”Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut,
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.”
/Alf Henriksson

Att kalla hijaben osvensk, tyder på en stor okunskap om svensk kultur och svensk historia. Huvudduken, den s.k. slöjan, kluten eller hucklet, som det kallades i Sverige, är en del av den svenska kulturen. Visste ni till exempel att det ligger ett svenskt hijabmuseum på Söder i Stockholm, nära Slussen?

På Almgrens sidenväverier  kan man se de huvuddukar, eller klutar, som tillverkades för kvinnor av olika stånd och rang i samhället. Att tillverka och sälja klutar var väveriernas främsta inkomstkälla. 75.000 hijaber… nej förlåt klutar, tillverkade de varje år under slutet av 1800-talet.

Min mormor berättade att när hon var liten, runt första världskriget, gick fortfarande folk på skånska landsbygden klädda i huvudukar, sjalar.

Skälen till varför man gick klädd i klut var lite olika. Man gick klädd i klut av vana eller för att man tyckte det var snyggt. Men många bar det också eftersom om man var man en ärbar gift kvinna skulle man dölja håret. Så var det ju förr i tiden, på 1800-talet. Min mormors mor, Ida, vistades i princip aldrig ute utan klut på huvudet. Hon dog 1947.

Fast min mormors mor tillhörde nog de sista som ansåg att man var tvungen att bära klut för att vara en ”ärbar” och riktig kvinna. Under 1800-talet förändrades synen på kluten gradvis och det blev mer frivilligt att bära den.

Konventioner och huvudduk

Då Idas föräldrar var unga, 1800-talets mitt, var huvudduken inget val, utan ett tvång, i Skåne. En huvudduk på en kvinna signalerade inte bara att man var ärbar gift kvinna, utan den visade även rang och status i samhället.

Jag citerar en sida om skånsk folkdräkt:

”Från Ingelstads härad skriver Bruzelius: ”En högst owanlig bröllopssed bestod deri att brudgummen efter bröllopsmiddagen afklippte brudens långa hår, och, då den unga paret lagt sig, fäste mannen i gästernas närwaro på hennes hufwud den så kallade kluten, den gifta kvinnans hufwudbonad, med hwilken hon borde sofwa bröllopsnatten.”

Under folkdräktstiden (fram till omkring 1850) ansågs det som en stor skam om en gift kvinna visade håret. Däremot kunde hon medverka i skörden iklädd endast huvudbonad, kort överdel (blus) och särk. Och om sommarens vindar är nyckfulla och som andra underkläder inte förekom, kunde det skymta sådant som vi idag anser omoraliskt. Men den skördeklädda allmogekvinnan var högst anständig. Hon visade inte håret! Det var ju bara håret den gifta kvinnan inte fick visa.

Den unga flickans stora stolthet och prydnad för att locka friare var följaktligen ett långt hår flätat eller lindat med vackra band eller annan hårutsmyckning.

Det där med klädsel var viktigt förr. Den vita färgen var dygdens färg. En del kvinnor ansågs inte ärbara, till exempel de som fött barn utom äktenskapet. Då fick de bära en annan färg på huvudduken. Nämligen den skamliga färgen rött. De fick inte gå barhuvade som ungmöerna, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status, utan fick bära en röd!

Dessutom skulle kvinnor knäppa sina kläder från vänster sida, inte höger. En sed som lustigt nog lever kvar ännu.

Kvinnors hår ansåg speciellt viktigt att kontrollera.

Domstolsprotokollen är en givande läsning. Det nämns ganska ofta att en kvinna ansetts klä sig utmanande genom att ta av sig huvudduken.

Kyrkligt stöd för tankarna om kvinnans hår fanns. För att inte locka männen omkring dem att bli otrogna skulle kvinnorna dölja håret. De ogifta kvinnorna fick visa håret, dock uppsatt och/eller flätat. Då de var med andra ogifta män kunde håret visas ibland. Allt i enlighet med Paulus ord i Nya testamentet om att kvinnor inte ska uppträda barhuvade då de utövar sin tro:

”En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.” (1 Kor 11:4-6) Eller: ”En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. /…/ Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad?” (1 Kor 11:4-6)

hijab

Vad ska man då säga om bruket av burkor och sjalar i islam, som så många är rädda för och kallar osvenskt.

Det är exakt samma sak, varken mer eller mindre, än den svenska huvudduk vi pratat om ovan.

En del bär hijab av religiösa skäl, en del pga konventioner att man ”bör” gå klädd så,  medan andra mer beter sig som de svenskar som mot slutet av förra seklet bar huckle för att de gillade det, eller som de miljöpartister som på 70-talet ville markera samhörigheten med bondesamhället genom att bära huckle.

Även muslimers hucklen har en mer otrevlig bakgrund, precis som ursvenska hucklen, det ska medges. Lika lite som vi kan blunda för bakgrunden till svenska traditioner för att dölja kvinnors hår, bör vi förneka att samma finns i andra kulturer.

Det finns islamska fundamentalister som motiverar hijabtvång med koranens sura 24:30 där det står att rättrogna kvinnor ska ”behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantaget vad som alltid är synligt därav. Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder eller sina mäns fäder.” I en annan sura, 24:59, står även att kvinnor ska ”svepa sina kläder omkring sig”. Detta är en motsvarighet till Paulus ord om att kvinnan ska dölja håret. Ett som en del muslimer anser gör att det finns tvång i att använda burka eller huvudduk.

Men att det är så i vissa länder betyder inte att det är så överallt.

Dessutom är det här med hijab en modesak mer än något annat. Om man reste nere i Turkiet, Egypten, Marocko eller Cypern på 60-talet var det ganska få kvinnor som gick i hijab. Det betydde inte att kvinnan var ”friare” då. Tvärtom!

Hur som helst. Precis som kristna kvinnor i Sverige runt 1900 började tycka att det var lite konstigt att tro att en gud kan ha intresse av att reglera hur män och kvinnor klär sig, är det något muslimer också börjar fundera över.

Det betyder inte att alla ratar hijaben. Hijaben är bara ett klädesplagg.

Kort sagt kan man inte dra alla över en kam. Skälen till varför folk bär de kläder de bär är många olika.

Förnuft istället för rädsla

Användandet av huvudduk är lika svenskt som svensk midsommar, köttbullar och knätofsar, så själva bruket av sjal är inget att vara rädd för. Minst av allt om man gillar folkdräkter!

Det som skiljer folkdräkt-kulturen från den religiösa vanan att använda hijab, eller de flesta svenskars syn på det här med huvud och hår för ca 130 år sen, är att vi övergett tron att man måste följa konventionerna om hårklädsel. Våra konventioner ser annorlunda ut idag. Idag handlar våra konventioner om att man ska raka bort hår under armhålorna, på benen och runt könet, om man är kvinna, för om man inte gör det är man snuskig.

Vi kan visa att ingen människa BEHÖVER klä sig på ett speciellt sätt. Eller klä av sig för den delen. Det är en viktig fråga som vi bör lyfta fram ännu mer anser jag.

Hur som helst är en sak säker:

Att rycka bort klädesplagg från en kvinna är lika mycket övergrepp och tvång som att tvinga dem att bära ett klädesplagg.

Till och med i de fall någon anser att de måste klä sig på ett visst sätt för att passa in, är det ett övergrepp att påtvinga folk en annan klädsel. Eller att man vill förbjuda grupptryck. Att en del människor pga mode, kultur, religion eller kanske grupptryck väljer att bära huvudduk, rakar sina kön eller armhålor eller går i högklackat är inget man ska eller ens kan reglera i lag!