Ett öppet brev till Tino Sanandaji

januari 29, 2013 Telason Getachew

Hej Tino Sanandaji

Har läst din artikel på DN(2013-01-24) om svagheterna med Johan Norberg och Fredrik Segerfeldts bok ”Migrationens kraft”. Jag märker att du har många argument mot fri invandring och den invandringspolitik som Sverige idag har, som du har framfört vid olika tillfällen. Vad som jag tycker fattas ifrån din sida är konkreta förslag. Vilken typ av invandring tycker du att vi ska ha? Jag har läst många av dina artiklar och har även sett Axess:s seminarium men finner inga egna förslag om hur vi ska gå tillväga. Istället har du kritiserat alla riksdagspartier förutom SD, debattörer och tyckare som antingen är för den nuvarande invandringspolitiken eller som är för en fri invandringspolitik.

Mina frågor till dig är:

1. Vad för sorts invandringspolitik förordar du?

2. Hur ställer du dig till Sverigedemokraternas invandringspolitik?

3. Varför har du inte skrivit en vetenskaplig artikel om Svensk invandringspolitik?

4. Om du har skrivit en så är min fråga varför hänvisar du inte till den i dina artiklar?

Jag och många med mig skulle bli jätteglada och klokare om du kunde svara på dessa frågor, för att det skulle underlätta debatten som nu förs. Där Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt har framtida visioner om hur Svensk invandringspolitik borde se ut, som delar av Centerpartiet delvis har för fram som något att eftersträva efter. Den andra motpolen i svensk invandringspolitik — som företräds av Sverigedemokraterna — vill att nuvarande invandringspolitik ska förändras markant och bli striktare.
Men du som forskare vet hur viktigt det är att inte blanda sina åsikter med bara tyckande och därför skulle det vara lyckosamt om du kunde klargöra dina åsikter och vilken väg du tycker att man ska gå och sen skulle det vara intressant och lärorikt om du kunde skriva en vetenskaplig artikel angående detta ämne.

Om ni inte har följt med i debatten så finns här nedan några länkar som kan ge er en inblick och fördjupning i debatten.

Intervju med Per Ankarsjö (centerpartist borgarråd i Stockholms Stad) som ledde den grupp som utformade Centerpartiets Idéförslag:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5399286

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/140888?programid=3071

http://www.dn.se/debatt/centerpartiet-ar-inte-fjarrstyrt

Centerstudent:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/manga-av-oss-yngre-ar-nojda-med-ideforslaget_7823314.svd

Olof Johansson, tidigare ordförande för Centerpartiet:

http://debatt.svt.se/2013/01/10/timbros-infiltration-ligger-bakom-centerkrisen/

Debatten mellan Tino Sanandaji och Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt :

http://www.dn.se/debatt/oserios-debattbok-bakom-forslaget-om-fri-invandring

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5420579

http://www.dn.se/debatt/snedvriden-bild-av-invandringen

http://www.dn.se/debatt/lat-oss-vara-arliga-om-invandringens-konsekvenser

Tino Sanandajis övriga artiklar och åsikter om samma ämne:

http://www.youtube.com/watch?v=y6dDMU_JfXw

http://www.svensktidskrift.se/?p=23968

http://super-economy.blogspot.se

Med vänliga hälsningar

Telason Getachew, Liberal, studerar Internationella relationer.

Artiklar

”Antivitismen” – Del 4 – rasism mot icke-svarta i Afrika

januari 29, 2013 Thabo 'Muso

Motargument fortsätter att granska ideologin om den så kallade ”Antivitismen”. För en enklare förklaring av ideologin hänvisas till tidigare artiklar i serien.

Ett av argumenten som ”antivitist”-ideologerna driver är att afrikanska eller asiatiska länders regeringar aldrig skulle anklagas för rasism om de på olika sätt skulle försöka göra sina befolkningar mer etniskt homogena.

Motargument har i artikeln ”Antivitismen Del 3 – Invandring och rasism i Japan”, granskat Japans invandringspolitik och invandringslagstiftning. Detta eftersom just Japan anväds av ”antivitist”-ideologerna i ett försök att påvisa att landet har ett kompakt motstånd mot invandring och som dessutom inte kritiseras för denna påstådda invandringspolitik.

Motargument visade att påståendena var grundlösa. Men hur förhåller det sig med invandringspolitiken i afrikanska länder? ”Antivitismen Del 2” visade hur Angola och Mocambique villigt mottagit ett relativt stort antal invandrare från Portugal under de senaste åren.

Rasistiska och xenofoba motsättningar mellan olika folk i Afrika, är precis som samma företeelser i Europa väldokumenterat, men det ligger utanför ämnet för denna artikel. Finns exempel som påvisar anklagelser om rasism gentemot ”vita” människor och andra etniska grupper i Afrika som har ett utomafrikanskt ursprung? Och om svaret är ”ja”, har en sådan rasism fördömts internationellt eller nationellt? Något som ”antivitist”-ideologerna hävdar inte är fallet.

För att få en bättre bild av läget väljer vi att studera Zimbabwe, Sydafrika och Uganda.

Zimbabwe

: Al Jazeera English / Foter.com / CC BY-

Zimbabwes inrikespolitik har under de senaste tjugo åren präglats av att ett stort antal vita jordbrukare fått sin mark tvångskonfiskerad. I samband med den processen har även ett antal vita lantbrukare dödats av polis och andra grupper kopplade till den zimbabwiska regeringen. Det skall också nämnas att många zimbabwier som är oppositionella gentemot Zimbabwes regering misshandlats och dödats, alternativt flytt landet.

Exakt vad konfiskeringen av land från vita beror på och om det kan anses vara ”rättfärdigt” är en komplicerad fråga och ligger utanför ramen för denna artikel. Det är samtidigt värt att notera att Zimbabwe tidigare gick under namnet Rhodesia och styrdes av en vit minoritetsregim som utövade strukturell rasism mot svarta.

Det väsentliga i sammanhanget är att Zimbabwes president Robert Mugabe anklagats för rasism av bl.a. Dr John Sentamu, ärkebiskopen av York i Storbritannien. Ärkebiskopen är själv en svart man och invandrad från Uganda.

Sentamu uttalade till brittiska medier år 2007:

”Mugabe är den värsta sortens rasistiska diktator”

Sentamu menade vidare att Mugabe angriper vita på grund av deras rikedomar, och genomfört en ”Orwellisk vision”, där de tidigare förtryckta tagit på sig rollen som förtryckare och glänser i sina diktatoriska förmågor.

Sentamu fortsatte sin kritik genom att hävda att Storbritannien måste komma ifrån sitt ”koloniala samvetsskuld när det kommer till Zimbabwe”, samt att ”tiden för enbart afrikanska lösningar är över”

Sentamus uttalanden citeras och uppskattades även på Stormfronts hemsida, som är en relativt välkänd högerextremistisk hemsida under parollen ”White Pride – World Wide”. En hemsida som ”Antivitist”-ideologerna svårligen lär kunna klassa som ”antivit”.

Säkert är att Zimbabwe är ett land som kritiserats internationellt för rasism av människor med olika etniciteter och extremt olika politiska åsikter. Från brittisk-ugandiska ärkebiskopar till nazistiska högerextremister.

Sydafrika

: Vark1 / Foter.com / CC BY-SA

Det sydafrikanska regeringspartiet ANC:s ungdomsorganisation leddes tidigare av Julius Malema, men avsattes senare av ANC. Malema hade bland annat uttryckt sitt stöd för Robert Mugabe och offentligt sjungit den i Sydafrika förbjudna sången ”Skjut Boern” (Boer betyder = bonde på Afrikaans och är ett namn för ätlingar till huvudsakligen franska hugenotter som invandrade till Sydafrika under tidigare sekler).

Anklagelser om rasism gentemot Malema har även framförts av Russel Loubser, professor i ekonomi vid University of Witwatersrand i Sydafrika.

Malema dömdes sedermera av en sydafrikansk domstol för hets mot folkgrupp på grund av sitt sjungande men fortsatte att sjunga sången ”Skjut Boern” även efter domen fallit.

Anklagelser Om rasism framförts med emfas gentemot svarta politiker i Sydafrika. Anklagelser som utreds och som inte resulterat i statligt sanktionerade repressalier mot de som anklagar. Anklagelser och som prövas av ANC, tillika Sydafrikas största och mäktigaste politiska parti som styr landet. Anklagelser som även resulterat i straffansvar utdömt av sydafrikanska domstolar.

Uganda

: a-birdie / Foter.com / CC BY-NC

I Uganda har man under lång tid haft etniska motsättningar mellan främst svarta ugandier och etniska indier. Även här är orsakerna komplicerade och mångfacetterade och anklagelser om rasism och diskriminering mellan grupperna är ömsesidiga. De ligger utanför ramen för artikeln.

Den viktiga frågan i sammanhanget är om den politik som olika ugandiska regeringar fört gentemot den indiska befolkningen, likväl som attityder hos svarta uganider gentemot indier, lett till större nationell och internationell kritik för att vara rasistisk.

En artikel och ett TV-reportage om återvändandet av uganider av indiskt ursprung till Uganda, sänt i den världsomspännande TV-kanalen ”Al-Jazeera” visar hur Ugandas indiska befolkning fördrevs under 70-talet på order av landets dåvarande militärdiktator Idi Amin. Samma ugandier med indiskt ursprung och deras ättlingar som på uppmuntran av Ugandas nuvarande president återvänder till landet.

Reportaget anger även att en ”djuprotad rasism gentemot asiakter fortfarande existerar i landet”.

Det får därmed även förstås att rasismen existerat under den period då ugandierna med indiskt ursprung fördrevs från Uganda.

Det skulle kunna göras fler exempel som visar att ”Antivitismen”-ideologerna har fel, men de som presenterats ovan lär tydligt visa att även svarta människor och regeringar i länder med svart majoritetsbefolkning i Afrika anklagas för rasism gentemot icke-svarta.

”Antivitist”-ideologerna uttalar ständigt sitt slagord ”Antirasist är bara ett kodord för Antivit”.

Vi på Motargument vill istället hävda att ”antivit” bara är ett kodord för omfattande lögner.

Krönikor

Om tolkningsföreträde

januari 28, 2013 Malinka P.

När man studerar på högskola eller universitet, och gärna på högre nivåer än A-kurserna, lär man sig att ifrågasätta och vara källkritisk. Jag personligen har läst konstvetenskap, och där lär man sig att se och försöka tolka allt man ser ur flera olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på många olika sätt.

Det här är en gåva som inte är förunnad de som menar sig vara invandringskritiker, religionskritiker och så vidare. De har fastnat i en världsbild de varken kan eller vill ta sig ur. Jag pratar givetvis om Sverigedemokraterna med anhang.

: || UggBoy♥UggGirl || PHOTO || WORLD || TRAVEL || / People Photos / CC BY

Jag är utbildad fotograf och har jobbat professionellt med det i rätt många år. Utöver det är jag konstvetare med inriktning på teori och metod omkring fotografi. Det jag har lärt mig genom mitt praktiska fotograferande och konstvetenskapen är att man inte alltid ska tro det man ser. Det finns saker som ser ut på ett visst sätt och som man upplever på ett sätt innan man förstår vad det är man ser – ni har säkert sett sådana fotografier någon gång.

Ungefär på samma sätt fungerar en invandringskritikers hjärna, tankevärld och världsbild. De ser och upplever världen på ett visst sätt, och sedan förstår de vad de ser – men någonstans på vägen har deras världsuppfattning hamnat ur spår. De mönster invandringskritikern ser framför sig är felaktiga och deformerade och skapar en värld som inte överensstämmer med den gemensamma verklighet de flesta av oss lever i.

Det här är en sanning som jag tror de flesta är överens om gäller det mesta. Jag upprepar mig så det (förhoppningsvis) går in även i de tjockaste träskallar;

…lär man sig att se och tolka allt man ser ur olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på olika sätt.

Nu tänkte jag inte diskutera teori/metod omkring fotografi, eller ens praktiskt fotograferande. Däremot tänkte jag fortsätta trycka lite extra på detta hur man uppfattar saker, och hur man väljer att göra det utifrån sin egen världsbild, och hur dessa två i kombination kan skapa en ond cirkel.

Jag tänkte prata om statistik.

: kevin dooley / Foter.com / CC BY

Att se ett diagram över statistik gör att det ser väldigt trovärdigt ut. Kan man inget om statistik alls eller saknar förmåga att ifrågasätta vad man ser, är det väldigt lätt att uppfatta att ett diagram verkar visa en total oemotsägbar sanning.

Att utläsa något utifrån statistik kräver den här förmågan att ifrågasätta saker och att vara väldigt kritisk till hur statistiken utformats, hur den är gjord, vilket underlag den bygger på och så vidare.

Som exempel kan vi ta en reklam för Dove, där TV-reklamen visar ett antal kvinnor som skrattar. I reklamen påstås det att en viss procentsats är nöjda med Dove, och som person hemma i soffan ska vi då förstå att vi också ska införskaffa denna Dove-tvål.

Vad som inte framgår är antalet kvinnor som faktiskt testat den här tvålen och är underlag till undersökningen och statistiken. Det gör att trovärdigheten går att ifrågasätta å det grövsta. Har man tur finns uppgiften om just antal personer i en undersökning att läsa i det väldigt finstilta (läs; oläsliga) som brukar finnas med, åtminstone i tidningsannonser.

Poängen med detta är att om en undersökning som ligger bakom en viss statistik utförts på 1 000 personer, så kan man inte säga att resultatet är särskilt talande förutom för just dessa 1 000 personer. Dessutom kan man inte vara säker på om alla svarat sanningsenligt eller om alla har svarat överhuvudtaget. Om en undersökning görs i högstadieskolor om hur de skulle rösta i ett val om det skedde idag, kan inte heller räknas helt tillförlitligt. Alla elever är inte på plats, de röstar under grupptryck, en del kanske inte vill rösta – och så vidare.

Trovärdighet och tolkningsföreträde

Sverigedemokraterna och deras anhängare, det vill säga, läsare av till exempel Avpixlat och liknande så kallade nyhetssajter, använder sig mycket av statistik för att försöka bevisa att deras politik grundar sig i någon slags sanning. Och förvisso, det gör den. Den grundar sig i deras sanning, i deras bild av främst Sverige men också omvärlden. Och det är här detta med den konstvetenskapliga teorin kommer in; alla ser vi världen olika, och det finns egentligen inget rätt eller fel (ur ett väldigt objektivt perspektiv när det gäller främlingsfientlighet). När det gäller statistik som presenteras eller tolkas av en främlingsfientlig person, handlar det inte om mycket annat än hur denne väljer att förstå siffrorna hon eller han har framför sig. Vi ska dock komma ihåg att även vi väljer hur vi vill förstå och uppfatta statistik, ofta helt diametralt olika från den främlingsfientlige – kanske bara för att.

Jag personligen har inte mycket tilltro till statistik överhuvudtaget. Mest för att jag vet hur lätt det är att manipulera den. Dels genom hur underlaget och bakgrunden till undersökningen gått till, genom frågeställningen, och framför allt hur man tolkar siffrorna.

Frågan är vem som har tolkningsföreträde?

Krönikor

Är "näthatet" större hot än upphovsrättsindustrins närstående rättigheter?

januari 28, 2013 Redaktionen Motargument

Gästartikel av ”Farmor Gun” (skrivet 8/1)

Jag vet inte hur ofta jag sett och hört journalister vältra sig i detta, som de kallar ”näthat”. Igår var det Kulturnyheterna som orerade och beredde väg för Expressens Thomas Mattsson. I en kommentar förklarade han varför Expressen valt att moderera kommentarerna

gun_svensson_2 — Gun Svensson. (Foto Carl Johan Rehbinder)

Vad som inte framgår är om Expressens journalister hanterar den moderationen själva eller om uppgiften köps av ett externt företag som specialiserat sig på uppgiften. Minns att jag vid något tillfälle föreslagit att uppgiften – om inte journalisterna själva klarar av den – kunde vara en praktisk uppgift i journalistutbildningen, där blivande journalister gavs tillfälle tränas i att hantera fenomenet med aktivister på nätet, som vräker ur sig otidigheter. I en del fall i brist på sakliga argument, men alltför ofta helt medvetet för att därmed skapa ett klimat där demokratiska ideal kan ifrågasättas. Journalisten Leo Lagercrantz visar prov på det senare när han kräver att möjligheten att vara anonym ska förbjudas.

En googling på sökordet ”näthat” ger på 0,32 sekunder 483 000 träffar. Värnamo Nyheters Lars Alkner dristar sig till att dra paralleller mellan hatet på Palmes tid och idag i inlägget Hatet hotar demokratin. Där är det Alkners påstående att hatet ”garanterat hade varit massivt om internet funnits på Palmes tid” som skaver. Helt klart var hatet redan då massivt i de kretsar där det odlades, men med hjälp av internet hade det blivit synligt på ett helt annat sätt och möjligt att hantera och bearbeta av flera än de närmast berörda. Miljön på nätet är precis som i samhället i övrigt, men med den skillnaden att det vi gör blivit synligare för omgivningen och förstärker talesättet ”Det du sätter fokus på får du mera av”.

Såg senare i går kväll del 1 av den franska dokumentären Hitlers tid i Kunskapskanalen och fick en lektion i hur det blev möjligt för Hitler och kretsen runt honom att succesivt vinna en stor del av det tyska folkets röster i demokratiska val och därefter manövrera sig fram till positionen som diktator. Då var det ett skådespel med politisk retorik, vilka kulminerade vid nationalsocialisternas Nürnbergdagar. Nürnberglagarna som användes för att fånga intresset samtidigt som främst kommunister utsattes för våldsprovokationer, togs tillfånga och blev de första att sättas i koncentrationsläger.

I dokumentären visades med hjälp av filmerna ”Trons seger” och senare ”Viljans triumf”, hur Hitler gjorde sig av med partivänner som kunde tänkas hota hans planer att bli envåldshärskare. Dokumentären är i sanning en lektion som heter duga. En historielektion, som vi kan lära en hel del av än idag. Inte minst när det gäller skrämsel som metod och vad som händer när en majoritet inte står upp för meningsmotståndares och minoriteters rättigheter.

Jag ser med fasa på dem som tar ”näthatet” som förevändning för att beskära andras rättigheter. Mest för att slippa vara delaktiga i den demokratiska process som krävs för att vi med demokratiska metoder ska mäkta med att slå vakt om vår egen och andras åsikts- och yttrandefrihet.

Dit hör att fritt kunna utbyta åsikter om det som skrivs och sägs i olika media. Till vår hjälp har vi nätets sökmotorer, som nu är utsatta för krav på ersättning för att de samlar in länkar till material som finns utlagt på nätet. Länkstriden hotar hela internets ekosystem skriver Piratpartiets Anna Troberg idag på SvD Brännpunkt.

Copyriot redogör för hur striden bedrivs på minst tre olika fronter. Markus ”Lake” Berglund, Mårtensson, Anders S Lindbäck, Ajour och många andra skriver intressant och läsvärt om detta.

Jag avrundar med några tänkvärda ord av Khalil Gibran –

”Då en av er faller, faller han för dem som kommer efter honom, som en varning att inte snava på stenen. Ja, han faller för dem som går framför honom och som inte undanröjde stötestenen, fastän de var snabbare och säkrare på foten.”

I ett nötskal är det en påminnelse om att det krävs tolerans, mod och insikt att vara en juste medmänniska i en tid då upphovsrättsindustrins närstående rättigheter ligger som en våt filt över allt vi gör.

Artiklar, Myter

Myt: “Lilla Saltsjöbadsavtalet”

januari 27, 2013 Jerlerup

Ibland stöter man på en myt som går ut på att svenska politiker och journalister 1987 ska ha kommit överens om att censurera svensk media så att man bara skulle skriva positivt om invandringen. Lilla Saltsjöbadsavtalet brukar det kallas. Enligt den myten ska de ha träffats den 21 mars 1987, vid ett möte på Grand Hotell i Saltsjöbaden för att komma överens om gemensamma riktlinjer för mediarapporteringen om invandring.

Följande ska överenskommelsen ha gått ut på enligt myten:

Som oberoende journalist har Du att beakta följande rekommendationer:

* Företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst, detta särskilt i samband med ungdoms- idrotts- och konstnärlig verksamhet

* Vid evenemang med inslag av skiftande kulturer, företrädesvis intervjua och visuellt framhålla medverkande av utländsk härkomst

* Att under en tidsperiod av fem år systematiskt nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer.

Det är bara det att alla vi som var med vid denna tiden har en annan historia att berätta. Det var nämligen inte så att invandringen började beskrivas positivt då. Snarast tvärtom. Runt 1987 kom Hans Holmérs och Ebbe Carlssons ”kurdspår”. 1989 var vi flera som lade märke till att svensk media plötsligt började skriva mycket NEGATIVT om invandringen.

Det var ett fasskifte under dessa år. Om det var en ”konspiration” var det snarare exakt tvärtom. Som Motvallsbloggen så bra beskriver det:

Men så hände något i slutet av 80-talet (1989). Massmedia, inte minst de liberala (DN), började beskriva flykting- och invandrarpolitiken som misslyckad, som dålig, och flyktingar och invandrare som problem. De sades strömma och välla in i landet och kosta oss svenskar ofantliga summor. Bilden man gav antydde att det kom miljoner. Vi kunde läsa stora rubriker i massmedia om invandrarfaran var och varannan dag under flera år. Man skrev däremot nästan ingenting om att de allra flesta flyktingar som kom utvisades så småningom. Svenska folket förstod nu att flyktingarna kom hit i massor, att de utnyttjade våra social förmåner och levde gott på svenska skattebetalares bekostnad och att detta var deras verkliga skäl att komma hit. Kampanjen fortgick under flera år och Ny demokrati kunde utnyttja den för att komma in i riksdagen

Några år senare, i början av 1990-talet, kom den stora ekonomiska krisen, den som gjorde massor av människor arbetslösa och nu slog massmedia rekord i smutskastning av flyktingar, invandrare och av invandrar- och flyktingpolitiken. De invandrare och flyktingar som tidigare hade beskrivits som goda, som förföljda, som människor som förtjänade omsorg och vårt stöd, förvandlades i massmedia till varelser som var lata och arbetsovilliga och till människor som man måste ställa krav på, som man måste ta i med hårdare tag emot.

Detta eländiga drev mot invandrare och flyktingar, liksom mot politiken på området, pågick under flera år och kulminerade med en förstasida i Expressen (1993), om att kasta ut dem, som bara blev för mycket. Den tystade massmedia för en tid, inga fler hetsjakter på invandrare, flyktingar eller på flykting- och invandrarpolitiken. Men man hade väckt krafter som hade varit sovande under nära 50 år, som nu vädrade morgonluft, och som har fortsatt att verka sedan dess.

Vi var många som reagerade över ”Juttans” rubriksättning: ”Kasta ut dem!”… Inte riktigt i ”Lilla Saltsjöbadenavtalets anda”…

Det bästa botemedlet för den som till äventyrs tror på denna myt är att läsa boken om lasermannen. Den beskriver klimatet i det Sverige som förde in Ny Demokrati i riksdagen och främjade mer hat, rasism och terrordåd mot invandrare. Detta under de år då mytmakarna påstår att media bara skulle skrivit ”positivt” om invandring.

Artiklar

Om näthat och hot

januari 26, 2013 Malinka P.

Jag såg SVT Agenda, där det bland annat diskuterades om detta med näthat och hot, särskilt mot kvinnor. Beatrice Ask hade väl inte så jättemycket att komma med, men det har däremot jag. Inte några lösningar, kanske, men stark kritik mot Sverigedemokraternas anhängare som hänger på Avpixlat med flera sidor.

Som respons på inslaget i Agenda har Avpixlat postat ett inlägg om hur ensidigt man diskuterar näthat i vad man kallar ”fulmedia”. Offermentaliteten hägrar och som läsare (och kommentator) förväntas man höja både näve och röst i indignation över hur miserabelt det är att det endast är Sverigedemokraterna med bihang som utsätts för näthat och hot som gör att riksdagspolitiker måste ha SÄPO-bevakning dygnet runt och så vidare. Jag vet inte om detta är sant, men för det här inlägget är det inte särskilt relevant.

Relevant är däremot det faktum att Avpixlat och andra dylika sajter i ”nyheter” och bifogade kommentarer har ett rasistiskt innehåll. Inte nog med det – de anklagar alla också som står utanför, för Sverigehat och svenskhat, att de ensamma är utsatta för förföljelse och att de aaaaaaaaldrig skulle utsätta någon för något dylikt.

: Thomas Hawk / Foter.com / CC BY-NC

Hehum. Host.

Nähä. Näeh, så det är inte alls så att det lite då och då dyker upp kommentarer – ibland till och med i själva inläggen – där man går ut med ett extremt hårt språk gentemot enskilda journalister, där man skriver saker i stil med ”man kanske skulle…” följt av diverse sådant som faktiskt de flesta (förutom dessa muppiga bakom diverse nicknames gömda individer) skulle uppfatta som hotfullt.

: Thomas Hawk / Foter.com / CC BY-NC

Mupparna på dessa allmänt hatiska sajter har dock rätt i en sak, och det är att de våldsaktioner som utförs av motståndare till dem inte alltid är så snyggt utförda. Det ingår en hel del våld och troligen en hel del hot där också. Men att en gör fel rättfärdigar inte att två gör det. Jag tror inte att det finns någon som tycker att extremister på endera sidan gör rätt när de utövar våld för att få igenom sina åsikter. Det resulterar inte i något mer än ett krig, både på nätet med diverse hot, samt ute på gatorna i olika demonstrationer som störs av andra sidan – eller på andra sätt.

Det retar mig att oavsett vilken extrem man tillhör, så har man verkligen ingen koll på hur en debatt går till. Både extremvänstern och extremhögern (ie; mupparna hängandes på Avpixlat m fl sajter) verkar tro att det är ok med våld. Extremhögern verkar tro att yttrandefriheten såsom de ser den, endast gäller dem. Ingen annan får tycka annorlunda, i vilka fall man menar att det är ok att hata och hota.

Nej, vet ni vad. Ibland blir jag så grymt irriterad på att det inte går att föra ett vettigt samtal med de här mupparna. Om det gick skulle det mesta vara mycket lättare. Jag vet inte hur man på ett lämpligt och effektivt sätt kan bära sig åt för att få dem att höra.

Jag är villig att lyssna till rädslan bakom en främlingsfientlig åsikt, och diskutera den. Men jag är inte villig att lyssna på en rad dumheter, utstå att bli hatad på nätet eller eventuellt hotad för att jag har en annan åsikt (som dessutom är betydligt vanligare och mer accepterad än motsatsen).

Artiklar

Befolkningsökning av vita människor – ett klargörande

januari 25, 2013 Thabo 'Muso

På förekommen anledning publicerar Motargument.se idag en artikel som kompletterar ”Antivitismen” Del 1.

En av våra läsare har reagerat på Motarguments Facebooksida, på grund av artikeln om ”Antivitismen”. Han har anklagat oss för att ”radera källor” som påstås ”motbevisa” oss. Vi har även anklagats för att ”slänga ut folk” som ”motsäger” oss. Därefter frågar sig läsaren om Motargument.se inte tål kritik, granskning och debatt. Slutligen betraktar läsaren oss för att uppvisa ett sektliknande beteende.

: ecstaticist / Foter.com / CC BY-NC-SA

Anklagelserna tycks främst bottna i ett påstående jag gjorde i den första artikeln om ”Antivitismen” och som lyder:

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.

Mitt påstående avfärdas som en lögn. Detta med hänvisning till ett citat i en artikel i Wikipedia om befolkningstransition.

Länder med snabbt minskande födelse- och dödsnivåer, där fertiliteten minskar snabbare än mortaliteten, vilket leder till minskade folkökningssiffor (Nord- och Västeuropa, Nordamerika och Australasien) … Länder såsom Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, Grekland och framförallt Japan har födelsetal som ligger under dödstalen, och har därför en minskande befolkningsutveckling. Dessa länder bygger sin befolkningsökning på invandring.”

Kritikern fortsätter:

Observera att det inte existerar någon nazistisk världskonspiration som styr Wikipedia, om ni nu tror det.
Wikipedia säger helt enkelt emot er länks påstående:…

… er länk har inga källor som bekräftar ovanstående citat.
Vågar ni diskutera med källhänvisningar istället för trosargument?”

Som svar på frågan kan Motargument.se säga att vi vågar diskutera med källhänvisningar. Efterlysning av mer fakta är dessutom något vi välkomnar. Det glädjer oss även att artiklarna ger upphov till debatt.

Förklaring

: Hartmann Schedel / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

Vår kritiker har helt rätt i att artikeln ”Antivitismen Del 1” saknar källhänvisningar gällande påståendet om att antalet människor med vit hudfärg ökat under världshistoriens gång. Det kanske var naivt av oss att se det som självklart att alla våra läsare kände till detta.

Om artikeln påstått att antalet människor med vit hudfärg ökat i alla länder där de utgör en majoritet och detta under de senaste decennierna, hade vår kritiker haft helt rätt i att vi haft fel och eventuellt varit lögnare. Men i sin iver verkade han ha glömt att fråga vilken eller vilka tidsperioder som påståendet kopplades till.

Låt oss därför förklara.

Rent generellt kan det konstateras att antalet människor med vit hudfärg i likhet med de flesta andra definierbara människogrupper ökat i antal både innan, men även efter det att mänskligheten övergått från att vara jägare och samlare till att bli jordbrukare.

Om det nu alltså rådde något tvivel kring detta.

Men artikeln om ”Antivitismen – Del 1” tar främst sikte på de demografiska förändringar som skedde i Europa, följt av Nord- och Sydamerika i samband med skapandet av världsomspännande europeiska kolonialimperier, samt den Vetenskapliga Revolutionen och den Industriella Revolutionen mellan cirka 1500-1900 e.kr.

Europas historia har sedan antiken präglats både av ökningar och minskningar i sin befolkning. Ett exempel är pestens reducering av Europas befolkning under 1300-talet. En minskning av befolkningen som det tog relativt lång tid för Europa att återhämta sig ifrån. Under 1700-talet och framåt ledde en rad unika vetenskapliga uppfinningar och samhällsförändringar i Europa till en dramatisk befolkningsökning . Därtill skall även nämnas införseln av nya former av livsmedel till Europa, såsom potatisen.

Utvandring

: Rosss / Foter.com / CC BY-SA

Samma teknologiska uppfinningar, samhällsförändringar spreds till en rad europeiska kolonier och stater som uppstått ur europeiska kolonier med en befolkningsökning som följd. Till den utvecklingen skall läggas att befolkningen till ättlingar av europeiska utvandrare i Nord- och Sydamerika ökade genom ett expanderande jordbruk.

Vi hoppas att det är allmänt känt att Nord- och Sydamerika koloniserades av ett antal europeiska länder, samt att åtskilliga miljoner européer utvandrade till Nord- och Sydamerika. I annat fall kan sannolikt samtliga böcker som berör europeisk kolonialhistoria bekräfta detta.

Västeuropas befolkning fördubblades under 1700-talet från cirka 100 miljoner till 200 miljoner människor. Den fördubblades från drygt 200 miljoner människor till drygt 400 miljoner människor under 1800-talet

Parallellt med ökningen av européer och deras utvandrade ättlingar i Nord- och Sydamerika, minskade den ursprungliga befolkningen på de två sistnämnda kontinenterna. Befolkningsminskningen berodde huvudsakligen på grund av spridandet av sjukdomar från Europa och Afrika, samt storskaliga folkmord som följde i de koloniala erövringarnas spår. Detta är allmänt känt och oomtvistat, även om forskare är oense om exakt hur stor befolkningsminskningen var.

Därtill anser flertalet forskare att Afrikas befolkning stagnerade eller minskade till följd av den omfattande transatlantiska slavhandeln som pågick mellan 1500-1900 e.kr.

Sammanfattningsvis så ökade den europeiska befolkningen och deras ättlingar kraftigt i Nord- och Sydamerika, samt även Australien och vissa delar av Afrika mellan 1500-1900, samtidigt som andra befolkningrupper i världen minskade.

Framförallt några decennier efter andra världskriget som befolkningsökningen i många, kanske flertalet länder med vit majoritetsbefolkning planat ut. Det är först under de senaste decennierna som befolkningsökningen i många av världens länder med en majoritetsbefolkning av vita främst ökat genom invandring. En invandring som till stor del kommer från övriga världen.

Det är även efter andra världskriget som den del av världens befolkning som inte är vita ökat väldigt dramatiskt. Den senare befolkningsökningen ligger utanför ämnet för denna artikel. Den har beskrivits i andra artiklar på Motargument.se, men kan komma att utvecklas i framtida artiklar.

Utifrån de fakta som presenterats i denna artikel och som lätt kan stödjas av liknande uppgifter från en mängd andra källor kan följande konstateras; samma konstaterande som gjordes i artikeln ”Antivitismen Del 1”:

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.

Krönikor

Mina tankar om näthat

januari 25, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Anny Berglin

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer.

Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men de blir också förringade, förminskade, och bemöts med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM (Interasistmen.se) och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

Krönikor

Hur hjälper rättslöshet de rättslösa flersamma?

januari 24, 2013 Dorian Ertymexx

Bahareh Andersson skrev nyligen en artikel där hon kritiserar Centerns (och i förlängningen LUFs och grön ungdoms) stöd för flersamma äktenskap, eller i folkmun polygami. Hon menar att den skadar jämställda muslimer, kvinnor som faller offer för flersamma tvångsäktenskap och gynnar religiösa fundamentalister. Kritiken är intressant, men, menar jag, felriktad. Det finns ett par stora problem med Bahareh Anderssons logik.

double rainbow

För det första. Om vi legaliserar polygami betyder det att de som är gifta med mer än en person, eller som delar sin man eller fru med andra, kommer att få rättigheter, skyldigheter och stöd och hjälp som idag bara åtnjuts av monogama. Det inkluderar inte bara polyamorösa, utan också de som i Sverige idag redan är gifta med en man med fler hustrur.

Bahareh Andersson menar att detta är ett problem. Jag undrar då på vilket sätt det är ett problem att de offer Bahareh med rätta värnar om får rättigheter? De som idag inte har rätt att ärva skulle få delad vårdnad om barn som de fostrat i kanske många år, och vad viktigare de som inte har rätten att skilja sig (för hur skiljer man sig från ett äktenskap som inte godkänns i Svea rikes lag) kan få rätt att få sin del när den gemensamma maken dör och kan få rätt att träffa ett barn som kanske fötts av en annan fru, men som man också fostrat och har ett band med. De kan få rätt att skilja sig utan att behöva luta sig mot religiösa ledare som inte alltid är på kvinnans sida oavsett religion.

Lagar och regler om polygami gynnar de som lever polygynt i Sverige idag, eftersom de får chans att söka rättslig hjälp vid behov, något som inte är möjligt i nuläget. Jag har svårt att tro att Bahareh Andersson menar att förvägra dessa kvinnor rättigheter.

För det andra. Långtifrån alla polygyna är onda patriarker. Och vad viktigare är – principförslaget som Centern vill framföra handlar inte om muslimska patriarkers fri- och rättigheter. Förslaget riktar sig främst till den växande minoriteten av flersamma, polyamorösa, relationsanarkister och andra icke-monogama som idag lever med samma brist på rättigheter som de dolda tvångsgifta kvinnorna. Vissa rättigheter kan man skriva kontrakt om, medan andra är helt omöjliga att lösa med dagens lagstiftning. En specifik och mycket viktig fråga som även berör monogama är den om vårdnadshavandeskapet, där det idag bara tillåts två vårdnadshavare. Polyföreningen har där samarbetat med bland annat Makalösa föräldrar kring familjejuridik för att sprida kunskap och jobba mot förändring.

Vad mer är – är det rimligt att förbjuda människor att leva flera tillsammans i äktenskap eller äktenskapslika former för att det finns folk som kanske missbrukar systemet och behandlar sina makar illa? Med den logiken borde Bahareh Andersson vara snar att skicka in nästa artikel, där hon kräver att vi upplöser äktenskapsbalken helt – väldigt många kvinnor (och män) far illa i vanliga, monogama äktenskap idag. Om vi förbjuder en form av äktenskap för att det kan leda till skada, måste vi då inte också förbjuda den andra? Det är nämligen inte så att det är det flersamma äktenskapet som skadar kvinnorna, det är män (och ibland andra kvinnor) som skadar dessa kvinnor. Att vi tillåter flersamma äktenskap kommer heller inte att göra det lättare att tvinga någon in i äktenskap. Tvångsäktenskap sker redan idag, både bland monogama och polygyna, nämligen, skillnaden är att de monogama har möjligheter att ta sig ur detta äktenskap, de polygyna har det inte.

På ren svenska – flersamma äktenskap och tvångsäktenskap är inte samma sak, lika litet som monogama äktenskap och tvångsäktenskap är samma sak. Tvångsäktenskap ska fortsätta att vara förbjudet, och med lagliga flersamma äktenskap blir det troligen och förhoppningsvis lättare att hitta de ruttna äpplena.

Vi ska heller inte glömma att många av de som vill behålla monogamins helgd och monopol på äktenskapsmarknaden faktiskt är religiösa extremister och fundamentalister! Många som försvarar monogamin gör det utifrån ett perspektiv som varken jag eller Bahareh skulle se som jämställt. Religiösa ledare vet nämligen att polygamiförslaget är just ett förslag för verklig polygami, inte polygyni eller polyandri – både män och kvinnor ska få gifta sig med fler än en person. Det är jämställd flersamhet som vi propagerar för, inte patriarkala strukturer. Men hur är det jämställt i en relation där bara två kan få skydd inom äktenskapet, och övriga hålls utanför?

Jag förstår vad Bahareh menar och vilka hon värnar om, och jag vill liksom hon värna om de som är utsatta i samhället. Men att hålla folk rättslösa, att ägna sig åt kollektiv bestraffning och att blanda ihop begreppen är inte rätt väg att gå.

Krönikor

Är multikultur påtvingad?

januari 24, 2013 Redaktionen Motargument

Det sägs att svenskarna har påtvingats mångkultur. Ja, det påstås att runtom i Europa tvingas människor av sina regeringar till att leva i ”mångkultur”. Det finns också en konspirationsteori som handlar om att politiker och ”mediaeliten” ska ha ”beslutat” om detta i det s.k. ”Lilla Saltsjöbadsavtalet” år 1975. Det hävdas också att den ”mångkulturella utopin” är omöjlig eftersom människor är för olika; ”människor är som olja och vatten”, framförallt när det handlar om européer och muslimer. Men måste ”muslim” direkt utesluta ”europé”?

Om man lyssnar på Kent Ekeroth i P1 Dokumentär kan man förstå att Sd värnar om mångkultur, om än något verklighetsfrånvänt. Enligt Ekeroth bör de olika (unika) kulturerna hållas isär, för annars riskerar vi att få homogen mångkultur i hela världen. Och då blir det inte lika kul att resa. Kulturell ”svensk” likriktning anses vara någonting att sträva efter, medan man förpassar mångkultur till att existera endast på det multinationella planet, bland de olika, unika, kulturellt homogena ”nationalstaterna”.

Kulturell homogenitet, som man verkar sträva efter istället för ”mångkultur”, är möjlig endast i stater som genomför folkmord på sina befolkningsminoriteter. Kulturell isolationism å andra sidan är endast möjlig i absolut stängda fascistiska stater som t.ex. Nordkorea. Är detta verkligen någonting att sträva efter för europeiska stater eller för Sverige? Och vad gör vi då med alla nationella minoriteter som inte har egna stater?

I debatten förenklas verkligheten till den grad att individerna förvandlas till homogena kollektiv, där ”muslim” står i rak motsats till ”svensk”. Det finns dock ingen homogen svensk kultur eller kulturell identitet (inte ens Sd har lyckats definiera den). Och det finns ingen annan homogen kulturell identitet någon annanstans i världen, ingen homogen ”muslimsk identitet”, ingen homogen iransk identitet, osv. Så det finns ingen klar och tydlig helhet att anpassa sin ”främmande” kultur till för att den ska kunna samexistera med den normativa kulturen (i det här fallet svenska).

Alla människor bär på en och samma gång på en mängd olika identiteter, andra identiteter än sin nationella, kulturella eller religiösa identitet, men det är muslimerna som oftast framställs som en kollektiv fara för vårt samhälle. Att svenskar i vardagen inte agerar utifrån att de är svenskar, utan utifrån sitt yrke, sina intressen, sin personlighet eller någonting annat, tas för givet. Detta trots att vara ”svensk” innebär olika saker för olika svenskar. Norrlänningar skiljer sig från Värmlänningar, som i sin tur är annorlunda om man jämför dem med skåningar.

Varför är det så svårt att tänka sig att muslimer också agerar utifrån sin individuella personlighet? Många verkar alltid förutsätta reaktioner utifrån den religion som de tillhör och som de utövar (eller inte utövar) i större eller mindre utsträckning?  Människor kan behålla sin ”utländska” (eller ”annorlunda”) kulturella identitet utan att därmed utesluta sig själva från den svenska identitetens ramar. En ”utländsk” eller muslimsk identitet måste inte per automatik stå i konflikt med den svenska. Varför funkar t.ex. de svenska, tyska eller franska fotbollslandslagen så bra trots att lagen inte är etniskt homogena? Några av de viktigaste spelarna är till och med muslimer eller har sina rötter i muslimska ”kulturer” (Zidane, Özil, Bajrami, m.fl.).

Är islam verkligen farligt? En religion kan ju inte agera själv, utan behöver aktörer, individer som agerar utifrån den, antingen med godhet eller med ondska. Och vem har sagt att människors agerande alltid först utgår ifrån deras religiösa tillhörighet? Det är inte islam i sig, utan snarare extremisterna som utgör en fara. De är ytterst få, men kan tyvärr ändå vara slagkraftiga. Oavsett vilka de är, har extremisterna sällan något stöd bland vanliga medborgare. Afghaner har länge själva kämpat mot talibanerna. De som spränger människor i bitar i Irak och Pakistan applåderas knappast av offren och deras anhöriga. Det var tydligt efter det lyckligtvis misslyckade dådet i Stockholm att Abdulwahab inte hade något stöd bland de svenska muslimerna, och hade, om han överlevt, fått se och höra endast fördömanden från dem som han ansåg som sina egna. McVeigh och Breivik har sitt stöd i mycket smala extremistiska kretsar. De var varken muslimer eller islamister, men deras övertygelse och agerande gick (och går) i linje med de islamistiska extremisternas: de har mördat människor utifrån sin ideologiska övertygelse.

Det är hatet och extremismen som utgör den verkliga faran, oavsett ideologi, oavsett om den bygger på religiös eller politisk övertygelse. När det gäller påståendet att det mångkulturella samhället orsakar konflikter eftersom olika människor omöjligen kan leva tillsammans (underförstått att ”Vi” därför måste göra oss av med ”Dem”) är det inget annat än villfarelser.
Det är faktiskt möjligt att vara svensk och muslim på en och samma gång. Och betydligt mycket mer än så.  

Dela detta:

Dela detta:

Trovärdighet och tolkningsföreträde

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Förklaring

Utvandring

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Gästkrönika av K.N.

Dela detta: