Etikettarkiv: integration

Artiklar

Nationella minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar

Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den andra delen i serien. Läs första delen ”Nationella minoriteter: romer” här.

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.

Om språken

isokuru_lFinska har använts i Sverige i minst 800 år. Efter andra världskriget har stora finska befolkningsgrupper bildats i storstäderna och på industriorter i södra och mellersta Sverige. Även Norrbotten har en betydande finskspråkig befolkning. I dag talar ungefär 300.000 personer i Sverige finska, vilket gör det till det största minoritetsspråket i Sverige. Finskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen och är inte ett indoeuropeiskt språk som svenskan och engelskan. De närmast besläktade språken är karelskan och estniskan.

Meänkieli, som talas av så kallade tornedalingar, är ett finsk-ugriskt språk, närmast besläktat med finska, men också med estniska, karelska och kvänska. Meänkieli talas främst i sex kommuner i norra Sverige, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna, Gällivare och Kalix. Antalet talare i dessa kommuner brukar uppskattas till mellan 25.000 och 60.000. För hela Sverige uppskattas antalet talare till cirka 75 000.

Finska nu

Finska nu är ett projekt med utgångspunkt i att flerspråkighet är en samhällelig resurs. Genom att lyfta fram det finska språket, och använda det som en startpunkt, vill projektet även sätta fokus på andra minoritetsspråk i Sverige. Att öka kunskapen om barns förmåga att lära sig flera språk är en viktig del i projektet. Finska nu vänder sig till personer som har en finsk bakgrund, men som inte nödvändigtvis har finska som ett aktivt hemspråk eller som inte kan finska överhuvudtaget. Projektet har tre delprojekt, ett som vänder sig till svenskspråkiga förskolor, en ungdomswebbportal, och  en tredje del som baseras på språklärande genom webben.

Målet med Finska nu är att öka intresset för det finska språket och kulturen i Sverige och samtidigt att skapa förutsättningar för att bevara finskan som ett vitalt språk i det svenska samhället. Projektet drivs inom ramen för Kulturfonden för Sverige och Finland och är en av de största enskilda satsningarna på finska språket som gjorts i Sverige. Förebilden för projektet är Svenska nu inom vilket man under de senaste fem åren agerat för att stärka svenskan i Finland. Finska nu har som ett led i projektet producerat flera informationsfilmer. Klippet nedan handlar om lagen för nationella minoriteter.

Svenska nu – ett gemensamt svenskt-finskt initiativ

Svenska nu är ett nätverk för det svenska språket och den svenska kulturen i Finland. Svenska nu är ett nätverk som arbetar för bättre och mer motiverande svenskundervisning i Finland samt förmedlar svensk ungdomskultur både från Sverige och från Finland. Svenska nu:s verksamhet har kundkontakten i centrum och arbetar för att skapa en systematisk direktkontakt med ett maximalt antal unga elever, lärare, föräldrar och beslutsfattare. Genom verksamheten får finsktalande barn och ungdomar levande möten med det svenska språket, speciellt i regioner där man inte annars hör svenska.

Fotnot: Användningen av ordet ”sverigefinnar” syftar till finsktalande personer i Sverige och är inte en godtycklig formulering från skribenten, utan formuleras även på det sättet i språklagen.

 

/Andrea Daleflod

Artiklar

Nationella minoriteter: romer

Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den första delen i serien.

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift  att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.

Om språket

Romernas språk, som kallas romani, romska, romanes eller romani chib, är ett språk utan egen nation. I de flesta länder där det talas romani är det ett minoritetsspråk. Romer finns över hela Europa och på de andra kontinenterna, vilket gör romska till ett transnationellt språk. Romska tillhör den indiska grenen av de indoiranska språken och är alltså ett indoeuropeiskt språk med flera varieteter av språket. Ordet rom betyder ’man’, ’människa’. Traditionellt har romerna inte bara talat sitt modersmål utan också språket i landet där de bor; många har också talat ett tredje eller t.o.m. fjärde språk. Romer har bott i Sverige åtminstone sedan 1500-talet. I dag används språket av ca 40 000 talare i Sverige.

Romastrategin

I februari 2012 beslutade regeringen om en strategi för romsk inkludering, även kallad Romastrategin. Det övergripande målet är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom. Under 2012-2015 pågår en pilotverksamhet där tanken är att ta fram goda exempel på arbetssätt som sedan kan spridas över landet. De kommuner som ingår i pilotprojektet är Göteborg, Helsingborg, Linköping, Luleå och Malmö. På uppdrag från Skolverket genomfördes i början av förra året en studie i syfte att kartlägga pilotverksamheten i de fem kommunerna. Det är denna studie den här artikeln huvudsakligen är uppbyggd på. I studien gjordes intervjuer och samtal med sammanlagt 81 elever, lärare, föräldrar och brobyggare. Brobyggare är benämningen på de kvinnor och män med romsk språk- och kulturkompetens som har anställts i de fem pilotkommunerna.

Det är viktigt att barnen lär sig svenska i förskolan så att de sedan klarar sig i skolan. Uppfattningen från studien visar att det finns en tendens att fler och fler romska barn går i förskolan. I Malmö kommun har man utformat en broschyr om förskolans betydelse. Något som är mycket problematiskt är övergången från mellanstadiet till högstadiet. Från att ha haft en lärare som ansvarat för kontakterna mellan hemmet och skolan finns det i högstadiet flera olika lärare, och den kontinuerliga kontakten med en särskild lärare finns oftast inte längre.

I de fall då de romska eleverna har dåliga skolresultat handlar det dels om frånvaro, dels om svårigheter för föräldrarna som ofta har bristande kunskaper i svenska och negativa erfarenheter av sin egen skolgång. Att många romska familjer bor i socialt utsatta områden är sannolikt också en faktor. Intrycket är ändå att fler och fler romska elever klarar grundskolan. Lärarna menar att många elever, men inte alla, har bristfälliga kunskaper i svenska och inte heller ett utvecklat språk på sitt modersmål.

r☼sita
För att det ska bli ännu bättre i skolan framhåller de intervjuade eleverna att lärarna borde bry sig om alla elever oavsett vem de är.schaaflicht / Foter / CC BY-NC-SA

Brobyggarnas betydelse

Lärarna tror att brobyggarna haft stor betydelse. En förälder anser att lärarna inte ger tillräckligt med stöd, ”eftersom det är romska barn så bryr de sig inte”. En annan förälder säger att ”det känns bättre med brobyggaren i skolan, fler sådana skulle behövas, jag tror att barnen skulle gå framåt då”. Innan brobyggarna kom kände de intervjuade romska eleverna att det inte fanns stöd för dem. Upprepade gånger betonar eleverna vilken stor roll brobyggarna på kort tid har spelat för dem. Det har blivit bättre kommunikation och mycket har uppmärksammats. De säger också att lärarna måste känna till mer om romernas historia, för de vet inte så mycket.

Alla talar inte om i skolan att de är romer. Skam kan vara en vanlig orsak till detta. Risken är, enligt de intervjuade romska personerna, stor att de blir kallade ”jävla zigenare”. Den som redan är utsatt för diskriminering blir oftare utpekad som skyldig när det inträffar saker. Även vuxna uttrycker att de känner sig diskriminerade på arbetsplatser och ute i samhället. Fördomar, diskriminering och rasism är fortfarande en realitet i dagens samhälle.

Skola och utbildning framhålls hela tiden generellt som nyckeln till framgång. Men många romer går trots utbildning arbetslösa, särskilt om de talar om att de är romer när de söker arbete. Detta kan göra romska föräldrar skeptiska till skolgångens betydelse för sina barn. Genom att i stället se till att barnen får relevanta kunskaper för romska sammanhang känner föräldrarna att de själva kan garantera barnen det som behövs för att klara sig som romer. Ett exempel som kom fram i studien är en pappa som tog med sin son på inköpsresor under skoltid, för att sonen skulle få lära sig samma yrke som fadern, och därmed få möjlighet till försörjning.

Rädsla för anmälningar

Bakom barnens frånvaro i skolan finns sannolikt flera faktorer; en rädsla för olika utredningar eller anmälningar till socialtjänsten uttrycks av flera föräldrar men även hos barnen. Det kan vara utredningar om dyslexi eller för eventuell placering i särskolan. Mot bakgrund av historiska erfarenheter av romska barn som tagits från sina föräldrar under olika perioder, framstår rädslan för socialtjänsten som välgrundad. Denna rädsla kan i sin tur befästa en rädsla för andra myndigheter och kontakter med dessa. En del föräldrar kommer till skolan dagligen för att se till att barnen har det bra och att inget hänt dem. Ibland tolkas detta från skolans sida som att föräldrarna är överdrivet ängsliga när det gäller de egna barnen.

Fortfarande finns det barn som stannar hemma från skolan, och barn som reser bort under skoltid, men det som förändrats är vetskapen om skolans betydelse hos de romska familjerna. Under föräldraintervjuerna har det kommit fram önskemål om att skolorna ska ordna samrådsmöten med alla romska föräldrar, för att diskutera barnens skolsituation, även frånvaron, vad den kan bero på och hur man kan lösa problemet.

Hur ska en meningsfull närvaro i skolan kunna skapas för de romska eleverna? Det ställer krav på att skolan i högre grad arbetar för ett mer interkulturellt förhållningssätt. Kunskaper om romernas historia, språk, kultur och samtid framstår här som en viktig del. Skolgång är av stor vikt för romernas överlevnad som minoritet. En minoritet som Sverige enligt lag ska skydda och bevara. Skolplikt och närvaro för romska elever måste innebära en meningsfull närvaro och skolgång, som inte sker under hot om tvångsomhändertagande. Priset för inkludering, skola och utbildning ska inte vara att behöva avsäga sig sin identitet.

Läs gärna:

Modersmål nyckeln till svenskan

Katarina Taikon (böcker och tv-serie om Katitzi)

www.minoritet.se

 

/Andrea Daleflod

Krönikor

Vem är svensk?

För ett tag sedan lanserade Volvo en reklamfilm med fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic som huvudrollsinnehavare. Det är svårt att egentligen veta hur Volvo tänkte då de valde att använda Rosengårdssonen i sin reklamkampanj. Om deras avsikt var att skapa intresse och debatt var det ett lyckat drag. Däremot kom debatten inte att handla särskilt mycket om bilmärket, utan det kom i stället att kretsa kring Zlatan och hans identitet som svensk.

Vissa hävdar att Zlatan inte är svensk. Det mesta talar för att det är just det han är.

Zlatan Ibrahimovic delar Sverige i åtminstone två läger. Många har tagit honom till sitt hjärta och ser honom som, förutom en gudabenådad fotbollsspelare, svensk. Andra ser honom som en duktig fotbollsspelare, meeen svensk? Det är han väl ändå inte riktigt? Den sista kategorin personer ser Zlatan varken som svensk eller som en förebild för unga fotbollsspelare. Det finns många saker som talar för att Zlatan är svensk: han är född i Malmö, han är svensk medborgare och han spelar fotboll för svenska fotbollslandslaget. Det är tre, om än inte alls nödvändiga, förutsättningar för att anses vara svensk. I slutänden räcker det med att bara vara svensk medborgare. Men, hävdar en del, han pratar ju inte ‘riktig’ svenska och han beter sig ju inte ‘svenskt’. Då kan man fråga sig, vad är ‘riktig svenska’ och hur beter man sig ‘svenskt’? Det finns inga exakta svar på dessa frågor. Måste man tala utan brytning och måste man bete sig stereotypiskt svenskt för att anses vara svensk? Mitt svar på dessa frågor är otvetydigt nej. För att förtydliga för tvivlarna är jag ledsen att meddela att: Zlatan talar riktig svenska. Han talar Rosengårdssvenska, som liksom Rinkebysvenska och göteborgska är svensk dialekt, och han beter sig precis så som han vill, även om det sticker i ögonen på några. Zlatans språk och Zlatans beteende ifrågasätts av en viss grupp och ligger till grund för att de försöker anse att han inte är svensk. Zlatan har, precis som du och precis som jag, sina fel och brister. Han är, icke desto mindre, ett av alla olika klockrena exempel på en människa som är en del av det nya mångfaldens Sverige, ett Sverige med en blandning av dialekter, språk, kulturer, traditioner och religioner. Det är svårt för vissa att acceptera att det är så här Sverige ser ut idag.

Zlatan och nationalsången

Några anti-zlatanister tycker att det är bedrövligt att han aldrig sjunger nationalsången när svenska herrlandslaget i fotboll ska spela landskamp. Han är inte ensam om att inte sjunga nationalsången för sitt land då det spelas landskamper. Det är hans eget fria val att inte sjunga, det är hans sätt att ladda inför matchen. I reklamfilmen svarar han alla kritiker genom att recitera nationalsången, med ny musik, skapad av Max Martin. Zlatan väljer dessutom att spetsa till det genom att avsluta texten med ”jag vill leva, jag vill dö i Sverige”, i stället för det ursprungliga ”Norden”, vilket säkerligen svider extra mycket för de som ihärdigt påpekar hans brist på svenskhet. Kan man verkligen ändra texten på svenska nationalsången? Att det handlar om det mer preciserade Sverige i slutraden är sekundärt, man får väl ändå inte ändra denna text? Jo, varför skulle man inte kunna få det? Ingen har krävt att det ska bli praxis att sjunga nationalsången på det här ”nya” sättet, även om det trots allt skulle förefalla naturligt.

sd_jimmie_zlatan
Jan Gradvall, journalist på Dagens Industri, ställer i en uppmärksammad intervju frågan ”Vad har du för förhållande till nationalsången?” till Zlatan. Svaret blir:

Jag har ingen relation alls. Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med.

Reklamfilmen är så mycket mer än bara marknadsföring av en bil. Den har mycket viktigare uppgifter än så. Den är gjord av Sverige (Made by Sweden), inte i. Tanken med detta torde vara att alla i Sverige är med och skapar, i praktiken bilen, men i teorin mycket mer än så. Med filmen lyckas Volvo, men framför allt Zlatan Ibrahimovic, med att visa upp Sverige av idag. Sverige är ett land där alla som vill ska få vara med. Det spelar ingen roll hur du pratar, hur du är, var du är född eller vilka högtider du väljer att fira eller väljer att inte fira. På två minuter lyckas man, åtminstone vad beträffar aspekten människosyn, med mer än vad den svenska integrationspolitiken någonsin lyckats med. Detta fungerar som ett hårt slag i magen på alla tvivlare, på alla människor i allas vårt Sverige som inte tycker att alla ska få vara med.
Att det är just Zlatan som står för det hårda slaget i magen är naturligt, eftersom han är den svensk som idag lyser allra starkast. Att han dessutom är just en sådan människa som ständigt ifrågasatts för sin svenskhet, gör inte saken sämre. Filmen är viktig på flera plan. Den är viktig för synen på integration, den är viktig för synen på svenskhet och den är, sist men inte minst, viktig för att påvisa att alla människor har ett värde i Sverige, oavsett vilken bakgrund eller vilken personlighet man har. Detta kan bli en del av svensk integrationshistoria. Zlatan är, och vill vara, en del av ett Sverige präglat av öppenhet, mångfald och ett land där alla får vara med och bidra. Han är inte ensam om att vilja det. Förhoppningsvis kan det bidra till att framtidens Sverige blir en bättre plats för oss alla.

 

Läs mera:

Zlatan sågar nationalsången (SvD)

”Skrämmande att antirasister hyllar Zlatanreklamen” (SvD)

Du gamla, du fria: Zlataninvasion i Lappland (Gradvall.se)

Krönikor

En berättelse om vårt land

Detta är en gästkrönika från Karim Jebari på bloggen Politisk Filosofi

För fyrtio år sedan kom den första stora icke-europeiska flyktinggruppen till Sverige. Det var tusentals chilenare som flydde från militärdiktaturens förtryck. De välkomnades med öppna armar av oss för vi hade hade nyligen valt att lämna rastänkandet bakom oss. Vi hade bestämt oss för att adoption inte förorenade den svenska folkstammen, och vi hade tvingat det där forskningsinstitutet i Uppsala att byta namn.

Det nya Sverige var ett solidariskt Sverige, ett antirasistiskt Sverige som engagerade sig för tredje världens folk. Chilenarna fick sällskap av andra människor från Latinamerika under hela sjuttiotalet. Över åren fortsatte människor att komma till Sverige från krig och tortyr. Mellanöstern, Balkan, Östafrika, Afghanistan. Men så hände en sak. Vi började förstå att människorna vi hjälpte skulle stanna här, och att de skulle förändra det svenska samhället, samtidigt som de själva förändrades. Detta var oacceptabelt för många. Visst, vi ville gärna hjälpa. Men vi ville inte att våra traditioner, vårt samhälle skulle förändras. Vi visste ju att Sverige var det bästa landet på jorden. Vi hade ett homogent folk, en stark gemenskap och världens bästa välfärd. Om dessa saker förändrades, kunde det bara ske en försämring.

Därför började vi prata om “integration”. Men vi menade “assimilation”. Integration betyder att två ting sammansmälter och förändrar varandra i processen. Det höll på att ske. Men vi ville assimilera invandrarna, göra dem till svenskar utan att ge dem en möjlighet att sätta sin prägel på vårt samhälle. Ok, vissa av oss gillade maten. Och salsakurserna. Men när vi insåg att våra värderingar och institutioner, världens bästa, utmanades av utlänningarna, då kändes det inte ok.

Klicka på bilden för att förstora den
Klicka på bilden för att förstora den

Men tiden gick och en generation utlänningar som var födda i Sverige började göra sin röst hörd. Ja, det var så många av oss fortfarande såg dem. Visst, de pratade god svenska (ibland) och hade utbildat sig på svenska universitet. Men det var något hos dem som inte riktigt kände svenskt. De såg till exempel inte svenska ut. Och de hade konstiga namn. Och de skrev och sa saker som kritiserade Sverige. I och för sig så gillar vi alla att klaga på Sverige, men när de där unga tjejerna och killarna med mörkt hår och mörka ögon gjorde det, var det liksom inte lika kul. De klagade på det där arga, osvenska sättet. De borde ju vara tacksamma över att deras föräldrar fick komma hit, att de fick växa upp i världens bästa land och att svenskarna är världens mest toleranta folk.

Så just nu är det jobbigt. Varje gång vi drar ett roligt skämt, eller gör en skön reklamfilm om invandrare så blir de arga. Vi blir kallade rasister hela tiden, och det är också jobbigt. Några av oss börjar inse att det kanske ligger något i det. Att vår antirasism och solidaritet med tredje världen var ganska paternalistisk och alltid på våra villkor. Vi ville hjälpa, för det passade in i vår självuppfattning som moraliskt fulländade. Men när de kom hit, och började ställa krav, och ville bli behandlade som likar, då blev vi ledsna.

Så nu brottas vår nation med dessa tankar.

Och det är väldigt jobbigt, särskilt när bilder som den till höger dyker upp.

Då skäms vi.

Detta är en gästkrönika från Karim Jebari på bloggen Politisk Filosofi

Krönikor

Om tolkning av verkligheten

Jag är konstvetare och fotograf, och således van att använda mina ögon ur ett både fysiskt samt abstrakt (tankemässigt) perspektiv. Utbildad inom dessa två områden är jag väl medveten om att varje människa tolkar sin omgivning mot bakgrund av sina egna kunskaper och erfarenheter.

När man läser konstvetenskap och skriver uppsatser inom ämnet är det alltid den egna tolkningen som är intressant. När man själv läser andras uppsatser eller böcker om ett givet konstverk får man alltid acceptera att personen i fråga ser verket på ett särskilt sätt. Man lär sig snart att alla ser saker olika, och att det till och med kan skilja sig mellan två människor som ser (något) med samma glasögon (inom just konstvetenskap; vilken teori och metod man väljer att använda i sitt seende av ett konstverk). Det vill säga; man håller inte alltid med om tolkningen av (något).

Med den här kunskapen i bakfickan känns det väldigt märkligt att tänka sig att det är vi svenskar som över huvudet på den som kommer till Sverige, oavsett anledning, bestämmer hur denne ska inpassas, anpassas, integreras i samhället.

From another Dimension
h.koppdelaney / Art Photos / CC BY-ND

Undrar om man ens tänkt tanken att det kanske vore bra att fråga den som faktiskt står där vid vår gräns och precis ska ta klivet in i ett nytt liv, i ett nytt land med nytt språk, ny kultur, nya lagar och oskrivna regler, om hur just den vill bli assisterad i sitt inträde.

Eller?

En av sakerna jag själv reflekterat över är hur det inte verkar finnas särskilt många alternativ för den som kommer hit som invandrare. Man ska lära sig språket och skaffa sig en sysselsättning. Vägarna dit ser inte ut att vara alltför många, och jag får uppfattningen om att man inte kan välja hur man vill ta sig fram till målet.

Jag har skrivit lite om detta tidigare, och jag står fast vid min åsikt om att det borde anställas fler människor som kan fungera som mittenpunkt i ett nätverk av kontakter som en nyanländ person kan ta del av. Kanske som också kan göra djupintervjuer med den anlände, för att ta reda på hur man på bästa sätt kan hjälpa denne att hitta en plats i samhället.

Jag kan inte låta bli att tänka – hur svårt kan det vara?

Och jag tänker dessutom att om man gör detta så skapar man en hel del nya jobb. Det gäller liksom att tänka smart, och eftersom många anser att invandringen kostar tänker jag att med en armé av lärare i SFI blir det många fler som har en lön de kan betala skatt på, och lägga på bostadshyror, shopping, resor och så vidare. På samma sätt som om en nyanländ person får det stöd som behövs när det gäller språkkunskaper samt en individanpassad plan som alla hjälps åt för att förverkliga, så kommer även denne att ha ett jobb som kan betala hyran, samt alla andra kostnader man har i ett hushåll. I min värld kan det bara gå plus.

De som bestämmer hur saker ska gå till, är politiker. De som sedan ser till att det blir som politikerna har bestämt är beslutsfattare i diverse organisationer och företag. Och det är dessa människor jag skulle vilja nå med den här frågeställningen.

Hur tänker de sig att de ska kunna få en bättre och mer stabil integration av nyanlända, när de inte frågat dem hur de vill bli integrerade? Hur tänker de sig att de vet bättre än den som kommer hit utan att kunna språket eller veta någonting om den svenska kulturen? Är det inte bättre att ta reda på det och forma sin politik efter det, i stället för att bestämma över huvudet på dem och genom detta kanske stjälpa snarare än hjälpa?

För det är ju så, och det tror jag att de flesta är överens om, att politikernas och beslutfattarnas verklighet ser helt annorlunda ut än den som kommer från ett annat land och ska flytta till ett nytt land och ett nytt liv. Och vems verklighet är det vi borde försöka se? Politikernas som inte påverkas personligen av hur nyanlända tas emot, eller de som kommer hit till sin nya verklighet?

Hur svårt kan det vara?

Artiklar

Muslimer bjuder in Höger-extremister.. eller?

Under andra omständigheter hade rubriken utnyttjats som bevis på Islams medfödda ondska: muslimer och nazister konspirerar tillsammans mot judar eller något liknande. Men verkligheten är en helt annan.

Moské bjöd högerextremister på te

EDL

En moské i York hyllas efter att ha bjudit högerextrema demonstranter på te.

Organisationen English Defence League hade arrangerat ett protestmöte.
De kallade till demonstration på söndagen utanför moskén på Bull Lane i brittiska York. Anledningen till protesten ska, enligt lokalpressen, ha varit mordet på soldaten i London, tidigare i veckan. Bara sex personer dök upp utanför moskén.

— Det var några som anlände för att protestera, men efter en liten stund gick ett par ur församlingen ut ur moskén och de började prata med varandra. Några kom ut och bjöd på te och kakor, de talade med demonstranterna i 30-40 minuter och så följde de med in. Det var verkligen verkligen vackert, säger imamen Abid Salik till BBC.

Ett drygt hundratal personer som stödjer moskén hade hört om demonstrationen och sökte sig också till moskén. Utöver te och kakor bjöds de högerextrema också in till att spela med i en fotbollsmatch.

— Jag tror att jag aldrig kommer att glömma dagen då York-moskén bemötte ilska och hat med fred och värme. Och jag kommer inte glömma synen av en muslim som med fullständig uppriktighet räcker över te och kakor till en demonstrant, säger lokalpolitikern Neil Barnes till BBC.

Krönikor, Myter

Metadebatten går inte att vinna

Gästinlägg av Andreas Johansson Heinö

Till den ständigt pågående svenska metadebatten om invandringsdebatten adderas nu ännu ett kapitel: debatten om Uppdrag Gransknings (SVT:s ännu ej utsända) granskning av debatten.

Question mark
Marco Bellucci / Foter.com / CC BY

För den som, likt jag själv, under en längre tid försökt följa vad svenska politiker och opinionsbildare faktiskt säger och skriver om invandrings- och integrationsfrågor, är det uppenbart att denna metadebatt lever sitt eget liv, till synes helt fristående från den politiska verklighet den påstås spegla.

Medan den offentliga invandringsdebatten i Sverige präglas av försiktighet är metadebatten vulgär. Kontrasten kunde faktiskt inte vara större mellan politikernas ängslighet inför invandringsfrågorna och de gapiga metadebattörernas lättvindiga relation till fakta.

Metadebatten bärs framförallt upp av två (parallella men ömsesidigt uteslutande) myter:

  1. ”man får inte kritisera invandringen i Sverige”
  2. ”det pågår en anpassning till en främlingsfientlig agenda”

Båda myterna är falska. Det är också enkelt att falsifiera dem.

Åtminstone sedan mitten på 1960-talet har invandringens omfattning och invandrarnas eventuella anpassning (assimilation/mångkultur/integration) debatterats i riksdagen, på debattsidor etc. Den som vill studera den moderna svenska invandringsdebatten har faktiskt ett ganska rikt material att använda sig av (här är ett roligt exempel).

Visst har den demokratiska förankringen varit bristfällig, men det har gått åt båda håll. Å ena sidan har det funnits en medvetenhet bland svenska partier om att man ”gått före opinionen” vad gäller invandringens omfattning. Å andra sidan föregicks exempelvis inte 1989 års drastiska begränsning av flyktingpolitiken av någon förankring hos opinionen. Idag ser vi uttryck för legitimitetsbrister både vad gäller protester mot mottagande och avvisningar av asylsökande.

Lika enkelt är det att visa att ordval, argumentation och språkbruk successivt har anpassats till en allt starkare antirasistisk norm. Generaliserande och/eller exotiserande beskrivningar förekommer mer sällan än för tjugo år sedan. Gränsen för vad som väcker anstöt har flyttats. Tobias Billströms kommentar om ”blonda och blåögda” flyktinggömmare hade sannolikt inte lett till samma reaktioner på 1980-talet som idag.

De båda myterna är inte kompatibla men ändå i symbios. ”Rasistisk dyngspridning” kommenterade en före detta riksdagsledamot Uppdrag Gransknings program (som han, liksom alla andra, ännu inte sett) vilket är precis den sortens kommentar som gör anhängarna av (1) övertygade om att de har rätt. Själv har jag vissa farhågor för att Uppdrag Granskning ska ge uttryck för (1) vilket är precis den sortens journalistisk som gör anhängarna av (2) övertygade om att de har rätt. And on and on it goes.

Är det någon mening med att försöka förändra bilden av debatten? Jag tvivlar. Metadebatter går inte att vinna. Jag skulle kunna skriva långa artiklar och rapporter där jag belägger min kritik mot (1) och (2) men till vilken nytta? Avpixlat kommer inte att lyssna, inte Aftonbladet Kultur heller. Det är för många som har egna intressen av (1) respektive (2) för att fakta ska ha någon slagkraft.

Visst, det är inte acceptabelt när hederliga medborgare blir rasistanklagade. Det är därför alldeles utmärkt att Uppdrag Granskning berättar historien om Per Brinkemo. (Ett annat likvärdigt fall som borde uppmärksammas mer är vänsterpartisten Gun Holmertz, som precis som Per har jobbat lokalt med integrationsfrågor i många år, som anklagades av partikamrater för att spä på fördomar när hon uppmärksammade kvinnoförtryck.)

Men sen borde vi kunna sätta punkt och gå vidare. Ain’t gonna cry for Metadebatten no more.

Gästinlägg av Andreas Johansson Heinö

Artiklar

Integration vid Sveriges gränser

År 1994 lämnade jag äntligen livet på flyktingförläggningen efter min ankomst till Sverige 1992. Det var tidpunkten då jag lämnade samhällets största kollektiva isoleringscell som sällan har setts inifrån av någon av landet Sveriges politiker och debattörer. Mina vänner, grannar och kusiner, som åkte till Tyskland under samma tidsperiod, hade redan hunnit lära sig tyska, arbeta 1-2 år och placerat sina barn på dagis och skola. En del var nästan klara med kurser och utbildningar och hade skaffat sig egna lägenheter.

C:a 20 år senare, framstår det som om vi inte har lärt oss mycket av en del andra europeiska länders asyl/flyktingpolitik, vad gäller sättandet av grundstenen för individens utveckling i ett nytt samhälle.

Under Balkankriget på 1990-talet var Tyskland engagerat extra starkt. Bland annat med en asyljour som fanns direkt i den tyska tullen. Landet tog emot cirka en halv miljon människor från forna Jugoslavien. Trots att Tyskland har drygt 80 miljoner egna invånare (på den tiden drygt tio gånger större än Sveriges befolkning) på en yta motsvarande 79% av Sveriges yta.

Riksgrense Sverige
Kakakrokodil / Foter.com / CC BY

Redan i tullarna fick man arbetstillstånd och ett tillfälligt visum på 3 månader, vilket motsvarade väntetiden för att behandla personens skäl att vistas i landet. Redan i tullarna gjordes en uppdelning av personer som kom från olika delar av forna Jugoslavien utifrån pass och övrig dokumentation.

Under kort tid kunde tyska myndigheter konstatera vilka som kom från krigsdrabbade områden för att ge dem förläggning av tillfälliga visum för vistelse i Tyskland. Resten kunde meddelas inom ett par månader om huruvida de skulle få stanna i landet eller ej.

Tyska myndigheter försåg redan i tullen asylsökande med information om organisationer och föreningar som kunde hjälpa människor att emigrera till andra länder. Länder som behövde deras kompentens och utbildning. Mer bestämt länder som ville ta emot dem som arbetskraftinvandrare. Två av mina kusinfamiljer hamnade i USA och en annan i Kanada. Tyskland var en av de första länderna i Europa som beviljade uppehållstillstånd för bosniaker från krigsdrabbade område. Sverige var ett av de sista.

I Sverige togs cirka 100 000 asylsökanden från forna Jugoslavien emot. De flesta fick bo på flyktingförläggningar några kilometer utanför närmaste stad. Jag hamnade till och med på en ö i Norrland som kändes som världens ände. Cirka 50 kilometer från den närmaste staden som hette Kramfors. En stad dit bussarna åkte en eller ibland två gånger i veckan. Helt isolerade från samhället och omvärlden snurrade tusentals människor som jag själv runt i en total ovisshet från mellan ett till två år, innan besked gavs om man fick eller inte fick stanna i Sverige.
Tiden på flyktingförläggningen knäcker individens självförtroende liksom entusiasmen inför ett nytt liv i ett nytt land. Den tiden kastas tusentals människor in i en depression lika stor och djup som universums svarta hål. Efter den tiden behövdes det en hel process för att bli mentalt återställd. För att kunna vakna upp, nästan. För att kunna bli mentalt redo för engagemang i samhället eller åtminstone för att återuppväcka sin egen nyfikenhet för landet där man fick bo.

Genom att man isolerade människor från samhället, nästan utan språkkunskaper, bäddade man för förakt och fördomar och med detta så kallade ”invandrartäta område” där man instinktivt sökte trygghet i det man redan kände till. Det yttre samhället var totalt okänt.
Under nästan ett och ett halvt decennium kunde man lyssna på Mona Sahlin i Göran Perssons regering om ”stackars invandrare”. Dessa ”stackars invandrare” som inte kan och inte vet. Invandrare som är utanför samhället. Invandrare som blev ett problem. Invandrare som saknar svenska vänner. ”Invandrarmat”, ”invandrarbrott”, ”invandrargäng”, ”invandrarområde”, ”invandrarfrågor” och ”invandrarproblem” var ord som levererades dagligen tills Sverigedemokraterna slutligen blev Mona Sahlins arbetskollegor i riksdagen.

Mona Sahlin tackade för sig. Sverigedemokraterna satt kvar och började svinga sina järnrör och helrör i ett kör.

Border of Sweden
DarlingSnail / Foter.com / CC BY-NC-ND

Så många gånger hörde man i debatter om att långa väntetider på flyktingförläggningar kostar pengar och bränner upp många potentiella och goda krafter, men ingenting har förändrats. Jag hörde aldrig om en extra asyljour i tullarna på grund av flyktingströmmar från Syrien.
Rutinerna är desamma då som nu: Att ta emot människor, att skicka dem till flyktingförläggningar och eftersom det blir många som strömmar in, utan någon struktur och förberedningar innan, så leder det till en lång väntetid i Sverige. Medan ansökan behandlas och efter ansökan behandlas.

Det enda som förändrades under 20 år är att man blev bättre på att leverera kurser i svenska språket i flyktingförläggningar: På ”min tid” var det väldigt slarvigt då man kunde sitta på kursen framför en lärare som inte alls var en lärare utan en studenttjej som bestämde sig för att jobba där ett par månader under sommaren. Sedan stack hon tillbaks till sin egen skola. Vi hann glömma bort allt hon lärde oss innan vi fick uppehållstillstånd.

Nu har vi en blond och blåögd migrationsminister som gärna vill kasta fisknätet över Sverige för att fånga upp människor med icke-nordiskt utseende. Något som välkomnas varmt av Sverigedemokraterna. Efter flera år som migrationsminister har han samtidigt lovat en human asylpolitik och alla applåderade i riksdagen.

Som före detta flykting från före detta Jugoslavien ser jag enkla lösningar med extra kontor i tullarna som enbart ska fungera som asyljourer. Kontor som kan utföra hälften av jobbet för kollegor på Migrationsverkets kontor ute i landet. I så fall kommer man att ordna en bra struktur, vilket ger korta väntetider och förenklar hela processen från asylansökan till vidare integration i ett nytt land. Varför inte..?

/Ida Dzanovic

Krönikor

Slöjor och slöjförbud – om kvinnoförtryck i olika former

Gästinlägg av Ulrika Jonsäll

Nu och då möter man åsikten att slöjor borde förbjudas. Särskilt riktas förbudsivern mot burkor som många upplever som skrämmande.

Orsaken till att man vill förbjuda slöjor är för de första att man tycker det är obehagligt att inte se personen man möter eller talar med.

Sexy Burqa
Kevin McShane / Foter.com / CC BY-NC

Det är naturligtvis ok att tycka mer eller mindre om olika plagg. Man kan inte heller hjälpa att man känner obehag inför olika saker. Själv tycker jag t.ex. vansinnigt illa om gällivarehäng och tycker det är obehagligt med hantverkare vars byxor hänger på halva röven så man ser skinkorna när de böjer sig framåt.

Men kan vi, borde vi, förbjuda alla kläder som kan upplevas som stötande eller obehagliga?

Den andra, betydligt vanligare, orsaken som ges till att slöjor borde förbjudas är att slöja är kvinnoförtryck. Resonemanget går, såvitt jag förstår, ungefär så här.

Islam förtrycker kvinnor: muslimska kvinnor bär slöja, alltså är slöja kvinnoförtryck.

Det finns en del uppenbara brister med det resonemanget. Islam som religion är betydligt mer jämställd än t.ex. kristendom, det finns många olika muslimska varianter på slöjor, alla muslimska kvinnor inte är förtryckta, många kvinnor väljer själva att använda slöja även när de har möjlighet att låta bli, för att nämna några problem med ovanstående resonemang. Men jag tänker inte gå in på slöjtradition eller islamska påbud. Det är en helt annan diskussion, en som bättre förs av någon med mer sakkunskap än mig själv.

Jag vill istället diskutera om kvinnoförtryck är invävt i ett plagg och varför jag tycker att ett slöjförbud är helt fel.

She left the Door open
h.koppdelaney / Art Photos / CC BY-ND

Förtryckta kvinnor finns inom islam, kristendom, ateism etc… Men vill jag hjälpa kan jag inte säga till henne att ”passar inte den svenska jämställdheten så kan du dra. Här får du anpassa dig och sluta vara förtryckt.” Det är vad jag kallar dubbelförtryck.

Istället måste jag öppna dörrar. Säga ”hit kan du komma på dina villkor. I din burka/burkini, utan smink och högklackat, med eller utan slöja.”

Min poäng är att vi inte hjälper någon förtryckt kvinna (oavsett hennes religion) genom att försvåra för henne att delta i samhällslivet. Därför tycker jag att alla som vill förbjuda burkini/burka/enskilt bad för kvinnor etc på grund av att det är kvinnoförtryck är rena hycklare!

Förtryck, oavsett om du är svensk, kvinna, man eller invandrare är ingenting man bara skakar av sig. Kvinnor som utsätts för våld i en relation lever också under förtryck. En majoritet av dessa kvinnor går tillbaka till sina män om de lämnar dem. Samma typ av dubbelförtryck som slöjbärande kvinnor möter gäller även för utsatta svenska kvinnor, där kvinnor som misshandlas av sina män möts av misstänksamhet och förminskande ”men lämna honom då”.

Förtryck är inte enkelt. Ofta blir det ett medberoende där den förtryckta själv hjälper till att upprätthålla maktbalansen. Det går inte bara at skaka av sig och sluta vara förtryckt.

Förtryck skadar en människa på djupet, det kan förändra hela din personlighet, genomsyrar hela ditt liv.

För att kunna frigöra sig från förtryck krävs tid och kärlek, hjälp och stöd. Inte misstänksamhet och ökad press.

Men, säger nu vissa, om man ”tvingar” en kvinna att klä av sig något som hon har blivit påtvingad, är inte det att man visar henne att det är inte rätt att man ska tvinga på kvinnor saker, som handlar om kvinnoförtryck?
Det handlar väl mer om att man hjälper till?

Mitt svar är alltid NEJ! Du kan inte hjälpa någon genom att tvinga dem. Det spelar ingen roll om förtrycket är av religiös natur eller om det är ett samhällsförtryck.

Det spelar ingen roll VEM som tvingar någon att klä sig på ett visst sätt. Det är TVÅNGET som är det centrala. Och om vi som samhälle TVINGAR någon att klä sig på ett visst sätt så är det lika mycket förtryck som om ett annat samhälle gör det. Förtrycket ser bara annorlunda ut.

Att tvinga en kvinna att klä av sig

Är lika mycket förtryck som

Att tvinga en kvinna att klä på sig

Krönikor

En antirasistisk vision

Tony Fischer Photography / Foter.com / CC BY

Det tal Martin Luther King höll den 28 augusti 1963 är nog en ultimat dröm för de flesta av oss. Ja, jag kan förstås inte svara för de som är främlingsfientliga eller på annat sätt intoleranta, men för min del känns det som en våt dröm för antirasister.

Den Sverigedemokratiska ”visionen”

Det Sverigedemokraterna eftersöker med sin politik är ett Sverige utan inflytande utifrån, utan människor vilka SD själva anser stå utanför den svenska gemenskapen, historien, kulturen och så vidare. De önskar sig ett svenskt ”folkhem” som mer eller mindre försvunnit sedan decennier tillbaka. Sverigedemokraterna vurmar för den gamla världen i ett romantiserat sken utan att förstå konsekvenserna av att anamma samma livsstil i dagens samhälle.

Detta är inte en vision. Detta är en utopi.

En utopi, till skillnad från en vision, är en dröm. Det är en dröm om en värld så osannolik att den troligen aldrig kommer att kunna uppnås utifrån de förutsättningar som finns.

En antirasistisk vision

För oss är antirasism att våga drömma om ett samhälle där vi alla klarar av att leva tillsammans på lika villkor.

Positiv Antirasism, s. 16 (Daniel Poohl, Alex Bengtsson, Expo)

Det finns många sätt att bygga en vision på. Martin Luther Kings vision och dröm byggde på hans önskan om ett bra liv för sina barn. Den vision som presenteras i boken Positiv Antirasism bygger på tolerans mer än något annat. Jag tror att varje gruppering, varje organisation som jobbar med frågor som handlar om invandring och integration bör ha en gemensam vision och ett gemensamt mål. Det underlättar oerhört för det arbete man gör. Att vara för känns ofta roligare och mer positivt än att hela tiden vara emot något.

Missförstå mig rätt. Jag menar inte att vi behöver skratta och vara glada varje gång vi ger oss in i en debatt med en person vars åsikter skiljer sig radikalt från våra egna, men vi kan försöka underlätta för oss själva så att vi inte går ned oss i hur tungrodda och komplexa sådana här frågor ändå kan vara.

Om vi då ska vara för något i stället för emot – vad är vi då för?

För min personliga del finns det ett flertal saker jag är för.

  • Ökad tolerans, empati och förståelse för andras situation – vilket för mig i slutänden också innebär ökad bildning, framåtanda och vilja att utvecklas och förändras.  Vi lever i ett samhälle där allting går väldigt fort; att stagnera innebär att hamna långt efter resten av världen.
  • Att ingen exkluderas ur ett offentligt samtal – alla måste få höras, men en debatt ska också föras med respekt för andras åsikter och ståndpunkter.
  • Att vi alla jobbar gemensamt för att invandringen och främst integrationspolitiken ska fungera i praktiken, vilket även innebär att undersöka hur den som invandrar till Sverige vill bli mött och vilken hjälp och vilket stöd denne vill ha, oavsett anledning att komma hit.
  • Att en mänsklig nyfikenhet om människors bakgrund inte ska ses som rasism – om jag är intresserad av vart någon kommer ifrån vill jag kunna fråga om det utan att ses som ointelligent eller rasist.

Jag tror det är svårt för många människor i olika grupper som jobbar med (och mot) rasism att formulera sig kring en och samma vision. Däremot så vore det ju läckert om vi alla kunde sträva åt ungefär samma håll. Både när det gäller det vi är för och emot.