En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

När de kom in i riksdagen bytte de fanor mot formulär, och testballonger blev lagförslag. Skulle Ahmed tvingas till folkmusiklektioner? Borde köttbullar få skyddad ursprungsbeteckning? Var det dags att kriminalisera hummus?

De fyras gäng hade inga svar, bara megafoner. Och i ekot från deras utspel dränktes nyanserna, komplexiteten, verkligheten. Allt som inte passade in i den förskönade berättelsen om ett Sverige som aldrig funnits — men som de nu krävde tillbaka, på bekostnad av alla andra. Historieböckerna var nästa offer. Inga avvikare i pastell, tack.”

Pojken som var ogin älskade kvinnor så mycket att han satte dem högt – helst utom räckhåll. Det var inte misogyni, sa han, bara biologi. Alla som inte var som honom var ‘onaturliga’, vilket han tydligt förklarade med diagram från 1853.

Pojken som var ogin visste allt om kärlek — så länge den följde manualen han klottrade på insidan av sin egen osäkerhet. någon gång mellan puberteten och partimötet. När folk började älska utan att först fråga honom om kön, roll och reproduktionsplanering, blev han nervös.

Andras sexualitet störde ordningen. Inte för att den var skadlig, utan för att den inte gick att stämpla med ‘godkänd enligt tradition’. Han började tala om moral, om biologi, om ansvar — som om friheten att älska någon annan krävde tillstånd från just honom.

Att människor kysser fel, känner fel, lever fel – det blev ett hot mot nationens kärnvärden. Och ju mer han försökte tygla det, desto mer påminde det honom om att han varken kunde kontrollera begär eller förstå glädje som inte var hans egen. Det var inte hat, sa han. Bara en försiktig önskan att alla skulle sluta vara så förbannat fria.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som var ogin fick nya ogina vänner på gymnasiet. De fann varandra i tysthet — som om en särskild sorts själ kände igen sin spegel i en annan. De satt ofta tillsammans i hörnen av klassrummet, med böcker vars pärmar bar gamla riksvapen och kartor över imperiet som sedan länge fallit.

De talade lågmält men intensivt, om dagar då folk visste sin plats, om marscher och minnesmärken, om ordning. Deras blickar sökte inte samtal — bara samtycke. Det var viljans triumf de sökte — djupt inombords, i deras stukade bröst. Inga fanor vajade. Inga tal hölls. Det var tyst — men tungt. De bar sina drömmar som gamla medaljer, nött i kanten, men fortfarande skinande i skuggan. Det var inte hopp de närde, utan en övertygelse: att världen hade svikit, och att de, om än få, visste bättre.

Pojken som var ogin blev än mer så när han nådde universitetet. Här fanns fler som han — om inte mer radikala. De samlades i tysta grupper, inte i protest utan i övertygelse. Deras samtal kretsade kring begrepp som andra undvek, och böcker som sedan länge låg på historiens förbjudna hyllor. En av dem sägs ha burit Mein Kampf i bakfickan — inte som läsning, utan som identitet. Det var här, bland tegelväggar och bomberjackor, som pojken fann dem han kallade de viktiga. En från Tyskland, med blick som is och röst som stål, och en annan från Blekinges skogar — tyst, vaksam, med fingrar som trummade mot idéer.

Pojken som var ogin bildade de fyras gäng. En kvartett i missnöjets moll, förenade av en vision: ett Sverige där allt var bättre förr — innan folk slutade vara blonda och började ställa frågor. Med lögner som drivmedel och svek som språk drev de fram, megafoner stora nog att överrösta både fakta och folkbildning.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en liten ogin pojke. Gladlynt, som tagen ur en Edvard Persson-film. Han vinkade till förbipasserande, kepsen på sned — ett barn av skånsk sol och sommardoft.

Men det ingen såg, inte till en början, var hur mörkret långsamt sänkte sig omkring honom. Han trivdes där — i den kalla, dunkla källaren där vinden aldrig nådde och ljuset stannade vid dörren.

Han sa att han såg klart i skuggorna. Som om mörkret viskade till honom på ett språk bara han förstod. De andra barnen såg ingenting. De rörde vid det han rört vid, lekte med det han lekt med — ovetandes om att varje yta bar ett svärtat spår. Han såg det. Och det gjorde honom nöjd.

Pojken som var ogin älskade skolan. Inte för kunskapen — utan för möjligheten att spela kamrater mot varandra. Han trivdes i triangeldramat av viskningar och antydningar, där vänskap var ett spelbräde och reglerna skrivna av honom själv. De som han inte kom åt med list – de hade han redan på sin svarta lista. Ett litet häfte, mentalt eller verkligt, där namn ristades in under rubriken: ”De ska få tillbaka.” Oförrätter som aldrig varit några — men i hans värld var hämnd en rättighet.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som visste allt men inte visste, hade halsstarrigt deklarerat att nu måste hårda tag genomföras plus en massa nya krav. De nya svenskarna måste prestera bättre även om de gjorde det redan – de måste bli mycket bättre. Hans chef påstod att passet inte bara var en resehandling. Det borde betyda att de var sanna patrioter. Ett svenskt pass, sa han, borde bära med sig en känslomässig garantiförklaring, en lojalitetsindikator och helst också en bild på innehavaren med ett litet svenskt flaggfilter över ansiktet. I en promemoria föreslogs att varje passansökan skulle kompletteras med en medborgarskapsuppvisning: ett slags folkhemsprov, där man bedömdes i tacksamhet, tystnad och förståelse för flertalet. Pojken antecknade inget. Han visste redan att detta var början på något de kallade framtid – men som mest liknade en noga utformad cirkelgång.

När pojken som visste allt men inte visste, äntligen fick statsrådsposten han hade önskat sig hela tiden, så kom katastrofen. Han hade i sitt första beslut bannlyst extremism – i allmän mening. Men han glömde skriva ut vilka sorters extremism han menade: islamistisk, kommunistisk, socialistisk, darwinistisk, och filantropisk. Det sipprade ut som sirap; en kletig massa om att hans son var aktiv i en klubb. Men inte vilken klubb som helst, utan medlemmar som förnekat att förintelsen ägt rum, bland annat. Men journalisterna var tysta som möss. De smög runt storyn som om den vore ett sovande lejon, och valde att fokusera på vädret i stället. Högerfolket som tidigare varit beredda att sätta trettonåringar i fängelse våndades nu över att en snart myndig person hängdes ut. Det sades i studio efter studio att “familjen måste få vara ifred”, att “ungdomar söker sig till olika miljöer” och att “man kan inte döma ett barn efter dess klubbval”. Samma röster hade året innan föreslagit att ungdomsbrott borde besvaras med fängelse med vatten och bröd. Det var nu en stor skillnad, enligt dem

Nu stod pojken som visste allt men inte visste. Nu visste han inte och hade inte ens köpt en toblerone.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Detta underbarn måste få en viktig post inom regeringen. Det sade inte statsministern utan han skrek till så det ekade i Rosenbad. Ljudet studsade mellan säkerhetsdörrar och kaffemaskiner, letade sig in i kanslirådets Excel-blad och fick flera utnämningsprotokoll att bläddras om. Ett porträtt av en tidigare statsminister föll snett av ren respekt.

En plats i Statsrådsberedningen beredes till pojken som visste allt men inte visste, med en sådan hastighet att ingen hann fråga vem som föreslog det. Dokumentet var redan stämplat när det skrevs. Han placerades i ett rum där gardinerna styrdes av algoritm, och där varje kaffekopp loggades i en framtidsprognos. Ingen förväntade sig svar av honom – bara riktning. Sedan blev han verksam inom partiet för att ta fram ett nytt elegant nyliberalt program. Det kallades inte så från början, naturligtvis. Först kallades det ”framsynt balans”, sedan ”kvalificerad justering”, till slut ”Krav, krav och åter krav”. Programmet innehöll inget konkret, bara idéer med god hygien och policyer som doftade affärsplan. Det föreslog att regler skulle skrivas på glansigt papper, och att medborgare skulle bli entreprenörer i sitt känsloliv. Pojken antecknade förstås inte en rad – han visste ju redan vad som stod.

Till sist, stod pojken som visste allt men inte visste, vid sina drömmars mål. Det var lyckan att bli statsråd men tyvärr fick han ett skittråkigt departement att basa över. Bistånd och boring handel. Inget ställe att visa upp musklerna eller hårda tag, till pojkens stora besvikelser.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

När pojken som visste allt men inte visste, muckade hade han betyg 10–10–10. Nu väntade universitet på honom som den efterlängtade briljanta kommande eleven. Redan första veckan började han anteckna brister i kurslitteraturen, inte av trots – bara för att han visste. Lektorerna höll föreläsningar om metod, medan han skrev marginalkommentarer om epistemologisk förvirring. En professor i statsvetenskap kallade hans PM för ”obegripligt imponerande” och frågade om han möjligtvis undervisade någonstans. På seminarierna svarade han på frågor innan de ställdes. I biblioteket lade han böcker tillbaka i hyllan enligt ett mer logiskt system än Dewey, och efter ett tag började andra studenter följa hans ordning.

Redan innan hade pojken som visste allt men inte visste, gått med i ett parti; det var till en början en frihetlig att låta kapitalismen härja fritt och lösa alla problem. Men senare tog de en allt mörkare väg. Partiet började ställa krav. Inte höga krav, utan exakta. Medborgaren skulle vara produktiv, men inte kreativ. Tacksam, men inte frågande. Tillgänglig, men bara vid behov.

När pojken som visste allt men inte visste, var klar med studierna – självklart med de bästa betygen i hela Sverige, det ryktades om hela världen. Universitetet skickade hans examensbevis med kurir, i ett kuvert som lät när det öppnades. En professor log nervöst och sa att pojkens studieinsats egentligen borde klassas som ett forskningsinstitut. Departementen började höra av sig. Först försiktigt, sedan desperat. De ville veta vad han visste – men inte riktigt hur, och absolut inte varför.

/C.S Berglöv