Recensioner

Bokrecension; Välviljans rasism

I sin nya bok Välviljans rasism utmanar Adam Cwejman både antirasister, politiker och andra som jobbar med integrationsfrågor och liknande. Det är vad jag gillar mest med hela boken – jag gillar att tänka om och få intellektuella och mentala utmaningar.

SkärmklippNu är det inga nya tankar Cwejman presenterar. Tanken om diskriminering i all välmening existerar sen tidigare, men den har inte presenterats på det här sättet i en populärlitterär presentförpackning förrän nu. Jag blir väldigt glad när jag läser boken eftersom den rakt igenom ifrågasätter tanken med att vara antirasist och hur den tar upp olika exempel på hur vi, svenska antirasister, i vår välvilja att inkludera och premiera, faktiskt är rasister på ett annat sätt än det vi är vana att tänka på som rasism.

Adam Cwejman är liberal (fd ordförande i Liberala ungdomsförbundet), vilket märks oerhört tydligt i det han vill säga. Den främsta anledningen han menar att den antirasistiska rörelsen har rasistiska drag är dess oförmåga att se individen och dess meriter, utan snarare använder sig av en individ som representant för ett kollektiv. Han tar som exempel hur vi kvoterar in en person med invandrarbakgrund enbart på grund av detta; inte för dennes meriter som styrker personens plats i en styrelse, på en arbetsplats eller vad det nu kan vara.

Som läsare tror jag att det kan vara lätt att uppfatta Cwejman som anklagande och skuldbeläggande, men det är inte därför han har skrivit den här boken. Min uppfattning är att han vill att vi som läsare ska tänka till och fundera över vårt syfte med vår antirasism och hur vi använder den för att möta invandrare. Bland annat använder Cwejman ett helt kapitel åt att beskriva hur offerrollen skapas från två håll och hur samhället med bifogad politik kan fungera stärkande av denna roll snarare än tvärtom.

Det här är en väldigt bra bok som jag rekommenderar å det starkaste. Den är tungläst – lätt i språket, men innehållet och de frågor som väcks tar tid att bearbeta. För mig som gillar att tvingas tänka och eventuellt omforma mina egna tankar och åsikter är det här en guldgruva.

Kommer den att kunna användas som studielitteratur?

Ja, kanske. Den ger inte någon egentlig kunskap (jämför; historiebok med kungar och årtal), men är oerhört effektiv när det gäller just detta att tänka själv, dra egna slutsatser och så vidare.  Den är också upplagd på ett väldigt pedagogiskt sätt; varje kapitel börjar med en teori som sedan förtydligas genom ett antal exempel. Det märks att Cwejman är akademiker, både i språk, upplägg och den gedigna litteraturförteckning vi hittar i bokens slut. För min del uppskattas det oerhört, eftersom det innebär att jag kan gå vidare och läsa mer om det som lockar mig mest.

Som med den andra boken jag recenserat tänker jag inte gå in djupare på bokens innehåll, utan det lämnar jag till dig som ny läsare att ta reda på – och bilda dig en egen uppfattning. Men för 119 spänn får du massor med frågor att ta ställning till, lite nya tankar om hur rasismen kan dölja sig och se annorlunda ut i antirasismens slöjor, och förhoppningsvis lite trevlig läsning på köpet.

Köp den – genast!

Krönikor

Hur mycket gillar vi egentligen "olika"?

Lever vi verkligen i en sann demokrati, samt, gillar vi verkligen ”olika”?

Det har länge pågått en kampanj, vid namn ”Jag gillar olika”. Man har kunnat få denna knapp, eller licens på att man gillar olika på sin Facebooksida för ens vänner att beundra. Eller inte beundra. Oavsett om du beundrar det eller inte så har jag svårt att se någonting vara ”rätt” eller ”fel”. Framförallt i en sann demokrati. Kampanjen ”Jag gillar olika” riktades och hade sitt fokus helt och hållet på invandrar– och flyktingfrågan. Kultur– och religionsfrågan. Jag såg i alla fall ingen som ”gillade olika” när det gäller skor, musiksmak eller någonting annat. Men jag gillar också olika, och olika för mig innefattar precis allting. Allting ifrån politiska åsikter till klädsmak, dock undrar jag om denna kampanj syftade på att precis allting skall vara ”olika”?

ViGillarOlikaLogo

Jag har en uppfattning om att vi kan bära våra knappar eller licenser om hur mycket vi gillar ”olika”, men i sådana fall tar detta gillande stopp vid en fråga – rasismfrågan. Jag har snarare en uppfattning om att vi i Sverige försöker vara så lika varandra som bara möjligt. Till den grad att man inte ens vill tala om vilket parti man röstar på. De människor som trots allt säger sin åsikt, politiska ställningstagande eller på annat sätt ”sticker ut”, ses inte allt för sällan på med ögon vara någonting av en ”rebell”. Någon som just, ”sticker ut”. Det är väldigt ofta jag hör hur någon talar om någon annan, med en lätt beundran i rösten: ”Han/Hon vågar verkligen säga vad han/hon tycker”. Eller ”Han/hon vågar verkligen stå upp för sig själv, och tar ingen skit.”

15-06-10 Lets Go I Want To Go All The Way To The Horizon ~ Explored Front Page :)
Βethan / Foter.com / CC BY-NC-ND

Då beundran för dessa modiga människor är så stark att man till och med berättar om personen vidare likt en historia från medeltiden, så måste det ju också betyda att det inte är allt för vanligt att människor är så pass olika att som alla gånger säger vad de tycker, anser eller har för åsikter. Troligtvis i rädsla för vad andra skall tycka? Är det demokratiskt, eller ”olika”? Det är väl i mina ögon i princip barn som har kvar olik-tänkandet samt äktheten i att säga, tycka och agera så som dem vill – olika. Men å andra sidan är det inte heller helt ovanligt att vi, vuxna föräldrar, snabbt tystar barnen när de agerar olikt oss själva, och säger någonting högt som vi känner ”inte passar in” att säga eller tycka, högt. Exempelvis om de anser och säger att något annat barn är dum, som också har varit dum. Men då det dumma barnets föräldrar också står där och hör allting är rädslan för vad denne förälder skall tycka om oss, inte vårt barn, störe än att låta våra egna barns egna frustration få spelutrymme. Så kontentan blir, vårt barn har blivit utsatt för dumheter av ett annat barn och är arg samt ledsen. Men blir tystad av oss och vi ser inte ens hans/ hennes frustration. Han/ hon får inte känna någon sådan, på grund av hur vi skall bli betraktade. Är detta att ”gilla olika”?

Olika för mig hade verkligen varit om jag någon gång fick se en förälder både se och förstå sitt eget barns frustration. Oavsett om så det dumma barnets hela släkt står bredvid. Tyvärr fortsätter detta när barnen blir äldre. Där den egenskapen av att själv en gång som barn ha vågat ”sticka ut” och säga ifrån, har övergått till en beundran för dem som faktiskt fortfarande vågar säga till — och ifrån.

Det hade varit något av en ren mardröm om allt och alla var precis likadana. Tänkt likadant, velat likadant, röstat likadant och att alla hade samma politiska ställningstagande. Det för mina tankar mer till Nazityskland eller vilken annan diktatur som helst i världen. Sverigedemokraterna går starkt fram i Sverige och utgör idag Sveriges tredje största parti. Detta har, oavsett vad man anser om det, skett på demokratiska vägar och i en demokrati är det någonting som skall respekteras.

Jag har en granne som är Sverigedemokrat. Hade jag hatat honom för detta, så hade jag varit precis lika stort ”hot emot demokratin” som jag ofta hör att han är. Likaså om jag hade vägrat se, tala med och/eller respektera honom som en människa med lika mycket värde som alla andra människor. Det är trots allt min grundinställning, att alla människor är lika mycket värda — oavsett vad han anser om den saken. Börjar jag se honom som ”mindre” värd kan jag lika gärna ansluta mig till hans ideologier och politiska ställningstaganden. Vad är det då som då gör mig eller mina politiska övertygelser så olik honom eller hans? Jag gillar olika, och han är bara olik mig själv i sitt tänkande, sina intressen, sitt ställningstagande och i sin politiska hållning.

Jag har bytt politisk ideologi, från att vara röd till blå. Jag röstar numer på Moderaterna. Detta av skäl som jag står för, och för mig känns deras politik stå närmare mina åsikter, mitt liv, familj och synen på framtid. Men varenda gång jag nämner detta stöter jag på ifrågasättanden, ifrågasättanden som ”Hur kan du?” och ”fattar du inte?”
—”Jo, jag fattar. Gör du?” Förstår vi egentligen vad en sann demokrati är eller innebär? Det är knappt så jag gör det, men jag finner det inte vara så konstigt att vi är livrädda för att avslöja vad vi röstar på. Vi blir snabbt ifrågasatta och sedda på med ”andra ögon”.

DSC09271

På båda mina händer kan jag räkna ut hur många personer inom min egen bekantskapskrets som hade, eller fortfarande har kvar, den licensen till profilknapp om att de ”gillar olika”. Men när de fick reda på att jag numer är blå, så var det inte lika självklart. En salva av — och uppradande med argument om hur de blå nästintill är omänskliga och helst vill avrätta alla som inte har över en miljon kronor på kontot sköts emot mig. Det lustiga i detta är att en del av dem själva lever som — och utnyttjar moderaternas politik till max, men har lärt sig från barnsben ute ifrån en segregerad förort att det är Socialdemokraterna, eller Vänstern, som gäller.

Men, detta är ingenting jag direkt påtalade till någon av dem. Jag äger inte den rätten och jag blir då själv det ”hot emot demokratin” som jag inte gillar.

Jag försvarade mig inte ens. Av en enda anledning! Jag ska inte behöva försvara mina åsikter i en demokrati, framförallt inte gentemot Facebook-licensierade ”Jag tycker olika” människor. Jag diskuterar dem gärna i en diskussion som innehåller en ömsesidig respekt för bådas ställningstaganden, men jag vägrar att bli ifrågasatt för att jag inte tycker som dem, eller Dig. Vi är helt enkelt olika, med olika bagage och erfarenheter.

Vi tänker olika och ser på saker olika. Inte minst, vi lever våra liv olika, och har våra livssituationer olika och beroende på det ser vi också olika på politik. För mig är det, att ”gilla olika”! Den politik som gynnar Dig, Din Familj, Ditt arbete och Din framtid kanske inte gynnar och/ eller intresserar mig. Är jag mindre värd för det? Eller, ska jag anse Dig vara mindre värd som människa? Är det att vara och gilla olika?

Republican Elephant - 3D Icon
Politisk symbol för republikanska partiet, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Att vara olika, och att våga samt tillåtas vara, tänka, tycka och rösta olika är också att vara en demokrati. Jag finner det skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som SD. Men jag finner det lika skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som V, S, M, KD eller C. Det är för mig, inte att gilla eller vara olika – någonstans. Jag är ganska övertygad om att vissa anser mig vara ”dum i huvudet” eller ”sticker ut”, alldeles för mycket än vad den korrekta ramen tillåter. Jag talar inte skit om någon, utan det här är så jag ser på det och tycker. Så, upp till bevis. Gillar Du verkligen olika? Du behöver inte hålla med mig. Du behöver inte ens tycka om det jag skriver, eller tycker. Men ber du mig att hålla käften, anser mig vara ”dum i huvudet” eller förkastar mina åsikter som ”skit”, så gillar inte heller du ”olika”. Däremot kan Du argumentera emot mig, i sak, och på så vis kanske få mig att ändra min nuvarande uppfattning. Då kanske vi kan komma att se mer ”lika” på saker och ting. Men oavsett om det gäller extremvänster eller extremhöger och argument som ”Men i deras länder skulle jag aldrig få…” Nej, det skulle vi förmodligen inte ”få” göra. Men vad spelar det för roll? Måste Sverige och vi också sjunka till den nivån att man ”inte får”, bara för att man inte ”får” göra det i ett land på andra sidan jordklotet? Oavsett vad vilket annat land än har för syn på främmande religioner eller kulturer, eller mänskliga rättigheter, så har vi vår. Så är det här i Sverige och det är väl ändå ifrån Sverige vi skall utgå ifrån, och vad som gynnar Sverige samt Sveriges medborgare, invandrare och flyktingar bäst.

Democratic Donkey - 3D Icon
Politisk symbol för demokraterna, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Jag hoppas att Sverige en dag blir så pass ”olika” att alla vågar säga ifrån, samt vad dem tycker, tänker, anser och även står politiskt. Utan att bli tystade, påhoppade eller ställda emot väggen med en stämpel i pannan som mer utgör en dom.

Men det kräver också att vi de facto gillar olika till den grad att vi ger andra människor, våra grannar, vänner och medmänniskor samma utrymme att kunna göra samma sak.

Förresten, gråter mina barn för att något annat barn har varit dum emot och/eller slagit till dem i lekparken en söndagseftermiddag, så äger de all rätt till att också påtala detta — och — finna tröst hos mig. Det brukar oftast vara löst efter att de bara har fått den bekräftelsen och noteringen av mig av att ha blivit illa behandlade. Oavsett om det andra barnets föräldrar hör på, faktum är att det kan dem faktiskt gott få höra, och på så vis också ta sitt ansvar som föräldrar, och i sin tur uppmärksamma deras barn på att dem vet, samt att man inte skall slåss och/eller vara dum emot andra.

Artiklar

Får det lov att vara en negerboll?

Erik Vilde, trubadur
Foto: Malinka Persson

Erik Vilde, trubadur

Erik Vilde har producerat och spelat in sin egen musik sedan många år tillbaka. Hans musik kännetecknas av humor, och han har förmågan att driva med sig själv och sitt liv.

För några år sedan skrev och spelade han in låten Negerboll. Han gjorde en enkel video där han själv spelar gitarr till egen sång, och lade upp den på Youtube.

Motargument.se publicerar nu Eriks låt, Negerboll, med Eriks välsignelse.

Erik Vilde: Negerboll

 (inspelad för Youtube 2007)

Artiklar

Vem är kulturmarxist?

Den som frågar en bibliotekarie om ordet kulturmarxism kommer att få ett ganska specifikt svar. Det kommer med all största sannolikhet att handla om Frankfurtskolans verk, föregångare och efterföljare. Namn som Lukács, Adorno, Horkheimer, Habermas, Marcuse och Benjamin torde nämnas, och ett stort men ändå begränsat antal böcker nämnas såväl som rekommenderas.

Det är en ganska smal corpus som efterfrågas, och den som tvivlar kan begå en smula empiri och besöka närmaste bibliotek. (Jag föreslår närmaste universitets- eller högskolebibliotek, pga större urval, men du gör som din metodik förespråkar.)

mimax / Foter.com / CC BY-NC-SA

Eller, med andra ord: om du letar efter riktiga kulturmarxister, så är det ingen direkt hemlighet var de finns. De har varit igång i över ett halvt sekel, trots allt.

På senare tid verkar begreppet ha vidgats en smula. Inte av bibliotekarierna, dock, utan av personer som enligt fördomarna inte besöker bibliotek särskilt ofta.

Tydligen så har det blivit något av ett standardbegrepp för ”folk som säger saker jag inte håller med om, rent generellt”. Feminister —> kulturmarxister. Vänsterpersoner —> kulturmarxister. Högerpersoner —> kulturmarxister. Piratpartister —> kulturmarxister. Påven —> kulturmarxist. ABF —> kulturmarxister. Timbro —> kulturmarxister. Fredrik Reinfeldt —> kulturmarxist. Ganska precis alla utom Adorno och gänget har på senare tid blivit kallade för kulturmarxister, och gränsen mellan icke-kulturmarxism och kulturmarxism verkar vara lika vag som den beryktade tiden mellan hägg och syren.

Detta är inte en tillfällighet. Eftersom begreppet ‘kulturmarxist’ inte har ett uns att göra med reellt existerande kulturmarxister, utan med gruppdynamiken inom den sfär av människor som frekventerar sidor som Avpixlat. En dynamik som finner sig vara ständigt under attack, som finner sig vara föremål för permanenta angrepp från alla håll, och som sålunda behöver ett samlingsbegrepp för sådana angripare. ‘Kulturmarxister’ är detta samlingsbegrepp, och är en synonym till dessa angripare.

Det spelar ingen roll vilka dessa angripare är, vad de gör eller ens om de råkar ha någon poäng eller inte — de är angripare, och bör betraktas som sådana. Och behandlas som sådana, med all den fientlighet den egna gemenskapen kan uppbringa.

På så vis kommer det sig att större delen av världen betraktas som kulturmarxistisk. Och med detta blir gemenskapen allt immunare mot influenser utifrån — avvikande idéer kan avfärdas genom att klassas som kulturmarxistiska, och debatter som skulle kunna påvisa interna motstridigheter inom gemenskapen kan sopas under mattan på ett systematiskt vis.

Detsamma gäller för begrepp så som ”politiskt korrekt”. Hur många diskussioner dör inte efter invändningen ”var inte så djävla politiskt korrekt”?

Om du är en flitig användare av liknande begrepp — ta då en närmare titt på hur, när och varför dessa begrepp används. Rent generellt.

Jag lovar. Det är inte kulturmarxistiskt alls.

Artiklar

Sluta dalta med SD

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Sluta dalta med Sverigedemokraterna — kalla idioti vid dess rätta namn

Det brukar låta som om att Sverigedemokraterna är mobbade, att de behandlas odemokratiskt, att de trakasseras av media och det politiska etablissemanget. Men detta är senare års största politiska bluff, en skickligt skapad image som en skrämmande del av samhället är på väg att köpa. Denna bild av sakers situation är precis vad SD vill att vi ska se och tro på.

Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

SD påstår att de inte behandlas som andra partier, och det stämmer, men i helt motsatt riktning mot vad de säger. Faktumet är att det daltas mer med SD än något annat parti. De bedöms med en helt annan måttstock än andra politiker, och de tillåts komma undan med mer rasism än någon annan. Den öppna främlingsfientlighet och fascism som frodas hos SD, deras maffiaorganisation Avpixlat, samt övriga tillhörande grupper är skrämmande (jag orkar inte ens räkna upp exempel, den som vill se kan ta en titt på Inte rasist, men…).

Varför kommer de undan med sådant? Jo, därför att journalister och skribenter i Sverige har under flera år matats med attityden att man måste vara försiktig när man skriver om SD. Denna attityd kan delas upp i olika kategorier:

1. Den mesiga: ”Om du skriver något dåligt om SD så mobbar du dem och är odemokratisk”
2. Den cyniska: ”Om du skriver något dåligt om SD så ger du dem uppmärksamhet och de kommer att få fler röster”
3. Den skrämda: ”Om du skriver något dåligt om SD så kommer du att få motta hot och trakasserier från deras anhängare”

Jag ska ta dessa en i taget.

1.

Idén om att all kritisk granskning av SD, samt att kalla dem vid deras rätta epitet ”främlingsfientliga” och ”rasister”, är odemokratisk mobbing — det är bara en idé som framgångsrikt drivits av SD:s sympatisörer i målsättning att försöka slippa all kritik. Det har gått så långt att folk räds att skriva något minsta negativt om SD för att de vill slippa höra den jobbiga talkören om att man är odemokratisk (vare sig den kommer från SD-anhängare eller folk som ”inte gillar SD, men de är ju ändå demokratiskt valda”).
Vad är resultatet? Plocka fram slumpvis utvald artikel om rasismincident involverande SD och tänk dig att detta hänt inom vilket annat parti som helst. Hur stor hade skandalen blivit? Garanterat större. Om Beatrice Ask och Anders Borg sprungit omkring med järnrör och skrikit ”blatte-lover”, hade de fått vara kvar i M ens en sekund? Knappast.

Men när det gäller SD så tassas det försiktigt och man håller tillbaka på fördömande ord för man vill ju inte verka odemokratisk. Men märkligt nog är SD det enda parti som man är en odemokratisk mobbare om man granskar, och det borde verkligen säga något om hur inplanterad den bilden är av partiets anhängare. SD bedöms med en helt annan måttstock än andra partier, och det är så de vill ha det.

2.

Från diverse oroade antirasister kommer ofta det varnande påpekandet att om man ger SD negativ uppmärksamhet så kommer de bara att växa och man gör sig själv en otjänst och bör därför hålla tillbaka på alltför negativa uttalanden.

Jag finner detta en extremt nedlåtande attityd till alla väljare. Det som de säger är att svenska folket är beredda att rösta på ett parti bara för att det får uppmärksamhet, även negativ. Att folk är beredda att rösta på ett parti bara för att de blir mobbade (kom ihåg från punkt 1 att granskning tolkas som mobbing). Att folk är beredda att komplett bortse från vad ett parti står för och rösta på dem bara för att jävlas med etablerade politiker.

Rush, Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Då ska man fråga sig: hur pass moget är sådant röstande? Hur pass respektabelt ställningstagande är det? Hur pass dum i huvudet är man om man röstar utifrån de riktlinjerna?

Ja, jag erkänner att en del av väljarna går efter de linjerna, och jag tänker inte hålla tillbaka när jag säger att de är idioter. Även om SD verkligen var utsatta för mobbing så skulle jag inte rösta på dem eftersom deras sakpolitik är åt helvete. Jag är också less på de etablerade partierna och skulle vilja ge dem en känga, men inte fan gör jag det genom att rösta på ett parti som är sämre på alla sätt och vis!

Jag har ingen, noll, zero respekt för att någon röstar på SD bara för att vara anti, och det borde ingen annan ha heller. Och att tro att hela svenska folket resonerar på det viset blottlägger en väldigt cynisk och negativ bild av väljarkåren.

Lyckligtvis tror jag att de flesta medborgare är mognare än så. Jag tror att de flesta människor vill rösta utifrån sakpolitik och är kapabla att skaffa sig en resonabel ståndpunkt om vilket parti de ska rösta på (förutsatt att de får tillgång till ordentlig granskning från media, se punkt 1). SD har visat en märklig förmåga att öka i opinionsundersökningar varje gång de gör bort sig och varit rasistiska lite för öppet, men det måste slå i ett tak, för inget parti kan växa för evigt på negativ uppmärksamhet.

Vi måste sluta agera utifrån den nedlåtande tanken ”Jag är minsann smart nog att genomskåda SD, men alla andra kommer ju rösta på vad som än står i tidningen om”. Om du själv ser dig som vettig, våga utgå från att de flesta andra människor också kan vara det.

Vi måste våga uppmärksamma dåliga saker kring SD utan att tro att hela svenska folket är dumma boskap som röstar på vilket parti vars logga man än viftar framför dem.

3.

Det är extremt obehagligt hur alla journalister, tjänstemän och offentliga personer som uttalar något negativt om SD eller ens bedriver granskning av dem utifrån normal standard, utsätts för hot och trakasserier av en armé av nättroll påhejade av utpressarorganisationen Avpixlat, kopplad till SD via järnrörshuliganen Kent Ekeroth som fortfarande är med i partiet. De säger sig agera i demokratins namn, men all rasism och förtryck berättigas med ett påstått underläge, och det som nu sker i Sverige är jämförbart med det som drabbar regimkritiska skribenter i auktoritära stater som Ryssland, Eritrea, Venezuela, Iran m.fl., med skillnaden att SD inte är ett regeringsparti utan bara ett minoritetsparti. Vi behöver göra ett stort offentligt upprop till stöd för pressfriheten och för journalisters rätt att göra sitt jobb utan att leva i rädsla. Alla som värnar det öppna samhället måste ta detta på allvar och agera.

Kochs (Shady)
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag har ägnat väl mycket tid redan åt att såga SD:s sakpolitik för de lögner och skrämselpropaganda den är baserad på, och jag tänker inte här gå djupare in på varför den är fullständigt värdelös och vidrig för mänsklig värdighet. I brist på sakliga skäl att rösta på SD ser jag att de som ändå gör det är antingen rakt ut rasister och tilltalas av det om faller ur partiföreträdarnas glappande munnar, eller så letar de enkla förklaringar till vad som är fel i deras liv och orkar inte med att läsa på innan de uttalar åsikter, eller så brister de i empati och tror att solidaritet stannar vid en nationsgräns, eller så vill de jävlas med etablissemanget och röstar i ren trots.
I alla ovanstående fall är det en fullständigt idiotiskt ställningstagande. Nej, jag tänker inte linda in det! Folk som röstar på SD är okunniga idioter med hemsk människosyn.

Vi måste sluta dalta med SD, vi måste sluta gå på deras taktiker för att slippa granskning, vi måste sluta tassa runt dem i rädsla av vad folk på nätet ska säga om oss. Vi måste säga emot varje gång deras kommentarsfältstroll försöker sprida de normer som jag tagit upp i detta inlägg.

Vi måste sluta låtsas som att det är synd om dem. De gottar sig i varje gång de inte blir inbjudna till en fotbollsmatch eller Nobelfest, och media spelar med i det hela och låter dem få enkla oförtjänta offerpoäng, trots att privata sammanslutningar får bjuda in vilka de än vill. Vill du ha en fascist vid ditt middagsbord? Du är inte odemokratisk om du säger nej. Sluta låtsas att SD ska ha rätt att vara med överallt, och att de ska få gråta ut i pressen när de inte får det, och att det skulle vara logiskt att de får röster av den anledningen.

Vi måste sluta köpa deras problemformuleringar i stil med ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Vi ska inte ”ta debatten” med dem, för det finns ingen vettig debatt att ta.

Richard Dawkins har sagt att han aldrig ställer upp på debatt med kreationister, och det kan ju verka dumt då han ger intrycket av att vara feg trots att han skulle krossa dem brutalt om han väl försökte. Men hans förklaring är att åhörare tenderar att se en debatt som en kamp mellan två likvärdiga sidor där bägge har något vettigt att säga, och således riskerar man att ge legitimitet åt en motståndare som bara har skitsnack att komma med, kanske med resultat att folk lockas dit.

Allt snack om att ”ta debatten” ger bilden av att SD har något att komma med, trots att de bara ger rasistisk dynga. De är inget vettigt oppositionsparti, de har inga bra lösningar att presentera, men all missriktad respektfullhet göder bara bilden att de är en legitim aktör med något viktigt att säga.

Istället ska de granskas på samma nivå som alla andra politiker, och presenteras för de byfånar de är. I riksdagen ska de isoleras så att vi kan minimera den skada de ställer till med.

De vi måste resonera med är SD:s väljare. Fråga dem varför de röstar på SD, skärskåda deras resonemang och visa på de enorma hålen i dem och hur felaktigt de har tänkt. Naturligtvis kommer många av dem att reagera tjurigt och envist. Jag kallade dem precis idioter i denna text, klart som fan att varje SD:are som läser detta kommer att hålla fast vid sin ståndpunkt i ren trots!

Men sådant varar inte för evigt. Fakta, rationalitet och empati har en tendens att bryta igenom varje hårt skal av ilska och rädsla, och det är sådant vi måste bombardera SD-anhängarna med varje dag. Vi måste fortsätta sprida tanken att öppenhet och värdighet är bättre än fördomar och fientlighet.

Det kommer att ta lång tid att nå fram till många av dem, och vi kommer kanske för överskådlig tid att ha ett främlingsfientligt parti för okunniga väljare i riksdagen. Men det är bättre att vara ärlig och tålmodig än att i artighetens namn ge legitimitet åt idioti och låta rasister komma undan med hemskheter.

Sluta upp med slappheten och urskuldandet av främlingsfientlighet, stå upp för ordentlig granskning, bedöm folk efter den standard man kan förvänta sig av vuxna människor, och fortsätt kämpa för mänsklig värdighet!

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Artiklar

”Antivitismen” Del 1 – ”Folkmord på vita människor" – en juridisk jämförelse

Reportage: Antivitism

Under det senaste året har ett antal diskussionsgrupper på Facebook dykt upp, med den gemensamma nämnare att de vill bekämpa vad de kallar för ”antivitismen”.

Antivitismen är ett uttryck vars ursprung är omtvistat, men som av många tillskrivs Bob Whitaker. Vid sidan av en varierande yrkeskarriär med höga befattningar inom den federala amerikanska statsförvaltningen, har han under lång tid varit politiskt motståndare till svarta elevers integrering i amerikanska skolor.

Whitaker har under större delen av sitt liv och särskilt efter sin pensionering 1990 varit politiskt aktiv som skribent och talare. Det är på så sätt hans politiska åsikter fått en allt större spridning som nu med kraft börjat nå Sverige. Stora delar av Whitakers texter och allmänna resonemang finns översatt till svenska.

Tesen: folkmord på vita pågår

En av Whitakers teser under senare år är vad som kan betraktas som en politisk föreställning kallad för ”antivitism”. Enligt denna ideologi är världens vita människor, betraktat som kollektiv, utsatta för ett pågående folkmord.

Den exakta definitionen av ”vita”, och världens övriga befolkning, kan för enkelhetens skull lämnas därhän. En hanterbar beskrivning av vita människor kan vara personer med relativt liten eller obefintlig pigmentering.

Såsom det får förstås består folkmordet av att vita människor å ena sidan skaffar barn med människor som inte är vita, å andra sidan en invandring av påstått hundratals miljoner människor till länder där vita idag utgör en majoritet av befolkningen.

Frågan om mängden invandrare till länder med vit majoritetsbefolkning är dels felaktig och missvisande – men framförallt irrelevant av skäl som skall beskrivas nedan.

Metoden: hjärntvätt från vagga till grav

Enligt de som förespråkar tankarna om ”antivitismen” är faktumet att människor med olika hudfärg skaffar barn med varandra och bor i närheten av varandra bara möjlig genom en hjärntvätt av vita och enbart vita människor. ”Hjärntvätten” uppges bestå av att vita människor, genom politisk och medial propaganda från vaggan till graven, övertygas att sakna respekt och integritet för sig själva som kollektiv.

Men vilka är ”gärningsmännen”? det vill säga ”de” som står för ”hjärntvätten”? I princip ger förespråkarna för ideologin om ”antivitism” inga konkreta svar. Däremot pekas vanligtvis en odefinierad grupp av styrande i samhällen med en majoritet av vita människor ut som de ansvariga.

Gärningsmännen: antirasisterna – de antivita

Ofta pekas den typen av människor ut som ”antirasister”, vilket uppges vara ett kodord för ”antivit”.

De som driver tesen om ”antivitism” stödjer sig ofta på vad som kan kallas för ett försök till juridisk argumentation, där det påstådda folkmordet på vita anges vara ett brott enligt internationell och nationell lagstiftning.

Det är främst folkmord enligt Förenta Nationernas konvention om folkmord, förordet till artikel 2, samt punkt (c), som anses passa in på hur folkmord på vita människor som grupp utförs.

Beviset: FNs konvention om folkmord

Enligt denna del av folkmordskonventionen utgör folkmord

” … vilken som helst av följande gärningar begångna med uppsåt att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp, såsom:

– [… att] avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.”

Men hur passar invandring till länder med vit majoritetsbefolkning, umgänge och frivilligt barnafödande mellan människor av olika hudfärg in på kriteriet för folkmord?

David L. Nersessian, professor i folkrätt vid Oxford University, berör frågan och andra aspekter på lagtolkning gällande uppsåt till folkmord, i sin uppsats publicerad i Texas International Law Journal ”The Contours of Genocial Intent: Troubling Jurisprudence from the International Criminal Tribunals”.

Vad är ett folkmord egentligen?

Utifrån en rad rättsfall och normgivande rättslig litteratur bedömer Nersessian inledningsvis att definitionen av folkmord enligt detta lagrum inte är fullständig, och att den inte kräver ett fysiskt dödande av en eller flera individer tillhörande en grupp människor. Istället måste avgörandet huruvida ett folkmord begås avgöras från fall till fall utifrån de sammantagna omständigheterna.

Samtidigt påvisar Nersessian att befintlig doktrin och rättspraxis, såsom domen ”Prosecutor v. AKAYESU”, avkunnad i Internationella Krigsförbrytartribunalen för Rwanda, samt nämnda domstols åtal mot Kayishema redan utvecklat en relativt bred, om än inte fullständig definition av folkmord,. Ett folkmord genom ”skapande av livsförhållanden” för människor med uppsåt att fysiskt utrota en hel folkgrupp eller delar av den.

Som exempel nämns:

  1. Sättandet av en grupp på en diet under existensminimum.
  2. Reducerandet  av nödvändig hälsovård under ett minimum.
  3. Undanhållande av tillräckliga livsvillkor.
  4. Deporteringen av människor i syfte att begå folkmord.
  5. andra handlingar vilka förorsakar en”långsam död”, inklusive ”undanröjande av grundläggande möjligheter för överlevnad”, våldtäkter, eller ”påtvingandet av övermäktigt arbete eller fysisk överansträngning på gruppen”.

Så sker ett folkmord på vita då?

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt. Detta parallellt med att livsmedelskonsumtion, tillgång till sjukvård, kläder, bostäder, elektricitet, vatten med mera ökat i mängd och kvalitet. I samma länder har generellt sett antalet nedlagda arbetstimmar minskat, likväl som antalet människor i fysiskt tungt arbete.

I själva verket utmärks snarare länder med en majoritetsbefolkning av människor med vit hudfärg av att ha en generellt sett högre levnadsstandard—oftast avsevärt högre—än världens övriga befolkning. Samma förhållande råder även i många länder där vita utgör en minoritet, såsom i en del forna europeiska kolonier.

Länk till en världskarta som visar levnadsstandard i världens länder. Publicerad av United Nations Development Programme.

Folkmord på vita – Ja! – om kärlek är folkmord

Så långt faller alltså teorin om att människor med vit hudfärg riskerar utrotning på grund av allvarligt försämrade livsvillkor. Något tvång till försämrade livsvillkor kan rimligtvis inte heller ha skett om livsvillkoren inte försämrats.

Så länge ingen behörig domstol eller juridisk doktrin av sakkunniga jurister betraktar ömsesidig kärlek och sexuell attraktion mellan människor som skaffar barn med varandra som folkmord, lär de som driver tesen om ”antivitismen” bli ensamma om sin definition av folkmord på vita människor.

// powered by Fotopedia

Fotnot:

Uppgifter om Bob Whitaker hämtade från hemsidan ”National Salvation Net”.

 

Krönikor

Det där om demokrati och invandring…

Folk som är mot invandring säger ofta att man infört mångkultur i Sverige, och drivit igenom dagens invandringspolitik, utan att fråga medborgarna om de vill det. Jag måste ge dem rätt i det. Det finns många saker som politiker beslutat om över huvudet på folk och invandringspolitiken är bara en av de sakerna. Det skrämmande är att när man pratar med politiker så ger de ofta kritikerna rätt i detta. Jag har ofta hört argument om att ”det finns vissa saker som man inte bör fråga folk om”, eller ”medmänsklighet kan inte regleras demokratiskt” när jag påpekat bristen på demokratisk debatt.

Election MG 3455
Demokrati är väl mer än ett papper i en låda, eller?Rama / Foter / CC BY-SA

Jag är positiv till både mångkultur och invandring. I grunden är jag globalist och tror på en värld, utan gränser, Jag tror att hela världen kommer att gå igenom samma utveckling som länder gjorde för 150 år sen. För 200 år sen hade man i praktiken inrikes passtvång i Sverige, man hade tullar och murar och strikta regler som förhindrade folk att röra sig fritt. Idag kan vi utan stora problem flytta mellan två byar i Sverige, samma utveckling går hela mänskligheten mot.

Men jag är inte bara globalist, jag är demokrat också. Jag tror på demokrati och demokrati betyder att folk i gemen ska få vara med och besluta över sin framtid.

Detta brister idag. Folk har knappast fått vara med och besluta om vi ska ha en stor invandring eller inte. Och… Jag har hittills inte mött en enda politiker som ansett att folk direkt fått vara med om att fatta dessa beslut heller. Man anser att det ”gått demokratiskt till” eftersom folkvalda politiker tagit besluten, men inte mer.

Tvärtom. Det mest skrämmande är att väldigt många av dem anser att folk INTE ska vara med och besluta om sådant. ”Vi kan inte gå emot FN”, ”medmänsklighet kan man inte låta folk vara med och besluta om”, ”vissa saker bör de folkvalda själva sköta om” är inte ovanliga reaktioner jag hört.

Politikerförakt

Detta skapar problem.

Om man börjar prata med sverigedemokraternas väljare märker man direkt att de har mycket lågt förtroende för politiker, val och demokratin i Sverige idag.

Sverigedemokrater litar väldigt lite på politikerna. Enligt VALU har bara 1/4 mycket, eller ganska stort förtroende för politiker.

Kan detta bero på att folk inte känner sig delaktiga i den förändring som sker i Sverige idag? ja, vad tror ni?

Demokratin har ett egenvärde

Jag anser att en del av orsaken till den främlingsfientlighet vi har idag i Sverige, och integrationsproblemen, beror på att politikerna aldrig frågade medborgarna för 50, 60 och 70 år sedan om de ville förändra Sverige, införa mångkultur och öka invandringen från några promille per år till nästan en procent per år.

Men, bör man låta folk vara med och besluta om sånt här då? Om du tillhör de som frågar det, sitter du nog redan och småhoppar i din stol. Du tycker kanske det låter rasistiskt att man ens ska fråga folk om en sån sak.

Då får jag fråga vad mer vi ska undanta från demokratin? äldrevård, sjukvård, skola, dagis, eller? Vid de tidpunkter då man infört något stort och nytt i socialsystemet har man oftast haft en stor och grundlig debatt, för och emot. Om pensionen, om arbetarskyddet, om arbetstider, om vad det betyder att förändra Sverige i framtiden på det sättet. Ofta har vi haft riksdagsval och öppen debatt i samhället kring detta, om det är rätt eller fel. Och ändå betyder invandringen och det mångkulturella samhället MYCKET mer för Sverige. Det är en förändring i klass med införseln av demokratin, protestantismen och den kristna tron i Sverige. Så mycket förändras Sverige av det.

Min poäng är att om man inte har med sig folk på en så genomgripande reform, så skapar man problem.

Vi har en förbannad tur att integrationen gått så bra som den har i Sverige (och resten av Europa) med tanke på hur lite man brytt sig om att försöka få med folk, och än mindre hur man efterfrågat efter folks åsikt i saken.

Tyvärr tänker många politiker som Peter Sutherland, FN:s talesperson i Migrationsfrågor, gör. Han höll ett tal för exakt ett år sen som osade av förakt mot demokratin. Sutherland vill att man struntar i befolkningen och ”undergräver” idén om det monokulturella samhället.

Jag är också mot det monokulturella samhället och extremt mycket för mångkultur, men jag är också DEMOKRAT. Ett diktatoriskt beteende är diktatoriskt även om en person anser sig vilja göra ”goda” saker genom odemokratiska metoder.

När jag blickar tillbaka på 1900-talet ser jag många områden där de styrande gav befolkningen fingret och bara sa ”det bestämmer vi, skit i det ni”. Vi var hemliga medlemmar i NATO och skulle bombats tillbaka till stenåldern med atombomber vid krig mellan Nato och Sovjet, men befolkningen hölls utanför och fick inte ens veta. Ja, i många andra områden har det varit så, som avregleringen av den svenska ekonomin, utrikespolitiken, etc.

Det handlar inte om att vara för eller mot. Jag hade troligen varit för ett öppet Natomedlemskap under det kalla kriget, precis som jag hade varit för ett avreglerat näringsliv och hade förespråkat så öppna gränser som möjligt. Det är toppstyrningen jag är kritisk till.

Om man fattar beslut över huvudet på folk skapar man problem, hur svårt ska det vara att förstå det?

Artiklar

Till polygamins försvar!

En debatt om månggifte har dragits igång i Sverige, med anledning av att ett förslag finns att Centerpartiet juridiskt sett ska legalisera och normalisera polygama relationsformer.  Debatten avslöjar att det cirkulerar många fördomar om polygama och polygami. Det värsta är nog att man kopplar polygami till kvinnoförtryck genom att säga att polygama äktenskap och samboformer måste vara förbjudna, annars gynnas religiösa fundamentalister.

compartiendo las escrituras
Inlak’ech Namaskar / Love Photos / CC BY-NC-SA

Först vill jag ha sagt att detta med hur folk lever sina liv inte är något staten ska blanda sig in i. Lika lite som staten egentligen ska ha rätt i att förhindra homosexuella att leva ihop och skaffa familj ska givetvis staten  inte heller ha rätt i att förhindra legala polygama relationsformer.

Jag vill ha det sagt först. Detta med mänskliga rättigheter är ingen förhandlingsfråga eller något man kan trolla bort. Antingen får man eller så får man inte. Antingen är det förtryck eller inte.

Vi på Motargument har två skäl att engagera oss i denna debatt. För det första eftersom polygamas rätt är en människorättsfråga, liksom homosexuellas rätt. För det andra eftersom folk med fördomar mot både polygama och mot muslimer försöker använda frågan i invandringsdebatten.

Argumenten

Men låt oss skärskåda argumenten lite. Först de allmänna argumenten.

Många påstår att barn som växer upp i polygama förhållanden far illa eller att folk som söker sig till polygama relationer är trasiga människor. Innan ni okritiskt upprepar sådana argument ber jag er tänka på att man sa samma sak om samkönade förhållanden och ensamstående föräldrar för 40 år sen. Andra påstår att bara män som vill ha många kvinnor är polygama och bortser därmed från alla kvinnor som vill leva med flera män (eller kvinnor).

Konservativa påstår ofta att monogama förhållanden med mamma, pappa och barn är den historiskt ”rätta” relationsformen. Då bortser man från att ”kärnfamiljen” är ett historiskt sett nytt påfund. Den uppfanns på 1900-talet. Innan dess levde de flesta människor i storfamiljer. Barnen växte upp i byar med mor- och farföräldrar, bröder, brorsbarn, drängar och pigor. Ja hela bygemenskapen. Det är under ett fåtal år under 1900-talet som familjen begränsades till mamma, pappa och barn. Nu har vi regnbågsfamiljer och polyrelationer som behöver få sin juridiska status fastställd. Det finns många familjer med två pappor och två mammor. Varför ska bara två av dessa vara vårdnadshavare? Och alla plastföräldrar. Varför ska en biologisk pappa som kanske är frånvarande från barnens liv ha större rättigheter gentemot ett barn än plastpappor som kanske delar barnets vardag?

Religiösa fundamentalister

365.019 - it's a family portrait
nettsu / Family Photos / CC BY-NC-ND

Men innebär då inte polygama äktenskap att man öppnar dörren för radikala religiösa fundamentalister med fyra förtryckta fruar, som vissa debattörer antar?

Jo, på samma sätt som en bostad, barnbidrag, en lokal ICA-handel och pengar på banken gynnar fundamentalister.

Handen på hjärtat: lämnar inte monogama äktenskap dörren öppen för mansgrisar som vill förtrycka kvinnor också (och kvinnor som vill förtrycka män, för det finns också)? På vilket sätt hjälper vi de som är ihop med en man och är fru nummer två, tre eller fyra, genom att göra så de inte har något som helst lagligt stöd i Svea rikes lag? Om mannen dör står de utan rätt att ärva, om de vill skilja sig och deras andliga ledare säger nej kan de inte vända sig till domstolen, för de är ju inte gifta ”på riktigt”.

Om deras äktenskap däremot räknades som faktiska, riktiga äktenskap så kan man lättare få insyn, lättare hjälpa vid behov, och lättare se till att dessa kvinnor får det stöd de behöver om det uppstår problem. Det borde vara bättre för fyra fruar till en religiös fanatiker om de lever under lagens skydd än utanför den.

Dessutom, för att svara på en artikel som just menade att flersamma äktenskap skulle gynna religiösa extremister: Monogami gynnar OCKSÅ religiösa extremister.

Alla de som menar att bibeln förkunnar att äktenskapets grund är en man och en kvinna gynnas av att folk som inte är monogama tvingas leva i monogama äktenskap utan chans att dela denna trygghet med flera.

Att tvinga någon till äktenskap är brottsligt. Det är uppföljningen och efterlevnaden av den lagstiftningen som behöver skärpas.

Nej. Polygami har inget med tvång eller våld att göra. Gör inte samma misstag som man gjorde i debatten om homosexualitet för 50 år sen. Blanda inte ihop en sexuell läggning och relationsform med våld och tvång. Och osynliggör inte kvinnliga polygama genom att påstå att polygami är en manlig förtrycksform.

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 2)

Sista delen av Tant Ninettes gästkrönika

Läs första delen här!

Nolltolerans när det gäller rasism.

Det finns två grundläggande känslor hos människor. Skuld och skam. Skuld är när man har en bra självkänsla och känner skuld över nånting man gjort. Man tar inte åt sig om man får en utskällning, för man vet att det är själva handlingen som är problemet, man själv är en bra individ som föräldrarna älskar. Skam kan uppstå när man känner att det är jag som är problemet, det är jag som är fel, som ingen älskar.

Om man inte affirmerar sina barns känslor utan i stället upprepade gånger säger ”dom menade inte det” eller ”nu är du nog lite väl känslig” så kommer barnet att riskera att känna skamkänslor, och inte lita på sina föräldrar. Såna kommentarer urholkar självförtroendet. Vem skall man sen lita på, om till och med ens egna föräldrar säger åt en att det man känner är fel, att det bara är att skaka av sig elaka kommentarer?

Children in Namibia(1 cropped)
Thomas Schoch / Foter / CC BY-SA

Ett annat problemområde är särbehandling. Många som tillhör majoritetsbefolkningen uppfattar det inte som nånting jobbigt att de vänder sig mot barn som ser annorlunda ut (speciellt om det är tydligt att föräldrarna ser ut som majoriteten) och kommenterar deras utseende. Dom tycker ju bara att dom är snälla när dom säger hur söta ”såna där” är eller vill röra deras hår.

För att citera en annan bloggare med erfarenhet om detta: Sandra:

Så länge man jobbar på sin egen osäkerhet för det som är annorlunda, är man mycket försiktig med vad man säger. Jag tror det är därför jag så ofta får höra att bruna barn är så otroligt mycket sötare än vita barn. Folk känner att de måste säga någonting då de ser mina barn, för de är rädda för den pinsamma tystnaden som det första mötet kan innebära och vill poängtera att de gillar läget.

Sandra snackar om att det blir en motreaktion när man möter nån som sticker ut och är annorlunda och man är ovan att hantera läget, och beter sig kanske inte alltid precis så som man i efterhand hade önskat. Det här är nåt jag kan förstå, det är ett mänskligt beteende helt enkelt, men mitt jobb som förälder är inte att hela tiden gå runt och ha överseende för alla vuxna i vår omgivning som just då inte kom på nåt smart att säga — min roll är att stå på mina barns sida i alla situationer. Mitt jobb är att visa nolltolerans mot rasism.

Att lära ut gränser

Det är vår sak som föräldrar att dra gränserna här och låta våra barn förstå att det är okej att säga åt främmande tanter att dom inte får röra deras hår.

Som min man sade till ett av barnen på HVC-mottagningen en gång: ”Tycker du det är obehagligt när den här främmande tanten talar till dej så här?”

Tanten blev lång i synen och tog kanske illa vid sig, men vårt barn fick en känsla av att pappan stod på barnets sida och uppmärksammade barnets känslor (barnet blev rädd för damen och det såg pappan).

Jag brukar säga ”alla våra barn är vackra” när någon kommenterar våra afrikanska barns utseende, speciellt om det är främmande personer som kommenterar det och specifikt syftar på våra afrikanska barn. ”Du menar säkert afrikan/brun/mörkhyad?” brukar jag säga om n-ordet dyker upp, eller ”du menar säkert biologiska syskon?” när det snackas om riktiga syskon eller ”alla min mans och mina barn är syskon till varandra”. Det brukar få tyst på dom flesta diskussioner (men inte alla).

Det är viktigt att lära sina barn gränser. Ibland finns en tendens att tycka att adoptivbarn är allas ägodelar. Det är så intressant att få veta allt om deras bakgrund och hur det kom sig att dom blev adopterade, så folk tänker inte alltid på att det är känsliga saker som man kanske inte vill diskutera med vem som helst. Jag inbillar mej att det är liknande om man har ett synligt handikapp eller annars sticker ut i samhället. Man blir nån slags mini-kändis som det plötsligt är fritt fram att fråga en massa saker av.

Free Daddy and His Little Shadow Girls at The Skate Park Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Jag brukar göra ett tankeexperiment och byta ut mej själv mot en svart kvinna — skulle en svart kvinna få samma frågor? Oftast tror jag att svaret är ”nej” på den frågan. Som adoptivförälder vill man kanske inte diskutera sina barns bakgrund med vem som helst, när som helst. Precis som att våra barn säkert inte vill prata om sina traumatiska historier med helt främmande personer (för alla adoptivbarn har varit genom det värsta trauma ett barn kan vara med om — att förlora sin mamma).

Vem skall vara förebilder för våra barn om inte vi föräldrar? Det är vår sak att sätta gränserna och visa för våra barn att det är okej att sätta gränserna. Man behöver inte ens var ohövlig, det räcker med ett kort ”det är privat”.

Man gör inte sina barn en tjänst genom att lära dom att blunda för problem. Det enda man lär ut i så fall är hur man lever i en illusion, och det är inte hållbart i detta samhälle. Förr eller senare dyker det upp nånting som krossar illusionen, och då har barnet inte de verktyg det behöver för att hantera de känslor som uppstår då. Det är mycket bättre att lära sina barn att hantera sina känslor från första början, att hantera också de svåra känslorna. På det sättet får man en god självkänsla och blir rustad att klara det mesta här i livet.

Jag är inte på något sätt ute efter att omvända folk med mina texter om rasism. Jag är medveten om att jag i många fall talar för döva öron, men jag vänder mig till sådana som är som jag var tidigare. Med det menas personer som kanske inte har tänkt så mycket på saken i frågan. Personer som kanske i okunskap har sagt och gjort dumheter som inte var illa menade, men som ändå blev lite fel. Personer som nu när de vet bättre också agerar på ett annat sätt.

Jag minns hur vi berättade rasistiska vitsar på skolgården när jag var liten, jag har själv deltagit i hur många korkade saker som helst. Det var då det, nu vet jag bättre och då går jag inte runt och håller fast vid min rättighet att kalla saker och ting för sånt som jag lärde mig som liten nu när jag är vuxen och vet att det sårar människor.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

I’m chocolate, you’re vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World

Twenty Things Adopted Kids Wish Their Adoptive Parents Knew

Does Anybody Else Look Like Me?: A Parent’s Guide To Raising Multiracial Children

För varje dag som går dyker det upp fler artiklar som visar på hur barn blir utsatta för rasism i Finland, i vissa fall det som en del kallar för ”vardagsrasism”, i andra fall sånt som inte ens rasismförnekarna kan förneka är rasism som t.ex. våld. Här finns ett par såna artiklar (endast på finska):

Lapset kärsivät rasismista Suomessa: ”Valitettavan yleistä”

Teit sitten pennun ulkomaalaisen kanssa

Näkökulma: Lottovoitto on lunastettu

Gästkrönikan kan du läsa i sin helhet här: Tant Ninette

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 1)

Gästkrönika av Tant Ninette

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

•  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna.

•  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade. Att lära barnen att deras föräldrar står på deras sida oavsett vad som händer.

The Hidden Beauty!
VinothChandar / Foter / CC BY

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och att den kan ta sig flera olika uttryck. Men det är lika jobbigt för barn att bli utsatta för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/särbehandling (som t.ex. att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda — ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här som mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av någon anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism — det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, trauman och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

Det här är jag inte ensam om att tänka — det finns en stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från denna text:

I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dem. Newsflash — man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppkommer när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är. Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud, med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är den dom är.

Fortsätt och läs Del 2 här!

Gästkrönika av Tant Ninette