Hej, kära Motargument-läsare!
Idag skriver jag en debattartikel på Nyheter24. Debattartikeln har titeln ”Liberal, icke-manshatare och antirasist?”. Där bemöter jag kritiken som ofta kommer mot liberala antirasister. Jag skriver också om problematiken, enligt mig, med att dra ett helt kön över en kam.
Åsikterna är helt och hållet mina egna och ska ej ses som representativa för alla Motarguments skribenter.
Läs artikeln här.
Allt gott,
/Andrea Daleflod
Det är hög tid för självrannsakan. Vi som tror på ett inkluderande samhälle måste hitta bättre metoder för att övertyga de som tror på motsatsen. Det räcker inte längre med att berätta vad vi är för, när så många människor fortsätter vara emot. För att få en människa att ändra åsikt måste vi nämligen först förstå varifrån åsikten kommer. Missnöjda väljare måste fångas upp och erbjudas humanare alternativ, för att inte riskera att följa de vindar av hat och splittring som sveper över Europa.
Efter månader av spekulationer inför EU-valet fick vi valresultatet svart på vitt. Trots den uppmärksammade vågen av antirasism och feminism valde 359 610 väljare att lägga sin röst på SD. Röster som vittnar om ett utbrett missnöje med överstatlighet och den fria rörligheten inom EU. Politiska krav på ökade resurser till tull och kustbevakning vittnar även om en stark vilja att göra det än svårare för utomeuropeiska asylsökande och arbetssökande människor att ta sig in i Europa, trots Lampedusa-katastrofer och ett brinnande Syrien.
Reaktionerna på valresultatet lät inte vänta på sig. Många initiativ har tagits för att visa att vi trots allt är många fler som inte står bakom den politik som SD står för. Vi är många som genom sociala medier har velat tydliggöra att SD-politiker inte åker till Bryssel ”i vårt namn”, vi är många som har vänt Jimmie Åkesson ryggen i tyst protest mot rasism och intolerans, vi är många som lagt våra pannor i djupa veck över hur vi bäst kan manifestera vår kamp för ett samhälle fritt från rasism och diskriminering.
Efter EU-parlamentsvalets nedslående resultat kan jag dock inte undgå att tänka den självrannsakande tanken; vilka effekter har vårt antirasistiska arbete haft? Hur har de 359 610 väljarna resonerat när de valt att stoppa SD:s valsedel i kuvertet och hur har de påverkats av de antirasistiska manifestationerna?
Kampsportaren och den blivande politikern Musse Hasselvall lyfte något som är lätt att glömma i det antirasistiska arbetet: ”Vakna och lukta på kaffet. Sverigedemokraterna har förstått något som många av oss andra glömt: Att makten i en demokrati utgår från de som väljer att rösta i valen.”
Och givetvis är det så. Under de senaste åren borde vi kanske ha lärt oss att de grodor som hoppar ur sverigedemokraters munnar inte verkar skrämma deras väljare, och att makten till syvende och sist ligger i väljarnas händer. Då räcker det inte med att vi som inte tror på SD:s splittringspolitik manifesterar detta, så länge manifestationerna inte når fram till de som faktiskt verkar tro på splittringspolitiken. Vänder vi ryggen åt sverigedemokraterna vänder vi även ryggen åt de sverigedemokratiska väljarna. Vi vänder också ryggen åt de orsaker som får dem att rösta på SD. Dessa väljare kommer förmodligen sluta sig än mer till varandra och krypa in i den offerkofta som SD som parti sedan länge bär.
Det antirasistiska arbetet måste därför föras på två nivåer. Å ena sidan måste vi stå upp för, och visa vilket samhälle vi vill ha och på vilket sätt det står i bjärt kontrast till det samhälle som SD strävar efter, framförallt för att rasistisk politik aldrig får normaliseras. Å andra sidan måste potentiella SD-väljare erbjudas ett humanare och mer hållbart alternativ. Här har de etablerade partierna ett enormt ansvar.
359 610 röster i EU-valet vittnar om att nu är det allvar, det räcker inte att vända Åkesson ryggen och anklaga honom för att inte ha något hjärterum för syriska flyktingar. Sittande politiker måste tydliggöra de verkliga orsakssambanden: visa att stigande arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet inte är ett resultat av invandring. De måste visa hur Sverige och svenskhet inte är något som hotas av influenser från andra kulturer, utan tvärtom. För ska vi leva i en demokrati där all makt utgår från folket, måste vi också vara medvetna om den farliga makt ett missnöjt folk besitter.
/Klara Ljungberg
Intervju med Lena Sundström, journalist och författare.
Du har under lång tid, redan då du var kolumnist i Metro skrivit och granskat frågor kring rasism och främlingsfientlighet. Varför har du valt just det ämnet som journalist?
Det korta svaret är att det har jag egentligen inte gjort. Som journalist har jag gjort reportage om alltifrån Jas Gripen, svensk vapenindustri, styckares arbetsvillkor på Scan, prostitution i Tyskland och soldater i Afghanistan. Som nyhetskrönikör har jag skrivit om sådant som berör oss i vår vardag, inkilningsriter, sophämtning, könsroller, röststyrda telesvar och åldersfixering. Och som författare är det egentligen bara en av mina fyra böcker, Världens lyckligaste folk, som handlar om främlingsfientlighet och rasism. Min första handlade om socialdemokratins färd mot mitten. Den andra är en samling vardagsbetraktelser från vår samtid. Och min sista bok Spår handlar ytterst om rättsosäkerhet.
Som journalist är jag intresserad av alla stora frågor som rör vår samtid. Det här säger jag inte för att förringa betydelsen av antirasism, tvärtom. Antirasismen är för mig ett självklart ställningstagande, så självklart att det alltid finns med. En självklar värdegrund. Sedan har utvecklingen i Europa under de senaste åren, och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen gjort att ämnen som berör nazism, rasism, fascism och främlingsfientlighet har blivit större förstås.
Vill du berätta lite om din bakgrund och ditt liv i Sverige?
Jag är uppväxt i Skåne, och det är där jag har mina rötter även om jag har bott i Stockholm i flera år. Det har mycket med min mormor att göra. Somrarna i Kävlinge med småsparvar på gården och skånskan som ibland mer påminde om danskan som ekade mellan husen. Det är nog ingen slump att Kvarteret Korpen är min favoritfilm. Jag är adopterad från Korea och kom till Sverige när jag var sex månader. Under de första åren bodde vi i Hovsjö utanför Södertälje, så fram tills det att jag var fem år pratade jag faktiskt stockholmska. Sedan bodde vi ett tag i ett höghusområde i Kristianstad, innan vi flyttade in i ett sådant där klassiskt en-och-en-halv-plans-villaområde som finns utanför många mellanstora svenska städer.
I din bok ”Världens lyckligaste folk” bevakar du Danske Folkeparti. Finns det saker som du lärt dig när du skrev den boken som vi kan ha användning av i Sverige?
I boken försöker jag ta reda på hur det påverkar ett samhälle när ett främlingsfientligt och rasistiskt parti tar sig in i ett parlament. Hur påverkar det media, andra partier, retoriken och politiken? Bilden av Danmark var väldigt förenklad då – det var när Pia Kjærsgaard hade sagt något ovanligt tillspetsat som svensk media rapporterade. Eller i samband med Muhammedkarikatyrerna. Inställningen i Sverige var då att det aldrig skulle kunna hända i Sverige, att det var lite ”typiskt danskt” det hela. Jag ville försöka förstå vad det var som hade hänt mellan nyhetssändningarna, det som vi missade. Hur ett parti som Dansk Folkeparti hade kunnat få sådan makt i Danmark. Så jag flyttade dit och sökte efter svaren. Anledningen till att jag gjorde detta var ju att jag var övertygad om att den danska utvecklingen inte alls var typiskt dansk, utan att den kan ske i alla länder. Också i Sverige. Hur glidningarna sker när ett främlingsfientligt parti plötsligt får representanter i en parlamentarisk församling, med normalisering, förändrad syn på censur, demokrati, yttrandefrihet. Det kändes också viktigt att ta fram en massa konkret fakta, statistik och forskning, för det blir lätt känsloargument och efterkonstruktioner i debatten om rasism.
Din dokumentär ”Dom kallas rasister” uppmärksammades mycket då den visades 2010. Vad var anledningen till att du gjorde dokumentären?
Det blev en naturlig uppföljning till Världens lyckligaste folk, en fortsättning på resan, när jag kom hem till Sverige igen.
Efter Danmarksboken fick jag ganska mycket hat och hot. Och jag tog kontakt med några av de människor som tog kontakt med mig för att höra om de var intresserade av ett samtal. Jag ville höra deras tankar, resonemang och frågor. Göra en dokumentär om väljarna istället för att göra något om partiet som nu var på väg in i riksdagen. Samtidigt var jag helt öppen med om var jag själv stod, och vad jag tyckte om Sverigedemokraterna som parti.
Vad är ditt bästa motargument mot rasism?
Rasism gör alla människor till förlorare. Både de som utsätts för det, och de som utsätter andra för det. Rädsla och rasism och hat gör alltid samhället farligare för alla. Och Martin Luther Kings ord gäller än idag. Alla barn skall ha rätt att leva i ett land där de inte blir dömda utifrån sin hudfärg utan utifrån sina karaktärsdrag. Detta är grundläggande.
I debatten tror jag att det är viktigt med tre saker.
Vi tackar Lena Sundström för hennes deltagande.
En krönika av Andrea Daleflod
Jag föddes i mitten av 80-talet, i en tid då det fortfarande var hyfsat socialt accepterat att säga n****boll. Och kanske gjorde jag det också, när jag som mycket liten bakade med mormor. Men ganska snabbt insåg jag att ”N-ordet” inte användes som ett neutralt ord, detta trots att jag fortfarande inte var mer än kanske 7-8 år. Nu, 20 år senare, är det i skrivande stund 21.000 personer på Facebook som anmält sig till eventet ”N****bollens dag 2014”.
När jag började som praktikant på Språkrådet i vintras efter min kandidatexamen i svenska trodde jag att jag skulle bli ännu mer språkkonservativ än jag redan var. Jag hade fel. Det finns nämligen två sätt att beskriva språket: normerande (preskriptivt) och beskrivande (deskriptivt). På Språkrådet är man mycket öppen för förändringar i språket och bevakar dessa förändringar för att kunna ge rekommendationer i svenskt språkbruk.
Om man söker på ”N-ordet” i Språkrådets frågelåda kommer detta upp (Språkrådet väljer ut frågor till frågelådan som har ett svar som kan appliceras på likartade frågor):
fråga:
Är neger neutralt? Kan det t.ex. användas i en polisrapport?svar:Nej, neger är inte neutralt. Det bör inte användas i polisrapporter. I stället får man använda exempelvis svart eller mörkhyad, om man måste ange hudfärg.
Ordet neger har kommit att uppfattas som nedsättande. Detta beror sannolikt på att motsvarande ord på engelska (negro) under en lång tid undan för undan har glidit nedåt på stilskalan och nu i det närmaste av många uppfattas som ett skymford. Det hjälper inte att hänvisa till att neger kommer av lat. niger som betyder ‘svart’. Ordet har av utomspråkliga skäl blivit så gott som oanvändbart. Detta gäller även i sammansättningar som negerboll.
Skulle du säga ”Vill du ha kaffet med mjölk eller n****?”, som en av mina medarbetare på Motargument använde i en intern konversation för att just visa på hur bisarrt det är att hävda att ”N-ordet” används som benämning av en färg. Eller ”Åh, vilken snygg n****jacka jag köpte idag!” Ska det kanske vara särskrivet, ”n**** jacka”, om det ska användas på samma sätt som en ”svart jacka”?
Jag vågar ta mig friheten att svara på min egen fråga här med ett: Nej, det skulle du inte. ”N-ordet” må komma från latinets niger = svart, och senare spanskans negro, men i svensk språkanvändning används ”N-ordet” knappast som en färg.
Därför är du välkommen att säga vitlök, gul lök, grönpeppar, rödpeppar, ja till och med svartpeppar (!). Finska pinnar, svenska köttbullar, turkiska köttbullar, marockanska köttbullar, afrikansk linsgryta, europeisk matkultur, kör på bara! Förleden till de begrepp jag räknat upp här kan delas in i tre kategorier:
Kategori 1: vit, gul, grön, röd, svart = färger
Kategori 2: Finland, Sverige, Turkiet, Marocko = länder
Kategori 3: Afrika, Europa = världsdelar
Vill du på allvar hävda att ”N-ordet” passar in och är lika neutralt som dessa kategorier? Om du vill det tycker jag verkligen du ska läsa vidare i krönikan.
En del personer hävdar att det inte är ”n****” utan ”n*gger” som är den nedsättande termen. Detta argument faller samman främst p.g.a. två skäl:
1. Båda orden har samma urspung, dvs. latinets niger och började användas under slavhandelns dagar när vita behövde avhumanisera svarta.
2. ”N*gger” används knappast i svenskt språkbruk längre och har inte gjorts på åtminstone några decennier. Om man går in på SAOB online och skriver in ”n*gger” står det numera ”se n****”. Klickar man sig vidare till ”n****” finns det två huvudbenämningar för detta ord:
1) manlig individ tillhörande den människoras som är inhemsk i Central- o. Sydafrika o. som bl. a. kännetecknas av mycket mörk (stundom chokladbrun) hy, ulligt, krusigt hår, bred, platt näsa o. tjocka läppar
2) om person som icke tillhör negerrasen, men som i fråga om sinnelag, kulturell, moralisk ståndpunkt o. d. liknar 1. (punkt 1 ovan, min anm.) anse(tt)s likna negrerna: ”barbar”, ”vilde”
Ett ännu sämre argument som jag (tyvärr) har fått ta del av är ”Jag tänker inte säga chokladboll, bakverket innehåller inte choklad utan kakao”. Då vill jag ta upp det faktum att jag aldrig har hört någon opponera sig mot att behöva säga t.ex. chokladkaka. En chokladkaka, alltså typ sockerkaka med kakao i, innehåller mig veterligen inte heller ren choklad.
Men om du nu är så mån om att säga rätt, även om ordet n****boll knappast heller är korrekt eftersom vi nu har rett ut att ”N-ordet” inte används som en färg i svenskt språkbruk, så har jag ett mycket kreativt förslag som även Språkrådet skulle uppmuntra: skapa ett eget ord. Kakaoboll om du så vill? Det kanske blir nästa års nyord!
För övrigt säger mormor chokladboll sedan många år tillbaka och det skulle kännas fullständigt främmande att hon skulle säga något annat numera eftersom hon, 20-talist och 85 år gammal, inte har några problem med att ta till sig förändringar i samhällsstrukturen eller att inse när ett ord är förlegat.
I samarbete med författaren Håkan Järvå publicerar Motargument.se en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”, i denna text beskrivs hur medierna kan välja att framställa olika ämnen för att försöka påverka hur vi sedan tänker på dem.
En av de viktigaste och mest utforskade teorier om massmediers makt är den så kallade dagordningsteorin (agenda-setting). Mer än 400 studier har publicerats kring teorin, och sambandet som den visar är närmast att betrakta som ett orsakssamband. I korta drag säger dagordningsteorin att massmedierna inte är särskilt framgångsrika med att styra vad människor har för åsikt, men däremot väldigt skickliga på att styra vad människor har åsikter om. Det kallas mediernas dagordningsmakt.
Om landets största dagstidning konsekvent väljer att uppmärksamma klimatförändringarna framför förtrycket mot kurder i Syrien, kommer vi med största sannolikhet att uppfatta klimatförändringarna som en viktigare fråga än kurderna. Ju mer medierna uppmärksammar frågan, desto tillgängligare blir den i minnet. Det beror bland annat på de kognitiva selektionsprocesserna som presenterades i ett tidigare kapitel, men också på att verkligheten är så pass obegränsad att vi inte själva kan undersöka den utan förlitar oss på att journalisterna fungerar som gatekeepers som filtrerar och tar fram det som är viktigt utifrån främst samhälls- och upplysningskriteriet.
Dagordningsteorin består av två delar som kallas första och andra nivån. Första nivån handlar om det som sagts ovan, att medierna påverkar vilka saker vi tänker på och har åsikter om. Andra nivån handlar om hur vi tänker på dessa sakers attribut och det är här priming och framing blir viktiga. Om vi tar arbetslöshet som exempel så kan massmedierna dels framhäva detta regelbundet på bästa sändningstid och på så vis försöka påverka oss att tänka på arbetslösheten oftare och därmed se det som en viktigare fråga (första nivån). Dels kan de rama in frågan så att de bara speglar ett visst perspektiv av debatten – som att arbetslösheten minskar, ökar, består av unga, invandrare, akademiker och så vidare (andra nivån). Det ena handlar alltså om vilket objekt vi tänker på, och det andra på vilka attribut av detta objekt vi tänker på.
Det finns en viktig faktor som styr människornas påverkan vad gäller dagordningsteorin. Det är hur stor erfarenhet människorna har av sakfrågan. De som inte har någon direkt erfarenhet av exempelvis Österrike är mer benägna att påverkas av mediernas gestaltning av landet, än de som har en direkt erfarenhet av det.
Motargument.se publicerar en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”, läs även en recension av boken.
Många har avhandlat ursprungen och innebörderna med hakkors – svastikor och liknande symboler. Jag är mycket mer intresserad och nyfiken i att spekulera och resonera om personerna som ritat, målat, skrapat hakkors på offentliga platser i nutid. Vad kan de ha haft för tankar och avsikter till varför de valde att göra det?
Vad tror ni?
Jämför gärna mina spekulationer med diskussionerna kring t.ex. Dan Parks olika ‘gatukonstinstallationer’ eller de Antifa-affischer som dykt upp runtomkring i Kalmar. AFA förnekar att de eller deras anhängare har klistrat upp dessa hotfulla affischer.
Urval av aktuella nyhetsnotiser om målade hakkors under vintern 2013/2014:
Hakkors målade i somalisk förening
Hakkors sprejade på kaféfasad
Hakkors i riksdagen upprör besökare
Nytt hakkors på kyrka i Stockholm
Hakkors målat på kapell
Hakkors klottrade på Stockholms moské
Fotnot: Högsta domstolen klubbade igenom en prejudicerande dom år 1996 om att bärande av nazistiska symboler på allmän plats utgör Hets mot folkgrupp. Resonemanget var att genom bärande så uttrycker man missaktning mot personer.
Visst är det jobbigt att bli sårad och ledsen? Särskilt när en massa personer uttrycker förakt och avsky för vad man säger, vad ens ord symboliserar och att man betraktas som en dålig människa? Ni vet när man känner sig sådär ensam. När rösten stockar sig, man blir tyst och vemodigt eftertänksam. Man kanske får en klump i halsen, kanske tårar i ögonen. Kanske kommer ilskan även från vänner eller andra personer man tycker om. Kanske från personer som har makt över en, från kunder eller personer vars hjälp och uppskattning man vill ha och behöver.
Det är det här skeendet som av många i Sverige uppfattas att man inte får säga vissa saker.
Stina Dabrowski, ordförande för Publicistklubben, professor i TV-produktion, välkänd journalist och debattör, är en av de som anser att det finns saker som man inte får säga i det här landet.
I sin artikel ”Talets gåva” beskriver hon hur journalister inte vågar skriva eller uttala sig på olika sätt av rädslan för att ”stämplas” som antifeminister eller rasister. Dabrowski framförde även samma analys av debattklimatet i Sverige i programmet ”Agenda” på SVT, där hon debatterade om att hon och andra reportrar hade svårt att säga vad de sade utan att alla gillade vad de sade.
Hon menar till och med att filosofen John Stuart Mill (som på sent 1800-tal förespråkade fri debatt i samhället) skulle bli besviken om han följde debatten i dagens Sverige. Ett Sverige som ett drygt halvsekel efter hans död förvandlades till en demokrati med allmän rösträtt, fria tidningar, därefter radio, TV och slutligen hemsidor, bloggar och chattsidor. Ett Sverige som under John Stuart Mills levnadstid såg långt mer än en miljon svenskar lämna landet på grund av åsiktsförtryck blandat med den yttersta fattigdom.
Elisabeth Höglund, som är ytterligare en av Sveriges mest kända journalister och som fått yttra sig mer än de flesta i vårt land, instämde i Dabrowskis bedömning i sin artikel ”Tystnaden banar väg för rasismen” hävdar hon bland annat:
De som tycker att debatten i stället borde föras brett, alltså även tillåta personer med avvikande uppfattningar att delta, de stämplas som rasister och potentiella sverigedemokrater. Marcus Birro kallar det åsiktsförtryck.Den som anser att Sveriges invandringspolitik har havererat har inte rätt att säga det, inte heller att flyktingmottagandet är ojämnt och orättvist fördelat över landet. Avgångna socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, påpekade ofta denna ojämna bördefördelning men stämplades som rasist, antisemit, ja till och med fascist. Nu har Reepalu avgått och tystnadens konformism kommer att råda även i Malmö.
Så journalist efter journalist, politiker efter politiker ser sig själva ‘förbjudna’ att säga vad de vill utan att folk kan bedöma dem på olika sätt, ogilla dem för deras ord och även ogilla deras åsikter. Att Sverige enligt dem skulle vara ett land där människor förtrycks för sina åsikter?
Hur det nu än ligger till med den saken finns det många andra som vet vad man inte får säga i det här jävla landet. Alltså det där jävla landet som de kommer ifrån. Hundratusentals människor har torterats för vad de inte fick säga i det där jävla landet. De fick sina tillgångar konfiskerade, förlorade sina jobb, släktingar mördade för vad de sagt i det där jävla landet.
Författaren till denna artikel hade en far som i likhet med Stina Dabrowski och Elisabeth Höglund jobbade som socialarbetare och därefter journalist. Arbetet utfördes inte i Sverige utan i Sydafrika. Hela det politiska etablissemanget där och miljontals sydafrikaner som priviligierades av apartheidsystemet ogillade min fars åsikter. Men han flydde inte från Sydafrika på grund av att han blev ledsen av ogillandet eller kände sig stämplad för sina åsikter. Istället var det säkerhetspolisens jakt på honom som gjorde att han fick fly hals över huvud för att undgå tortyr och mord.
Han ansåg sig i likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att han inte fick säga vad han ville i det där jävla landet.
Fler än hundra tusen iranier har flytt från Iran på grund av vad man inte fick säga i det där jävla landet. Man kunde bli och man blir fortfarande torterad i det där jävla landet och förföljd av säkerhetspolisen i det där jävla landet. Under de senaste åren har den nyvaknade demokratirörelsen med den unga internetgenerationen försökt hålla demonstrationer i det där jävla landet. De har tvingats skrika ut sina protester och spela in regimkritiska dikter, från hustak i nätternas mörker, i det där jävla landet.
De har fortsatt fly till det här jävla landet på grund av vad de inte vågade säga i det där jävla landet.
I likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu anser sig iranier lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att de inte får säga vad de ville i det där jävla landet.
Många tusentals chilenare flydde från Chile för att de kritiserade den statskupp och efterföljande diktatur som övertog Chile under general Augusto Pinochet. Många regimkritiker torterades och mördades i det där jävla landet. Tidningar förböjds i det där jävla landet.
Många chilenare sökte sig till Sverige för att de ansåg att de här till skillnad från där fick säga vad de inte fick säga i det där jävla landet.
Och som de flesta kanske förstår kan listan nästan göras oändlig.
Många har sökt sig till Sverige tack vare de rättigheter och friheter som Stina Dabrowski själv hänvisat till vår tryckfrihetsförordning. De sökte sig till Sverige bland annat för några vackra rader i andra kapitlets första paragraf (2 kap. 1 §) i den svenska regeringsformen:
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Svensk grundlag skyddar friheten att utrycka sina åsikter. Men hindrar inte någon annan att få uttrycka sina åsikter om dina åsikter. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet?
Eller? Jo, förresten, jag gjorde ju exakt just det.
När jag tänker på Sverigedemokraterna tänker jag på gnälliga snubbar i kostym som inte har något bättre för sig än leta fel hos alla andra och tro att deras egna lösningar är det enda som kommer att fungera.
Tillåt mig att harkla mig en aning och undra – vilka lösningar?
Sen när blev Sverigedemokraterna ett lösningarnas parti? Den enda lösning de har är att minska eller helst stoppa all invandring, och kanske allra helst av allt – slänga ut invandrare, oavsett generation, från Sverige.
Ibland skulle det vara intressant att vara en fluga på väggen när SD diskuterar om lösningar på de problem som de ser i svenska samhället. Det vill säga, om de har några lösningar.
Till exempel så är min upplevelse att de ofta gnäller på boendefrågan. Invandrarna tar alla ‘våra’ lägenheter, stoppar in hela släkten och eldar på vardagsrumsgolven. Eller så hyr staten lägenheter åt dem som precis kommit hit – lägenheter som blonda svenskfödda blåögda människor hade kunnat bo i. Huvaligen, vilken misär.
På boendefrågan anser jag att det finns åtminstone ett annat alternativ som skulle kunna fungera, utöver det att minska invandringen.
Till exempel så skulle byggföretag kunna bygga lägenheter som är billigare att bo i. I stan där jag bor byggs det nytt titt som tätt – men det byggs på platser och med sådan hög standard att inte många har råd att bo där. Av bekanta som har koll, får jag veta att ett av de dyraste nybyggena har många lägenheter som står tomma därför att det inte finns någon som har ekonomi att bo där. Om man i stället sänkte standarden så att folk exempelvis kunde återgå till att handdiska, använda tvättstugan, klara sig utan golvvärme och så vidare – då kanske fler skulle ha råd. Dessutom skulle det inte bli så dyrt, och man kanske skulle kunna bygga fler bostäder samtidigt.
Dessutom skulle man kunna återgå till det här med miljonprogrammet. SD är ju sådär historieromantiska i vilket fall, så då kan det ju inte göra något om man återgår till att bygga lägenheter med lite sämre planering än dagens standard, och dessutom i så stora hyreshus att det verkligen börjar handla om människoförvaring – för både svenskfödda och utlandsfödda, oavsett om man har ett svenskt pass eller ej. I så fall kan man antingen stoppa in större svenska familjer i anpassade lägenheter, eller så kan man begränsa antalet barn som får födas i en och samma familj – fast det blir ju klurigt, med tanke på att vi inte har kärnfamilj på samma sätt idag, som för 75 år sen.
Hur svårt kan det vara?
Och vill man i det läget komma ifrån det här med klotter och annan förstörelse av nybyggda områden, så kan man se till att få dit lite konst eftersom det oftast fungerar som nån slags förstörelse-stopp. Och bara för att utmana Åkesson med bihang så skulle åtminstone jag gärna se att det var konst från världens alla hörn; en riktigt mångkulturell kulturmix så att Jimmie och hans gelikar får svettas ordentligt. Jag ser det gärna därför att jag hoppas och tror att en person som av den ena eller andra anledningen flyttar till Sverige, gärna vill vara med och känna sig delaktig. Om denne får vara med och delta i ett projekt som handlar om utsmyckning av det område där hon eller han bor, är sannolikheten större att personen i fråga känner sig mer delaktig och villig att ta hand om, skydda och bygga upp – än om hon eller han inte får vara med.
Nu tycker jag i och för sig att det här med politisk problemlösning är något som inte ett enda parti sysslar med på någon slags frekvent basis. Nu i valtider kommer vi troligen att få se och höra på samma sorts pajkastning som sist, vilket antagligen inte kommer att göra någon skillnad i slutänden.
Så hörrni, svenska folket därute. Vad sägs om att ställa lite krav på faktiska förändringar? Förändringar som skulle kunna leda till något gott och produktivt, i stället för att sitta på arslet och stoppa ned vallappen med Sverigedemokraternas namn på i valurnan, och tro att de ska göra någon skillnad.
Tro mig. Att rösta på SD kommer bara att göra saken värre.
Avslöjandena som Researchgruppen och Expressen gjorde i december 2013 om kommentarsfälten, visar att ett relativt litet antal skribenter står för en väldigt stor andel av kommentarerna på forum som Avpixlat, FriaTider men även på SVTdebatt. Retoriken och påståendena i många av kommentarsfälten verkar ofta bestå av liknande fraser som återupprepas av flera.
Det är i stort sett samma uttryck och begrepp som repeteras av många, likt papegojor. Ganska ofta med identiska ordföljder. Denna företeelse kanske kan bero på att dessa kommentatorer skulle kunna ha läst exakt samma skrämselpropaganda, framställd och formulerad efter strikta mallar. Det förefaller även som att den granskade gruppen personer automatiskt litar blint på de myter och vandringssägner som bygger på lögnaktigt framställd statistik om bl.a. de påstått gigantiska ‘kostnaderna med massinvandringen’.
Det kan vara en indikation på att individer i den gruppen riskerar att bli farligt likriktade och mest bara dunkar varandra i ryggen. Kanske riskerar de att hetsa fram varandra till än värre formuleringar.
När liknande fraser och uttryck används ofta och återupprepas av många i en grupp, blir de till deras interna jargong, vilket ger de orden en sammanhållande verkan. Argumentens utformning i sig kan bli till en sorts ”bevisning” för gruppens medlemmar att de delar ideologi och ‘hör hemma’ bland de andra i en samstämmig konsensus. Deras åsikter, begrepp och nedvärderande omdömen de skriver om alla andra utanför deras grupp, blir till deras form av Politiska Korrekthet i deras egen specifika umgängeskrets.
Det konstigaste av allt är kanske att det finns en grupp som rutinmässigt kallar traditionella nyhetskanaler nedsättande för ‘PK-media’ och vägrar lita på dem. Medan de omedelbart verkar ta till sig alla uppgifter och påståenden som står skrivet med uppenbart främlingsfientlig ‘PK-jargong’ på grovt vinklade ‘nyhetskanaler’ på Internet. Märkligt nog verkar en del lita blint på det som ‘sanningen’ – helt okritiskt.
Jag gissar att en hel del av dessa personer inte har fått tillräcklig träning av sin förmåga att tänka kritiskt, granska texter i massmedia med ett skeptiskt förhållningssätt. Beteendet verkar tyda på att få läser flera, fristående, oberoende källor och att de inte utvecklat förmågan att skapa helt egna argument och åsikter. Är det kanske en uppgift som grundskolan behöver jobba mycket mer med?
Alexandra Pascalidou är en grekisk-svensk programledare och författarinna som även föreläser om mångfald och media, demokrati och rättvisefrågor, retorik och ledarskap, jämställdhet och kulturkompetens.
Expo har myntat begreppet ”positiv antirasism”. Att antirasister inte bara är mot något, mot rasism, utan även för något. Vilka är de positiva värderingar, metoder och idéer du förknippar med antirasism?
Antirasismen har alltid varit positiv för mig. Det är en kraft, en rörelse som kämpar för kärlek, för acceptans, för inkludering, för icke-dömande av medmänniskor. Antirasismen dömer inte hunden efter håret eller människan efter yttre attribut. Antirasismen har ett friskt kritiskt förhållningssätt till systematisk stereotypisering och kategorisering av människor i raser, folkgrupper och etniska etiketter. Antirasismen värjer sig för fascistiska förförelseakter och försöker vaccinera sig själv och sin omgivning av slentrianmässigt rasistiskt tänkande. Den ger människor möjligheten att vara sig själva, att definiera sig själva, att inte låta sig kuvas och kvävas av fördomsfulla fördömanden. Antirasismen är modig ty den vågar bjuda mörkerkrafterna på motstånd. Den vågar stå upp och stå emot, kosta vad det kosta vill. Det personliga priset många antirasister får betala är högt. Det handlar inte bara om vår egen säkerhet och trygghet utan även våra anhörigas. Antirasismen höjer rösten när andra tiger. Det har alltid varit positivt och jag är stolt över att få kalla mig antirasist.
I min bok ”Kaos- ett grekiskt krislexikon” är det tydligt att det inte räcker med antirasistiska demonstrationer. Gyllene Gryning och den växande nazismen är resultatet av en politik som rullat ut röda mattan för mörkerkrafterna. Etablerade partier har med sin rasistiska retorik bjudit dem på röster och låtit dem sätta agendan i det offentliga samtalet. Därför krävs det krafttag av rättsväsendet, regeringen och oppositionen som alla bör ta sitt ansvar och se att de själva bidragit. Lagarna borde skärpas och tillämpas och rättvisan borde sluta blunda när hatbrott begås och människor mördas och försummas för att de hade fel hudfärg eller var papperslösa flyktingar. Så kampen bör börja uppifrån när det har gått så långt. Ty det var de där uppe som gav nazisterna grönt ljus.
Retoriken är i princip densamma. I Grekland har de, även pga den kulturella kontexten, ett mer drastiskt uttryckssätt. Här har rasismen alltid försökt kamouflera sig om man bortser från järnrörsattacker och riksdagsledamöter som skriker Hora och Avpixlat som sprider hatpropaganda och annat. De är olika i sina manifestationer och uttryck men lika i grund och botten ty de gör skillnad mellan folk och folk och skuldbelägger alltid ”dom andra” för allt ont.
I Ring P1 i Sveriges Radio får jag höra en hel del. Men hela mitt liv har präglats av rasistiska uttalanden. Det går inte en dag utan att jag får ett rasistiskt mail eller en kommentar. Oftast ifrågasätter jag vänligt eller svarar med sansade motargument. Ibland blir jag stum. Och ledsen. Och drar mig tillbaka. Det är en resignerad tystnad. Men den behövs också för att man ska orka. Vi borde bli bättre på att peppa varandra, se och stärka varandra, sluta tjafsa om oviktiga saker och istället se det stora målet – kampen för ett samhälle, en värld, som inte dömer människor utifrån tillhörighet, pass eller färg. Det är så enkelt och så svårt. Det här handlar alla mina böcker om – från Bortom mammas gata till Taxi och Korsvägar och nu senast Kaos.
Motargument 
