Politisk problemlösning

Jag satt just och funderade över detta med hur Sverige hittills under 1900-talet styrts av antingen vänster- eller högerblocket. Det har handlat om solidaritet eller det som tidigare kallats konservativ högerpolitik. Idag skulle åtminstone jag själv vilja vända på steken och säga att det mesta till vänster på den politiska barometerskalan i mina öron är ganska konservativt och mindre benäget att vilja se någon form av förändring. Ja, nu bortser jag från både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, för dessa båda nånstans till höger om mittstrecket är faktiskt väldigt konservativa.

Det kan inte finnas en enda människa som missat att Sverigedemokraterna är arga. Inte nödvändigtvis uteslutande unga, arga män utan högre utbildning, men politiker och väljare är arga för att sittande regering och regeringar innan dess misslyckats med att bevara Sverige såsom dessa politiker och väljare önskar att det vore.

Tänk utanför lådan!De flesta av oss inser att det är befängt att önska sig tillbaka till en tid med ett samhälle som inte skulle fungera idag. Däremot är det befängt att tro att det inte går att lösa de problem som med stor sannolikhet ligger bakom invandringskritikernas oro. Givetvis går det att lösa problemen, men jag tror att man måste ägna sig åt att tänka lite utanför boxen, så att säga.

Blockpolitik och kompetens

Jag tror inte att det längre är rimligt att höger- och vänsterblocken arbetar mot varandra. Det är så oerhört tydligt vart de olika blockens lojaliteter och skarpa kompetens ligger. Vänsterblocket arbetar så starkt för solidaritet på olika sätt, och har förmodligen en bättre insikt om hur den svenska sjukvården, omsorgen och så vidare, borde fungera. Högerblocket, å andra sidan, har troligen bättre kännedom om hur företagande och kontakter med världen utanför Sverige och Skandinavien fungerar. Alltså torde en sammansmältning (vill säga; ett starkare och bättre samarbete) mellan blocken vara intressant – för alla. Kunde man dessutom lägga in en liberal överton i det hela tror jag att det skulle kunna fungera bra.

Blockpolitik med liberal överton

Jag är liberal och tror ärligen på individens personliga lycka och personliga utveckling som förutsättning för att kunna stödja och hjälpa andra. Det finns för mig ingen motsättning mellan att vara för individens enskilda rättigheter, skyldigheter, ansvar och frihet, samt ett fungerande socialt skyddsnät.

Ekonomi, prioriteringar och kompetens

Det här är något som Sverigedemokrater och deras anhängare, liksom läsarna av exempelvis Avpixlat.info ofta retar upp sig på. De flesta, oavsett politisk tillhörighet, undrar nog ibland hur partierna tänker när de planerar sina förslag till statsbudgeten. Vad jag tror att särskilt de som läser och tror på det som står på Avpixlat.info och liknande sajter, missar, är att man oavsett om det är statsekonomi eller privatekonomi, hela tiden måste prioritera. Även detta är ett område där jag tror att alla skulle tjäna på att båda blocken samarbetar snarare än motarbetar varandra. Kunde man komma överens om att fördela ekonomin på ett vettigt sätt och att de som handhar ekonomin över överenskomna delar får fördela pengarna inom dessa områden, tror jag att det skulle fungera bättre. Det man måste komma ihåg är att med en begränsad peng som ska fördelas är det alltid så att där den ena vinner en krona, förlorar en annan samma krona.

Sen är det ju också så att det inte enbart är pengar som spelar roll. I de flesta områden och branscher är det också oerhört viktigt vilka som jobbar i verksamheterna. För att det ska fungera på ett bra och smidigt sätt, även med ekonomin, måste det vara personal med hög kompetens och erfarenhet. För de som kommer nya till ett yrke är det att föredra om de får jobba med personal som har erfarenhet, så att kunskapen förs vidare på ett effektivt sätt. Det är också personerna ute i verksamheterna man bör lyssna på för att med utgångspunkt i deras kunskap och erfarenhet kunna genomföra förändringar som fungerar, snarare än förändringar man utan egentlig insikt tror fungerar.

Så. Min slutsats av blockpolitik och kompetens är att om de partier som sitter i riksdag och regering fördelade arbetsbördan så att olika delar av politiken tas omhand av den som har störst kompetens, skulle det förhoppningsvis fungera bättre i längden.

Verklighetsförankring

Det här är ett problem jag anser sträcker sig över alla block- och partigränser. Min uppfattning är att de flesta politiker som sitter i riksdag och regering (ibland ända ner på kommunnivå) har en bakgrund inom statsvetenskap och liknande ämnen, med starka politiska intressen – men utan reell kunskap om hur politiken faktiskt påverkar samhället. Det här är ett problem såtillvida att en politiker som lever och arbetar på nationell och internationell nivå inte har några referensramar till hur de lagar de beslutar om påverkar den vanliga människan som går till jobbet varje dag, tar hand om familj och barn, blir sjukskriven och utförsäkrad, och så vidare.

Att som politiker gå ut på studiebesök och träffa människor som jobbar i fabrik, som lärare, kulturutövare, sjukvårdspersonal eller något annat, det räcker inte. Det är den egna personliga erfarenheten som krävs för att man ska kunna ta vettiga beslut. Sedan är vi ju alla olika; även om vi har jobbat i samma verksamhet ser våra erfarenheter troligen olika ut. Därför dras vi till olika politiska ideologier, och tar våra beslut utifrån dessa.

Politisk problemlösning

 För att lösa politiska problem är det några saker som sticker ut. Till att börja med är detta med verklighetsförankring något som är grundläggande för att klara av att utföra sitt politiska uppdrag. Jag är socialliberal, och vill bland annat påpeka detta med hur det kommunala försörjningsstödet fungerar idag. Ponera att alla riksdagspolitiker innan de fick tillträde till sina poster, tvingades leva med försörjningsstöd under ett eller två års tid för att på riktigt uppleva hur det är att inte kunna äta bättre än det absolut billigaste, att efter två veckor inte ha några pengar kvar, att hela tiden konfronteras med gamla vanor och dessutom en handläggare på socialkontoret som inte alltid uppvisar någon större förståelse för ens situation. Vad tror ni det skulle göra med politikernas förståelse för hur det är att inte ha ett jobb, att leva i ett utanförskap och att inte alltid få den hjälp man behöver?

Vidare anser jag att politikerna bör lyssna till vad den svenska befolkningen har att säga. I just det här fallet menar jag att man bör lyssna på vad de som går från att rösta på vilket annat parti som helst, till att rösta på Sverigedemokraterna, har att säga. Såsom framkommit i den enkät som utförts av Anna Siekas här på Motargument.se är det inte nödvändigtvis invandringsfrågan som är den största anledningen till att man väljer Sverigedemokraterna (även om den givetvis är mest synlig), utan det finns andra frågor såsom bostäder, jobb, vård och omsorg, kriminalitet med mera. För att kunna åtgärda dessa problem är det av yttersta vikt att ta reda på hur människor uppfattar dem och vad man vill ska göras. Allting är kanske inte realistiskt, men jag tror att om flera partier faktiskt lyssnade på riktigt och därefter kom med nya , faktiska, praktiska lösningar skulle Sverigedemokraterna tappa röster och procent i opinionsundersökningar.

Vore inte det ett bra alternativ till att ge rasism och fascism en allt större plats i det svenska samhället?