som majoriteten) och kommenterar deras utseende. Dom tycker ju bara att dom är snälla när dom säger hur söta ”såna där” är eller vill röra deras hår.

För att citera en annan bloggare med erfarenhet om detta: Sandra:

Så länge man jobbar på sin egen osäkerhet för det som är annorlunda, är man mycket försiktig med vad man säger. Jag tror det är därför jag så ofta får höra att bruna barn är så otroligt mycket sötare än vita barn. Folk känner att de måste säga någonting då de ser mina barn, för de är rädda för den pinsamma tystnaden som det första mötet kan innebära och vill poängtera att de gillar läget.

Sandra snackar om att det blir en motreaktion när man möter nån som sticker ut och är annorlunda och man är ovan att hantera läget, och beter sig kanske inte alltid precis så som man i efterhand hade önskat. Det här är nåt jag kan förstå, det är ett mänskligt beteende helt enkelt, men mitt jobb som förälder är inte att hela tiden gå runt och ha överseende för alla vuxna i vår omgivning som just då inte kom på nåt smart att säga — min roll är att stå på mina barns sida i alla situationer. Mitt jobb är att visa nolltolerans mot rasism.

Att lära ut gränser

Det är vår sak som föräldrar att dra gränserna här och låta våra barn förstå att det är okej att säga åt främmande tanter att dom inte får röra deras hår.

Som min man sade till ett av barnen på HVC-mottagningen en gång: ”Tycker du det är obehagligt när den här främmande tanten talar till dej så här?”

Tanten blev lång i synen och tog kanske illa vid sig, men vårt barn fick en känsla av att pappan stod på barnets sida och uppmärksammade barnets känslor (barnet blev rädd för damen och det såg pappan).

Jag brukar säga ”alla våra barn är vackra” när någon kommenterar våra afrikanska barns utseende, speciellt om det är främmande personer som kommenterar det och specifikt syftar på våra afrikanska barn. ”Du menar säkert afrikan/brun/mörkhyad?” brukar jag säga om n-ordet dyker upp, eller ”du menar säkert biologiska syskon?” när det snackas om riktiga syskon eller ”alla min mans och mina barn är syskon till varandra”. Det brukar få tyst på dom flesta diskussioner (men inte alla).

Det är viktigt att lära sina barn gränser. Ibland finns en tendens att tycka att adoptivbarn är allas ägodelar. Det är så intressant att få veta allt om deras bakgrund och hur det kom sig att dom blev adopterade, så folk tänker inte alltid på att det är känsliga saker som man kanske inte vill diskutera med vem som helst. Jag inbillar mej att det är liknande om man har ett synligt handikapp eller annars sticker ut i samhället. Man blir nån slags mini-kändis som det plötsligt är fritt fram att fråga en massa saker av.

Free Daddy and His Little Shadow Girls at The Skate Park Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Jag brukar göra ett tankeexperiment och byta ut mej själv mot en svart kvinna — skulle en svart kvinna få samma frågor? Oftast tror jag att svaret är ”nej” på den frågan. Som adoptivförälder vill man kanske inte diskutera sina barns bakgrund med vem som helst, när som helst. Precis som att våra barn säkert inte vill prata om sina traumatiska historier med helt främmande personer (för alla adoptivbarn har varit genom det värsta trauma ett barn kan vara med om — att förlora sin mamma).

Vem skall vara förebilder för våra barn om inte vi föräldrar? Det är vår sak att sätta gränserna och visa för våra barn att det är okej att sätta gränserna. Man behöver inte ens var ohövlig, det räcker med ett kort ”det är privat”.

Man gör inte sina barn en tjänst genom att lära dom att blunda för problem. Det enda man lär ut i så fall är hur man lever i en illusion, och det är inte hållbart i detta samhälle. Förr eller senare dyker det upp nånting som krossar illusionen, och då har barnet inte de verktyg det behöver för att hantera de känslor som uppstår då. Det är mycket bättre att lära sina barn att hantera sina känslor från första början, att hantera också de svåra känslorna. På det sättet får man en god självkänsla och blir rustad att klara det mesta här i livet.

Jag är inte på något sätt ute efter att omvända folk med mina texter om rasism. Jag är medveten om att jag i många fall talar för döva öron, men jag vänder mig till sådana som är som jag var tidigare. Med det menas personer som kanske inte har tänkt så mycket på saken i frågan. Personer som kanske i okunskap har sagt och gjort dumheter som inte var illa menade, men som ändå blev lite fel. Personer som nu när de vet bättre också agerar på ett annat sätt.

Jag minns hur vi berättade rasistiska vitsar på skolgården när jag var liten, jag har själv deltagit i hur många korkade saker som helst. Det var då det, nu vet jag bättre och då går jag inte runt och håller fast vid min rättighet att kalla saker och ting för sånt som jag lärde mig som liten nu när jag är vuxen och vet att det sårar människor.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

I’m chocolate, you’re vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World

Twenty Things Adopted Kids Wish Their Adoptive Parents Knew

Does Anybody Else Look Like Me?: A Parent’s Guide To Raising Multiracial Children

För varje dag som går dyker det upp fler artiklar som visar på hur barn blir utsatta för rasism i Finland, i vissa fall det som en del kallar för ”vardagsrasism”, i andra fall sånt som inte ens rasismförnekarna kan förneka är rasism som t.ex. våld. Här finns ett par såna artiklar (endast på finska):

Lapset kärsivät rasismista Suomessa: ”Valitettavan yleistä”

Teit sitten pennun ulkomaalaisen kanssa

Näkökulma: Lottovoitto on lunastettu

Gästkrönikan kan du läsa i sin helhet här: Tant Ninette

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 1)

Gästkrönika av Tant Ninette

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

•  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna.

•  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade. Att lära barnen att deras föräldrar står på deras sida oavsett vad som händer.

The Hidden Beauty!
VinothChandar / Foter / CC BY

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och att den kan ta sig flera olika uttryck. Men det är lika jobbigt för barn att bli utsatta för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/särbehandling (som t.ex. att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda — ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här som mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av någon anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism — det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, trauman och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

Det här är jag inte ensam om att tänka — det finns en stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från denna text:

I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dem. Newsflash — man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppkommer när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är. Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud, med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är den dom är.

Fortsätt och läs Del 2 här!

Gästkrönika av Tant Ninette

Artiklar

Om bemötande av…

Jag anser mig vara lyckligt lottad som växt upp med föräldrar som under stora delar eller hela sitt yrkesliv arbetat med barn och ungdomar med olika utvecklingsstörningar eller funktionshinder. Dessutom har jag flera nationaliteter i min familj. Det gör att min tolerans är inbyggd redan sen barnsben. Därför irriterar jag mig oerhört på när folk intar en nedlåtande attityd mot människor som inte tillhör normen.

Synliga eller trodda olikheter ger varierande bemötande.

Jag satt i baksätet på mina föräldrars bil häromdagen och vi kom in på detta med rasism och intolerans. Jag berättade att jag hade tänkt skriva om det här med bemötande, och det blev en lång diskussion om hur man använder just det ordet. Så kortfattat som möjligt tänkte jag berätta hur jag ser på ordet och dess innebörd beroende på hur det används.

I diskussioner med några av medarbetarna här på Motargument fick jag reda på att bemöta, det är minsann ett positivt laddat ord. Man bemöter människor med artighet, vett och etikett och hyfs. Typ. Jag håller inte riktigt med, men jag köper att ordet kan användas i positiva sammanhang. Däremot retar jag mig på när folk (generalisering, jag vet) i största allmänhet inte förstår eller vill förstå att ordet också kan användas i negativ mening.

Låt mig förklara hur jag menar.

Så fort en människa ställer sig utanför normen – medvetet, ofrivilligt eller utan att vara medveten om det, så ställs vi inför en utmaning. Hur ska vi bemöta den här personen. Det spelar inte så stor roll vari olikheten ligger; det kan vara att personen valt att klä sig på ett annorlunda eller utmanande sätt, att denne tillhör HBTQ-rörelsen, har ett funktionshinder vi inte vet hur vi ska hantera, eller för den delen – kommer från ett annat land. Så fort det handlar om en grupp vi kan applicera en större mängd trodda egenskaper om, förutsätter vi att alla personer inom den gruppen har alla dessa egenskaper. Som till exempel tror vi gärna att funktionshindrade är mindre intelligenta, att de inte kan kommunicera ordentligt, att de behöver hjälp, för att inte tala om att det är synd om dem.

Det här är tyvärr en attityd som finns överallt, även inom omsorgen med föregående studier där man får lära sig att bemöta framtida funktionshindrade eller utvecklingsstörda. Det vill säga; glömma bort att de är individer, och dessutom bete sig snällt på ett sätt som förnedrar och idiotförklarar personen man har framför sig.

Respektlöst och ouppfostrat, menar jag att det är.

Ungefär samma egenskaper belägger vi invandrare med, fast ur ett annat perspektiv. Oavsett om vi är rasister eller antirasister buntar vi ihop dem alla och funderar över hur vi ska bemöta dem för att ge dem vårt färdiga koncept över hur de bäst ska integreras – helst utan att fråga dem. Vi intar en nedlåtande attityd i vårt bemötande, därför att de är nya i landet, ur vårt perspektiv har de inte någon kunskap, de kan inte språket och förstår därför inte den kunskap vi försöker förmedla – gärna genom att klappa dem på huvudet. Vi vill gärna tro om oss själva att vi tar hand om dem och hjälper dem in i samhället, men vi glömmer bort att även invandrare är individer som förhoppningsvis och troligtvis har egna idéer om hur de vill komma in i vårt samhälle. Även här intar vi en attityd av snällhet som har en grundton av tycka-synd-om-syndromet. Tanken är god, men resultatet ger en passiv individ som sjunker längre och längre in i en situation där andra tar hand om allt.

Tycka-synd-om-syndromet på flera nivåer

Vi kanske inte medvetet tycker synd om exempelvis funktionshindrade och invandrare, men det är någonting som pågår i flera samhällsskikt. Som privatpersoner är det lätt att tycka synd om någon i stället för att hysa empati och förståelse för en annans situation. Tycka-synd-om och empati är två helt skilda saker, och det bör man ha i åminne.

Utöver det personliga tycka-synd-om, tycker man gärna synd om, som kommunpolitiker, landstingspolitiker och riksdags-/regeringspolitiker. Man går kanske ut på studiebesök på en dagverksamhet, på ett flyktingboende, eller kanske till och med på någon av ABF’s eftermiddagsfikaträffar för nyanlända. Man ser, reflekterar och tänker att man ändå har en himla tur som har det så bra som man har det. Och så intar man en attityd som är just nedlåtande, överdrivet snäll och förstående, även om man tror att man är sådär lagom svenskt snäll.

Tja, dumsnäll, kanske. Utan förståelse för hur den reaktion och attityd man förmedlar kan vara långt mer sårande och förnedrande än om man skulle vara elak. Ren elakhet är lättare att förstå än en dumsnäll elakhet inlindad i bomull.

Så snälla ni. Oavsett vem ni bemöter i framtiden – fundera på hur ni gör det, vad ni säger, och hur en individ är unik även i ett kollektiv.

Glöm aldrig det.

Relaterat

Om välviljans rasism
Antirasism bygger på rasistiska föreställningar
 Antirasistisk kritik av mångkulturalism

Krönikor, Myter

Fördomar om religioner…

När det gäller religion och ateism finns det en farlig tendens att man drar alla som tycker om det man själv ogillar över en kam. Det är inte ovanligt att religiösa drar alla ”ogudaktiga” ateister över en kam och förklarar att de har moraliska brister. Men det är nog mer vanligt att ateister drar religiösa över en kam och förklarar att de är lite dumma i huvudet, ovetenskapliga och lider av nån sorts storhetsvansinne. Sen har vi givetvis de som pekar ut EN specifik religion som ondskan själv,  som då sverigedemokrater pratar om islam. Detta är också att dra alla över en kam, och destruktivt.

Det här om islam

second impact
Bevis för islams ondska?wstera2 / Foter.com / CC BY-NC-SA

Många med fördomar om islam ser bara till hur fundamentalister och terrorister praktiserar och tolkar islam. Eftersom sharia är det galna kvinnoförtryckare och Saudiarabiens ledarskap hänvisar till är all sharia och hela islam på det sättet, resonerar de.

Ofta hör man folk säga att islam, till skillnad från kristendom, saknar kärleksbudskapet och liknande kristna ord om att ”älska sin nästa som sig själv”. Detta, anser man, gör hela religionen suspekt.

Nu är det en myt att islam saknar kärleksbudet. Men låt oss bortse från det ett ögonblick. Kan man inte tolka och misstolka även kärleksbudet?

Jo, självklart kan man det. Det finns inget i en ideologi eller religion som inte kan tolkas för att rättfärdiga förtryck.

Kristendom och nazism

En religion är bara en religion, inte nåt annat. Om religionen påverkar folk positivt eller negativt beror på vad som är i hjärtat och hjärnan på utövaren, inget annat.

Vi kristna ska inte slå oss för bröstet med kärleksbudskapet eller liknande. Quisling och Joseph Goebbels var båda troende och älskade kärleksbudskapet mer än allt annat. Men de tolkade det på sitt eget sätt. ”Älska din NÄSTA” som dig själv, står det ju i bibeln. Inte älska alla människor, utan BARA NÄSTAN. De som inte var ”nästan”, kunde man ju utrota.

Slaveriet

slavery
Beviset för kristendomens ondska?

De som försvarade slaveriet i Sydstaterna var ”goda kristna”. Det där med kärleksbudet var viktigt för dem också. Om man studerar skrifterna som rättfärdigade slaveriet (de kan läsas på MOA) ser man att kärleksbudet om att göra mot andra vad man vill att de ska göra mot en själv var ett av argumenten FÖR slaveri. Som i ”Slavery ordained by God” där författaren skriver att Jesus förutsatte att varje människa visste sin plats och sin rang och vad som ”förväntades” av dem och att därför kärleksbudet handlar om att de sämre raserna ska LÄRAS och KONTROLLERAS, för om vita var en sämre ras skulle man önskat att de skulle varit slavar.

Ja, det låter flummigt, men  det var ett dräpande argument för slaveriet.

Slaveriförespråkarnas främsta argument mot slaverimotståndarna var nämligen att de som var MOT slaveriet inte ville ge kvinnor samma rättigheter som män. ”Se där”, sa de, ”inte ens ni tror att alla människor ska ha lika rättigheter”. ”Att älska sin nästa som sig själv betyder att man ska finna sig i sin lott i livet. Är man slav ska man älska sin slavägare som en kvinna ska älska sin man som bestämmer över henne”.

Ja, allt kan förvridas och förvändas… Ska man tolka en religion som de värsta utövarna av den religionen ser på den, eller ska man utgå från vad varje människa har för syn på människan och gud?

Ateism

Lenin does interpetive dance
Beviset för ateismens ondska?x-ray delta one / Foter.com / CC BY-NC-SA

Inte bara folk med fördomar om islam drar andra över en kam. Det finns ganska många som har fördomar mot religiösa i allmänhet i Sverige idag. Det lustiga är att de fungerar på samma sätt som de religiösa man träffar på som har fördomar om alla som kallar sig ateister.

Jag minns samtalet jag hade med några kyrkliga amerikaner 2003. Det gällde ateism och frågan om det finns goda ateister. De var 50 år gamla och hade varit med under det kalla kriget, så det första dessa amerikaner tänkte på då de hörde ordet ateism var ”Sovjet”. Om man var ateist betyder det givetvis att man var moraliskt defekt.

Jag fick uppräknat några av historiens värsta ateister, Mao Zedong, Pol Pot, Stalin, Mussolini, kannibalen Jeffrey Dahmer, Nordkoreas ledarskap och Napoleon Bonaparte samt Burmas diktator Than Shwe, och fick frågan om inte jag kunde se vad som var gemensamt mellan dem? Jo, givetvis att de var ateister. Ateister har moraliska defekter och brister i sin empatiska förmåga generellt sett, var vad de sa.

Lite samma sak som man ibland hör för föreningshumanister i Sverige som påstår att alla religiösa lider av storhetsvansinne eller brister i sin vetenskapliga förmåga för att de tror på Gud.

Om man vill kan man förvrida och förvända precis allt till att bli argument FÖR slaveri, förtryck eller massmord. Ingen ideologi eller religion är skyddad från dårars tolkningar. Det bör man tänka på innan man drar alla religiösa (eller ateister) över en kam genom att demonisera deras livsåskådning.

 

Krönikor

Invandrardebatten var bättre förr

Gästartikel av Andreas Johansson Heinö

Ju mer jag fördjupar mig i invandringsdebatten från 1970-talet, desto tydligare framstår likheterna med dagens debatt. Under eftermiddagen har jag exempelvis läst en intervju från 1977 med dåvarande skolminister Britt Mogård som hela tiden betonade vikten av att prata om individer, inte grupper (Invandrare och minoriteter, Nr 5 1977). Jag har också läst en intervju från 1977 med dåvarande bistånds- och invandrarministern Ola Ullsten, där han bland annat uttryckte att ”vi borde sluta prata om invandrarpolitik (Invandrare & Minoriteter, Nr 3-4, 1977).

Palme 1973
Oiving / Foter.com / CC BY-SA

Från samma år hittar jag också en intervju (Invandrare & Minoriteter, Nr 2 1977) med dåvarande oppositionsledaren Olof Palme som fick frågan vad vi bör göra för att hindra en framväxt av rasism i Sverige. Svaret är intressant, inte minst mot bakgrund av den samtida diskussionen fri rörlighet och rasism:

Palme: ”två ting bör göras. För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem.”

Palme får också frågan om 1975 års beslut som i praktiken handlade om att förvandla Sverige till ett multinationellt samhälle. ”Inte vill du väl påstå att regering och riksdag hade det svenska folket med sig?”

Palme: ”vi låg före opinionen, det vill jag inte bestrida.”

De flesta av de problem som idag diskuteras fanns med redan på 1970-talet. Oron för framväxande ghetton i förorterna. Främlingsfientlighet gentemot romer och assyrier, de grupper som då upplevdes vara mest svårintegrerade. Till och med platserna var desamma: Rosengård, Rinkeby och Tensta, Södertälje, Borlänge.

Läser man debattinlägg och intervjusvar märker man efter en stund att det är något som fattas. Det är raka svar, reflekterande, faktatunga. Men dagens irriterande retoriska figurer dyker aldrig upp. Det är ingen som säger att ”vi måste våga prata om det här”. Det är inte heller någon som anklagar den som pratar om problem för att ”fiska i grumliga vatten”. ”Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag varit mer restriktiv till den rena arbetskraftsinvandring” säger invandrarminister Karin Andersson 1980 (Invandrare & Minoriteter, Nr 1, 1980). Hon blir inte rasistanklagad för det. Det är överhuvudtaget ingen som debatterar själva debatten.

Jag säger inte att det var bättre förr. Men jag har roligare och lär mig mer när jag läser den tidens debattinlägg.

Krönikor

Negerordstraditionalisten

Gästkrönika av Peter Towers

Negerordstraditionalisten är ett vanligt släkte i landet Sverige där de utmärks genom att de inte har ett uns av rasism flytande i sina ådror. I de enstaka fall då en smula rasism kanske ändå existerar så är negerordstraditionalisten hur som helst antagligen bra mycket mindre rasistisk än den genomsnittliga svensken. I själva verket existerar rasism knappt i Sverige eftersom just svenskar är av tradition väldigt snälla människor helt enkelt, vilket bl.a. utmärks genom hur många utlänningar som ”tillåts få komma hit”.

Picaninny Freeze
Deeceevoice / Foter / Public domain

Negerordstraditionalisterna är så milda till sinnet och orasistiska att de friskt kan använda sig av vilka uttryck som helst, och göra anspeglingar till vad som helst när det gäller personer av annan kulturell eller nationell härkomst än de själva, eftersom negerordstradionalisternas själar är lite ädlare än andra människors. Vilket framgår av det speciellt orasistiska sätt som just negerordstraditionalisterna säger, t ex ”negerboll” (vilket vem som helst borde fatta att det ju för fan inte alls är rasistiskt, ju).

”Neger”, är bara ett ord liksom och betyder förresten bara svart, det vet ju alla. Så vad är problemet? ”Nigger”, kan man ju förstå, det låter ju lite mer rasistiskt men å andra sidan så kallar ”de” sig ju själva för ”nigger”, det kan man se på TV och höra i ”deras” rapmusik, så de får väl skylla sig själva i så fall… Trots det, så säger Negerordstraditionalisten sällan ”nigger” utom möjligtvis i undantagsfall om negerordstraditionalisten blir förbannad på en ”neger”. Men det har ju ingenting med rasism att göra, utan för att de blivit förbannade. Är det kanske politiskt inkorrekt att bli arg nu också?

Hur känner man i övrigt igen en negerordstraditionalist? Förutom den icke-rasistiska glorian som lyser ett par centimeter ovanför deras hjässa så hänvisar de ofta till en ”negerkompis” som inte hade någonting emot att bli kallad ”neger” när de var yngre. ”Negerkompisen”, är inte sällan en person adopterad ifrån ett afrikanskt land uppvuxen i en svensk småstad till vita svenska föräldrar och var den enda afrikaättade personen i det lokala samhället. ”Negerkompisen” minns negerordstraditionalisten varmt, kunde både vräka i sig negerbollar och skämta om att strypa en neger när han tog en skit, minsann, och inte fan lipade han för det eller tyckte synd om sig själv som ”negrerna” gör idag.

Negerordstraditionalisten blev dessutom tilltalad som ”svenne” flera gånger av ”negerkompisen”, och negerordstraditionalisten kontrade då tillbaka med ”du då, din djävla neger” och så skrattade de hjärtligt tillsammans, samtidigt som en solens stråle bröt sig igenom molntäcket och lyste upp deras harmoniska orasistiska lycka.

Negerordstraditionalisten kan även flankeras av en polare med arv ifrån Finland som inte alls blir upprörd över att någon vill fika med ”finska pinnar”, fotbollskompisen ifrån Serbien som själv kallar sig blatte, snubben ifrån Irak som förvisso blev förbannad när han hörde ”sandneger” för första gången, men som nu skämtar om det själv och skriker svennebanan tillbaka. Samt tjejen som jobbar i affären som nog är adopterad ifrån Korea eller nå’t, som garvar åt sucki-sucki fucki-fucki skämt.

I negerordstraditionalistens värld är det egentligen bara allas djävliga gnällighet som hindrar den underliggande idylliska rasharmonin som existerar inom honom eller henne att spridas till andra för att sedan dominera det skandinaviska landskapet. Om alla i själva verket kunde vara lite mer som negerordstraditionalisterna skulle jorden nog vara ett lite bättre ställe att leva på.

På sistone, förstås, har även negerordstraditionalisterna börjat tycka att det är lite väl mycket tjafs. Va’ fan, det är ju nästan att man förstår ju de i SD alltså, vi svenskar måste ju också få uttrycka oss. Det är väl inget fel på ”negrer” och ”svartskallar” så länge de inte gnäller eller skall hålla på och ändra på allting hela tiden. Här i Sverige så är vi förvisso helt orasistiska men framför allt så är vi SVENSKA.

Gästkrönika av Peter Towers

Artiklar

Oblivion

Oblivion är ett engelskt ord som betyder glömska. I dagens politiska klimat där media i egenskap av att vara den tredje makten och agent, hela tiden utkräver nya nyhetsstoff, kan det lätt hända att politiska händelser fort faller i glömska.

Ibland granskas inte nyhetsstoffen tillräckligt noga för att kunna analyseras av konsumenten/väljaren, som ofta får förlita sig på medias rapportering av hur de som har fått vårt förtroende att styra vårt land sköter sitt jobb. En händelse där den tredje makten verkligen gjort grova misstag angående politikers agerande är av rapporteringen av den s.k. ”SD-gate”; där ledande representanter för Sverigedemokraterna hade ägnat sig åt aktiviteter som kan räknas som brottsliga — dock vid tidpunkten av avslöjandet av media hade preskriptionstiden redan gått ut. De tre Sverigedemokratiska representanterna varav två — Kent Ekeroth och Erik Almqvist — var riksdagsledamöter vid avslöjandet, samt den tredje, Christian Westling som bl.a. satt i Sverigedemokraternas Stockholm Stads styrelse samt i deras utrikespolitiska råd. Här nedan beskriver jag kort den s.k. ”SD-gate”, detta för att jag vill ge en inblick i vad som kan ske när media missköter sitt uppdrag vilket är att granska makten. När den tredje makten faller i glömska kan det få väldiga konsekvenser för hela samhället.

Juni 2010

The Grey Men of AusterityUnder november 2012 framkom att SD-politiker varit inblandade i en händelse som skedde i valkampanjen sommaren 2010. Många har glatt sig åt att Erik Almqvist och Kent Ekeroth har avslöjats och nu får betala ett pris för sina lögner och förvanskningar — i alla fall Almqvist. Andra pratar om att detta är nonsens, utan menar på att det pågår en häxjakt på SD-politiker. I bl.a. nättidningen Fria tider kan man läsa exempel om andra politiker som har betett sig illa men som ändå fått en till chans och menar att det är dubbelmoral att kräva SD-politikernas avgång. Företrädare för SD:s ungdomsförbund tycker att SD:s partiledare agerat förhastat och borde inte ha sparkat Almqvist utan stått vid hans sida.

Något jag tycker är utmärkande angående drevet mot Almqvis och Ekeroth samt kritiken mot detta är att nästan alla bortser ifrån vad Almqvist och Ekeroth verkligen har gjort. De har förvanskat och ljugit om innehållet i en video som de själva spelade in och använt det för att smutskasta och förtalat Soran Ismail bara några månader innan det är riksdagsval.

Detta tycker jag är ett överfall mot demokratin, men ingen av SD:s försvarare verkar betänka detta men inte heller media har lagt någon vidare stor vikt på detta. Jag vet att det finns de som sympatiserar med Almqvist och Ekeroth och som kommer att fortsätta göra det genom att fortsätta att rösta på SD och dess politiker. Därför är jag inte alls säker på att denna händelse och framtida händelser kommer att skada SD så hår. Som jag ser det beror SD:s framtida utveckling på den ekonomiska situation som Sverige befinner sig i och kommer att befinna sig i. SD kommer att spela på folks känslor, man kommer att fortsätta att använda sig av argument så som ”somaliska analfabeter” kontra svenskfödda arbetare som blir varslade, uppsagda och som kan få problem.

Valkampanjen 2014

När det kommer till nästa val kommer många människor rösta efter vad de har i plånboken. Vilket är ett olyckligt resultat av en dålig ekonomi och en allt för orolig värld, men tyvärr försåtligt för den individ som känner sig maktlös över sin livssituation. Individer som känner maktlöshet tenderar söka sig till likasinnade som genomlever samma situation; ett vi-mot-dom-argument som avgörs mer av ekonomiska premisser än mänskliga tenderar att blossar upp. Beroende på hur den tredje makten hanterar sin roll som informationskälla kommer SD:s framtid avgöras.

Media bör inte ägna sig åt att skriva snaskiga rubriker som inte tjänar till annat än till att sälja extra många tidningar. Jag eftersöker djupa analyser om Sverigedemokraternas invandringspolitik men även också de andra partiernas, för de är inte utan skuld, utan de har varit och är en del av problemet, genom att inte ta itu med frågan. När Centerpartiets idéförslagsprogram — som bland annat innehöll fri invandring som vision — var klar så var medias reaktion häpnadsväckande. Istället för att berömma Centerpartiet för deras modiga förslag så valde de flesta tidningar att istället fokusera — som de beskriver otydligt och löjligt, kanske för tidningsförsäljningens skull — på andra förslag som inte är lika viktiga i nuvarande samhällsklimat. Rubriker som ”Annie Lööf var för månggifte” eller ”Annie Lööf kallar till krismöte” fick istället ta plats, när kanske rubrikerna kunde varit ”SD får se upp för Centerns förslag” eller ”Jimmy Åkesson kallar till krismöte angående centerns förslag”, men tyvärr verkar media mer intresserade av att mata massorna med betydelselösa rubriker som inte leder till någonting annat än till ett klimat där SD fritt får härja fritt och styra diskursen av invandringspolitiken. För media verkar det som om det räcker med att utmåla SD som ett rasistiskt parti som och där med har man gjort sitt arbete.

Genom sitt agerande bidrar media till att diskussionen om invandringspolitik görs på Sverigedemokraternas villkor, det vill säga att det är SD som får sätta agendan på debatten och vi andra får förhålla oss till det. Ett exempel på detta är att diskussionen om invandrare inte så mycket handlar om invandrare  som en hel grupp utan om somalier eller människor ifrån mellanöstern, vad dessa två grupper har gemensamt är att de är muslimer och svåra att integrera. Dessa är de premisser vi utgår ifrån när Centerpartister i Bohuslän utrycker sig så här om partiets egna idéförslag:

Om idéprogrammets vision går igenom kommer Sverige att överbefolkas av illitterata storfamiljer” och att dessa ”löser arvsskiften med kalasjnikovs.

Man kan undra var denna retorik har sin grund och vem som egentligen sätter agendan om invandringspolitiken. Men det är som sagt inte bara ”den tredje makten” som missat sin roll som agent utan även regeringen och riksdagen. Riksdagsmän och regeringsföreträdare kan inte stå vid vägkanten och vänta på att media ska använda SD som slagträ för att uppnå egna politiska vinster med rubriker som ”Björklund till angrepp på rödgrönas SAMARBETE MED SD” eller  ”S anklags för SD-samarbete”. Politiska företrädare behöver verkligen nu komma med bra argument-för det finns ett flertal- till varför vi skall ha fortsatt invandring, hur vi kan överkomma de svårigheter som vi står inför nu. Många fler måste bemöta ”argument” med argument och inte bara med att hoppas att SD gör bort sig själva.

Jag tror att vi och alla andra måste fråga oss själva vad det är för terräng vi försöker utkämpa denna ”kamp” i. Ska vi öka vi-mot-dom-känslorna hos det andra lägret eller ska vi försöka att övertala de med våra argument? Ska vi skrämma bort de som ännu inte gått till andra lägret genom känslomässiga argument som de kanske inte prioriterar just nu vid dessa tider?

Alla människor är inte idealister, många är kortsiktiga och själviska. Detta behöver inte alls betyda att de är rasister eller främlingsfientliga, utan bara att de är ej öppna nog att kunna se det långsiktiga och det positiva i att få fler nya grannar, medmänniskor till sin hembygd.

/ Telason Getachew

Myter

En annan bild av Rosengård

Den mediala bilden av Rosengård i Malmö präglas av rasism, fördomar och okunskap. Det har i media länge målats upp en falsk bild av en statsdel tyngd av kriminalitet och upplopp, en stadsdel där ett besök är förenat med livsfara. Spaltmetrar har fyllts med upprörda medborgares ord, debattörer har menat att man måste ta tag i och prata om det allvarliga problem som de invandrartäta stadsdelarna utgör. Mycket få (även bland anti-rasister) har kritiserat den bild som media har presenterat.

Samtidigt har de nyfascistiska medierna såsom Avpixlat, Nationellt.nu och Fria tider gynnats av den mediala uppmärksamheten kring områden såsom Rosengård. På deras kommentarsfält och i deras artiklar frodas myten om Rosengård som en zon som närmast kan liknas vid en krigszon. Det förfasas över politiker och makthavare som lever isolerade på Söder i Stockholm långt ifrån den kriminella och kaosartade verkligheten många svenskar lever i.

Dessa två bilder hänger ihop, medias beskrivning av områden som Rosengård är en viktig anledning till att vi idag har en allt starkare växande rasistisk rörelse. Det är myter som den om det kriminella Rosengård som har lagt grunden för Sverigedemokraternas frammarsch i politiken. SD har aldrig behövt presentera en egen, en ny samhällsberättelse, de har aldrig behövt förklara invandringen på ett nytt vis: De har redan från början kunnat använda sig av en befäst myt om invandrartäta områden som områden präglade av kriminalitet. Därifrån är steget kort till att komma till slutsatsen att invandrare för med sig kaos och kriminalitet.

I detta bär de stora medierna en enorm skuld, det är deras uppgift att presentera en beskrivning av samhället som stämmer överens med verkligheten. På den punkten har de brustit, istället för att på ett verklighetstroget vis beskriva områden såsom Rosengård har man valt att falla till föga och leverera en falsk och rasistisk bild av våra invandrartäta områden.

Det är de stora mediernas bild av samhället som ligger till grund för SD:s frammarsch det är den bilden som vi måste kritisera, den är rasistisk, den stämmer inte överens med verkligheten.

405996_10151622178043275_123492512_n
Den mediala bilden av Rosengård riskerar att leda till stora polisiära felsatsningar: på bilden är, enligt ögonvittnen, 40 poliser delaktiga i att bryta upp ett slagsmål mellan två män i Rosengård.

Nu till verkligheten, den verklighet som ligger långt ifrån medias beskrivning av samhället med alla rasistiska tolkningar. Rosengård har 15 begångna brott per 100 invånare, Malmö centrum har 38, Göteborgs centrum har 46 och Norrmalm i Stockholm har hela 51. Även stadsdelar så som Östermalm där många av våra makthavare antas bo har högre brottslighet per 100 invånare 22. Hur kan det då komma sig att när man reser, flyttar eller besöker Malmö eller Rosengård ofta får höra ”hur vågar du? Akta så du inte blir skjuten/rånad”, medan man aldrig hör det när man ska ta sig en öl på en av Söders krogar. Det finns bara ett svar på detta; media har matat oss med en felaktig bild av förhållandena. Rosengård är inte ett farligt område. Det är dags att vi börjar inse det.

För oss som inte vill se de rasistiska rörelserna vinna mark är det viktigt att slå hål på myten om det farliga Rosengård. Det är viktigt för oss att avkräva ett ansvar från media. Det är viktigt att vi kräver av media att deras rapportering har någon förankring i de fakta och den forskning som finns till förfogande. Gör vi inte det öppnar vi dörren för rasisterna.

/Hiram Li

Källor:

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=26&kommun=142

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=29&kommun=110&stadsdel=8

http://debatt.svt.se/2012/03/21/brottsstatistik-visar-att-rosengard-ar-ett-lugnt-omrade/

 

Krönikor

"Menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"

Gästkrönikör: Peter Towers

Från ännu en Facebook-interaktion

Kommentaren som jag fick syn på:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

fbstartkommentar

Mitt svar (kanske inte mitt mest pedagogiska svar, men jag trumpnade till):

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för alla oss som är bruna och svarta, eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet. För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjävulen, de övriga ständiga negerdjävulkommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit; kaptenen i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju i.o.f.s rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som ”inte kunde ta för sig”…

Hands Of Harmony
Vermin Inc / Foter / CC BY-NC-SA

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”.

Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, ett slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst, men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger ”Mommy” med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förrän jag flyttat ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige.

Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska godispåsarna till Kinapuffarna.

Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow-lagarna som inte försvann förrän 1965. Efter andra världskriget demoniserades Japaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under Vietnamkriget likväl. Ungefär som hur islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till lättnad för alla med afrikansk och asiatisk börd. Muslimer kämpar fortfarande.

Hur är det att ständigt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normativitet” och andra akademiskt klingande dängor? Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en liten tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, liknar många andra småtjejers ideal; långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varenda kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanande, bekräftande, ”titta vilket vackert långt hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt endast ett fåtal gånger. Men det sker nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande för en förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert, för att det har en helt annan karaktär är tråkigt. Sorgligt, t.o.m.

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med hjälp av vaselinliknande hårprodukter, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger”-associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Svaret jag fick ifrån den person som jag skrev till:
fbrespons

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll?

Gästkrönikör: Peter Towers