Krönikor, Myter

Myten om "judekommunisten"

Gästkrönika av Artur Szulc

Antisemiter lider av många vanföreställningar. Beroende på antisemitens utgångspunkt kan ”Juden” vara den utsugande kapitalisten eller den förtryckande ockupanten. ”Juden” kan också vara kommunisten. Jag tänkte titta lite närmare på detta sistnämnda, myten om judebolsjevismen och jag avser att göra det utifrån ett polskt perspektiv.

szulc_artur_2I Polen tilltog myten i styrka när landet återuppstod som nation 1918 och utkämpade ett krig mot bland annat Ryssland. Judar anklagades för att vara bolsjeviker som gick fiendens ärenden. Under mellankrigsperioden levde myten vidare men det var först åren efter kriget som den fick sitt definitiva genombrott när judar beskylldes för att samarbeta med den kommunistiska säkerhetstjänsten och sovjetiska NKVD. Därtill utmålades i stort sett den kommunistiska regimen som judisk. I vissa polska kretsar talades det alltså om ”Żydokomuna” (fri översättning; judekommunism).

Efter 1945 fanns det mellan 200 000 och 250 000 judar i Polen. Majoriteten av dem hade överlevt kriget tack vare vistelse i avlägsna landändar i Sovjetunionen, till vilka de antingen flytt eller deporterats 1940 av sovjetmakten som erövrat östra Polen 1939. Alltså utgjorde judar ca 1 % av Polens befolkning efter kriget mot 10 % före. Var de då särskilt inblandade i den kommunistiska regimens strukturer? Låt oss börja uppifrån.

I det förenade polska arbetarpartiets politbyrå fanns det två polska judar med avsevärd makt, Jakub Berman (ansvarig för säkerhetsapparaten, propaganda etc), Hilary Minc (industri- och handelsminister). En tredje politbyråmedlem av judisk härkomst var Roman Zambrowski. Redan 1956 hade detta förändrats och kvar fanns endast Zambrowski. Granskar man partiets första centralkommitté (125 ledamöter) från 1948 så var 6 % judar.

Polska judar innehade viktiga positioner inom institutioner avsedda att fostra polackerna ideologiskt. 1950 initierade Adam Schaff bildandet av ett institut som skulle fostra vetenskapsmän i marxism-leninism. Aleksander Ford var fram till 1947 direktör för det statliga filmbolaget och därefter professor vid filmskolan i staden Lodz. Leon Kasman var fram till 1967 chefredaktör för den statliga dagstidningen ”Trybuna Ludu” (Folkets Tribunal). Franciszek Fiedler var redaktör (1947-52) för centralkommitténs teoretiska skrift ”Nowe Drogi” (Nya Vägar).

Många arbetade också i ”Ministeriet för inrikessäkerhet”, vars syfte var att slå ner all opposition mot regimen och upprätthålla kontroll över befolkningen. I ministeriet ingick olika myndigheter, varav en var ”Myndigheten för offentlig säkerhet”, dvs, ett slags säkerhetstjänst.

Arturs kommande bok, om upproret i Warszawas getto. "Judarna har vapen".
Arturs kommande bok, om upproret i Warszawas getto. ”Judarna har vapen”.

I mars 1953 fanns det totalt 33 251 funktionärer anställda inom säkerhetstjänsten. Enligt den antisemitiska myten om ”Żydokomuna” måste alltså judar mer eller mindre ha dominerat säkerhetstjänsten. Vad säger siffrorna? Av det totala antalet funktionärer var 95,7 % icke-judiska polacker, 2,3 % polska judar och 1,5 % vitryssar. Siffrorna förändras om man tittar specifikt på chefsbefattningar. Av 450 chefer, exv. avdelningsdirektörer och ställföreträdare var 167 av judisk härkomst, dvs. 37 %. I egenskap av kommunistiska funktionärer gjorde sig åtskilliga polska judar skyldiga till svåra övergrepp mot polska antikommunistiska aktivister. Här kan namn som Józef Różański (egentligen Josek Goldberg), Anatol Fejgin, Roman Romkowski (egentligen Natan Grinszpan-Kikiel) och Józef Światło (egentligen Izaak Fleischfarb) nämnas. 1957 skulle också tre av dem dömas till långa fängelsestraff eftersom de funnits skyldiga till brottsligt beteende.

Så vilken slutsats kan man dra? Bevisar inte siffrorna att polska judar var överrepresenterade i den kommunistiska regimens strukturer? Jo, onekligen var de det. Men en antisemit som lider av vanföreställningar försöker inte förstå varför. En antisemit mållåser på just judisk närvaro i kommunistiska säkerhetsstrukturer och blundar för det faktum att den absoluta majoriteten av funktionärerna inom säkerhetstjänstens olika avdelningar var icke-judiska polacker. En antisemit talar högljutt om hur polsk-judiska förhörsledare eller domare delade ut dödsstraff åt polska antikommunistiska aktivister men underlåter att omnämna det faktum att polska antikommunister misshandlades, torterades och mördades i stor utsträckning av icke-judiska funktionärer.

Vad låg då bakom den judiska överrepresentationen? Givetvis flera olika skäl. Förhoppningen att kommunismen skulle bygga ett bättre Polen var ett skäl. I det kommunistiska Polen kunde judar göra karriär på ett sätt som tidigare varit omöjligt. Ett tredje skäl var att det bland över 100 000 polska judar som återvände från Sovjetunionen efter kriget fanns en kärna av hårdföra kommunister som givetvis omedelbart kom att engageras i omvandlingen av Polen till en kommunistisk diktatur. Ytterligare en orsak som är värd att nämna och som definitivt inte kan förringas är att polska judar såg den kommunistiska regimen som en garant för deras skydd och säkerhet. Vissa sökte sig till framför allt säkerhetstjänsten för att de ville försöka hämnas, främst på tyskar. Och ett sista skäl som drev vissa polska judar (och icke-judar) var ren och skär opportunism. Att gå med i arbetarpartiet och ta statlig anställning gav flera fördelar.

Det går dock inte bortse från det faktum att de polska judarnas överrepresentation i kommunistiska strukturer åren efter kriget fördjupade antijudiska attityder bland breda polska folklager. Myten om judekommunisten byggde dock på vanföreställningen att den kommunistiska regimen var i judarnas händer, men så var ju inte alls fallet. Regimen styrdes inte av judiska intressen (vilka dessa nu skulle vara) eller några andra intressen förutom att upprätthålla den kommunistiska diktaturen. Kommunistiska judar som tjänade systemet var främst och enbart kommunister, precis som sina icke-judiska kollegor. Den som inte förmår förstå att det inte finns någon specifik ”judisk” kommunism lider av antisemitiska vanföreställningar.

/Artur Szulc

Krönikor

Kan du inte ta debatten?

De flesta av de vi antirasister kallar trollen slänger sig ofta med uttrycket ”kan du inte ta debatten” eller kortformen ”ta debatten”. Det hör vi på Twitter, det ser vi i kommentarsfälten på Avpixlat, Nationell.nu, Exponerat, Fria Tider med flera, samt troligen i kommentarerna på våra egna och andra likasinnade bloggar.

Personerna vi oftast hör dessa uttryck från är vad som utöver troll ibland även kallas fotsoldater. Alltså, läsarna till ovan nämnda sajter, Sd-väljarna, de som gömmer sina åsikter från familj, vänner och grannar, som gärna sitter och beklagar sig i dessa forum. De är så trötta på att inte få sina röster hörda att det enda de gör är att beklaga sig över sina meningsmotståndare – det vill säga; främst oss, antirasisterna, eller pk-eliten, 7-klövern, svenskhatarna, sverigefientliga… listan på öknamn de ger sina åsiktsmotståndare kan göras lång. Och det enda de säger sig vilja göra, är att ”ta debatten” med oss antirasister.

Kan du inte ta debatten
Gueоrgui / Foter / CC BY-NC-SA

Fast det vill de ju inte. Om det beror på att de inte kan eller inte vet hur man gör, hur man bemöter andra människor på ett respektfullt sätt, om de inte lärt sig normal, vettig svenska, eller vad det nu kan tänkas vara – så varken kan eller vill de ta någon debatt. De använder uttrycket som ett slagord, som ett hån och för att väcka både uppmärksamhet och ilska. Som uppmärksamhetstörstande små barn som ännu inte lärt sig hur man beter sig i möblerade rum. De hamrar in sina inpluggade floskler där sanningshalten på de flesta sätt går att ifrågasätta, de skriker, vrålar och förolämpar i bästa barnsliga stil. Ja, inte går det att föra ett normalt samtal med dem, det märker man snart.

Anfall är bästa försvar, var det någon som sade.

Och i deras fall är det faktiskt sant. Deras sätt att debattera består av att attackera utan att köpa motståndet, det vill säga motargumenten. En vanlig människas sätt att debattera innefattar möjligheten att ändra åsikt, eller åtminstone förstå och acceptera motpartens åsikter, synpunkter och ställning i frågan. Men ett troll är fullkomligt oförmöget att höra någonting annat än sina egna utslitna, tjatiga argument om muslimer, statistik, kostnader… och på en skala 1 – 10 – hur sexigt är det att lyssna på?

Jag har inget bra svar på frågan om hur vi kan, bör eller ska ”ta debatten” med dessa troll. Det finns saker man kan göra för att förebygga den här typen av åsikter, och man kan argumentera för att grundskolan och gymnasiet borde anstränga sig mer för att lära barn och ungdomar förmågan till empati, tolerans och förståelse. Men trollen som vill ”ta debatten” är barn i vuxnas kroppar som redan befinner sig ute i livet. Risken att deras världsbild redan är lika fixerad som vår egen, är ganska stor. Naturligtvis borde även föräldrar och den utökade familjen ta sitt ansvar, men även där pratar vi om vuxna människor med sina åsikter som är mer eller mindre färdiga. Det vi talar om är ett samhällsproblem som kan vara svårt att stävja, speciellt i en tid där ekonomi på både statlig och personlig nivå är ett av våra största samtalsämnen.

Inför beslutet om man kan, vill eller ska ”ta debatten” kan det vara lämpligt att verkligen fundera över saken. Oavsett vilken sorts kommunikation två människor har sinsemellan, så innebär det ett givande och tagande. Man ger och man tar ungefär lika mycket. Att hamna i en ”debatt” med en av Sd’s fotsoldater handlar till största delen om att bli fullkomligt utmattad på att ens få personen i fråga att försöka lyssna. För tillsammans med alla andra saker trollen har eller inte har, så är just det där med lyssnandet inte en av deras starkaste sidor.

Ja, om det inte passar deras egna åsikter, förstås.

(Och ja, jag generaliserar grovt – jag vet att det finns undantag som bekräftar regeln.)

Krönikor

Assimilation och Sveriges romer

SD förespråkar assimilation, en politik vars syfte är att göra alla främmande element i samhället till ”svenskar”. Grundidén är att minoriteter måste anpassa sig till majoritetssamhället, man ska anamma majoritetens seder och traditioner och på lång sikt ha anpassat sig så mycket att man kan inlemmas i majoritetssamhället. Idéen är nära knyten till idéen om nationen, till idén om ”ett folk, ett land”. Genom att skapa ett homogent folk, ett folk med samma traditioner, samma språk, samma seder vinner tanken om nationen legitimitet.

Assimilationens historia är ett mörkt kapitel i Europas historia, det är ett kapitel vi inte får glömma nu när allt fler politiska krafter på vår kontinent förespråkar en återgång till den politiken. Politiken ledde till diskriminering, förtryck, och grova övergrepp på minoriteter. Assimilationen ledde till att hela kulturer och språk i det närmsta utplånades, resultaten: ett stort lidande för många människor på våran kontinent.

I södra Frankrike lyckades man i det närmsta utplåna det katalanska språket, den katalanska kulturen. I Sverige utsattes samer och romer för enorma övergrepp, det är deras berättelse vi måste komma ihåg när SD nu talar om att införa assimilationspolitik. Det är förtrycket på Sveriges romer som jag i denna artikel ska fokusera på, på berättelsen om en stat vars syfte var att utplåna en kultur.

I en statlig utredning från 1923 (SOU 1923:2) definierar man ”problemet” med ”romer” som någon sorts olösligt problem, ett problem som krävde drastiska metoder, ett problem som trots att det då endast fanns ett mycket litet antal romer i Sverige fick den allra högsta prioritet. Man skrev följande om gruppen ”tattare” (som då antogs vara en blandning mellan romer och svenskar) ”Genom den hänsynslöshet och fräckhet, med vilka tattaren ej sällan uppträder förmår de — särskilt i avlägsna bygder — befolkningen, att lämna dem snart sagt allt vad de begär, husrum, mat och foder till kreaturen. (Lägg här märke till likheten med vad SD-representanter idag säger om muslimer) Efter att ha konstaterat att så länge det finns romer i Sverige så kommer de att ”skapa” nya ”tattare”, därför kom man fram till att själva grundproblemet var romerna. Utifrån den då rådande synen på folks genetiska skillnader konstaterade man att en assimilation av romer var ett omöjligt projekt, att den enda möjliga lösningen vara att avlägsna alla romer från Sverige.

Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem trodde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starkt inskränkningar läggs på deras rörelse frihet att de finna med med sin egen fördel att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden” 1

Detta utlåtande föranledde krav om steriliseringsprojekt, som sedan verkställdes (och upphörde först på 1970-talet) och en starkt diskriminerande politik inleddes gentemot romer. Redan 1928 kom ett nytt utlåtande från staten som föreslog skärpningar i de metoder riktade mot romer. Det förslag följdes upp av en inventering av den romska befolkningen på 1940-talet.

Efter kriget så ändrades synen något på romer, Hitlers folkmord på judar och romer hade gjort att det inte längre var bekvämt att prata om biologiska skillnader. Den biologiska rasismen hade tappat mark, men man ansåg fortfarande att problemet kvarstod. Romerna måste fortfarande anpassas till samhället menade man. Detta bredde mark för en ny förklaringsmodell, som gick ut på att se ”problemet” i romers kultur. Istället för att som i SOU 1923:2 söka att bli av med romerna sökte man nu att utplåna deras kultur, deras språk och deras seder. Det var intåget för den nya rasismen, den som ofta kallas kulturrasism. 1956 tillsattes en utredning (SOU 1956:43) som en gång för alla skulle svara på frågan hur man skulle kunna inlemma romerna i den svenska samhällskroppen, hur man skulle göra dem till ”svenskar”. Utredningens svar på frågan var att en omskolning krävdes, att man skulle uppfostra romer till att bli ”riktiga svenskar” (inte helt olik förslag om körkort i majoritetsspråket och diverse prov i värderingar som florerar runtom i de europeiska staterna).

Gitanillas

Daquella manera

Denna utredning ledde till att många romer hamnade på uppfostringsanstalter, att man i skolan utsattes för diskriminering, att man sökte att utplåna den romska kulturen och språket. Steriliseringen av romer fortsatte länge, då man fortfarande var skeptisk till att befolkningen slutat växa och föröka sig. Trots att romer bott i detta land i århundraden så fråntog man dem rätten till sitt land, rätten att bli behandlade på samma vis som alla andra medborgare. Detta endast på grund av att deras kultur inte var densamma som majoritetens, detta i ett försök att utplåna olikheter i Sverige, att skapa ett homogent land.

När SD pratar om assimilation är det viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att vi övergav den ideologin. Det är ingen kulturmarxistisk konspiration att vi är emot ”tvångsförsvenskning”. Det är enbart på grund av att den orsakade stort lidande för dem som blev utsatta för den, i många generationer, det beror på att den syftar till att utplåna kulturer och stöpa oss alla i samma form, att göra oss alla lika. Det är på grund av att det är en rasistisk politik.

Källor: SOU 1923:2  SOU 1956:43

Krönikor

Behövs svensk integrationspolitik?

Sverige har alltid varit ett invandrarland i större eller mindre omfattning. Invandringen var sporadisk från medeltiden fram till våra dagar. Tidigt bestod den av enstaka människor som antingen köptes hit eller lockades hit på grund av färdigheter som vi kunde behöva i landet. Många tyska handels- och köpmän kom under medeltiden.
Under stormaktstiden kom Valloner och svedjefinnar. Vem som helst fick dock inte komma in i Sverige, katoliker och judar var t.ex. inte välkomna.

Efter de svåra åren mellan 1850 och 1930 då ca. 1.5 miljoner svenskar utvandrade så har invandringen varit relativt stadig. Den bestod till största del av hemvändande svenskar.
1917-18 infördes pass- och viseringstvång för att komma in i Sverige.

Man brukar dela in invandringen från 1900-talet i tre faser; Den första, åren 1945 – 60 bestod till största delen av efterkrigstidsflyktingar, främst från Baltikum och Östeuropa. Den andra delen från ca. 1960 – 70 var den stora arbetskraftsinvandringen. Industrin växte så det knakade och skrek efter arbetskraft. Dessa kom främst från våra grannländer och europa. Från 1970 var man tvungen att ha arbets- och uppehållstillstånd för att få bo och arbeta permanent i Sverige.

070326 tensta twilight
xjyxjy / Foter / CC BY-NC

Den tredje fasen från ca. 1980 t.o.m. idag består till största delen av utomeuropeiska invandrare och flyktingar från krigsdrabbade länder.

Fram till sextiotalet hade Sverige ingen uttalad integrationspolitik, människor som invandrade hit föresattes klara av att ta sig in i samhället i stort sett på egen hand.
I och med den stora arbetskraftsinvandringen under 60-70-talen kom man att förstå att man behövde underlätta för människor att anpassa sig till det svenska samhället. Man startade Svenskundervisning, rätt till tolk i kontakten med myndigheter och sjukvård, modersmålsundervisning och stöd till kulturella föreningar.
Ansvaret för integrationen låg från 1991 till 1994 på Kulturdepartementet, det sågs främst som en kulturell fråga.
1998 instiftades Integrationsverket. Detta har blivit ifrågasatt och kritiserat ända sedan dess, nämnas bör den utredning som gjordes av bl.a. Masoud Kamali 2006. Utredningen pekade på att den strukturella diskrimineringen grundad på etnicitet, kön, språk och funktionshinder samverkade. Man ansåg att en översyn av bland annat rättväsendet och arbetsmarknaden borde genomföras för att motverka den strukturella diskrimineringen.

Efter regeringsskiftet 2006 så sägs integrationspolitiken inrikta sig på bryta ”utanförskap”.
Olika åtgärder som faktiskt mest lyckats skapa ett ”Vi och dem”-tänkande. Vi är tvungna att integrera ett ”dem” med ett ”oss”. ”De” klarar inte av själva att ta sig in i samhället, därför måste ”De” lära om, göra om, ändra sig och anpassa sig till ett samhälle som genom sin struktur utestänger dem.

Det som mer och mer benämns som ”invandrarproblem” som beror på misslyckad integration, är om vi tittar efter lite mer noga, problem som till stor del beror på ökade klyftor, nermonterad välfärd och en diskriminerande arbetsmarknad.

En fungerande arbetsmarknad ger sysselsättning till hela befolkningen. Det är inte en integrationsfråga att människor är arbetslösa, det är en arbetsmarknadsfråga.

Det är inte en integrationsfråga att familjer är trångbodda i slitna miljonprogramsområden. Det är en bostadsfråga.

Det är inte en integrationsfråga att ca hälften av barnen i dessa områden inte når gymnasiekompetens. Det är en skolpolitisk fråga.

Det är inte en integrationsfråga att fattiga människor glider in i kriminalitet. Det är en fråga för rättsväsendet och i grunden socialtjänsten.

Om vi slutar att bunta ihop de olika människor som kommer till Sveriges till en homogen grupp, vilket det inte är och aldrig har varit, och skippar integrationspolitikens enögda syn på människor, tar tag i problemen via arbetsmarknads-, bostads-, rättsväsende- och skolpolitiken så kan vi motarbeta det ”vi och dom”-tänket som göder rasism och diskriminering.

Socialtjänst, medborgarkontor och sjukvårdspersonal är de som bör få kontinuerlig fortbildning i bemötande av nyanlända. Det är dessa som ska vara kompetenta att bemöta varje enskild person oavsett ursprung.
Att ta emot nyanlända är Migrationsverkets uppgift, ge dem mer resurser och skrota integrationspolitiken.

Det största problem vi har i Sverige just nu är inte att vår befolkning är mångkulturell, eller att grupper ska integreras, det största problem vi har är de ökande klyftorna mellan dem som har och dem som inget har. Mellan de välbeställda och de fattiga. Om man verkligen vill komma till rätta med några problem i miljonprogramsområdena och samhället i stort så bör man slopa integrationspolitik och istället satsa på välfärdspolitik.

/Loan Sundman

Krönikor

Bör staten förbjuda rasism?

Aftonbladets och Expressens kulturredaktioner har råkat i luven på varandra om Aftonbladets granskning av lagen: ”Hets mot Folkgrupp”. Debatten rör frågan om man bör lagstifta för att försöka förbjuda rasism, eller inte.

Justice
Rättvisans våg. Balansgången mellan svärdet och friheten…donsutherland1 / Foter / CC BY-NC-SA

Det är Aftonbladet som just nu granskar om lagen kan tillämpas för att stänga internetsidor som Avpixlat, Fria Tider, Nationell idag, Nationell nu, Nordfront osv

”Vi har för få yttrande- och tryckfrihetsmål i Sverige”, anser aftonbladets Åsa Linderborg, ”vi på Aftonbladet Kultur är trötta på talet om att nån borde anmäla skiten.”

Detta är Karin Olsson på Expressen kritisk till;

Juridifieringen av både politiken och debatten gör att allt fler problemställningar förskjuts från att vara en angelägenhet för den offentliga arenan till att bli en fråga om paragrafer. Det är en demokratisk förflyttning som diskuteras på tok för lite. Dessutom är lagen om hets mot folkgrupp luddig och bär på en rad problem.

Åsa Linderborg, AB svarar Expressen så här:

Reaktionen från högerextremisterna var lika blixtsnabb som väntad: Ni vill avskaffa yttrandefriheten! Att Karin Olsson, kulturchef på liberala Expressen, skulle utslunga samma anklagelse och därmed placera sig bland järnrör och nynazister, var mindre väntad.

Argument mot lagen

Många reagerar som Åsa Linderborg när de får höra kritik mot lagen om hets mot folkgrupp. Om man är emot en lag som vill stoppa rasismen måste man väl vara rasist, eller?

Nej det behöver man inte vara. Jag är själv, som liberal med piratsympatier, mot lagen. Många liberaler är det, många pirater också. Dessutom finns det många vänner av yttrandefriheten i alla politiska läger som är kritiska till lagar som försöker förbjuda rasism eller homofobi.

Ungefär så här resonerar vi:

  • Ska staten, som en gång i tiden VAR rasistiskt och ofta reglerade rasismen genom lagarna, vara de som idag på samma sätt reglerar att rasismen ska vara förbjuden? Ska samma stat som struntat i rasismen, och stött det med paragrafer, vara de som nu reglerar bort rasismen med samma sorts paragrafer?
  • Ska samma stat som för 80 år sen förbjöd homosexualitet och som för 60 år sen ännu dömde folk till fängelse om de pratade med ungdomar positivt om homosexualitet, vara den som med samma sorts lagar dömer ut homofobin?”

Vi anser att det är staters och partiers klåfingrighet och vilja att kontrollera folks privatliv som är en del av orsaken till att sådant som rasism uppstår.

Som en vän skrev nyligen:

Vissa tror att om man inte låter idioter uttala sig så finns det inga idioter. Nja, det finns kanske inga synliga idioter då, men det hemska är att dom isåfall är helt osynliga fram tills dess att deras åsikter är i majoritet. Censur är korkat.

Vi är många antirasister som arbetar hårt mot rasismen, men som anser att det bara finns en sak som är värre än rasismen: nämligen att stater reglerar vilka åsikter som ska godkännas i ett land. Vi är också antirasister, men vi vill bemöta åsikterna i sak, inte förbjuda dem!

Om lagen kan användas för att förbjuda rasism kan den också användas för att förbjuda antirasism, glöm inte det!

Fotnot

Om man vill ha ett alternativ till Lagen om Hets mot Folkgrupp kan man stärka individens rättigheter mot förtal och hot. Då grundar man en lag på nåt annat än åsiktsförbud.

Krönikor

Komma hit och leva på bidrag!

Hej!

Mitt namn är Yacoub Maaruf, jag är 32 år och lever tillsammans med min flickvän och hennes 2 barn i en mellanstor stad i Sverige. Jag är född och uppvuxen i Syrien men var tvungen att fly för ungefär 10 år sedan på grund av förföljelser, hot och politiskt förtryck. Flera av mina familjemedlemmar avrättades, så jag är tacksam över att leva och att få vara här för att slippa det fruktansvärda inbördeskriget.

Claudio.Ar / Foter / CC BY-NC-SA

I dag säger jag att jag är svensk eftersom det står på mitt pass. Sen är det en helt annan sak att människor runtomkring hela tiden verkar kräva mig på ytterligare bevis om hur jag ”tillhör” genom att ifrågasätta hur jag lever.

Jag har firat midsommar många gånger. Julen spenderar jag i hälsingeskogarna med tomte, julgran och presenter. Trots att jag varken tror på tomten eller Jesus, anser jag att det är ganska trevliga traditioner. Jag åker båt och fiskar om sommaren, betalar inkomstskatt när jag har haft jobb och matmoms på allt jag äter. Jag röstar, lever laglydigt och ställer mig på höger sida i rulltrappor. Trots allt detta känns det många gånger som att allt det inte ÄR tillräckligt. Att leva här och ha en vilja att bidra, verkar aldrig vara tillräckligt för att få tillhöra.

Vem lever gott på minimala bidrag?

För ett tag sedan såg jag en ”hitte-på-statistik” spridas på nätet där det påstods att nyanlända får bidrag på 20 000:- per månad. Jag är inte ensam om att ha hört lögner, felaktiga fakta och rasistiska kommentarer angående människor som kommer hit ifrån andra länder.

För det första, vem ”lever gott” på bidrag i Sverige? Jag har behövt klara mig på bidrag i olika omgångar, när jag studerade så hade jag c:a 7 400:- per månad. Min hyra låg på runt 5 000:-.  Det gav mig 2 400:- över att fördela på mat, el, telefon, internet, kläder och nöjen (det sistnämnda blev det inte mycket av). När jag haft rätt till A-kassa tvingades jag överleva på ännu mindre.

Jag har umgåtts med många nyanlända och alla får väl ungefär vad jag fick när jag studerade, lite mer om de har barn i och med att det ekonomiska omsorgsbehovet då också ökar. Men svenskfödda mammor får ju också barnbidrag, ni vet – barn kostar.

Som det ser ut i mitt fall så har jag inte så mycket andra val än att tvingas leva på de bidrag som jag är berättigad till. Lever jag ”gott”? Svaret är givetvis nej, jag har personligen aldrig träffat någon som lever ”gott” på bidrag i Sverige. Är det något jag eftersträvar? Svaret är också nej, jag vill inget hellre än att ha ett fast arbete och en trygg försörjning på lång sikt—ett jobb att gå till—och att slippa gå på bidrag. Slippa förnedringen att behöva ta emot allmosor.

Jag känner en viss stolthet över att detta land faktiskt fördelar bidrag till de som behöver det. Det är oerhört viktigt att ha någon form av ekonomisk trygghet i ett välfärdssamhälle. Även om fattigdomen i Sverige är utbredd, många människor har det svårt, så är det självklart att arbetslösa och nyanlända ska ha rätt till bostad och mat. Kan vi vara överens om att de som på grund av sjukskrivning eller arbetslöshet i Sverige inte lever ”gott”?

I och med att arbetsgivare nu får mer bidrag för att anställa invandrare så har jag de senaste åren haft fler jobb än tidigare. Men som i de flesta sådana anställningar har inget lett till en anställning efter att bidragsperioden löpt ut. Alliansen tror att de lyckas “integrera”, men jag har bara upplevt det som ett utnyttjande—billig arbetskraft.

Ett jobb är mer än en inkomst

En anställning är en trygghet, en chans att bli ekonomiskt självständig och kunna ta del av allt vad det innebär att ha en fast arbetsplats. Få känna mig nyttig, behövd och bidra med min kunskap och erfarenhet. Känna tillhörighet och dela min vardag med andra arbetande kollegor.

Att ha ett arbete innebär inte bara en bättre ekonomi utan också en plats i samhället. En säkrare plats med rutiner, där man slipper en vardag fylld med oro. En plats där individer kan få känna att de utför något viktigt, bidrar och tillhör detta stora snurrande samhälle av arbete, skatter, deklarationer och vardag.

Jag har aldrig träffat någon som inte vill arbeta, som inte vill bidra med sin kunskap och sin energi. Oavsett vem man är, hur man fungerar och vad man har för ursprung så vill alla arbeta, eftersom ett arbete betyder mycket mer än bara en lön varje månad.

Yacoub fotoDärför är jag så fruktansvärt trött på de som tror att alla som kommer hit INTE vill arbeta, utan har flytt sitt hemland med den enda målsättningen att leva ”gott” på svenska bidrag. Vem fan har det som målsättning?

Vem tänker: ”Idag och resten av mitt liv vill jag vara en parasit på samhällets kropp? Jag vägrar jobba, jag vill ha bidrag OCH ständig oro över att ha råd att betala för bostad, mat, kläder och skor. Aldrig kunna unna mig en resa eller nöjen. Jag ska fylla mina dagar med att driva omkring, vara orolig, fattig och försöka överleva på bidrag.”

Så förutom att komma överens om att vi som lever på bidrag INTE lever lyxigt, kan vi väl komma överens om att det säkert är väldigt, väldigt få människor på denna jord som har som målsättning att bara överleva på bidrag?

Yacoub Maaruf, mellanstor stad i Sverige, arbetssökande och hitvandrad.

Yacoub Maaruf heter egentligen något annat.

Krönikor

I krig är lögn och list det främsta vapnet

Gästkrönika av Gunnar Thorell

Jag tror flertalet i Sverige har svårt att förstå hur ”respektabel” nationalsocialismen verkade vara, sedd från vår horisont före 1945. Genom tidsavståndet läser vi av den som ”ond”, ”grotesk”, ”orimlig” – så såg det inte ut då!

När Tyskland gick igenom sin metamorfos från en demokrati med Europas starkaste vänster, till en militariserad diktatur skedde det med små steg, i det stora hela (och trots våldet) på demokratisk väg.

En väsentlig sak i det här förvandlingsnumret var anti-intellektualismen – att en generation av intellektuella (läkare, jurister, arkitekter, redaktörer etc) valde att bortse från uppdraget att kritisera makten. De accepterade istället ett inslag av bedräglighet och våld. Man började se det senare som nödvändigt, för att skapa lag och ordning.

Speciellt tydligt blev konformismen och förnekandet av vad som hände, i ett litet land, som på avstånd beundrade det Stora Kulturlandet (som Tyskland benämndes på den tiden).

Få kritiserade nazismen

Det var inte många personer i Sverige som stod upp i offentligheten och kritiserade nationalsocialismen före 1943 (slaget vid Stalingrad). De som gjorde det (Anton Selander, Torgny Segerstedt, Ture Nerman) hutades åt, hindrades eller förföljdes.

På ett antikvariat kom jag över en samling av tidskriften Tidsrevyn, en nazistisk tidskrift som gavs ut på svenska. Det slående är vilken klass de svenska nazisterna hade på sin propaganda. Det märks ingenting av de hätska utfall som vi i efterhand vant oss vid i skildringarna av nazismen.

Stilen, sättet att skriva, grundvärderingarna, liknar de gängse i Sverige på den tiden.

just.Luc / Foter / CC BY-NC-SA

Min poäng är att övergången från demokrati och fred, till militarisering och fascism sker genom en hegemonisk process. Viktiga delar av de etablerade intellektuella överger sin tidigare position, ansluter sig i tysthet till ett ”nytt perspektiv”.

Det är inte de ”extrema” (järnrörsförsedda) som går i spetsen för den här förvandlingen, utan snarare typen Albert Speer. De med god ställning och god bildning, som tror sig ha något att vinna på konformitet.

Modern militarisering – utan debatt

Det som skrämmer idag är oviljan att se och granska förändringarna i USA – t.ex. införandet av NDAA-lagen och Patriot-lagen, accepterandet av tortyr, accepterande av Israels övervåld mot palestinierna. Det finns ett stillatigande inför ”vårt eget”, det vill säga Västvärldens angreppskrig och subversion i Mellanöstern och Afrika.

Det som skrämmer är den i grunden falska självbild som vuxit fram i media – som pekar ut ett militärt hot mot Väst från muslimska länder som Iran, Syrien (tidigare Irak, Libanon, Afghanistan). Länder som skapats, eller vars gränser dragits, genom kolonialmakterna (Europeiska nationer). Länder som inte utgjort något ”hot” sen 1500-talet (belägringen av Wien).

Den militära doktrinen (USAs) är att länder, underlägsna våra egna måste angripas ”i förebyggande syfte”, för ”vår” säkerhet. Extrema grupper till höger rör sig i stort sett i takt med den här massmediala ortodoxin – hyllar USAs och Israels militarism. De underblåser fientlighet mot människor som flyr från krigen i Mellanöstern och Afrika – där också Sverige numera är inblandat.

Skandaljournalistik eller förnuftsargument?

Som jag ser det har SD i grunden inte bemötts av förnuftsargument, utan snarare med försmädlighet, försök att skandalisera personer. Samma irrationella tendens märktes när Breivik förklarades vara ”psykiskt sjuk”.

Ointresset i Sverige för lagförändringarna i USA (NDAA, Patriot Act) ter sig olycksbådande. Finns det överhuvudtaget några ”kättare” som kan förmedla kritisk självinsikt i svenska massmedia? Få undantag: Åsa Linderborg, Maj Wechselman, Dror Feiler, Mattias Gardell, Jan Guillou, Donald Boström en handfull oberoende – själva ibland vacklande, attackerade som ”antisemiter”, anklagade för att vara ”konspirationsteoretiker”.

I det anglosaxiska språkområdet, är oppositionen mot militarism starkare. Många flera röster, vilket märks främst på internet. (1) Wikileaks till exempel. (Jfr det svenska mediedrevet mot Julian Assange)

Om de nuvarande konflikterna leder till världskrig, kommer det att bli en förödelse långt värre än Andra Världskrigets.

/ Gunnar Thorell

Fotnot

(1)
Kanadensiska Global Research. Truthout. Information Clearinghouse. (=Läsarfinansierade medier). Democracy Now (Amy Goodman).

Krönikor

Kent Wisti: Disney och yttrandefriheten

Apropå att många reagerar mot att ett privat bolag i USA klippt bort några sekunder ur en film och kallar det statlig svensk censur…

Läs även Kent Wistis blogg: Om en ung man i uniform och en svart flicka. Man måste inte behålla allt.

154760_10151388437561584_1745007405_n

Artiklar

Loke: Aldrig mera rädd

Til alla er som förstår att det med normalitet bara sitter i er egen hjärna. Er som accepterar, lyssnar och känner in. Till er som inte stöter bort det ni inte förstår utan förstår att ni inte förstår det, och anpassar er efter det. Lokes: Aldrig mera rädd: ”För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är, Och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal”.
Jag flydde som en fågel över gatorna en natt
med käften full av blod och av saliv.
Jag flydde som jag brukar som en råtta från en katt
förödmjukad, förnedrad, för mitt liv.Natten fylldes utav våld och vansinniga skrik
från de som jagade mig med stora tunga steg.
”Bättre fly än illa fäkta” skrek min tanke i panik
medans mitt hjärta repeterade ordet feg.

Och med min harhjärtade fart så kom de efter ganska snart
men genom skräcken skrek mitt hjärta som besatt:
Att ”om du flyr på detta sätt så är det inte mer än rätt
att det är dem som sätter villkoren inatt”

Och jag vet inte vad som hände vad som styrde mitt beslut
för allt jag såg var vrede, våld och blod.
Men i samma stund jag skulle lyckas undfly dem till slut
så stanna jag i steget där jag stod.

På en sekund var de ikapp mig när jag långsamt vände om.
De kom emot mig som en störtvåg som en storm.
Och fastän natthimlen blev vit av deras vrede när de kom
bar de alla sotsvart blick och uniform.

Och allt blev stilla en sekund och jag darra´ som en hund
hjärtat sprängdes i mitt bröst vid varje slag.
De kom emot mig i en ring och jag fatta´ ingenting
men i den stund som mina ben gav vika hörde jag mig stå och skrika:

Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För hur hårt ni än kan slå ska jag vara hårdare ändå
och av det hat som kommer ifrån er får ni tillbaks fem gånger mer.
Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För var och en av oss som dödas ska tusen nya födas
för att stå här blodig bränd och svedd, tillintetgjord men aldrig mera rädd.

Jag ska vara allt ni hatar. Allt ni fruktar allra mest.
Allt ni finner obehagligt, onormalt.
Jag ska sprida mig i landet som en farsot som en pest
och infektera erat samhälle totalt.
Ja, för er ska jag va blatte, jugge, kosovoalban.
För er är jag från Uzbekistan.
Med hiphop-stylad burka med kroksabel, turban.
Er ryska maffia och eran taliban.

Jag ska se det som en seger om ni ser mig som en neger.
Hiv-bärande, Kat-tuggande svart.
Jag snor cyklar, jobb och brudar. Jag är juden ibland judar.
Jag är ZOG och jag finns överallt men ni vet inte vart.

Ni gissa rätt att jo, javisst. Visst fan är jag er kommunist.
StaliLeniTrotskiMaoAnarkist.
Perverterad satanist. Beväpnad djurrättsaktivist
och mycket riktigt ska jag vara er kastreringsfeminist.

Jag är er samhällsparasit. Handikappad transvestit.
Jag är hemlös och packad och hög.
Rastafari och vegan könsopererad lesbian.
Herregud jag ska så hjärtans gärna vara eran bög.

Ja, det är mig ni ska hata. Denna natt på denna gata.
Bara kom! Jag är fienden av varje typ och slag.
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal men…

Jag är inte rädd…

Ni kan nog gissa hur det slutade, jag hade ingen chans
det blev emo-ärr och tjugofyra stygn.
Och en sirenskrikande färd i en hysterisk ambulans
och en Salhgrenskavisit på fyra dygn.

Men jag minns knappt vad som hände, jag minns knappt att de slog
eller att de stampa på det lilla som blev kvar.
Jag minns bara jag låg blödande och värkande och log
som en sol och som den segrare jag var.

Och med gatan mot mitt öra tyckte jag mig kunna höra
själva stadens puls och djupa andetag.
Sedan hörde jag en sång från varje port och trappuppgång.
Ja, det var så marken börja gunga och jag hörde staden sjunga…

Jag är inte rädd…

Artiklar

Rasism en extra sten att bära för många i vård och omsorg

Gästinlägg av Margareta Edling från Suntliv.nu

Jobben i vård och omsorg ger stolthet och glädje. Men medarbetare med utländsk bakgrund kan också möta brukare som inte vill ha med dem att göra – just på grund av deras ursprung. Tyngst är att uppleva diskriminering från kolleger och chefer, beskriver Yeshiwork Wondemeneh, utredare på Kommunal, i en rapport.

Yeshiwork Wondemeneh, utredare på Kommunal

”Det räcker inte att göra rätt” heter boken, som bygger på intervjuer med 17 slumpvis utvalda medlemmar med utländsk bakgrund, främst inom vård och omsorg. Författaren Yeshiwork Wondemeneh menar att deras berättelser sätter fingret på viktiga frågeställningar, även om det inte går att generalisera utifrån så få intervjuer.

Arbetet har stor betydelse, inte bara som försörjning – det är en av hennes poänger. De intervjuade är stolta och glada över jobben inom vård och omsorg. Arbetsuppgifterna är meningsfulla och de känner värme och respekt för de personer de arbetar med, oavsett om det är dementa äldre eller förskolebarn. ”Jag älskar mitt jobb”, säger flera av dem. Även de som hade högre utbildning i sina hemländer, och egentligen ville fortsätta som ekonomer eller bokförläggare i Sverige, tycker att det nuvarande arbetet är viktigt.

”Står ut med lite för mycket”

De intervjuade är också beredda att betala ett pris för att få, och behålla, ett arbete, menar Yeshiwork Wondemeneh. De vill till exempel inte klaga eller ”bråka” för att hävda sina rättigheter. Otrygga anställningskontrakt hör till vardagen.

– De står kanske ut med lite för mycket. Alla som jag intervjuade har erfarenhet av diskriminering och kränkningar på jobbet.

För flera handlar det om omsorgstagare som uttrycker sig nedsättande. En 94-årig kvinna tillåter till exempel inte Bella från hemtjänsten att öppna hennes skåp, eftersom hon är mörkhyad. Någon gång i livet ska kvinnan ha haft en ”mörk piga som stal från henne”. Det måste man respektera, eftersom hon är dement, säger Bella i intervjun.

När Bella under utbildningen praktiserade i hemtjänsten fick hon inte gå in till en äldre omsorgstagare. Han ville bara släppa in den infödda svensken, själv fick hon vänta utanför. Bella anmälde aldrig händelsen, eftersom hon inte ville ha trassel – bara bli klar med utbildningen. Hon bestämde sig dock för att aldrig mer arbeta i enskilda vårdtagares hem.

Oacceptabelt att acceptera fördomar

Toleransen för vård- och omsorgstagarna är enorm, säger Yeshiwork Wondemeneh. När det gäller personer med demens kan det vara rimligt att bortse från kränkningar, anser hon. Men det är inte acceptabelt om alla fördomar bagatelliseras.

– Att inte kräva vett och hyfs bara för att en person är gammal, är att omyndigförklara henne eller honom. Det är inte okej.

Anhöriga kan också uppträda avvisande. Undersköterskan Eden berättar om hur arbetsledningen gick med på att byta ut en arbetstagare med utländsk bakgrund som kontaktperson. Den boendes anhöriga ville ha en ”en svensk”. Sådant känns som en större kränkning än om de äldre själva har fördomar.

Chefer behöver bli bättre på att hantera den här sortens frågor, menar Yeshiwork Wondemeneh.

– För det första måste man identifiera problemen och erkänna att de finns. Sedan måste man ha strategier för hur de ska bemötas och öppna en dörr, så att medarbetare kan få stöd när det behövs.

Ett stödjande och öppet klimat mellan arbetskamraterna har stor betydelse för den som blir kränkt, säger hon. Men flera av hennes intervjupersoner har i stället upplevt negativt bemötande även från arbetskamrater och chefer. Undersköterskan Sahar skildrar till exempel i boken hur kollegerna subtilt stänger henne ute från samtal i personalrummet. Andra beskriver ren mobbning.

Flera upplever att de särbehandlas vid arbetsledning, genom att få mindre kvalificerade arbetsuppgifter, och vid lönesättning. Eden fick till exempel inte det lönepåslag som avtalet gav. Det var ett misstag som skulle rättas till nästa gång, ursäktade sig chefen. Hon hade haft ”fel uppgift” om lönen. Eden reflekterar: ”Alla andras hade hon exakt koll på, men inte min?”

”Det sliter inifrån”

De intervjuade har bilden av att det inte räcker att klara jobbet lika bra som arbetskamraterna, eller till och med bättre. Har du utländsk bakgrund, så hör du inte riktigt till. Du blir annorlunda bedömd och det finns mindre tolerans för dina misstag.

– Det här talas det alldeles för lite om. Många arbetsledare känns inte vid problemet och tar därmed inte tag i det, säger Yeshiwork Wondemeneh.

Vissa forskare använder uttrycket emotionellt lönearbete om arbete inom bland annat vård och omsorg. De anställda arbetar i nära relationer till andra, men måste bete sig på ett visst sätt, oberoende av vad de själva känner.

– En undersköterska kan inte skrika åt en gammal vårdtagare, oavsett bemötande. Det är självklart. Men att inte kunna agera utifrån hur du känner, eller ens visa det, det sliter inifrån. Blir du dessutom dåligt bemött på grund av etnicitet, blir det en extra sten att bära.

Socialt stöd, från chefer och arbetskamrater, har särskilt stor betydelse i relationsyrken, konstaterar Yeshiwork Wondemeneh. Om Sverige ska kunna rekrytera den arbetskraft som behövs inom vård och omsorg framöver, är en av de avgörande frågorna hur personer med utländsk bakgrund blir bemötta, menar hon.

Fakta

Av de kommunanställda är 12 procent födda utomlands. Drygt 14 procent är födda i Sverige, men bägge deras föräldrar är födda i ett annat land.
I landstingen är knappt 13 procent av medarbetarna utlandsfödda och drygt 15 procent har två föräldrar som är födda utomlands. Siffrorna gäller år 2011.
Källa: Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)

/Margareta Edling från Suntliv.nu