Etikettarkiv: språkbruk

Skillnaden på nazism och nationalsocialism

På sociala medier stöter man ofta på människor som hävdar att nazism inte är det samma som nationalsocialism.

Denna övertygelse kan grunda sig i nazisternas, eller nationalsocialisternas,  ovilja att kalla sig själva ”nazister”, eftersom det anses stigmatiserat.

NMR:s hemsida kan vi läsa följande:

Begreppet ”nazist” (tillsammans med ”nazism”) är ett nesligt politiskt epitet som uppfanns under 1920-talet av Konrad Heiden som propaganda mot NSDAP och nationalsocialismen. Heiden var en judisk journalist och medlem av det socialdemokratiska partiet (SDP, ett konkurrerande parti). Termen är en variant av smeknamnet för medlemmar av SDP som vid den aktuella tidpunkten brukade kallas Sozi (förkortning av Sozialisten), vilket är en motsvarighet till det svenska begreppet sosse. Nazist-begreppet var också en politisk nidvits, baserad på det österrikisk-bayerska slangordet för ”tok” eller ”lantis”, som härrör från ett i regionen vanligt namn, Ignatz. En svensk motsvarighet idag kanske skulle kunna vara Pellejöns.

”Nazism” är en förkortning av ”nationalsocialism”, oavsett vad nazisterna, förlåt nationalsocialisterna, själva tycker om det. En orsak till att nazister hellre kallar sig nationalsocialister, och hävdar att det finns stora skillnader, kan vara att vi icke-nazister ofta väljer att säga ”nazist”. Ganska logiskt då det är kortare, och enklare att uttala.

namnlos
Skärmdump från Twitter 140622

Är användandet av det mindre stigmatiserade, och i historisk kontext vackrare, ordet ”nationalsocialism” en metod att rekrytera nya anhängare?

Det finns ingen skillnad på nazism och nationalsocialism. Det är lite som att blanda päron med päron.

Källor:

Nationalencyklopedin

Encyclopaedia Britannica

Forum för levande historia

Jimmie, det är mig dom kallar jävla pucko!

Jimmie Åkesson.

Jag tänker inte nämna ett ord om rasism och nazism eller någonting som på något vis berör dessa områden.

Jag tänker prata direkt till dig som människa och hur konstigt det än kan låta hoppas jag att det når fram.

Varför gömmer du dig Jimmie Åkesson?

Varför tiger du och är tyst varje gång det parti du representerar begår grova övertramp?

Varför vill inte du ta något ansvar för vad ledande företrädare i ditt parti gång efter gång gör sig skyldiga till?

Jag har följt dig länge Jimmie Åkesson, mycket länge och jag kan inte förstå varför du inte förstår vad som händer när du och dina polare med er hatretorik faktiskt triggar människor till att dödshota människor som inte tycker som du.

Jag förstår det. Lilla obetydliga enkla jag med min asperger och ADHD förstår vad som händer när man gör så, varför förstår inte du det Jimmie Åkesson?

Du är partiledare, du har garanterat en mycket högre intelligenskvot än vad jag har. Jag kan tala om för dig vad min är, jag ligger långt ner på den nedre halvan av vad som betecknas som normalbegåvad.

Jag har sett och upplevt livets baksida, jag har tillbringat halva min barndom på ett barnhem, jag har utsatts för mobbning för att jag är annorlunda. Precis det som ni grundar all er ideologi på. För det handlar inte bara om er invandringskritiska politik utan vad den faktiskt innebär, att alla som inte tillhör din världsbild av den ofelbara, perfekta människan inte passar in.

Nej det handlar inte bara om människor med annan hudfärg, kultur eller religion utan alla som faktiskt inte tillhör den begåvade, välbeställda eliten. Är det inte så Jimmie Åkesson?

Du säger dig tillhöra och företräda den lilla människan, men jag som är ute i debattgrupper bemöter dina polares hat, jag ser den verklighet din politik för med sig, det är såna som mig dom kallar för jävla pucko Jimmie Åkesson.

Så nu är det inte Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller någon annan partiledare du ska svara inför. Nu är det mig du ska svara inför. Nu kan du inte spela ett mobbat offer längre för det är jag som är det du Jimmie Åkesson och dina svanskompisar kallar för ett jävla pucko! Men jag vet att du som alltid kommer att hålla dig undan, du kommer att fortsätta tiga och inte ta något som helst ansvar. Det är så du är.

/Thomas Eriksson ”S-märkt” samhällsdebattör
14859516_10207263396975266_1310349943_o

 

 

 

 

 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Paneldebatt om n-ordet på Bokmässan utan afrosvenskar i panelen

Krönika av Fatou Darboe – tidigare publicerad på Afropé. Om ett seminarium på Bokmässan där debattens fokus är så skevt att man bekymrar sig mer om konsekvenserna för den som använder ordet än den ordet används om. /Motargument Redaktionen

Seminarium på bokmässan. Samtalet utgick från frågeställningen: ”Får man lov att använda n-ordet?”

Utgångspunkten för samtalet var översättning och de utmaningar det är att översätta böcker från till exempel 1800-talet där n-ordet används. Det problematiska med seminariet på Bokmässan är att man valde att föra samtalet utan de som själva drabbas av n-ordet. Ja, du läste rätt, panelen saknade afrosvenska deltagare.

nordet
Höger: Boel Unnerstad (stående man som inte deltog i samtalet) Mitten: Patrik Lundberg Näst längst till vänster: Olle Wilöf. Längst till vänster: Helén Enqvist

Lördagen den 24 september 2016 och Bokmässan pågår för fullt i Göteborg. Sveriges litteraturelit anses vara på plats. På litteraturscenen arrangerar Författarcentrum och Sveriges Författarförbund ett samtal där frågeställningen är: Får man lov att använda n-ordet?

I panelen förväntar sig de flesta få se berörda personer av n-ordet representerade. Så var dock inte fallet. I panelen kunde följande personer ses: Helén Enqvist, Patrik Lundberg, Boel Unnerstad och Olle Wilöf.

Afropé har fått ta del av ljudinspelningar från seminariet där det tydligt framgår att paneldeltagare dessutom uttalar n-ordet i sin helhet vid upprepade tillfällen!

Vid ett tillfälle uttrycker sig en paneldeltagare på ett sätt som uppenbarligen visar att hon även tar sig tolkningsföreträde i debatten. Så här uttrycker hon sig:

”Och idag tycker vi naturligtvis att det är självklart att undvika rasistiska ord som kan såra andra. Men ändå tycker jag is…, asså… det är nån sorts ängslighet också som får personer i nån sorts ansvarsställning att gripa in, även i sammanhang där inget uppsåt har funnits…”

Patrik Lundberg ska enligt uppgifter till Afropé ha ifrågasatt panelens sammansättning och menade att det var symtomatiskt att det saknades representanter för de som drabbas av ordet.

Afropé har varit i kontakt med en av de personer som fanns på plats under ungefär halva panelsamtalet. Så här upplevde hen den delen:

”Årets Bokmässa har tema yttrandefrihet, Nya tider har upplåtits monterplats och utanför delar nazister från Nordiska motståndsrörelsen ut rasistiska flyers. Under lördagen kunde man se fyra panelister, ingen av dem afrikansvensk, inför en i huvudsak vit publik, samtala kring huruvida man får lov att använda sig av n-ordet eller inte. Både rubriken på samtalet och panelens sammansättning är symtomatiskt för den här typen av diskussion: man vill egentligen inte tala om konsekvenserna av att använda rasistiska ord för den som drabbas av dem, utan om den utsatthet man kan uppleva som uttalare och användare av ordet. Fokus, med andra ord, är fullkomligt skevt.” 

Panelen: Samtalsledare var Boel Unnerstad, översättare, sedan var det Helén Enqvist, förläggare, Patrik Lundberg, författare och journalist var också en av paneldeltagarna, samt Olle Wilöf, journalistförbundets upphovsrättsjurist. 

HÄR kan du finna Bokmässans programpunkt om n-ordet.

Fatou Darboe
Fatou Darboe – Afropé

Myt: ”sverigevänliga” sanningar

Hos svensken finns ett ständigt närvarande och uttalat behov av att påpeka att det genuint ”svenska” håller på att bortrationaliseras av den s k ”PK-eliten”. Att gamla traditioner, företeelser och språkbruk sakta men säkert upplevs bli bortsorterade tillskrivs alltid ”massinvandringen” och ”islamiseringen”.

Myterna som florerar är, i de allra flesta fall, enkla att bena ut och förklara, eller avskriva som rena lögner. Motargument knäcker här och nu en del av de myter som florerar, såväl på nätet som i verkligheten.

I samhället, i hemmens lugna vrår – nåja, lite upprört är det kanske ändå – och på sociala medier och bloggar sprids myterna. Myterna får liv och kraft genom att de uttalas om och om igen. De bidrar till att stärka ilskan hos kränkta, lurade svenskar. Några av myterna är säsongsbetonade, andra är ständigt levande.

1380749_555286267877557_2051923880_n

  • ”De senaste åren har vi klippt bort figurer ur Kalle Anka”. Det stämmer att några av nidbilderna (två sekvenser – tre figurer: den svarta och den vita dockan samt den judiske mannen som dansar kosackdans i paraden – båda sekvenserna är från ”I jultomtens verkstad”) i vårt omhuldade ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” har klippts bort. Vem är det som har klippt i filmerna? Just det, det är inte Sverige, eller SVT, utan det är Disney som har klippt. Varför har det klippts i filmerna? Eftersom vissa av karaktärerna skapades i en svunnen tid, då rasismen och det stereotypa var en del av gängse uppfattning. Tiderna förändras, vare sig vi vill det eller inte. Myten är delvis sann, och kan förklaras.
  • ”De senaste åren har vi plockat bort Tintin från Kulturhusets bokhyllor”. Kulturhuset i Stockholm backade senare under dagen och valde att inte plocka bort seriealbumet ”Tintin i Kongo” från hyllorna. Händelsen har kommit att rubriceras som #Tintingate. Tintin-albumen finns kvar på TioTretton och Serieteket, och har aldrig funnits på Rum för Barn. Anledningen till myten kvarstod alltså bara några timmar, innan beslutet ändrades. Myten är alltså en ren lögn.
  • ”De senaste åren har vi slutat fira jul i kyrkan”. Firar vi jul i kyrkan? Ja, vissa går till kyrkan under jul för att delta i julbön, midnattsmässa och julotta. Enligt Svenska kyrkan finns dessa traditioner kvar. Myten är alltså en ren lögn.
  • ”De senaste åren har vi förbjudit pepparkaksgubben i lussetågen”. Händelsen i Laxå där en pojke ”förbjöds” att vara pepparkaksgubbe bygger på missförstånd och misstolkning. Det finns inga nationella riktlinjer beträffande pepparkaksgubbens vara eller icke vara i luciatågen på skolor i Sverige. Myten är alltså falsk.
  • ”De senaste åren har vi bannlyst nationalsången på skolavslutningar”. Denna myten har Motargument tidigare knäckt i en debattartikel på Expressen. Myten är alltså falsk, eftersom nationalsången aldrig varit kutym vid skolavslutningar.
  • ”De senaste åren har vi låtit en glass vid namn Nogger Black skapa hysteri”. Det uppstod debatt när glassen lanserades. Men vad var den egentliga orsaken till debatten? Det var inte ordet ”black” som var det kontroversiella, utan hur namnet ”Nogger” (sammansatt med ordet ”black”) i lanseringen med lätthet kunde associeras med de rasistiska uttrycken ”nigger” och ”neger”. Jämför med lanseringen av ”Marabou Black” (som inte skapade hysteri). Myten stämmer, men behöver redas ut för att förstå anledningen till debatten: det handlar inte om ”svart” eller ”vit”.
  • ”De senaste åren har vi designat om Fazers klassiska lakrits”. Denna myt kan slås samman med Fazers nidbild av asiater på Kinapuff-påsarna. Vad som menas med ”vi” är intressant. I detta fall är det Fazer som valt att ändra utseendet på godispåsarna, eftersom de anses vara stereotypa i sin utformning. Godiset är det samma, förpackningen är förändrad. Liksom med nidbilderna i Disney är förändringen ett bevis på att vi blir alltmer medvetna om att rasismen inte ska få ta samma plats som den fick göra förr i tiden. Myten stämmer, men är en naturlig följd av hur människosynen ständigt förändras.
  • ”De senaste åren har vi döpt om negerbollen till chokladboll”. Faktum är att namnet på bakverket har kallats ”negerboll” under en begränsad tid, och är att betrakta som ett slangord, som blivit gängse. Mer om det kan vi läsa här. Sen är det ju så att ingen förbjuder någon att säga ”negerboll”, men att säga det och tro att man ska förbli oemotsagd är naivt. Myten stämmer knappast, med utgångspunkt i att ordet aldrig har varit allenarådande.

Det vi glömmer bort i sammanhanget när vi väljer att sprida främlingsfientliga myter är att kolla sanningshalten i påståendet, att finna en logisk förklaring i myten och att fundera över hur människosyn och språkbruk förändras över tid. Att utmåla sig som offer då man väljer att anamma och sprida myterna är inget annat än ansatser till att skuldbelägga invandrare och/eller den s k ”PK-maffian”.

Vi kan konstatera att myten om den svenska kränktheten är sann och ständigt närvarande.

 Lästips:

”Det har ju alltid hetat så!”

Neger(?)bollens dag

I pepparkaksdebattens kölvatten

Det där med strukturer och generaliseringar

Generaliseringar och dess konsekvenser

Det går sällan en dag utan att vi gör det. Alla gör det. Vi alla verkar ha någon form av ständigt närvarande behov av att göra det. Med rätta har ordet en negativ klang, och vi vill inte bli anklagade för att göra det. Men ändå gör vi det.

Det vi gör är att generalisera. Vi generaliserar av vana, för att förenkla och, framför allt, vi gör det utifrån våra fördomar.

Att generalisera innebär att vi drar slutsatser om en företeelse eller en grupp människor utifrån vad vi har lärt oss och vad vi tror, tycker eller tänker om just denna företeelse eller grupp av människor. Framför allt ger vi oss själva mandat att dra slutsatser utifrån enstaka fall. Ibland är generalisering av godo, då det kan fungera som ett ”kitt” mellan människor. Vi tycker att vi förstår varandra och får, på så sätt en potentiellt bättre grund för att knyta relationer till varandra. ”Har du också tänkt på det?” eller ”jag håller med dig helt och hållet” är uttryck som bekräftar våra generaliseringar sinsemellan.

En del generaliseringar vi svänger oss med har egentligen ingen betydelse och påverkar egentligen inte något, eller någon heller för den delen. Exempel på sådana generaliseringar, som jag vill lägga i facket harmlösheter, är då vi uttrycker oss om vädret. ”De svenska somrarna är alltid kalla och regniga” är en populär klyscha. Andra exempel är t ex ”Tyskland spelar tråkig fotboll”,  eller ”lamm smakar kofta”. Visst bygger dessa uttryck på fördomar och vi säger dessa saker av gammal vana och för att vi inbillar oss att de stämmer överens med verkligheten. Det kan hända att de inte stämmer eller att de stämmer ibland, eller till viss del. Men de fungerar som en gemensam, kollektiv, grund för att vi ska känna gemenskap och för att kunna bekräfta varandra.Deutsche_Fußballnationalmannschaft_2011-06-03_(01)Då vi kommer till generaliseringar om andra människor, och kanske framför allt grupper av människor, börjar det bli både problematiskt och farligt. Genom att dra allmänna slutsatser utifrån enstaka företeelser eller enstaka människor, är vi varken logiska eller ger uttryck för en god människosyn. Då vi uttrycker oss svepande om människor, oavsett vilken relationen till människan, eller människorna, vi har så begår vi ett generalfel: vi blundar för individen och tillskriver denne egenskaper och förmågor som denne, troligtvis, inte har. Jag ska ge några exempel som är värda att tänka till om.

”Svenskar är kalla och tråkiga”. Visst gör det ont att höra? Är vi ”kalla och tråkiga”? Är det så att fler svenskar än, t ex, danskar är ”kalla och tråkiga”? Vad innebär det att vara ”kall och tråkig”? Detta är en generalisering byggd på fördomar om hur svensken anses vara. Den pekar ut svenskar på ett negativt sätt och den är ett exempel på en vanlig generalisering. Att fler väljer att ge uttryck för dessa egenskaper hos svenskar innebär inte att det är en korrekt iakttagelse. Svenskar är inget kollektiv där alla har likadana personligheter, och det är därför denna generalisering faller.

Det finns än allvarligare generaliseringar som bygger på främlingsfientliga fördomar om andra. Ett vedertaget exempel är ”alla zigenare är tjuvar”. Stämmer detta? Naturligtvis inte. Liksom för resten av mänskligheten är majoriteten av romer inte tjuvar. Ett annat exempel är ”alla som röstar på SD är rasister”. Alla som röstar på SD är inte rasister. I det första fallet, om romers tjuvaktighet, finns statistik att tillgå. Statistik som motsäger fördomen. I det andra fallet, om SD-sympatisörers eventuella rasism, finns inget att gå på. Men jag anser att det fel att utgå ifrån att de är rasister.

En annan fördom är att ”människor med Downs syndrom är alltid glada”. Forskning visar att detta är en myt, människor med Downs syndrom besitter samma känsloregister som alla människor. Fördomarna och generaliseringarna använder vi som vapen för att stärka den egna åsikten, och det kollektiv vi väljer att sortera in oss i.

Det finns en seglivad myt om att ”homosexuella flyttar in till storstäderna, eftersom chansen att träffa en partner är större där än i en småstad”. Det finns inget som styrker att homosexuella, i större utsträckning än heterosexuella, väljer att flytta till stan. Anledningarna, och antalet, är desamma oavsett sexuell läggning.

Vi spinner vidare på den inslagna vägen. Andra problematiska och farliga formuleringar vi svänger oss med är myter om muslimer, som ”muslimer stödjer IS” och ”muslimska män slår sina fruar” eller alla oändliga myter och fördomar om judar, t ex att ”alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza” eller ”judar vill ta över världen och styra över media och världsekonomin”. Ingen av dessa myter stämmer: majoriteten av muslimer stödjer inte IS (majoriteten fördömer IS), en bråkdel av muslimska män slår sina fruar (tips från coachen: mäns våld mot kvinnor existerar bland oss alla) och judar vill inte ta över världen eller styra över varken media eller världsekonomin. Fördomar och myter om muslimer och judar, i större sammanhang är, allt som oftast, konspirationsteorier.

frat5n-2-webVad är orsaken till att vi har ett ständigt behov av att generalisera och kategoriskt tillskriva en företeelse eller en grupp människor egenskaper och förmågor? Jag har redan varit inne på tillfredsställelsen i att tycka lika, att vi har en tydlig överenskommelse om att ”Tyskland spelar tråkig fotboll”. Det för oss samman, det är ett ”kitt” och vi stärker relationerna till människor i vår närhet.

De mer problematiska generaliseringarna om människor, eller grupper av människor, är svårare att förstå sig på. Samma behov som i nyss nämnda ”harmlösa” generaliseringar tillfredsställs också då vi väljer att påklistra andra människor egenskaper, eller förmågor, utifrån enstaka fall. Uttrycket ”muslimska män slår sina fruar” är en obehaglig slutsats som fördömer och misskrediterar en väldig massa människor. Det hade varit mer korrekt att säga att ”mäns våld mot kvinnor är ett ständigt problem”, eftersom fenomenet mansvåld, tyvärr, är en del av samhället.

Vi är alla olika. Att vi är svenskar, romer, SD:are, har Downs syndrom, är homosexuella, judar eller muslimer innebär inte, per automatik, att vi är likadana som andra som också utgör en del av  samma grupp. Vi är individer.

Fördomar och myter är nödvändiga ingredienser i vårt behov av kollektivt generaliserande. När fördomarna och myterna grundar sig i rädsla och/eller hat mot det, eller de, som uppfattas som avvikande, och används i syfte att stigmatisera, att peka på olikheter och att framställa vissa som sämre, mindre värda eller mer kriminella än andra, det är då vi har halkat in på fel kurs. Det är då vi lägger ytterligare ett vedträ på intoleransens brasa. Vi har alla, individuellt och kollektivt, ett ansvar i att släcka brasan.

Lästips:

Fördomar är felaktiga generaliseringar

Argumentationstips

Att kleta etikett på människor

Note to self: sluta säga "handikappad"!

De omoderna, kränkande benämningarna på människor försvinner alltmer ur vårt språk. Jag har tidigare skrivit om etniska markörer här på Motargument, och hur viktigt det är att dessa förändras. Också nedvärderande benämningar på homosexuella förekommer i minskande utsträckning. Det är en lång väg att gå, det är en ständigt pågående process att förändra människors attityder gentemot andra människor. Hur vi uttrycker oss om människor i vår omgivning speglar hur vi ser på varandra. Utopin är att vi uppnår ett språk där vi alla befinner oss på samma nivå. Det omoderna, kränkande, språkbruket delar in oss hierarkiskt efter, i grunden likvärdiga, egenskaper.

Det finns en minoritetsgrupp som halkat efter, nämligen människor med funktionsnedsättningar, även kallat funktionsvariationer och funktionsskillnader. Då en talar till, eller om, denna grupp är det fortfarande ”accepterat”, eller outtalat ”legitimt”, att använda sig av nedvärderande benämningar som är lika kränkande, och omoderna, som de jag nyss berörde. Nedsättande ord som ”handikappad” och ”handikapp”, med närliggande ord som ”förståndshandikappad” och ”multihandikappad”, är fortfarande frekvent använda, såväl i vardagliga sammanhang som av etablerade medier.

Namnlös
Sydsvenskan 150520.

Det händer, inte sällan, att jag skriver till större dagstidningar och ifrågasätter bruket av nedsättande benämningar i artiklar, på debattsidor och i krönikor. Jag brukar få svaret att de har ändrat, eller kommer att ändra, i texten. Fast då är ju skadan redan skedd. Den digitala utgåvan kan förvisso ändras genom en enkel uppdatering, men ett stort antal läsare har redan nåtts. Den fysiska utgåvan, däremot, är omöjlig att uppdatera.

I alternativ media, såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Dispatch International, är språkbruket förlegat, kränkande och omodernt. Detta gäller alla minoritetsgrupper. Argumentet för denna typ av media är att det ”har alltid hetat så” eller ”det heter ju så”. Men att kränkande språkbruk förekommer i etablerad media är allvarligt.

I etablerad media finns en ytterst noggrann policy som består i att inte använda nedsättande ord om människor som är del av minoritetsgrupper, utom just gruppen människor med funktionsvariationer. Det är som om att funktionsnedsatta ”glöms bort”, att man inte tänker på att inte heller den gruppen uppskattar att bli omtalade, eller omskrivna, med kränkande benämningar.

Krönika på Aftonbladet 150130
Aftonbladet 150130

På Dagens Nyheters webbsida får jag, i skrivande stund, 2948 träffar på ordet ”handikapp” och 972 träffar på ordet ”handikappad”. I första sökningen kan vi bortse från den del av träffarna där ordet används i sportsammanhang, men resultaten är, icke desto mindre, skrämmande. Som en jämförelse ger en sökning på Dagens Nyheters webbsida blott 481 träffar på ordet ”funktionsnedsättning”, och endast 20 träffar på ordet ”funktionsnedsatt”. Min vision är att de negativt laddade orden försvinner helt ur etablerad, och gärna alternativ, media. Så jag har många mail kvar att skicka…

I vardagen stöter jag ofta på människor som använder sig av orden ”handikappad”, ”handikapp” och ”förståndshandikappad”. Detta fenomen är långt vanligare än att människor slänger sig med nedsättande uttryck utifrån ursprung, etnicitet, sexuell läggning, kultur eller religion. Det är fortfarande allmänt ”accepterat” att använda dessa ord. Personligen reagerar jag instinktivt lika starkt på dessa ord som jag reagerar på andra kränkande tillmälen. Jag ser ingen skillnad. Människosynen är skev om man godkänner det ena, men inte det andra. Det är att vara inkonsekvent.

Jag påpekar alltid när människor slarvigt, eller medvetet, använder dessa begrepp. Oftast blir det inga större protester. Kanske är det inte lika laddat för sändaren, eller så finns det kanske inte lika mycket personligt egenvärde i att hålla fast vid det förlegade, och kränkande, begreppet. Vid närmare eftertanke är det ett ständigt nederlag att många utav oss använder oss av ord som ”förståndshandikappad”, ”efterbliven” och ”CP” för att skoja, eller för att påpeka att någon är dum, eller korkad. Det är aldrig OK.

Varför är de begrepp jag tagit upp i denna krönika kränkande? Varför ska vi sluta använda oss av ord som har funnits i vårt språk under lång tid? I en krönika skriver Damon Rose, redaktör på webbsidan ”Ouch!”:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

vi-är-alla-människorDet finns nyare, bättre och, framför allt inte kränkande, begrepp att tillgå. Det förlegade ”handikapp” ersätter vi med de moderna ”funktionsnedsättning” eller ”funktionsvariation”/”funktionsskillnad”. Det omoderna ”förståndshandikappad” byter vi ut mot mindre kränkande uttryck som ”person med utvecklingsstörning” eller ”person med kognitiv/intellektuell funktionsnedsättning”. Det finns en modernare variant av orden, ”funkis”, som några försöker införa i språket. Detta känns som en bra samlande benämning, som samtidigt kan skapa en gemensam, och icke-stigmatiserad, identitet hos människor med funktionsnedsättning. Det handlar om respekt, inklusion, acceptans och tanken om ”allas lika värde”, inte bara gentemot berörd minoritetsgrupp, utan också gentemot oss själva. Vi är alla olika, men vi har alla lika värde. Människor som inte har människosynen om ”allas lika värde”, utifrån funktionsvariationer, är funkofobiska.

Språket är föränderligt och det är viktigt att vi uppmärksammar, och anammar, denna förändring. Likaväl som vi undviker nedvärderande benämningar utifrån sexuell läggning eller ursprung ska vi, i konsekvensens namn, också undvika nedvärderande benämningar utifrån funktionsnedsättning. Det poppar ständigt upp nya begrepp, i ivern att eftersträva en känsla av att alla är lika värda. Att det tar tid innan begrepp ”sätter sig” och blir vedertagna är av underordnad betydelse. Det viktiga är att vi faktiskt vill göra ändring.

För att vi ska uppfattas, och uppfatta oss själva, som konsekventa i vår människosyn är det nödvändigt att vi uteslutande börjar använda oss av ord som ”funktionsvariation”, ”funktionsnedsättning” och ”funkis”. Det är hög tid att vi lägger de förlegade, exkluderande, och nedvärderande orden ”handikappad” och ”handikapp” i malpåse, precis som vi har gjort med andra benämningar vi finner kränkande. Förutsatt att vi värnar ”allas lika värde” och konsekvens.

"Det har ju alltid hetat så!"

Språk är föränderliga, levande och ständiga föremål för människors uppfinningsrikedom. Många ord har försvunnit, andra har blivit till. Det finns oändligt med benämningar på människor som vi använder, både om oss själva och om andra. Många av dessa benämningar är förlegade och kränkande. De har, allteftersom, ersatts med moderna ord som inte nedvärderar eller kränker. Icke desto mindre finns det många av oss som, av någon anledning, väljer att fortsätta bruka benämningar som är omoderna och kränkande.

Åsikterna går isär beträffande huruvida vi ska hålla fast vid gamla, s k ”riktiga” enligt förespråkarna, benämningar eller om vi bör utveckla språket. Det viktigaste är att vi kallar människor för vad de vill bli kallade. Problemet är inte att det kan bli missförstånd, då de flesta människor känner till både de omoderna, och de moderna, orden. Problemet är snarare att vi har svårt att tänka om, svårt att förändra vårt språkbruk. ”Det har ju alltid hetat så!” och ”jag säger zigenare, det heter ju så” är uttryck som återkommer för att försvara förlegat språkbruk.

Det man missar då man framför nyss nämnda ståndpunkter är att man inte har någon som helst tanke på hur mottagaren reagerar, hur denne känner sig. Mottagarens reaktion är sekundär, så länge man ger sig själv möjlighet att utnyttja sin ”rätt” att kalla människor, exempelvis, ”neger” eller ”lapp”. Kränkande ord utifrån etnicitet används av många ogenomtänkt, och egentligen utan ond avsikt, medan det finns en hel del som medvetet väljer att använda nedsättande benämningar på andra för att markera skillnader, hierarki och tillhörighet, eller för att ”det heter faktiskt så”.

6707773257_2b77c0cdb8Den största anledningen till att det ständigt utvecklas nya, alternativa, ord för att benämna människor på ett mindre kränkande, och modernare, sätt är att människorna själva inte vill bli omnämnda på ett visst sätt. Ordet har negativ klang eller är del av en negativ historisk kontext.

Då man vidhåller sin ”rätt” att kalla människor för saker de själva inte önskar, så vidhåller man samtidigt sin rätt att kränka andra människor. Att vidhålla sin rätt till att uttrycka sig rasistiskt – ja, det är rasistiskt –  bidrar till ständig stigmatisering av människor, och samtidigt får rasismen ytterligare bränsle. Att en liten klick av människor inom en specifik etnicitet väljer att själva benämna sig ”zigenare” eller ”neger” är inte ett godkännande för att andra ska göra det. Dessa människor är inte representativa eftersom de själva har ett behov av att markera skillnad, avstånd och tillhörighet. Således är detta inte ett  argument för att fortsätta uttrycka sig rasistiskt.

Etniska markörer

Ordet neger har använts i Sverige sedan 1680, men är idag ett ord med negativ historisk kontext, eftersom det, för många hänger ihop med slaveriet. Förvisso betyder latinets ”niger” svart, men ordet har via slaveriet och kränkningen ”nigger”, använt framför allt i USA, men har också förekommit i svenskt språkbruk, har sedermera betraktats som pejorativt. Alltsedan 1970-talet har andra benämningar börjat användas i Sverige, och de senaste 20 åren har ordet blivit mindre och mindre utbrett. Uttrycket har med tiden reviderats i SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och i den senaste utgåvan från 2015 kan man läsa att ordet ”neger” kan uppfattas som nedsättande.

Zigenare, som betyder ”de som inte rör” (grekiskans atsinganos), eftersom romer förr inte hälsade med handslag utan med händerna ihop, är ytterligare ett ord vars vara eller inte vara ständigt debatteras. Ordet ”zigenare” existerar inte på romani, och är därför egentligen inte ett alternativ för romerna själva att använda. Att romer historiskt sett har valt att kalla sig själva ”zigenare” beror på att det är så det har hetat på svenska, men inte på romani: när en rom talat svenska har det naturligt blivit att man använt ordet ”zigenare”. Ordet rom, som betyder människa, är romernas namn på sig själva. Det faller sig ganska naturligt att man då vill bli kallad rom. Idag används, nästan uteslutande, ordet rom i media.

Samer har historiskt sett blivit benämnda ”lappar”. Ordet lapp finns inte i det samiska språket och samer idag vill inte bli kallade ”lappar”. Ordet härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.

Omodernt, kränkande                                                     Modernt, icke-kränkande

”Neger”                                                                                  ”Svart” (”icke-vit”)

”Zigenare”                                                                             ”Rom”

”Lapp”                                                                                    ”Same”

Det finns naturligtvis en oändlighet av rasistiska och kränkande uttryck som utbyts mellan människor världen över. Dessa är de jag har valt ut och behandlat, eftersom de har relevans för det svenska samhället. Med det förringar jag inte andra uttryck som har liknande negativa kontext, och är lika kränkande, som de jag nämnt. Med lyhördhet och sunt förnuft kan vi ganska enkelt förstå och lära oss vad som är OK och vad som inte är det.

Vi har ett aktivt val, först och främst: är det nödvändigt att, i given situation, etikettera utifrån etnicitet, eller kan det vara så att det räcker att etikettera med namn, kön eller något annat som uppfattas som mer neutralt? Efter att vi har frågat oss detta, och kommit till slutsatsen att det är oundvikligt, kommer nästa fråga: vilken benämning känns bäst att använda? Den som, förmodligen, kränker eller den som inte gör det?

I allra flesta fall är inte en etikettering utifrån etnicitet nödvändig, vilket i sin tur gör att ordvalet inte längre är ett dilemma. Vare sig vi vill det eller inte, så är ordvalet en spegling av vår människosyn. Att markera att en människa är rom, eller färgad, är inte en nödvändighet i allra flesta fall. Vi ser ALLA olika ut utanpå, MEN det är inget incitament för att dela in oss i kategorier.

Att något, uppenbarligen kränkande, ”alltid har hetat så”, eller att en anser att ”det heter ju zigenare”, är icke-argument. Argument som endast, på ett märkligt sätt, godkänner bruket av förlegat och kränkande språkbruk. Det stavas egoism, eftersom det utgår ifrån sändarens perspektiv. Mottagarens perspektiv blir således ointressant. För en del kan det handla om att man vill vara en nagel i ögat  på det man kallar PK-etablissemanget. Det man, i samma andetag,  glömmer bort är att man, i viljan att hävda sin rätt att uttrycka sig på det man själv anser vara det ”rätta sättet”, brister betänkligt i respekten gentemot andra människor.

Prova att se människan bakom fasaden, livet kommer då att bli så mycket enklare. Vi är, när allt kommer omkring, alla lika.

Varför ska vi kränka när vi inte behöver kränka? Nästa gång du använder något av orden i vänstra spalten, stanna upp, tänk efter hur det tas emot och utvärdera om du kanske, nästa gång, istället skulle välja ett av orden i högra spalten. Det är inte svårare för dig, men det betyder oändligt mycket för den du pratar med.

*Uppgift om etymologin för ”lapp” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.

N****(?)bollens dag

En krönika av Andrea Daleflod
text n-boll 3

Jag föddes i mitten av 80-talet, i en tid då det fortfarande var hyfsat socialt accepterat att säga n****boll. Och kanske gjorde jag det också, när jag som mycket liten bakade med mormor. Men ganska snabbt insåg jag att ”N-ordet” inte användes som ett neutralt ord, detta trots att jag fortfarande inte var mer än kanske 7-8 år. Nu, 20 år senare, är det i skrivande stund 21.000 personer på Facebook som anmält sig till eventet ”N****bollens dag 2014”.

När jag började som praktikant på Språkrådet i vintras efter min kandidatexamen i svenska trodde jag att jag skulle bli ännu mer språkkonservativ än jag redan var. Jag hade fel. Det finns nämligen två sätt att beskriva språket: normerande (preskriptivt) och beskrivande (deskriptivt). På Språkrådet är man mycket öppen för förändringar i språket och bevakar dessa förändringar för att kunna ge rekommendationer i svenskt språkbruk.

Om man söker på ”N-ordet” i Språkrådets frågelåda kommer detta upp (Språkrådet väljer ut frågor till frågelådan som har ett svar som kan appliceras på likartade frågor):

fråga:
Är neger neutralt? Kan det t.ex. användas i en polisrapport?
svar:
Nej, neger är inte neutralt. Det bör inte användas i polisrapporter. I stället får man använda exempelvis svart eller mörkhyad, om man måste ange hudfärg.
Ordet neger har kommit att uppfattas som nedsättande. Detta beror sannolikt på att motsvarande ord på engelska (negro) under en lång tid undan för undan har glidit nedåt på stilskalan och nu i det närmaste av många uppfattas som ett skymford. Det hjälper inte att hänvisa till att neger kommer av lat. niger som betyder ‘svart’. Ordet har av utomspråkliga skäl blivit så gott som oanvändbart. Detta gäller även i sammansättningar som negerboll.

Skulle du säga ”Vill du ha kaffet med mjölk eller n****?”, som en av mina medarbetare på Motargument använde i en intern konversation för att just visa på hur bisarrt det är att hävda att ”N-ordet” används som benämning av en färg. Eller ”Åh, vilken snygg n****jacka jag köpte idag!” Ska det kanske vara särskrivet, ”n**** jacka”, om det ska användas på samma sätt som en ”svart jacka”?

Jag vågar ta mig friheten att svara på min egen fråga här med ett: Nej, det skulle du inte. ”N-ordet” må komma från latinets niger = svart, och senare spanskans negro, men i svensk språkanvändning används ”N-ordet” knappast som en färg.

Därför är du välkommen att säga vitlök, gul lök, grönpeppar, rödpeppar, ja till och med svartpeppar (!). Finska pinnar, svenska köttbullar, turkiska köttbullar, marockanska köttbullar, afrikansk linsgryta, europeisk matkultur, kör på bara! Förleden till de begrepp jag räknat upp här kan delas in i tre kategorier:

Kategori 1: vit, gul, grön, röd, svart = färger
Kategori 2: Finland, Sverige, Turkiet, Marocko = länder
Kategori 3: Afrika, Europa = världsdelar

Vill du på allvar hävda att ”N-ordet” passar in och är lika neutralt som dessa kategorier? Om du vill det tycker jag verkligen du ska läsa vidare i krönikan.

text negerboll 2En del personer hävdar att det inte är ”n****” utan ”n*gger” som är den nedsättande termen. Detta argument faller samman främst p.g.a. två skäl:

1. Båda orden har samma urspung, dvs. latinets niger och började användas under slavhandelns dagar när vita behövde avhumanisera svarta.

2. ”N*gger” används knappast i svenskt språkbruk längre och har inte gjorts på åtminstone några decennier. Om man går in på SAOB online och skriver in ”n*gger” står det numera ”se n****”. Klickar man sig vidare till ”n****” finns det två huvudbenämningar för detta ord:

 

1) manlig individ tillhörande den människoras som är inhemsk i Central- o. Sydafrika o. som bl. a. kännetecknas av mycket mörk (stundom chokladbrun) hy, ulligt, krusigt hår, bred, platt näsa o. tjocka läppar

2) om person som icke tillhör negerrasen, men som i fråga om sinnelag, kulturell, moralisk ståndpunkt o. d. liknar 1. (punkt 1 ovan, min anm.)  anse(tt)s likna negrerna: ”barbar”, ”vilde”

Ett ännu sämre argument som jag (tyvärr) har fått ta del av är ”Jag tänker inte säga chokladboll, bakverket innehåller inte choklad utan kakao”. Då vill jag ta upp det faktum att jag aldrig har hört någon opponera sig mot att behöva säga t.ex. chokladkaka. En chokladkaka, alltså typ sockerkaka med kakao i, innehåller mig veterligen inte heller ren choklad.

Men om du nu är så mån om att säga rätt, även om ordet n****boll knappast heller är korrekt eftersom vi nu har rett ut att ”N-ordet” inte används som en färg i svenskt språkbruk, så har jag ett mycket kreativt förslag som även Språkrådet skulle uppmuntra: skapa ett eget ord. Kakaoboll om du så vill? Det kanske blir nästa års nyord!

För övrigt säger mormor chokladboll sedan många år tillbaka och det skulle kännas fullständigt främmande att hon skulle säga något annat numera eftersom hon, 20-talist och 85 år gammal, inte har några problem med att ta till sig förändringar i samhällsstrukturen eller att inse när ett ord är förlegat.