Affes statistikblogg är ett webprojekt som flitigt citeras av representanter för SD men även extremare aktörer inom den nyfascistiska sfären. Det är en blogg som utger sig för att presentera hårda fakta kring invandring, fakta som ofta rör invandrares brottslighet. Det är en blogg som lämnar mycket till övers att önska vad det gäller vetenskapliga metoder. Det mesta som presenteras på bloggen håller ur ett vetenskapligt perspektiv en bedrövligt låg nivå och man kan inte annat än häpnas över den brist på källkritik som många SD-representanter uppvisar när de hänvisar till bloggen.

För att tydliggöra de vetenskapliga bristerna i bloggens ”rapporter” ska jag i två artiklar granska två inlägg som publicerades på Affes blogg sommaren 2012. Jag börjar med inlägget ”Invandrarna och brotten 1 – Samtliga brott” där bloggaren menar sig bevisa att invandrare begår majoriteten av alla brott. Detta är en ”rapport” som flera SD-politiker—bland andra Kent Ekeroth—hänvisat till.

Anmälning är inte lika med brott

I den inledande meningen i ”rapporten” skriver Affe

Det är inte längre svenskarna som begår de flesta brotten i Sverige

Påståendet förväntas bevisas i genomgången som sedan följer. Faktumet är dock att det inte bevisas någonstans i ”rapporten”. Statistiken, från Brottsförebyggande rådet (Brå), som Affe feltolkar, bygger på hur många anmälningar som kommer in till polisen. Det är ett välkänt faktum att alla anmälda brott inte är riktiga brott, samt att långt ifrån alla brott som har begåtts verkligen anmäls. Detta gör det omöjligt att utifrån den statistiken dra några slutsatser om hur många brott som begås av någon gruppering.

Fler brott – eller diskriminering?

Det som går att avläsas i statistiken är hur många i vardera grupp som blir anmälda. En viss överrepresentation i anmälningsstatistiken kan bero på en rad olika saker. Till exempel den av forskare påvisade diskrimineringen av invandrare inom rättssystemet. Anmälningsstatistiken—som Affes ”rapport” baseras på—behöver alltså inte grunda sig i en överrepresentation i den reella brottsligheten. Det inledande påståendet bevisas inte och kan heller ej bevisas med den statistik som Affe tillhandahåller.

För att hålla en någorlunda vetenskaplig nivå måste man bland annat bevisa sina påståenden. Man måste också vara tydlig med de brister materialet man använder sig av har, och man måste kunna motivera varför den tänkta slutsatsen är rimlig. Ingenstans i sin rapport gör Affe något av detta. Det finns inte ens en ansats till att nämna brister i materialet eller metodkritik.

När seriösa aktörer—som Brå eller SCB—använder sig av den här typen av ensidig statistik så är de medvetna om bristerna och undersöker därför även andra källor. T.ex. kan data från sjukhusregister om antal misshandlade personer användas som ”kontrollvärde” mot anmälningsfrekvensen för misshandel som Brå har. Ytterligare en källa kan vara anonyma frågeformulär. Med flera sådana olika datakällor ökar validiteten (ungefär trovärdigheten) för den sammanställda rapporten.

Några sådana här kontrollkällor verkar Affe inte använt sig av i sin ”rapport”. Kanske är det för att de visar att brottsligheten sjunker. Ett faktum som rimmar dåligt med att bilden att ju fler invandrare som finns i Sverige – desto fler brott begås.

Ännu mera ”vetenskaplighet”

Vidare till den andra bristen i ”rapporten”. Affe bygger sina så kallade rapporter på den ogrundade tesen att överrepresentationen i anmälningar bland invandrare ökar på samma vis mellan slutet av 90-talet och idag som det har ökat mellan slutet av 80-talet och slutet av 90-talet. För att använda Affes egna ord:

”Om svenskarna (svenskfödda med båda föräldrarna svenskfödda) stod för 68,5 procent av den polisanmälda brottsligheten i slutet av 1980-talet och 55 procent i slutet på 90-talet är det uppenbart att svenskarna någon gång på 00-talet kommer att stå för mindre än hälften av brotten

Det spelar ingen roll hur noga man räknar på det. Detta påstående, som utgör grunden i de rapporterna som Affe har fabricerat, är och förblir ett antagande. Istället för att motivera varför detta antagande skulle vara rimligt så hävdar Affe att ”det är fullkomligt uppenbart”. Det finns inget uppenbart i det antagandet. Det finns däremot många anledningar till varför det skulle kunna ske ett trendbrott. För vetenskaplighet krävs mer än svepande antaganden och generaliseringar av typen ”Med tanke på hur invandringen har sett ut de senaste 12 åren så är det inte orimligt att anta att överrepresentationen har fortsatt att öka”. Återigen kan man se att Affe begår samma fel; istället för att problematisera och motivera sina slutsatser så använder Affe sig av mycket lösa antaganden som grundar sig på de lögnaktiga fördomar om invandrare som blivit allt vanligare i samhället.

Denna ”rapport” som Affe skapat är och förblir rena spekulationer och skulle inte ta sig långt på något av våra universitet, högskolor eller ens gymnasienivån. Jag hoppas innerligt att de som läser den — oavsett var de står politiskt — har kritiskt tänkande nog för att kunna se det undermåliga i Affes sammanställning.

———
fotnot:
En av de viktigaste anledningarna till att vi så tydligt uttalar oss om Affes metoder och att Affe inte är någon statistiker, är att Affe själv har förklarat det, på sin egen sida: http://affes.wordpress.com/about/