Etikettarkiv: svenskvänlig

Artiklar, Recensioner

Svenskvänlig musik för en svensk kulturkanon – del 1

I riksdagsmotionen 2010/11:Kr310 anges:

Sverigedemokraterna tror att det även i Sverige finns ett starkt behov av en breddad och fördjupad diskussion kring ämnen som kultur, historia och identitet. I en tid som är präglad av ett utbrett ointresse för kulturpolitiska frågor, rotlöshet, ifrågasättande av den svenska kulturens själva existens och samhällelig fragmentering bedömer vi att det skulle finnas ett stort värde i att uppmuntra till ökad reflektion kring kulturarvet och de delar av detta som skulle kunna anses som särskilt värdefulla eller särskilt betydelsefulla för formandet av den svenska identiteten och som vi därför vill bära med oss in i framtiden.

Motargument har tidigare kritiskt granskat Vilhelm Mobergs bokserie ”Utvandrarna” som vi varnade våra läsare för. Varningen föranleddes av dess populära och realistiska beskrivning av den stora utvandringen från Sverige under de två föregående seklen. Beskrivningen går därmed i sann svenskfientlig kulturrelativistisk anda emot ideal som kung, fosterland, religion och då inte minst kristendomen. Likväl som en rad andra gamla traditionella svenska värden.

Vi vill nu variera oss genom att presentera mer positiva kulturnyheter. Närmare bestämt den Sverigevänliga musikgruppen Ultima Thule. En grupp som sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson inspirerades av som tonåring.

Musikbandet Ultima Thule fanns under 30 år, närmare bestämt mellan åren 1982-2012 och blev under 90-talet en av Sveriges absolut populäraste musikband. De översiktliga recensionerna av bandets musik får därför begränsa sig till ett fåtal låtar.

Ledordet för väldigt mycket – kanske merparten av Ultima Thules musik – är ”nostalgi”. Nostalgi över svensk natur, Sverige som land, kärleken till Sverige, egna versioner av Sveriges nationalsång. Eller av kända svenska sånger som Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa” och ”Uti vår hage”.

En särskild del av Ultima Thules nostalgimusik har även ledordet ”krig”. Glorifieringen av krig i svenska armén och krigståg utförda av vikingar från vad som skulle komma att bli Sverige.

De Sverigevänliga vikingarna

I låtarna ”Odens återkomst”, ”Drakskepp”,  ”Då svallar vårt vikingablod”, framförs hur krigare som stupar i krig hamnar i Paradiset (låter det bekant?). Närmare bestämt vikingar som stupar i krig och anspelar på de unga män som reste från vårt land för att erövra, plundra och våldta, vid sidan av att idka internationell handel.

I ”Då svallar vårt vikingablod” beskrivs hur den tidens ekonomiska migranter och organiserade kriminella förbereder sitt äventyr:

När vi ska ut och härja, på någon plundringsfärd, ska vi oss kunna bärga, uti vår hårda värld. Vikingsropet ljuder, man blir på stridshumör. Blodet i vår kropp det ljuder. Det kan vi ej rå för.

Det Sverigevänliga 30-åriga kriget

I låtarna ”Lejonet från Norden” och ”Blå brigader” skildras hur svenska soldater slåss vid slaget i Lützen beläget i norra Tyskland, år 1632 under 30-åriga kriget.

Ett krig där Sverige stred för nordtyska protestantiska furstendömen som ville bryta sig loss från det Tysk-Romerska riket och som tros ha dödat upp till 30% av Tysklands stadsbefolkning och upp till 40% av Tysklands landsortsbefolkning mellan 1618-1648 (McKay, Hill, Buckler, ”A History of world Societies”, tredje utgåvan, ISBN 0-395-47293-8, sid 502, under rubriken ‘Germany After the Thirty Years War’).

Karl XII / Foter / CC BY-NC-SA

Ävenså dog nästan av alla svenska infanterisoldater, huvudsakligen tvångsrekryterade, som deltog (Brzezinski, Hook, ”The Army of Gustavus Adolphus 1 Infantry”, ISBN 0-85045-997-4, sid. 10, under rubriken ‘The Human Cost’).

De Sverigevänliga Karolinerna

I låten ”Knekt och Karolin” skildras hur svenska soldater i hjältemodigt försvar av det svenska kolonialväldet segrar i slaget vid Narva i dagens Estland och går under vid slaget vid Poltava i Ukraina.

I låten ”Till kriget” beskrivs mobiliseringen av svenska soldater som drar ut i krig. Krig som inte minst gällde erövringar, återerövringar och bekämpande av bondeuppror i landskapen Skåne, Blekinge och Halland där Jimmie Åkessons parti får merparten av sina röster.

Och nog har Sverige rent historiskt mycket att tacka vikingar, knektar och karoliner för. Om inte dessa, mestadels utfattiga unga män, hade skickats ut för att plundra och erövra, hade Sverige inte fått de rikedomar, det bördiga södra Sverige och den effektiva byråkrati som vi än idag förvaltar. Om inte detta stora antal unga män förmåtts till att offra sina liv och ta så många andras liv i fjärran land, hade vi inte fått en välbeställd adel som fick ta över landområden och merparten av plundringsbytet i krigen.

Och utan alla dessa modiga invasioner och plundringar hade många av våra kungar inte fått den hjältegloria som de än idag omhuldas med.

Den svenska staten byggdes genom vapenmakt och kungligt styre över folk som inte vill styras av just de kungarna. Genom de två hundra år av fred som Sverige haft har krigets roll i svensk kultur nästan glömts bort. Ja till och med hånats av politiskt korrekta vänsterelement.

Ultima Thules 30-åriga kamp för att Sverige skall minnas sina krigiska erövringar och plundringar är avslutat, men lämnar efter sig ett kulturellt arv som är värt att minnas och studeras av oss och kommande generationer.

Deras musik är i sanning en del av det svenska kulturarvet och lär ha en given plats i en svensk kulturkanon.

Om du känner stolthet genom Ultima Thules musik är upp till dig.

 

Ytterligare läsning

1. Kungliga bibliotekets hemsida om svenskt krigsbyte.

2. Vetenskapsradions program om Riksföreståndare Axel Oxenstierna och bygget av svensk byråkrati under stormaktstiden.

3. Peter Englunds bok ”Ofredsår”.

4. Peter Englunds bok ”Den oövervinnerlige”.

5. Peter Englunds bok ”Poltava”.

 

Artiklar, Myter

Myt: Folkmord på vita

Gästinlägg av politifonen
Det pågår inom vit-makt-miljön en propagandaspridning som tar formen av en folkmordsanklagelse. Påståendet är att ljushyade människor är en sammanhängande grupp, så kallade vita, och att dessa är utsatta för ett pågående folkmord. Relativt ofta anförs FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord som beskrivning av vad som pågår, närmre bestämt artikel II.
Den lyder enligt följande:

CANADA TYPE »Social Gothic« ✾ Black & White (for widescreen displays)
arnoKath / Foter / CC BY-NC-SA

Artikel II

I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,

a) att döda medlemmar av gruppen;

b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;

c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;

d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;

e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Jag har hämtat översättningen ur Said Mahmoudis antologi Folkrättsliga texter, Norstedts Juridik 2006. Den engelska texten kan läsas här.

Vanligast är att c) används som gärningsbeskrivning  av vitmaktförespråkarna och att immigration av andra än ljushyade till länder som Sverige, USA och England påstås vara gärningen. Se exempelvis den presstödsberättigade tidningen Nationell Idag, nynazistiska SMR:s webbplats eller den här tråden på ‘ungdomsforumet’ Hamsterpaj.

Folkmordskonventionen ställer relativt höga krav på vad som utgör folkmord. För det första är folkmord en gärning, där vit-makt-aktivisterna menar att lagstiftning i linje med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, flyktingkonventionen och andra traktater är själva gärningen. De kallar det för massinvandring och andra skrämselord. Problemet är givetvis att tillåtande av invandring under starkt reglerade former efter demokratiska beslut inte är en gärning av det slag som ändamålet med folkmordskonventionen omfattar. Migrationsrätten är till stor del en följd av FN-traktater och annan folkrätt, så påståendet blir indirekt att FN påbjuder folkmord samtidigt som FN förbjuder folkmord, vilket knappast kan vara avsikten med FN:s regelverk.

För det andra ska gärningen vara förövad i avsikt att förinta människor. Det framgår av preambler till traktaterna (ett slags vägledande förord) samt förarbeten till lagar som utlänningslagen, vilka reglerar rätten till migration, att avsikten med dem inte är att förinta någon människa utan att skydda individuell frihet och göra det möjligt för människor att fly förföljelse och omänsklig behandling.

Vidare påstås att c) är tillämplig på migrationsrättens tillåtande av invandring. Antagandet är alltså att lagstiftningen är påtvingad befolkningen inom dess jurisdiktion, något som är helt på tvärs med hur det demokratiska statsskicket faktiskt fungerar. Det är heller inte så att människor i Sverige tvingas bo på vissa platser eller tvingas att flytta hit, eller på annat sådant sätt tvingas, vilket är något som ordalydelsen i c) kräver för att vara tillämplig på en situation.

Vit-makt-aktivisternas idé är att om en grupp människor är i minoritetsställning gentemot en annan grupp så hotas dess överlevnad. Grupperna som ställs emot varandra är ljushyade gentemot alla andra. Föreställningen är fantastiskt banal och premissen säger i princip att om jag bjuder in tre mörkhyade personer att bo i mitt hem så försöker jag förinta mig själv. Bakom premissen finns en idé om att det pågår ett raskrig, där människor med olika hudfärg är inbegripna i att försöka utrota varandra, vilket alltså även skulle komma till uttryck i parlamentariska sammanhang. Idén tar sig flera olika uttryck, från utgångspunkten att hudfärg medför särskilda politiska intressen och därmed är determinerande för hur människor använder parlamentariska institut till att hudfärg bestämmer att människor vill utrota andra.

Att det är en löjlig förutsättning torde vara uppenbart för envar. Ett konkret exempel på att den inte stämmer är Sverige idag, där det finns många minoritetsgrupper med annan hudfärg eller etnicitet än den som emellanåt benämns som etniskt svensk, ett begrepp som i sig är kontroversiellt. Romerna och samerna är exempel på sådana grupper, men för att göra exemplet riktigt tydligt kan vi helt enkelt peka på gruppen somalier istället då de generellt är mörkhyade och är relativt få. Det är knappast så att somalier i Sverige är utsatta för folkmord här, trots att de är i minoritet i förhållande till många andra grupper.

Med gärningsbeskrivningen kraftigt ifrågasatt och påståendet om avsikt helt undanröjt samt resonemanget rörande minoritetsställning avfärdat återstår mycket lite av vit-makt-aktivisternas resonemang. Myten om folkmordet på ljushyade är ändå relativt livskraftig, så vi får antagligen anledning att återkomma till den flera gånger framöver.

/Elwa Ninpo

Läs också del två i vitmaktserien vi har skrivit.

Artiklar

Om att vara svenskvänlig eller svenskhatare

Jag har tidigare skrivit att den som kallar sig svenskvänlig har oerhört svårt att förstå att två människor kan ha olika åsikter om exempelvis invandring, migrationspolitik, integration och så vidare. Den som kallar sig svenskvänlig har ett epitet de gärna slänger efter den som tycker annorlunda, nämligen ”svenskhatare”.

Jag finner det märkligt, ointelligent och på det stora hela väldigt intolerant att ha åsikten att en person som inte har samma åsikt som jag själv är svenskhatande eller svenskfientlig. Är man verkligen svenskhatande på grund av att man inte har samma åsikt som en sk svenskvänlig person, som vill göra såpass stora förändringar inom till exempel migrationspolitiken att det i slutänden kommer att bli omänskligt?

Borgmästarens hus
Bartek Kuzia / Foter / CC BY-NC-ND

Vårt vackra Sverige

För hur som haver; vi lever faktiskt i ett oerhört vackert land. Vi har en historia som är lång och intressant. Vårt Sverige har oerhört vacker natur med stor variation, vi har många vackra städer, vi har kvar många byggnader och minnesmärken från vår historia, vår folkmusik med skillingtryck med mera, liksom mer modern musik (ABBA med flera), teater, konst och så vidare… vi har ett väl utvecklat språk som dessutom är svårt att lära sig om man inte är uppfödd och uppväxt med det, vi har den typiskt svenska kulturen med hur vi inte vill stå för nära varandra i kassakön på ICA, hur vi hanterar alkohol i mindre städer, hur vi hanterar alkohol när vi reser, att och hur vi firar jul, påsk, midsommar och så vidare. Vår sjukvård är, om än förändrad, fortfarande förhållandevis bra i jämförelse med många andra länder. Dessutom har vi ett i yta stort land där traditioner, dialekter och annat skiljer sig väldigt kraftigt från den ena sidan till den andra.

Främmande kulturer

Julgranskula
Darwin Bell / Foter / CC BY-NC

Sen ska vi ju inte glömma att flera av våra högtider är mer influerade av USA än något annat land/kultur. Kanske skulle vi klaga mer på den svenska handeln och TV som tar in så många produkter och tv-serier som påverkar oss att konsumera mera. Titta bara på hur Alla Helgonahelgen har förvandlats till Halloween med pumpor, utklädning för barnen. Eller julen, för den delen, med allt julpynt — blinkande lampor i olika färger, dyra presenter…

Andra influenser

Våldsam katt.
Maccio Capatonda / Foter / CC BY-NC-SA

Om vi fortsätter att tänka på kultur i dess konstnärliga bemärkelse, så får vi ju även där starka influenser från bland annat USA. Jag tänker närmast på glorifieringen av våld. Jag tror ju att det inte enbart är våra invandrare som för in våld i Sverige, utan det kommer minst lika mycket från filmer och tv-serier — ungefär som man var oerhört skeptisk till data- och tv-spel för ett antal år sedan, borde vi vara skeptiska till vad vi låter våra barn se på tv idag (och det är vi nog också, till viss del).

Så. Med tanke på allt som Sverige är, inkluderat vår vilja att hjälpa våra medmänniskor, så tycker åtminstone jag att vi bor i ett väldigt bra land. Jag ser mig inte som svenskhatare, utan snarare tvärtom. Jag är väldigt stolt över mitt hemland, som förvisso kan förändras till det bättre — men så är det alltid och kommer inte att förändras beroende på antalet invandrare vi har boendes här.