Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.
Artiklar

Muslimer tar avstånd från extremism

Gästinlägg av Politifon

Pew Research Center kunde nyligen presentera data över muslimska attityder gentemot extremism. Uppgifterna redovisar att en majoritet av världens muslimer bekymrar sig över religiös extremism – att många avfärdar Al-Qa’ida och talibaner – och våld i religionens namn. Undersökningsgruppen återfinns i åtskilliga muslimska länder. De kommer från Egypten, Jordanien, Indonesien, Malaysia, Libanon, Palestina, Pakistan, Senegal, Turkiet, Nigeria och Tunisien. 67 procent av de tillfrågade uppvisar en negativ inställning till extremism i sina hemländer. I nationer som Libanon och Tunisien finns sådana uppfattningar bland 70% av befolkningen. Turkiet däremot utmärker sig med de lägsta siffrorna i omröstningen.

Den negativa inställningen reflekteras också i det faktum att man inte sympatiserar med grupper som utför attacker och annat våld för att befrämja sina mål:

Al-Qa’ida som ansvarat för de mest kända och mest förödande terroristattackerna de senaste femton åren, erhåller de mest negativa bedömningarna bland samtliga extremistgrupper i undersökningen. Ett medelvärde om sextiosju procent i elva muslimska länder uppvisar i undersökningen en oförmånlig syn på gruppen. Detta inkluderar en majoritet av muslimerna i Libanon (96%), Jordanien (81%), Turkiet (73%) och Egypten (69%). Över hälften av muslimerna i Nigeria, Senegal, Tunisien, Indonesien och Palestina betraktar Al-Qa’ida negativt. I Pakistan och Malaysia balanseras uppfattningen, men då har många inte återgivit någon åsikt.

Detta kan således förklara Al-Qa’idas egen uppfattning om huvudströmsmuslimernas motarbetande. Politifonen har tidigare skrivit om det:

Den politiska desperation som ständigt gjort sig påmind i det låga antal deltagare som varit villiga att sluta sig till de få som redan fortfarande finns kvar, synliggörs i de meddelanden man förmedlar till omvärlden. Al-Qa’idas försteman, sedan bin Laden dog, föreläste i en video som släpptes 2007, hur “Vi ständigt förblir fångar, och motarbetas med byglar av [huvudströmmens islamiska] organisationer och rörelser, för att inskränka på möjligheterna för kamp. Vi måste slå oss fri från bojorna som står mellan oss och våra skyldigheter.”  [Fritt översatt]Inte bara vittnar detta om att al-Qa’ida är försvagade. Det påvisar även hur andra muslimska rörelser “förhindrar kampen” från att fortsätta på den inslagna våldsamma väg som al-Qa’ida vill att muslimer ska ta. Den amerikanska krigsmakten och dess aggression mot islamistiska terrorismen kan inte stoppa terrorism. Muslimer kan stoppa terrorism – så länge de inte motarbetas och nedtystas av oseriösa agitatörer som söker vinna politiska poänger genom att smäda en hel grupp människor och hävda att det inte finns något som heter moderation. Uppenbarligen finns det visst.

Pew-studien visar även på oförmånliga attityder gentemot talibanerna i Afghanistan, Boko haram i Nigeria och Hizbollah i Libanon.

Därtill kan man se att de positiva attityderna gentemot självmordsbombningar har rasat genomgående i den islamiska världen i jämförelse med tidigare resultat. Bara i Libanon, där man tidigare kunnat se höga siffror för acceptans (74%), och de tillfrågade ansåg att självmordsbombingar ibland eller ofta kan rättfärdigas, ligger i dag på 33%. Pakistanierna är den undersökningsgrupp som uppvisar lägst stöd för den specifika krigsstrategin. Hela 89% av de tillfrågade opponerade metoden under alla omständigheter.

Studien visade också data som begraver idén om att islam som religiös företeelse triggar igång sympatier för självmordsbombningar:

…Support för självmordsbombningar korrelerar inte med religiositet […]. Generellt är muslimer som ber fem gånger om dagen inte mer troliga att stödja civila måltavlor än människor som ber mindre/färre gånger.

För att jämföra siffrorna kan vi titta till en annan studie som visar på att muslimer är den grupp som i minst utsträckning ger stöd åt att attackera civila måltavlor:

och

Undersökningen visar på att en möjlig majoritet av amerikanerna opponerar sig att en marginaliserad grupp som Al-Qa’ida attackerar civila mål men att man samtidigt på industriell nivå, med hjälp av sofistikerad militär utrustning, sympatiserar med att den amerikanska militären dödar oskyldiga (i betydligt större skala).

Det visar också på att muslimska amerikaner i mindre utsträckning (21%) än sina kristna (58%) och judiska (52%) motsvarigheter, anser att det är rättrådigt att attackera civila. Mormoner (64%) och ateister/agnostiker (58%) uppvisade också högre siffror. Politifonen menar dock inte att dessa data på något vis går att sammanföra med någon grupps religiösa uppfattningar. Till skillnad från politiserande rasister, tillskriver vi inte grupperna som vidhåller dessa uppfattningar en religiös signifikans per se. Vi menar att religiösa övertygelser till och med skulle kunna användas som moralisk måttstock för att motarbeta terrorism (men vidhåller också att religiös retorik i politiska spörsmål kan framkalla destruering).

Relaterad läsning:

Islam och terror I

Islam och terror II

Islam och terror III

Islam och terror IIII

Artiklar, Myter

Myt: Folkmord på vita

Gästinlägg av politifonen
Det pågår inom vit-makt-miljön en propagandaspridning som tar formen av en folkmordsanklagelse. Påståendet är att ljushyade människor är en sammanhängande grupp, så kallade vita, och att dessa är utsatta för ett pågående folkmord. Relativt ofta anförs FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord som beskrivning av vad som pågår, närmre bestämt artikel II.
Den lyder enligt följande:

CANADA TYPE »Social Gothic« ✾ Black & White (for widescreen displays)
arnoKath / Foter / CC BY-NC-SA

Artikel II

I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,

a) att döda medlemmar av gruppen;

b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;

c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;

d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;

e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Jag har hämtat översättningen ur Said Mahmoudis antologi Folkrättsliga texter, Norstedts Juridik 2006. Den engelska texten kan läsas här.

Vanligast är att c) används som gärningsbeskrivning  av vitmaktförespråkarna och att immigration av andra än ljushyade till länder som Sverige, USA och England påstås vara gärningen. Se exempelvis den presstödsberättigade tidningen Nationell Idag, nynazistiska SMR:s webbplats eller den här tråden på ‘ungdomsforumet’ Hamsterpaj.

Folkmordskonventionen ställer relativt höga krav på vad som utgör folkmord. För det första är folkmord en gärning, där vit-makt-aktivisterna menar att lagstiftning i linje med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, flyktingkonventionen och andra traktater är själva gärningen. De kallar det för massinvandring och andra skrämselord. Problemet är givetvis att tillåtande av invandring under starkt reglerade former efter demokratiska beslut inte är en gärning av det slag som ändamålet med folkmordskonventionen omfattar. Migrationsrätten är till stor del en följd av FN-traktater och annan folkrätt, så påståendet blir indirekt att FN påbjuder folkmord samtidigt som FN förbjuder folkmord, vilket knappast kan vara avsikten med FN:s regelverk.

För det andra ska gärningen vara förövad i avsikt att förinta människor. Det framgår av preambler till traktaterna (ett slags vägledande förord) samt förarbeten till lagar som utlänningslagen, vilka reglerar rätten till migration, att avsikten med dem inte är att förinta någon människa utan att skydda individuell frihet och göra det möjligt för människor att fly förföljelse och omänsklig behandling.

Vidare påstås att c) är tillämplig på migrationsrättens tillåtande av invandring. Antagandet är alltså att lagstiftningen är påtvingad befolkningen inom dess jurisdiktion, något som är helt på tvärs med hur det demokratiska statsskicket faktiskt fungerar. Det är heller inte så att människor i Sverige tvingas bo på vissa platser eller tvingas att flytta hit, eller på annat sådant sätt tvingas, vilket är något som ordalydelsen i c) kräver för att vara tillämplig på en situation.

Vit-makt-aktivisternas idé är att om en grupp människor är i minoritetsställning gentemot en annan grupp så hotas dess överlevnad. Grupperna som ställs emot varandra är ljushyade gentemot alla andra. Föreställningen är fantastiskt banal och premissen säger i princip att om jag bjuder in tre mörkhyade personer att bo i mitt hem så försöker jag förinta mig själv. Bakom premissen finns en idé om att det pågår ett raskrig, där människor med olika hudfärg är inbegripna i att försöka utrota varandra, vilket alltså även skulle komma till uttryck i parlamentariska sammanhang. Idén tar sig flera olika uttryck, från utgångspunkten att hudfärg medför särskilda politiska intressen och därmed är determinerande för hur människor använder parlamentariska institut till att hudfärg bestämmer att människor vill utrota andra.

Att det är en löjlig förutsättning torde vara uppenbart för envar. Ett konkret exempel på att den inte stämmer är Sverige idag, där det finns många minoritetsgrupper med annan hudfärg eller etnicitet än den som emellanåt benämns som etniskt svensk, ett begrepp som i sig är kontroversiellt. Romerna och samerna är exempel på sådana grupper, men för att göra exemplet riktigt tydligt kan vi helt enkelt peka på gruppen somalier istället då de generellt är mörkhyade och är relativt få. Det är knappast så att somalier i Sverige är utsatta för folkmord här, trots att de är i minoritet i förhållande till många andra grupper.

Med gärningsbeskrivningen kraftigt ifrågasatt och påståendet om avsikt helt undanröjt samt resonemanget rörande minoritetsställning avfärdat återstår mycket lite av vit-makt-aktivisternas resonemang. Myten om folkmordet på ljushyade är ändå relativt livskraftig, så vi får antagligen anledning att återkomma till den flera gånger framöver.

/Elwa Ninpo

Läs också del två i vitmaktserien vi har skrivit.

Artiklar

SD och pedofilerna

När Sverigedemokraterna vill ha ett offentligt register över dömda pedofiler dyker en mängd frågor upp. Helgar ändamålen medlen? Vad skulle det i förlängningen innebära rent praktiskt i samhället? Alla har olika åsikter i den här frågan, och vad man än tycker kommer man att reta upp någon. Ordentligt.

106/365: not for climbingOm du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur belastningsregistret. Det är fullt rimligt att kräva tycker jag. Dömda sexbrottslingar bör inte arbeta med barn. Jag tycker också att det är fullt rimligt att det finns olika varianter av utdrag. Ett av dessa är till för personer vars arbetsuppgifter inkluderar kontakt med barn. Har jag en plump i protokollet för att jag har sexuellt ofredat någon är det i allra högsta grad relevant.

Jag tror att ett offentligt register över dömda pedofiler skulle vagga in oss i en falsk trygghet, eftersom de flesta offer är bekanta med gärningsmannen. Det är ofta någon i deras närhet, t.ex. en förälder eller styvförälder. Bilden av en fullständig främling rimmar illa med verkligheten, det är sällan en snuskhummer som står vid ett dagis och dreglar.

Ett offentligt register har andra nackdelar. Det försvårar rehabilitering och ökar det stigmata som omgärdar sexualbrott. Om invånarna på en ort informeras om att en tidigare dömd sexförbrytare flyttar till ett visst område i närheten kommer denne att få det mycket svårt att komma tillbaka till det normala samhället igen, brännmärkningen finns kvar. Även om denna avtjänat sitt utdömda straff. ”Där är pervot som bor i porten bredvid”. ”Den där äckliga jäveln!” Vem vill bo granne med en sådan?

Rättsväsendet

Old Sparky
NixBC / Foter / CC BY-NC-ND

Vårt rättssamhälle bygger på formella straff. Det innebär att det straff som en domstol dömer en person till är det enda som är giltigt i juridisk mening. Sverigedemokraterna vill genom ändrad lagstiftning och straffskärpningar försöka återupprätta deras väljares eventuellt förlorade förtroende för rättsstaten, men samtidigt vill de fritt kunna få hänga ut människor. Detta kan därmed riskera att några personer tar lagen i egna händer. Det är inte bara förkastligt, det är även direkt farligt och ett hot mot enskilda individer. Att informera grannskapet om att en tidigare dömd pedofil flyttat in är en bra början om man vill få personer att lösa, vad de kanske tycker är ett problem, på ett lite mer ‘handgripligt’ sätt.

Jag vet mycket väl att jag kan ses som djävulens advokat, men jag har inte för avsikt att försvara våldtäktsmän eller pedofiler. Skulle någon av mina nära och kära drabbas skulle jag bli ursinnig. Men är det ok att exponera personer i förebyggande syfte? Göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att tvätta bort en stämpel för att kunna komma tillbaka till samhället? Att personer som förgripit sig på barn kan vilja ha behandling verkar inte Sverigedemokraterna ha tänkt på. Att ett offentligt register kan göra behandlingen totalt bortkastad verkar de inte heller ha tänkt på.

Sverigedemokraterna menar att registret skulle förebygga att tidigare dömda pedofiler från att riskera återfalla i brott, eftersom det skulle finnas en ‘kontrollfunktion’ som de ‘antar’ har en avskräckande effekt. Men om störningen är så allvarlig att det finns en reell risk för återfall hjälper inte straff om det inte kombineras med behandling. Vi kan jämföra det med någon som stjäl. Att bli dömd till bötesbelopp avskräcker kanske en snattare, men inte en kleptoman.

Vad som visat mycket positiva resultat är kognitivt baserade behandlingsmetoder som kombinerar individual- och gruppterapi. Det finns t.ex. medicin som sänker halten av testosteron i kroppen, och idag finns även en anonym hjälplinje. Det är inte bara brottsoffrets liv som förstörs, även brottsoffrets och gärningspersonens familjer påverkas. Alla drabbas på något sätt. Det finns inga vinnare.

Artiklar, Myter

Myter om våldtäkt

Sverigedemokraterna påstår att vi ser en dramatisk ökning av antalet polisanmälda våldtäkter. De menar att vi har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa och att de anser detta i sig är mycket skrämmande. Att merparten av polisanmälningarna inte leder till något åtal är än värre enligt dem. Dags för Motargument att knäcka några myter.

Polisanmälda våldtäkter

Påstående: Sverige har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa.
Sanning: Det stämmer, och tillgänglig statistik talar för att det faktiska antalet våldtäkter har ökat under senare år.

Motargument visar därmed att vi inte räds för att publicera sverigevänliga sanningar.

Sverige har en könsneutral, mycket bred definition av begreppet våldtäkt. Till skillnad från andra länder, t.ex. Finland, krävs inte ett heterosexuellt samlag med penetration, det räcker med en handling som är jämförbar. En målsägande kan inte heller dra tillbaka sin anmälan, eftersom brotten faller under allmänt åtal. Det spelar ingen roll om personen sover, är mycket berusad eller liknande. Sex med en person under 15 år är våldtäkt, oavsett samtycke.

Anmälningsbenägenheten har ökat kraftigt i Sverige de senaste 30 åren. Toleransnivån är dessutom mycket låg i dagens samhälle – de våldtagna går till polisen och gör anmälan, och istället för att förtränga händelsen åker de till sjukhuset för att bli undersökta.

I Sverige kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet år 1965. I vissa europeiska länder, så som Schweiz, Tyskland och Finland, dröjde detta ända till 1990-talet. I Frankrike kriminaliserades det först år 2006. Att våldtäkt inom äktenskapet faller under allmänt åtal är långt ifrån självklart, i vissa europeiska länder, t.ex. Schweiz,  har det gjort det i mindre än 10 år. Där ses våld och övergrepp i nära relationer som en privatsak, något som stannar bakom stängda dörrar. I vårt grannland Finland visade en undersökning att så mycket som 74 % av de tillfrågade ansåg att kvinnor fick ”skylla sig själva”.

En epidemi av sexualbrott?

Myt: En epidemi av sexualbrott sveper över Sverige.
Sanning: Det har varit en kontinuerlig ökning av antalet polisanmälda sexualbrott i flera decennier, men enligt NTU (Nationella trygghetsundersökningen) har andelen av alla tillfrågade personer som uppger att de har blivit utsatta för sexualbrott legat på en relativt låg och stabil nivå sedan mitten av 2000-talet.

Påstående: Endast 13 % av de polisanmälda våldtäkterna går till åtal.
Sanning: Antalet eller procentandelen faktiska åtal säger inget om antalet brott som klarades upp. Bevisläget vid sexualbrott är svårt, ofta står ord mot ord och ibland finns inga synliga skador. Rättsväsendet kan inte godtyckligt åtala personer, ett samhälle med hög rättssäkerhet måste ha höga beviskrav. År 2012 klarades 51 % av våldtäkterna upp, och när ett våldtäktsfall väl går till åtal har Sverige den högsta andelen fällande domar.

Numbers And Finance
kenteegardin / Foter / CC BY-SA

Att x antal våldtäkter polisanmäls är inte samma sak som att x antal våldtäkter inträffat. Dessutom kan en brottsrubricering komma att ändras under varje respektive utredning. Anmälningsregistret innehåller således statistik som måste tolkas med stor försiktighet. Jag menar inte att informationen är oanvändbar, men för att få en bättre bild av den faktiska situationen måste vi inhämta information från flera olika källor, det kan vara vanskligt att enbart använda anmälningsstatistiken som en indikation på brottsnivån i ett samhälle.

Det stora problemet med statistik är att man kan läsa den ‘som fan läser bibeln’. Kan man inte tolka statistiken så är den bara siffror. Sverigedemokraterna ‘plockar russin ur kakan’. Rent hypotetiskt kan till exempel 2000 personer polisanmäla att de blivit trakasserade för att de fått reklam i brevlådan trots att det står ”nej tack” på den. Det är inte brottsligt att stoppa reklam i någons brevlåda, även om några kan anse att det är förbannat irriterande. De 2000 anmälningarna kommer antagligen att åka i papperskorgen med motiveringen ”brott kan ej styrkas”, men oavsett vad som händer med dessa polisanmälningar kommer de att finnas i anmälningsregistret.

För att krångla till det ännu mer räknar alla länder statistik på olika sätt, vilket gör det ganska svårt att jämföra brottsligheten i olika länder. Sverige använder sig av metoder som gör att den polisanmälda brottsligheten i Sverige uppfattas som högre än i andra länder. Och något som vi alla alltid bör ha väldigt, väldigt klart för oss är att det är väldigt få människor som faktiskt begår brott. Oavsett hudfärg, kultur, religion eller nationalitet.

Jag trivialiserar inte sexualbrottsligheten på något sätt, det vore en skymf mot de utsatta. Men den ”sexualbrottsvåg som drabbat Sverige” är inte den veritabla katastrof som Jimmie Åkesson basunerar ut. Han tar en liten del av ett stort problem. Och förvränger den medvetet. Sedan dras den upp som kanin ur en hatt när det är dags att hålla tal. Simsalabim!

Krönikor

SD och rättssäkerheten

Jag anser att ett offentligt register över dömda pedofiler och flerfaldigt dömda våldtäktsmän är en synnerligen dålig idé. Inte för att jag värnar om individerna som skulle finnas i registret, utan för att jag tror att det skulle få katastrofala konsekvenser för rättsväsendet i Sverige. Jag är rädd för att människor skulle kunna ta lagen i egna händer och bilda lynchmobbar, jag ser det som fullt möjligt. När jag bodde i Hälsingland fick jag höra om två mord som skett i den lilla by där jag bodde. I båda fallen handlade det om ”hustruplågare” som invånarna i byn hatade.

Jelly baby lynch mob
eyesore9 / Foter / CC BY-NC-ND

Den första fick hembesök av en grupp män, som ansåg att måttet var rågat. För att förhindra att någon tjallade bestod gruppen av en man ur varje släkt. De drog ut den anklagade på gårdsplanen och slog ihjäl honom. Alla visste, ingen visste.

Även den andra gick ett grymt öde till mötes. Under en dans på en loge bjöds han på en sup runt hörnet utanför. Trodde han i alla fall. Istället fick han en planka i bakhuvudet och precis i rätt ögonblick kom en man med häst och vagn åkande på vägen, varpå kroppen slängdes upp på vagnen och forslades bort. Banemännen gick tillbaka in och när det upptäcktes att en man saknades svarade gruppen; vi hade bara gått ut för att ta en sup. Den saknade mannen hittades aldrig. Den som misstänkts för att vara hustruplågare hade gått upp i rök.

Jag vet inte om de här incidenterna rörde exakt samma personer, men jag vill minnas att det kan ha varit samma konstellation av gärningsmän. Ett medborgargarde – en man ur varje släkt – som tagit lagen i egna händer och försökt att skipa rättvisa. Vad ska man säga? Det är ju svårt att tycka synd om offren, de ansågs skyldiga till brott som ligger långt ner på sympatiskalan. Men vi måste sätta ribban högre när det gäller rättssäkerheten, oavsett vad man anser att en person förtjänar eller inte så måste man hålla sig inom lagens råmärken. Själv har jag massor av åsikter och synpunkter på den svenska kriminalpolitiken (och dess brister), men jag bör och jag måste följa och respektera lagen. Om inte, kan det i förlängningen gå hur illa som helst, då kan Flugornas Herre vara ett faktum.

Sverigedemokraterna hänvisar till att liknande register redan existerar i USA och Kanada. Jag tolkar det som om att de menar att det gör ett svenskt offentligt register helt ok, p.g.a. argumentet: ”alla andra gör det ju”. Vad de inte nämner är att personer som funnits i dessa register misstänks ha blivit mördade p.g.a. ett sådant register. Sexualbrottslingar, särskilt dem som förgripit sig på barn, finner vi längst ner bland bottenskrapet. Det finns en anledning till att dömda i Sverige blir placerade på särskilda avdelningar och anstalter, de anses vara lovligt byte för vissa och skulle högst troligen förvandlas till köttfärs av vissa medfångar, bara tillfälle skulle ges.

Jag känner inte, och begär verkligen inte att någon annan ska känna sympati för dömda sexbrottslingar. Men att låta känslorna ta över är nog det sämsta som kan ske. Då är steget inte långt till en skränande pöbel som mer än gärna vill lösa problem med ‘hälsingemetoden’.

Krönikor

Militanta Sverigedemokrater

Under senaste tiden så märker vi en ny trend bland Sverigedemokraterna, dess anhängare liksom en rad andra kända figurer från extremhögern, nämligen användning av ordet ”försvar”.

Obehagligt nog handlar det inte längre om en meningsmotståndare som vi kan möta i debatter i en demokrati. Istället framkommer en upptrappning i retoriken och en vilja till väpnad kamp som politiskt medel.

Begreppsförskjutningen sker från ”massinvandring” till vad som allt oftare beskrivs som en ”invasion av landet”, uttrycker fler och fler Sverigedemokrater och deras vänner ambitioner att ”försvara landet” – med vapen.

försvara.fosterland

 

Det är obehagligt nog då hotfulla och hatfulla personer börjar tala om vapen och ”försvar”. Till och med sådana som sitter i Sveriges riksdag:

försvara.fosterland2

Och vad händer då om det här hatet och hotet uppstår i beväpnad form…?

hot.mot.invandrare2

I denna dokumentärfilm ”försvarade sig” den kände krigsförbrytaren Radovan Karadzic från berget Pale nära Sarajevo ”från muslimer”, där han uppmuntrade en rysk författare att börja ”hobbyskjuta” folk på Sarajevos gator.

Detta var ju Europas senaste nationalistiska ”försvar” som orsakade det blodiga kriget och folkmordet för 20 år sedan. Allt detta strax efter att muslimer förklarades vara ”det största hotet”. Muslimer som påstods ha ”ockuperat” Sarajevo med ”hemliga planer och dolda agendor”. Muslimer som påstods ha ”för många barn”.

Känner ni igen retoriken?

Gästkrönika

Krönikor, Myter

Boan i toan

Min kompis kompis hade en faster som bodde i ett hyreshus i Falun. En dag upptäckte hon fuktfläckar i taket. Hyresvärden kallades dit och vid en närmare kontroll upptäcktes orsaken till fuktskadorna. En familj från Iran som bodde i våningen ovanför hade brutit upp parkettgolvet i vardagsrummet för att kunna odla potatis. Dessutom hade de höns i lägenheten. Jo, det är sant! Jag lovar!

Känner ni igen historien? Den finns i ett otal varianter. Bengt af Klintberg har samlat de vanligaste vandringssägnerna i fantastiskt roliga böcker. Vissa av dem är så bisarra att man viker sig dubbel av skratt. Män som fastnat med kronjuvelerna i dammsugarslangen. En familj som varit på marknad i Polen och där råkat köpa en pytteliten isbjörn i tron att det var en hund. Jösses.

Trodde jag på dessa skrönor när jag var liten? En del av dem i alla fall. Romska kvinnor med 20 frysta kycklingar under kjolen, råttkött i kinamaten och boaormar i toaletten. Jag var fullständigt livrädd att bli biten i rumpan när jag skulle kissa. Fast det är klart, jag var även övertygad om att kungen åt pannkakor varje dag och att en av de tre vise männen hade myrr med sig. Jag begrep inte särskilt mycket.

Många skrönor om utlänningar är just skrönor, och ingenting annat. Men vad ser vi som sanning idag? Vad kommer vi att skratta åt om 20 år?

Jag tror inte att alla muslimska 8-åriga flickor tvingas gifta sig med 80-åriga gubbar, eller sina kusiner (som givetvis är rabiata självmordsbombare). Alla människor från Afrika har inte lägre IQ. Judar är inte snåla. Romer stjäl ej alla saker som inte är fastspikade. Jag tror inte att flyktingar som kommer till Sverige inte vill ses och uppskattas som individer.

Om vi bara försöker tror jag att vi kan komma ganska långt om vi vill avliva myter. Jag skrattar åt komiken i böckerna, men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på de främlings- och invandrarfientliga som baserat på myter vill skapa en vrickad bild av verkligenheten. Dessa myter baseras på okunskap, en vit fläck på kartan. Utforskas inte denna fläck kan det leda till fördomar, och i värsta fall rasism.

Plastkulor i margarin och folk som kräks i korvsmet är ganska roligt. När Ny Demokrati sjöng ”The lion sleeps tonight” var det allt annat än roligt. Nidbilder och karikatyrer av personer som kan uppfattas som annorlunda är inte humor för mig. Förhoppningsvis inte för dig som läser den här krönikan heller.

Böcker av Bengt af Klintberg på Bokus

Artiklar

SD och livstid

Sverigedemokraterna påstår att livstids fängelse i praktiken innebär 18 års fängelse enligt rättspraxis. Detta anser de innebär 12 år eftersom de tror att fångar friges efter att ha avtjänat 2/3-delar av sitt straff. Det stämmer inte.

"Two men looked out from prison bars, one saw the mud, the other saw the stars." Frederick Langbridge

År 1991 avtjänade 35 personer livstidsstraff, i september 2013 hade den siffran stigit till 147 personer enligt Kriminalvårdens statistik. Aftonbladet har gjort en granskning som visar ett annat antal bör tilläggas. År 2009 utvidgades straffskalan, och idag är det längsta tidsbestämda straffet 18 år istället för 10 år.

Sedan 2006 kan en livstidsdömd efter 10 års avtjänad tid, ansöka om att få sitt straff tidsbestämt. Ansökan görs vid Örebro tingsrätt som ligger nära Hall, Kumla och Tidaholm. Tingsrätten kan välja att omvandla straffet till minst 18 års fängelse, men att få sin livstidsdom omvandlad är långt ifrån självklart. Mellan 2008 och 2013 avgjordes 137 stycken ärenden. Av dessa fick endast 30 stycken bifall. Här finns mer information om statistiken, www.kvv.se

Det stora problemet med livstids fängelse är att det inte alls minskar brottsligheten i samhället. Det finns inga som helst belägg för det, data och forskning som visar andra resultat mottages tacksamt. Frihetsberövande straff är ineffektiva, men det är ju så tacksamt att se antisocialt beteende som en sjukdom och inte ett symptom. Genom att inkapacitera en enskild individ tror vissa att problemet blir löst. Det är bara att bura in busarna så är allt frid och fröjd. Ropen skalla, kåken för alla! Men livstid på riktigt är mer komplicerat än så.

I Sverige används i regel den nedre delen av straffskalan. Detta har varit praxis i många år. Det innebär inte att de förändringar som skett i rättssystemet de senaste 10-20 åren har varit till gärningsmännens fördel. Preskriptionstiden har tagits bort för vissa brott, straff har skärpts och nya lagar har stiftats.

Leif Axmyr har suttit i fängelse sedan 1982, och John Ausonius, mer känd som Lasermannen, fick sin tredje ansökan avslagen 2012. Jackie Arklöv kommer med stor sannolikhet att få skaka galler i många år till. Individer som utgör en extrem fara för samhället är mycket sällsynta, och det finns redan idag möjligheter att frihetsberöva dessa så länge det behövs. Sverigedemokraternas prat om livstidsstraff på riktigt är bara tomma ord, livstidsdömda släpps inte ut ”bara så där”.

Proportionalitetsprincipen är en rättssäkerhetsprincip som innebär att det bör råda balans mellan mål och medel. Om vi tror att den grova brottsligheten ökar så dramatiskt som Sverigedemokraterna vill få folk att tro, kan livstids fängelse ses som ett medel som rättsväsendet borde använda i högre utsträckning.

Att plocka ut enstaka skräckexempel och få dessa att framstå som vardagsmat är en politisk form av falsk marknadsföring, det är en lögn vars syfte är att få den allmänna opinionen på sin sida. När Sverigedemokraterna talar om ”samklang med den allmänna rättsuppfattningen” baseras den på ett rättspatos, som i sin tur baseras på en osann bild av verkligheten.

Sverige är inte dödsdömt, vårt system håller inte på att rasa ihop för att rättsväsendet använder livstidsdomar restriktivt. Det är du och jag som är den allmänna opinionen, och det är vi som kan visa att Sverigedemokraterna är tondöva och att deras melodi klingar falskt.

Artiklar

Kyrkovalet 2013

Motargument.se analyserar väl valda delar av Kyrkovalet, resultatet och vad man kan utläsa av de avlagda rösterna.

Ett av de stora rikskända politiska partierna ställde upp i Kyrkovalet med 102-103 olika kandidater, sammanlagt från alla olika stift. De uppgav dock tidigare i höst en siffra på att de hade anmält ”nästan 140 kandidater”. Det var ett stort antal individer av dessa kandidater som hade anmälts till ett flertal olika stift.

Jämställdheten

28-29 olika kvinnor var anmälda som kandidater från detta parti, som grundades 1988. Försöker det partiet påstå att de efter 25 år, endast har så få representativa kvinnliga medlemmar som dels är medlemmar i Svenska Kyrkan och dels är villiga att ställa upp som förtroendevald? Är detta den ”Fädernas kyrka” som SD använde som slogan på sin (numera nedlagda) valkampanjsida:

www.fadernaskyrka.se
Angående statistiken: Med reservation för att de kandidater som är anmälda med namnen Louise Erixon och Louise Eriksson är två olika personer eller en och samma person.

SD:s stoppade annons
SD:s stoppade annons

Annonsering

Av reklamkampanjerna inför valet kan man göra bedömningen att partiet försökte använda slogans som ”kyrkoskatten bekostar reklamkampanjer för ökad invandring” och ”Svenska Kyrkan anställer imamer”. Ingen SD-politiker har ännu visat upp något exempel på reklam som propagerar för ökad invandring eller hur. Det är oklart hur många imamer som har anställts av Svenska Kyrkan och hur många som idag jobbar för Svenska Kyrkan eller hur de anses göra det. En imam som man kan hitta fakta om, som tidigare varit anställd hos Svenska Kyrkan, är Othman Al Tawalbeh. Det var en tidsbestämd projektanställning på 9 månader, i samarbete med Fryshuset som den stormen i ett vattenglas gällde.

Och nu anklagas dessutom detta parti för att ha bluffat om att den reklamkampanjen blev bojkottad.

Röstresultat

Sverigedemokraterna fick sammanlagt 40288 röster till kyrkomötet. Det är lite mindre än 12% av det antal väljare som röstade på partiet i riksdagsvalet 2010 (339 610 stycken).

Det har också gnällts om valfusk eller försök till valfusk. Alla Sverigedemokratiska politiker borde tala mer tydligt till sina väljare om att vem som helst får ta en blank valsedel och skriva dit valfritt partis namn på denna. Så länge man har stavat rätt så räknas den rösten som en röst på det partiet.

Analys

Sverigedemokraternas egen analys är att valet gav ett oerhört starkt resultat och var en stor succé. En fråga som uppkommer när man läser deras kommentar är t.ex. varför SD aldrig tidigare nämnt så många ord om sin ”toppkandidat Aron Emilsson” i kampanjerna inför valet?

Mitt eget spontana första försök till analys är att en stor andel av de 40 288 personerna som röstade på SD anser att en kyrka inte skall anställa någon imam. Men jag gissar även att nästan alla andra av de röstberättigade anser att det är helt okej om Svenska Kyrkan i framtiden själv får välja vilka de vill anställa och varför.

Om en politisk grupp som ofta påstår att många av svenskarna inte vill ha någon islam i Sverige, bara får 40 288 röster. Då för inte det partiet en politik som några andra än just de 40 288 personerna vill ha inom Svenska kyrkan. Och då är det hög tid att fråga väljarna om vad de tycker. Är islam och imamer ett hot mot majoriteten av alla vanliga svenskar?

Förslag

Några av Sveriges församlingar/pastorat är mycket små, med färre än 3000 röstberättigade. I ett flertal av dessa var det blott mellan ca 160-350 röstande, och inga SD-representanter som ställde upp. Jag anser att vilken politisk gruppering som helst hade kunnat skaffa egen majoritet (minst 50,1%) i väldigt många kyrkofullmäktige, om de grundades redan 1988 och har kvitterat ut miljontals kronor i statligt partistöd både 2006 och 2010. Allt som hade krävts:

  1. Ambition att ta sig in i kyrkofullmäktige
  2. Några frivilliga bosatta i området som vill bli kyrkopolitiker
  3. Värva minst 161-351 röstberättigade väljare i varje församling/pastorat (med extremt litet antal röstande i förra valet)
  4. Skapa ett okomplicerat partiprogram som appellerar till majoriteten av det svenska folkets vilja och åsikter.

Så, för att tala klartext, det beror förmodligen mest av allt på snålhet inom SD. De ville kanske inte spendera mer av skattebetalarnas pengar på PR för att försöka skaffa fler väljare? De har kanske inte större ambition än så att kommunicera med alla potentiella väljare? Eller beror det bara på deras tjugofemåriga historik av brutal inkompetens att ett riksdagsparti fick 40288 röster, i fria val ifrån samtliga av medlemmarna i Svenska Kyrkan som är över 16 år?

Krönikor

Vad äter en Sverigedemokrat?

Kommer ni ihåg radioprogrammet ”Hassan” i P3 och deras busringningar? De är legendariska, vissa av dem får mig att kikna av skratt. En av busringningarna heter ”Vad äter en neger?” och även om den är taskig så får det mig att tänka ”Vad äter en Sverigedemokrat?”

Den gastronomiska aspekten kan tyckas vara trivial, men den är ändå en ganska stor del av vår identitet. Alla människor firar många olika högtider med att stoppa vissa traditionella rätter i munnen. En jul utan skinka, påsk utan ägg och midsommar utan sill är ganska ynkligt. Kräftskiva utan kräftor är meningslös. Personligen begriper jag inte hur folk kan äta fisk som luktar avlopp, men det är en helt annan historia.

Kräftskiva (Swedish crayfish party)Äter Sverigedemokrater ‘osvensk’ mat? Vägrar de att avsluta en blöt kväll på krogen med en kebab eller falafel vid gatuköket? Björn Söder grät ut en gång på ett blogginlägg över den svenska dekadensen efter att han ätit en sillamacka på en mångkulturell festival. Kan det vara så att endast rågmjölsgröt och kanelbullar serverades under Almedalsveckan? Det blev nog knappast baklava till fikat. Själv kan jag äta tillräckligt många bitar för att mörda en diabetiker. Jag får nästan gåshud när jag tänker på de frasiga sötsakerna som är fyllda med hackade pistagenötter.

Mångfalden i samhället har gett oss en mängd olika maträtter som får smaklökarna att jubla. I området där jag bor finns det en fantastiskt välsorterad butik med livsmedel från alla världens hörn. När jag handlade där en gång sade jag rakt ut ”Fatta vad trist det skulle vara om vi inte hade invandrare i Sverige. Då skulle vi sitta här med vår snuskiga pölsa!” Jag fick ett enormt leende och ett rungande gapskratt tillbaka.

Kent Ekeroth, ingen tvingar dig att äta Tabouleh eller Baba ganoush. Vill du tvinga människor att äta stinkande fisk eller dansa runt en enorm fallossymbol klädd i björklöv? Ta på dig en hyrd folkdräkt och ät några kåldolmar. De härstammar från Turkiet förresten.

Gästkrönikör Louise H.