Metadebatten går inte att vinna

Gästinlägg av Andreas Johansson Heinö

Till den ständigt pågående svenska metadebatten om invandringsdebatten adderas nu ännu ett kapitel: debatten om Uppdrag Gransknings (SVT:s ännu ej utsända) granskning av debatten.

Question mark
Marco Bellucci / Foter.com / CC BY

För den som, likt jag själv, under en längre tid försökt följa vad svenska politiker och opinionsbildare faktiskt säger och skriver om invandrings- och integrationsfrågor, är det uppenbart att denna metadebatt lever sitt eget liv, till synes helt fristående från den politiska verklighet den påstås spegla.

Medan den offentliga invandringsdebatten i Sverige präglas av försiktighet är metadebatten vulgär. Kontrasten kunde faktiskt inte vara större mellan politikernas ängslighet inför invandringsfrågorna och de gapiga metadebattörernas lättvindiga relation till fakta.

Metadebatten bärs framförallt upp av två (parallella men ömsesidigt uteslutande) myter:

  1. ”man får inte kritisera invandringen i Sverige”
  2. ”det pågår en anpassning till en främlingsfientlig agenda”

Båda myterna är falska. Det är också enkelt att falsifiera dem.

Åtminstone sedan mitten på 1960-talet har invandringens omfattning och invandrarnas eventuella anpassning (assimilation/mångkultur/integration) debatterats i riksdagen, på debattsidor etc. Den som vill studera den moderna svenska invandringsdebatten har faktiskt ett ganska rikt material att använda sig av (här är ett roligt exempel).

Visst har den demokratiska förankringen varit bristfällig, men det har gått åt båda håll. Å ena sidan har det funnits en medvetenhet bland svenska partier om att man ”gått före opinionen” vad gäller invandringens omfattning. Å andra sidan föregicks exempelvis inte 1989 års drastiska begränsning av flyktingpolitiken av någon förankring hos opinionen. Idag ser vi uttryck för legitimitetsbrister både vad gäller protester mot mottagande och avvisningar av asylsökande.

Lika enkelt är det att visa att ordval, argumentation och språkbruk successivt har anpassats till en allt starkare antirasistisk norm. Generaliserande och/eller exotiserande beskrivningar förekommer mer sällan än för tjugo år sedan. Gränsen för vad som väcker anstöt har flyttats. Tobias Billströms kommentar om ”blonda och blåögda” flyktinggömmare hade sannolikt inte lett till samma reaktioner på 1980-talet som idag.

De båda myterna är inte kompatibla men ändå i symbios. ”Rasistisk dyngspridning” kommenterade en före detta riksdagsledamot Uppdrag Gransknings program (som han, liksom alla andra, ännu inte sett) vilket är precis den sortens kommentar som gör anhängarna av (1) övertygade om att de har rätt. Själv har jag vissa farhågor för att Uppdrag Granskning ska ge uttryck för (1) vilket är precis den sortens journalistisk som gör anhängarna av (2) övertygade om att de har rätt. And on and on it goes.

Är det någon mening med att försöka förändra bilden av debatten? Jag tvivlar. Metadebatter går inte att vinna. Jag skulle kunna skriva långa artiklar och rapporter där jag belägger min kritik mot (1) och (2) men till vilken nytta? Avpixlat kommer inte att lyssna, inte Aftonbladet Kultur heller. Det är för många som har egna intressen av (1) respektive (2) för att fakta ska ha någon slagkraft.

Visst, det är inte acceptabelt när hederliga medborgare blir rasistanklagade. Det är därför alldeles utmärkt att Uppdrag Granskning berättar historien om Per Brinkemo. (Ett annat likvärdigt fall som borde uppmärksammas mer är vänsterpartisten Gun Holmertz, som precis som Per har jobbat lokalt med integrationsfrågor i många år, som anklagades av partikamrater för att spä på fördomar när hon uppmärksammade kvinnoförtryck.)

Men sen borde vi kunna sätta punkt och gå vidare. Ain’t gonna cry for Metadebatten no more.

Gästinlägg av Andreas Johansson Heinö