Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.

Sagan om pojken som var ogin 4

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som var ogin stod där i slottet, omgiven av sina likasinnade — inte från orten, men med en lika stark känsla av revanschbegär. De hade inte vunnit på idéer, utan på indignation. ‘Nu ska det bli ordning’, skrek de, som om samhället vore ett stökigt pojkrum med fel tapeter och för mycket mångfald.

Avtalet de fick igenom var inte skrivet — det var stuvat. Som en överkokt kompromiss där principer ersatts med paragrafer av moralpanik och punktlistor på vilka som borde få mindre liv. Det luktade inte politiskt — det stank auktoritet, instängd i konservburken ‘Nationell trygghet™️‘.

Pojken log. Här, i maktens sal, kunde han äntligen reglera verkligheten. Och inget sa ‘framgång’ som en regeringspost byggd på missnöje och megafonretorik. Nu var det deras tur att bestämma vad som var normalt — och vad som borde deporteras ur debatten.

Pojken som var ogin visste att det bara var början. De hade inte vunnit ett val – de hade vunnit rätten att riva. Ett samhälle skulle nu raseras med precision: värderingar krossas, rättigheter omförhandlas, normer omformas som vore de ett gäng gamla konservburkar med bäst före 1942.

Deras rike skulle inte bygga på gemenskap, utan på lydnad. Deras lagar skulle inte skydda, utan sortera. Deras privilegier var inte diskreta – de var högljudda, vädrade som fanor i vinden, skräddarsydda för dem som tyckte att frihet var okej så länge den såg ut som dem själva.

Det var inte en demokrati som de ville förvalta. Det var en berättelse de ville skriva om – helst utan kapitel om solidaritet, sexualitet och självbestämmande.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

PS: Använd din röst i september nästa år. Lyssna på Jörgen Astonson: Sluta rösta på idioter.

/C.S Berglöv

SD bryr sig bara om ditt ursprung

Gästinlägg av sd_skandalerna

I veckan har Sverigedemokraternas favoritprojekt kulturkanon blivit klar, vilket är ännu en av partiets tyvärr många vinster under de senaste åren. En av Sverigedemokraternas första motioner vid intåget i riksdagen 2010 handlade nämligen om just bildandet av en kulturkanon för att värna om det svenska kulturarvet. Ett flertal SD-politiker har yttrat sig positivt om projektet och är mycket nöjda över att svensk kultur äntligen får lite uppmärksamhet.

Projektet har dock lett till en större mängd både kritik och hyllningar från olika partier. Kritiken ledde till en debatt i SVT där Parisa Liljestrand (M), som var med och presenterade projektet, och Lawen Redar (S) fick diskutera kulturkanonen. Att just dessa två personer skulle få debattera det heliga svenska kulturarvet stack sig dock i ögonen hos en specifik SD-politiker.

SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud, som tidigare bl.a indirekt önskat livet ur Fredrik Reinfeldt under terrorattentatet i Bryssel 2023, skrev följande på sociala medier:

“Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt” (Källa: X)

Efter en större mängd kritik bl.a från ett flertal ministrar såsom Parisa Liljestrand, Johan Forsell och L-ledaren Simona Mohamsson, väljer Stegrud att försöka pudla sig ur situationen.

“Jag menade det jag skrev – att det är talande för vår samtid att det är två med invandrarbakgrund som debatterar svensk kultur. Ska Liljestrand ’inte få göra det?’. Jo varför skulle hon inte få det?” (Källa: X)

För Stegrud är det högst problematiskt att två personer med invandrarbakgrund vågar att diskutera och berätta för etniska svenskar vad som är rätt eller fel med vårt kulturarv. För Sverigedemokraterna är etnicitet och ursprung fortfarande det viktigaste, oavsett hur mycket partiet försöker omforma sin rasism till att handla om ett tappert motstånd mot mångkultur.

I slutändan handlar det ALLTID om etnicitet och blod.

Följ sd_skandalerna på Instagram: www.instagram.com/sd_skandalerna/

#sd_skandalerna

Sagan om pojken som var ogin 3

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

När de kom in i riksdagen bytte de fanor mot formulär, och testballonger blev lagförslag. Skulle Ahmed tvingas till folkmusiklektioner? Borde köttbullar få skyddad ursprungsbeteckning? Var det dags att kriminalisera hummus?

De fyras gäng hade inga svar, bara megafoner. Och i ekot från deras utspel dränktes nyanserna, komplexiteten, verkligheten. Allt som inte passade in i den förskönade berättelsen om ett Sverige som aldrig funnits — men som de nu krävde tillbaka, på bekostnad av alla andra. Historieböckerna var nästa offer. Inga avvikare i pastell, tack.”

Pojken som var ogin älskade kvinnor så mycket att han satte dem högt – helst utom räckhåll. Det var inte misogyni, sa han, bara biologi. Alla som inte var som honom var ‘onaturliga’, vilket han tydligt förklarade med diagram från 1853.

Pojken som var ogin visste allt om kärlek — så länge den följde manualen han klottrade på insidan av sin egen osäkerhet. någon gång mellan puberteten och partimötet. När folk började älska utan att först fråga honom om kön, roll och reproduktionsplanering, blev han nervös.

Andras sexualitet störde ordningen. Inte för att den var skadlig, utan för att den inte gick att stämpla med ‘godkänd enligt tradition’. Han började tala om moral, om biologi, om ansvar — som om friheten att älska någon annan krävde tillstånd från just honom.

Att människor kysser fel, känner fel, lever fel – det blev ett hot mot nationens kärnvärden. Och ju mer han försökte tygla det, desto mer påminde det honom om att han varken kunde kontrollera begär eller förstå glädje som inte var hans egen. Det var inte hat, sa han. Bara en försiktig önskan att alla skulle sluta vara så förbannat fria.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som var ogin 2

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som var ogin fick nya ogina vänner på gymnasiet. De fann varandra i tysthet — som om en särskild sorts själ kände igen sin spegel i en annan. De satt ofta tillsammans i hörnen av klassrummet, med böcker vars pärmar bar gamla riksvapen och kartor över imperiet som sedan länge fallit.

De talade lågmält men intensivt, om dagar då folk visste sin plats, om marscher och minnesmärken, om ordning. Deras blickar sökte inte samtal — bara samtycke. Det var viljans triumf de sökte — djupt inombords, i deras stukade bröst. Inga fanor vajade. Inga tal hölls. Det var tyst — men tungt. De bar sina drömmar som gamla medaljer, nött i kanten, men fortfarande skinande i skuggan. Det var inte hopp de närde, utan en övertygelse: att världen hade svikit, och att de, om än få, visste bättre.

Pojken som var ogin blev än mer så när han nådde universitetet. Här fanns fler som han — om inte mer radikala. De samlades i tysta grupper, inte i protest utan i övertygelse. Deras samtal kretsade kring begrepp som andra undvek, och böcker som sedan länge låg på historiens förbjudna hyllor. En av dem sägs ha burit Mein Kampf i bakfickan — inte som läsning, utan som identitet. Det var här, bland tegelväggar och bomberjackor, som pojken fann dem han kallade de viktiga. En från Tyskland, med blick som is och röst som stål, och en annan från Blekinges skogar — tyst, vaksam, med fingrar som trummade mot idéer.

Pojken som var ogin bildade de fyras gäng. En kvartett i missnöjets moll, förenade av en vision: ett Sverige där allt var bättre förr — innan folk slutade vara blonda och började ställa frågor. Med lögner som drivmedel och svek som språk drev de fram, megafoner stora nog att överrösta både fakta och folkbildning.

/C.S Berglöv

Symbiosen mellan nyliberalism och fascism (SD)

Gästkrönika av C.S Berglöv

Det är SD-regeringens politik – i snart tre år – som har lett oss hit. Det är inte slump, inte tillfälligheter, utan en konsekvent nedmontering av det gemensamma. En politik som först urholkar välfärden, och sedan kräver att vissa ska kvalificera sig för det som redan håller på att försvinna.


Man säger att invandrare måste bevisa sin plats. Att trygghet ska villkoras. Att välfärd inte är för alla – bara för dem som redan står innanför. Det är inte omsorg. Det är gränsdragning. Ett medvetet byggande av ett ”vi och dom”-samhälle, där människovärdet mäts i anpassning, lojalitet och tystnad.

Samtidigt plundras det som en gång var vårt. Riskkapitalister tömmer skolor, vårdcentraler och äldreboenden på resurser. Det som skulle vara trygghet har blivit affärsmodeller. Och medan pengarna försvinner ut ur systemet, står politiker och pratar om ”ansvar”, ”krav” och ”effektivitet” – som om det vore omsorgens språk.

Men det är inte ansvar. Det är rovdrift. Det är ett system som först skär ned, sen ställer villkor, och till sist skyller på dem som redan står längst bort från makten.

Man säger att välfärden måste bli ”hållbar”, men det är inte hållbarhet när människor lämnas utan stöd. Det är inte hållbart när tryggheten blir ett privilegium. Det är inte hållbart när vi börjar mäta människovärde i arbetsinsats, språktest och hur väl man fogar sig.

Jag har sett det här förut. Retoriken är knappast ny. Bakom siffrorna och presskonferenserna finns samma gamla idé: att vissa människor är mer värda än andra.

Och jag vägrar acceptera det.

Det här handlar inte bara om invandring. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara. Om vi vill bygga murar eller broar. Om vi vill se på varandra som medmänniskor eller som problem att hantera.

Jag skriver inte för att provocera. Jag skriver för att det brinner. Och för att de som står utanför får höra att de måste klättra högre, snabbare, tystare – bara för att få vara med.

Det är dags att säga ifrån.

Om inte igår utan idag.

/C.S Berglöv

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor

Sagan om pojken som var ogin 1

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en liten ogin pojke. Gladlynt, som tagen ur en Edvard Persson-film. Han vinkade till förbipasserande, kepsen på sned — ett barn av skånsk sol och sommardoft.

Men det ingen såg, inte till en början, var hur mörkret långsamt sänkte sig omkring honom. Han trivdes där — i den kalla, dunkla källaren där vinden aldrig nådde och ljuset stannade vid dörren.

Han sa att han såg klart i skuggorna. Som om mörkret viskade till honom på ett språk bara han förstod. De andra barnen såg ingenting. De rörde vid det han rört vid, lekte med det han lekt med — ovetandes om att varje yta bar ett svärtat spår. Han såg det. Och det gjorde honom nöjd.

Pojken som var ogin älskade skolan. Inte för kunskapen — utan för möjligheten att spela kamrater mot varandra. Han trivdes i triangeldramat av viskningar och antydningar, där vänskap var ett spelbräde och reglerna skrivna av honom själv. De som han inte kom åt med list – de hade han redan på sin svarta lista. Ett litet häfte, mentalt eller verkligt, där namn ristades in under rubriken: ”De ska få tillbaka.” Oförrätter som aldrig varit några — men i hans värld var hämnd en rättighet.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som visste fast han inte visste 4

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som visste allt men inte visste, hade halsstarrigt deklarerat att nu måste hårda tag genomföras plus en massa nya krav. De nya svenskarna måste prestera bättre även om de gjorde det redan – de måste bli mycket bättre. Hans chef påstod att passet inte bara var en resehandling. Det borde betyda att de var sanna patrioter. Ett svenskt pass, sa han, borde bära med sig en känslomässig garantiförklaring, en lojalitetsindikator och helst också en bild på innehavaren med ett litet svenskt flaggfilter över ansiktet. I en promemoria föreslogs att varje passansökan skulle kompletteras med en medborgarskapsuppvisning: ett slags folkhemsprov, där man bedömdes i tacksamhet, tystnad och förståelse för flertalet. Pojken antecknade inget. Han visste redan att detta var början på något de kallade framtid – men som mest liknade en noga utformad cirkelgång.

När pojken som visste allt men inte visste, äntligen fick statsrådsposten han hade önskat sig hela tiden, så kom katastrofen. Han hade i sitt första beslut bannlyst extremism – i allmän mening. Men han glömde skriva ut vilka sorters extremism han menade: islamistisk, kommunistisk, socialistisk, darwinistisk, och filantropisk. Det sipprade ut som sirap; en kletig massa om att hans son var aktiv i en klubb. Men inte vilken klubb som helst, utan medlemmar som förnekat att förintelsen ägt rum, bland annat. Men journalisterna var tysta som möss. De smög runt storyn som om den vore ett sovande lejon, och valde att fokusera på vädret i stället. Högerfolket som tidigare varit beredda att sätta trettonåringar i fängelse våndades nu över att en snart myndig person hängdes ut. Det sades i studio efter studio att “familjen måste få vara ifred”, att “ungdomar söker sig till olika miljöer” och att “man kan inte döma ett barn efter dess klubbval”. Samma röster hade året innan föreslagit att ungdomsbrott borde besvaras med fängelse med vatten och bröd. Det var nu en stor skillnad, enligt dem

Nu stod pojken som visste allt men inte visste. Nu visste han inte och hade inte ens köpt en toblerone.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som visste fast han inte visste 3

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Detta underbarn måste få en viktig post inom regeringen. Det sade inte statsministern utan han skrek till så det ekade i Rosenbad. Ljudet studsade mellan säkerhetsdörrar och kaffemaskiner, letade sig in i kanslirådets Excel-blad och fick flera utnämningsprotokoll att bläddras om. Ett porträtt av en tidigare statsminister föll snett av ren respekt.

En plats i Statsrådsberedningen beredes till pojken som visste allt men inte visste, med en sådan hastighet att ingen hann fråga vem som föreslog det. Dokumentet var redan stämplat när det skrevs. Han placerades i ett rum där gardinerna styrdes av algoritm, och där varje kaffekopp loggades i en framtidsprognos. Ingen förväntade sig svar av honom – bara riktning. Sedan blev han verksam inom partiet för att ta fram ett nytt elegant nyliberalt program. Det kallades inte så från början, naturligtvis. Först kallades det ”framsynt balans”, sedan ”kvalificerad justering”, till slut ”Krav, krav och åter krav”. Programmet innehöll inget konkret, bara idéer med god hygien och policyer som doftade affärsplan. Det föreslog att regler skulle skrivas på glansigt papper, och att medborgare skulle bli entreprenörer i sitt känsloliv. Pojken antecknade förstås inte en rad – han visste ju redan vad som stod.

Till sist, stod pojken som visste allt men inte visste, vid sina drömmars mål. Det var lyckan att bli statsråd men tyvärr fick han ett skittråkigt departement att basa över. Bistånd och boring handel. Inget ställe att visa upp musklerna eller hårda tag, till pojkens stora besvikelser.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som visste fast han inte visste 2

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

När pojken som visste allt men inte visste, muckade hade han betyg 10–10–10. Nu väntade universitet på honom som den efterlängtade briljanta kommande eleven. Redan första veckan började han anteckna brister i kurslitteraturen, inte av trots – bara för att han visste. Lektorerna höll föreläsningar om metod, medan han skrev marginalkommentarer om epistemologisk förvirring. En professor i statsvetenskap kallade hans PM för ”obegripligt imponerande” och frågade om han möjligtvis undervisade någonstans. På seminarierna svarade han på frågor innan de ställdes. I biblioteket lade han böcker tillbaka i hyllan enligt ett mer logiskt system än Dewey, och efter ett tag började andra studenter följa hans ordning.

Redan innan hade pojken som visste allt men inte visste, gått med i ett parti; det var till en början en frihetlig att låta kapitalismen härja fritt och lösa alla problem. Men senare tog de en allt mörkare väg. Partiet började ställa krav. Inte höga krav, utan exakta. Medborgaren skulle vara produktiv, men inte kreativ. Tacksam, men inte frågande. Tillgänglig, men bara vid behov.

När pojken som visste allt men inte visste, var klar med studierna – självklart med de bästa betygen i hela Sverige, det ryktades om hela världen. Universitetet skickade hans examensbevis med kurir, i ett kuvert som lät när det öppnades. En professor log nervöst och sa att pojkens studieinsats egentligen borde klassas som ett forskningsinstitut. Departementen började höra av sig. Först försiktigt, sedan desperat. De ville veta vad han visste – men inte riktigt hur, och absolut inte varför.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som visste fast han inte visste 1

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en pojke som visste fast han inte visste. Hans ögon såg sådant som ingen annan reagerade på – som när vuxna sa ”så har vi alltid gjort” och han ändå märkte att det blev fel varje gång. Redan i vaggan rynkade han pannan åt kommatecken i regler han aldrig hade läst. Han visste mer än andra spädbarn, det sa de i alla fall på BVC. ”Exceptionell observationsförmåga,” sa de, och gav honom ett klistermärke med en uggla på. Fast han kunde inte säga något än – han visste ju bara.

När han var nio år gammal blev han den bästa ordningsmannen i världen. Det fanns inget suddigum som låg snett eller någon pennvässare som trilskades under hans befäl. Lärarna sa att han höll klassrummet i schack bättre än vikarieplaneringen. Han skrev rapporter på linjerat papper om stök vid limflaskan, och bifogade dem med diskret ton men fast hand. Pojken visste allt.

Innan universitet skulle pojken som visste fast han inte visste, göra sin militärtjänstgöring. Om det fanns en i hela världen som var militärisk innan – så var det han. Till och med fälthaubitsarna stod i givakt första dagen när han anlände till regementet. Han kontrollerade skjutbanans rutiner innan någon hunnit ge honom en uniform. När regementschefen höll introduktionstal antecknade han förbättringsförslag med blyertspenna och delade ut dem i tyst protest.

Övningsledaren bad pojken som visste allt men inte visste, att ”ta ett steg tillbaka och vara lite rekryt”, men han marscherade enligt en gammal fältmanual från 1954 – eftersom han visste att den var bättre. Vid kvällens högtidliga invigning av potatislådan föreslog han ett nytt logistikflöde. Matsalsstaben applåderade. Senare fick han ansvar för att omorganisera torkrummet, vilket blev känt som “projekt torrt effektivt”.

/C.S Berglöv