Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Krönikor

Sluta rösta på idioter

I september nästa år står vi inför ett ödesval. Vi måste inse allvaret i den utveckling som skett under de senaste tre åren. Vem hade kunnat föreställa sig, för bara tre år sedan, att man på fullt allvar skulle börja tala om att sätta barn i fängelse? Det är så absurt och verklighetsfrämmande att man nästan tror att de har förlorat förståndet. Det har SD-regeringen förresten gjort och med besked.

I mars 2026 träder den nya säkerhetsförvaringslagen i kraft. När den sjösätts har man rubbat rättsstatens grundvalar. En av de mest fundamentala rättsprinciperna är ne bis in idem – förbudet mot dubbelbestraffning. Ingen får straffas två gånger för samma brott. Säkerhetsförvaring innebär att en person kan hållas frihetsberövad även efter att straffet är avtjänat. Det betyder att de som ska fatta beslut tvingas gissa sig fram för att förlänga ett redan avtjänat straff.

Det vi ser är inte bara en politisk kursändring – det är en förskjutning av själva fundamentet för vår demokrati. Normaliseringen av hat, skuldbeläggning och fulretorik har smugit sig in i vardagen som ett gift. Det som igår var otänkbart är idag tillåtet, och det som borde väcka avsky möts med axelryckningar.

Att SD har ett väljarstöd på över 20 % är horribelt; jag vägrar att tro att dessa presumtiva väljare verkligen delar SD:s politik och åsikter. Även Moderaterna borde ha ett halverat väljarstöd, av den enkla anledningen att möjligen 6–7 % faktiskt tjänar på den nyliberala politiken. Men med SD på över 20 % har vi alla ett pedagogiskt och politiskt ansvar: att minst halvera deras stöd fram till valdagen nästa år.

Egentligen är det öppet mål för oss som vill ha en ny regering. SD har motsatt sig att ta bort karensdagen, de har försämrat A‑kassan, och de har använt regeringen som bulvan för att driva igenom lagar som underminerar rättsstaten – lagar jag redan har berört tidigare. De har visat en total likgiltighet inför det faktum att 10 % av befolkningen är arbetslösa. De är inte längre mot välfärdsföretag som dränerar våra gemensamma tillgångar – de är numera lobbyisternas vänner. När man börjar komma in på klimatfrågan – SD är på den punkten den renaste formen av populism. Oavsett om havsnivån skulle höjas med fem meter, skulle vi se Åkesson stå vid en bensinpump och lova fem kronor litern.

SD:s mål är att villkora all välfärd. I praktiken betyder det att endast de som når upp till en viss nivå ska ha rätt till välfärd. De som är sjuka, skadade eller funktionsnedsatta kan känna sig blåsta om de satt sitt hopp till SD. De kommer aldrig att lyfta ett finger för dem. De har visat mandatperiod efter mandatperiod och de senaste åren med all tydlighet – de står på de besuttnas sida.

Till sist: deras ylande om “kriminella invandrare” handlade aldrig om kriminalitet – det handlade om att kasta ut alla. Nu ser vi deras politik i praktiken: även skötsamma och arbetande invandrare slängs ut.

Och till syvende och sist: vi måste ta ett allvarligt samtal med våra medmänniskor innan de har röstat bort all anständighet – och inte minst demokratin.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Tidö: Marionetterna dansar när SD drar i trådarna

Alltsedan tre fjärdedelar av forna Alliansen valde att ingå samarbete med forna fienden, dvs nyssnazisterna, etnonationalistena och fascisterna i Sverigedemokraterna, har framför allt svensk kriminal-, migrations- och integrationspolitik helt färgats av SD:s ideologi och tankegods. Den repressiva kriminalpolitiken, den extremt strama migrationspolitiken och den kompromisslösa integrationspolitiken (läs assimileringspolitik) fick i samband med riksdagsvalet 2022 frisedel rakt in i Tidöavtalet.

I en ny propagandabild på sociala medier skryter Sverigedemokraterna om att Tidöregeringens repressiva kriminalpolitik medför att från och med nästa år kommer gängkriminella att straffas dubbelt så hårt som icke-gängkriminella för samma brott, att gängkriminellas möjlighet till villkorlig frigivning skrotas samt skärpta straff för ett 50-tal grova brott.

Propagandabild från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 251127.

I delningen av propagandabildpå SD:s officiella Facebookkonto spelar partiet återigen på människors oro och känsla av otrygghet:

”Vi gör Sverige tryggt igen.” (Källa: SD:s officiella Facebookkonto)

De själva, i samklang med media och övriga Tidöpartier, är skyldiga till svenskarnas oro och upplevelser. Alla människor har rätt till sina känslor, men när populister och media använder känslorna som verktyg för att sprida ett narrativ som inte stämmer överens med verkligheten, det är då det blir farligt. Det är klassisk främlingsfientlig retorik att överdriva och ge vissa grupper skulden för den uppdiktade ”sanningen” om alltings jävlighet. Statistik och fakta visar att oro och otrygghet, som är just känslor och upplevelser, inte står i paritet med faktisk brottsutsatthet.

Motargument har flertalet gånger åberopat vikten av likabehandlingsprincipen och allas lika rätt inför lagen. Att gängkriminella ska få dubbla straff för samma brott är att frångå denna princip. Alla blir, med Tidöregeringens kriminalpolitik INTE lika inför lagen.

Symbolpolitiken fortsätter med att Tidöregeringen skärper straffen för ett 50-tal grova brott. Evidensen talar INTE för att skärpta straff skulle minska kriminaliteten.

Den repressiva kriminalpolitiken, den extremt strama migrationspolitiken och assilimeringspolitiken är en direkt konsekvens av att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, på bästa von Papen-manér, har tillåtit SD att påverka regeringspolitiken. Mot bakgrund av att SD är största parti i regeringsunderlaget, och att deras politik vunnit många segrar, känner de att de nu är i position att kräva ministerposter inför nästa val.

”Den som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg, slutar i dess mage” (JFK)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till SD:s propagandabild på deras officiella Facebookkonto

Lästips:

Motargument: Skev debatt skapar oro och otrygghet

Motargument: SD bryter mot ”Allas likhet inför lagen”

Motargument: Tidö: Samma brott – dubbla straff

Motargument: Tidö: Skärpta straff och sänkt straffålder

SR: Gör Hitler till rikskansler

I fokus

SD: Gör det lagligt att hetsa mot homosexuella, kristna och muslimer

Under Sverigedemokraternas landsdagar har bl a lagen om hets mot folkgrupp debatterats. Det har diskuterats huruvida HMF-lagen ska reformeras eller om HMF-lagen ska skrotas helt och hållet. Med 79 röster mot 78 vann partilinjens förslag om att lagen ska reformeras. Partistyrelsens linje, som nu blir SD:s officiella ståndpunkt är att enbart folkgrupper ska skyddas och inte personer mot bakgrund av sexuell läggning eller religion.

I Brottsbalken (1962:70) 15 kap. 8 § läser vi:

”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.” (Källa: Riksdagen)

Om SD får bestämma ska det alltså vara tillåtet att hetsa mot t ex kristna, homosexuella och muslimer.

SD anför argumenten att majoritetssvenskar inte skyddas av lagen samt att den skulle inskränka yttrandefriheten.

Källa:

Di: SD vill göra om lagen om hets mot folkgrupp

Artiklar

Tidö: Inget nationellt tiggeriförbud

Frågan om ett nationellt tiggeriförbud splittrar Tidöpartierna: Sverigedemokraterna och Moderaterna har drivit frågan under lång tid, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Liberalerna är emot kriminalisering av tiggeri. Att utredningen kom till var en del av Tidöavtalet. Regeringens särskilde utredare Krister Thelin ser inget behov av ett nationellt tiggeriförbud, då antalet tiggare har minskat kraftigt och kommunernas befintliga möjlighet till lokala förbud bedöms tillräckliga.

Kartläggningar av SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) och Länsstyrelsen visar att mellan 16 och 19 kommuner i Sverige har infört ett förbud mot pengainsamling i form av tiggeri på särskilt angivna platser. Kommunerna tycker att föreskrifterna fungerar väl.

År 2015 var bedömningen att det fanns 4 700 från den grupp som definierades som utsatta EU-medborgare, framför allt personer från Bulgarien och Rumänien. I takt med att samhället blir alltmer kontantlöst har denna grupp minskat kraftigt. Det finns ingen samlad nationell statistik över hur många i Sverige som faktiskt tigger, men myndigheter och organisationer bedömer att antalet som tigger minskat kraftigt de senaste åren. Bedömningen idag är att den största gruppen som tigger är svenska medborgare i hemlöshet med psykisk ohälsa och/eller missbruk.

Trots att Thelin avrådde från ett nationellt förbud har han, som del av uppdraget, presenterat två lagtekniska förslag för hur ett sådant skulle kunna införas om regeringen skulle välja att gå vidare med det. Huvudförslaget var att införa en skrivelse i Brottsbalkens 16:e kapitel med formuleringen att den som tigger för sin eller sin familjs försörjning ska dömas till böter. Det andra förslaget var att införa en ny bestämmelse i ordningslagen.

I sitt remissvar skriver Advokatsamfundet:

”Sveriges advokatsamfund delar utredningens bedömning att det inte finns något behov av att införa ett nationellt förbud mot tiggeri.
Utredningen redovisar på ett övertygande sätt att de ordningsstörningar och den otrygghet som tidigare förknippats med tiggeri har minskat avsevärt samt att nuvarande ordning med lokal reglering har visat sig ändamålsenlig. Vidare instämmer Advokatsamfundet i utredningens bedömning av de risker ett
nationellt förbud skulle innebära för personer som utnyttjas för tiggeri. Advokatsamfundet delar utredningens bedömning att ett nationellt förbud mot tiggeri riskerar att stå i konflikt med Europakonventionens skydd för privatlivet, enligt artikel 8, om förbudet utformas så generellt att tillämpningen inte medger beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, såsom den berörda personens sårbarhet och utsatthet samt tiggeriets beskaffenhet”. (Källa: Advokatsamfundet)

Polismyndigheten skriver följande i sitt remissvar:

”Polismyndigheten delar utredningens bedömning att det inte finns något behov av att införa ett nationellt förbud mot tiggeri”. (Källa: Regeringen)

Motargument ställer sig frågande till varför utredaren föreslagit lagförslag om nationellt tiggeriförbud som ändå inte behövs. Har Tidöregeringens två största partier, SD och M, utövat påtryckningar gentemot utredaren att lägga fram lagförslag om nationellt tiggeriförbud? Inget land, Sverige inkluderat, har infört ett nationellt tiggeriförbud och inga nya lagar därvidlag har stiftats. Planen var att en ny lag om nationellt tiggeriförbud skulle börja gälla 1 januari 2026, men den planen är nu, till SD:s och M:s stora förtret, skrotad.

Källor:

Regeringen: Ett nationellt förbud mot tiggeri (SOU 2025:83)

SVT: Utredning om nationellt tiggeriförbud överlämnas

Aftonbladet: Utredningen klar – inget nationellt tiggeriförbud

Syre: Utredare föreslår nationellt tiggeriförbud ”som inte behövs”

Advokatsamfundets remissvar

SR: Tunga remissinstanser säger nej till nationellt tiggeriförbud

Lästips:

Motargument: Tiggeriförbud är uttryck för rasism

I fokus

SD och lagen om hets mot folkgrupp

Sverigedemokraterna vill begränsa lagen om hets mot folkgrupp.

Inför partiets landsdagar i november föreslår dessutom flera motionärer att lagen, som funnits sedan 1948, skrotas helt. De hänvisar bland annat till yttrandefriheten.

Men yttrandefriheten är stark i Sverige. Lagen om hets mot folkgrupp har genom åren kritiserats för att vara tandlös. Många anmälda brott undgår åtal och fällande dom.

Lagen har dock på senare år skärpts och antalet anmälningar av brott med rasistiska hatmotiv har ökat.

I spåren av hatet ses också ett allt mer utstuderat rasistiskt våld. Nyligen dömdes fyra Aktivklubbmedlemmar för misshandel. Deras offer fick bestående skador.

Det är vanligt att politiker, skribenter, aktivister, rasifierade självcensurerar sig för att undgå hot och våld från högerextremister. Politiska möten omges av säkerhetsarrangemang.

Så vad är det de sverigedemokratiska motionärerna vill skrota, i yttrandefrihetens namn? Låt oss se lite på hur den lagen tillämpats under senare år:

Den högerextreme gatukonstnären Dan Park är en av dem som dömts, bland annat för att ha placerat en burk, märkt ”Zyklon B” utanför Judiska församlingen i Göteborg. Kopplingen till koncentrationslägrens avrättningsmetoder är övertydlig.

Tidigare utgivaren av nazistsajten Nordfront dömdes för en rad kränkande och hotfulla publiceringar, där homosexuella beskrevs som vålds- och våldtäktsbenägna, judar som lögnaktiga och förintelsen som en ”judisk bluff”. En docka hade regnbågsflaggan i handen och bar en skylt med texten ”pedofil” i en snara.

En 57-årig man dömdes för flera hatiska inlägg på Twitter, bland annat en uppmaning till mord med orden: ”tillbaka med judar till Auschwitz” och ”Efter 77 år vill vi att judar ska dö på samma sätt”.

Nazistveteranen Vera Oredsson dömdes för att ha skrivit att araber och afrikaner ”förstör vår kultur med rasblandning”.

En person dömdes för att ha satt upp en skylt om att ”zigenare” ej får beträda campingplatsen.

En Breivik-kopia dömdes för att ha manat till uppror.

Ett barn trakasserades med rasistisk musik via skolans högtalarsystem. Och så vidare…

Dagens ETC har granskat lagens tillämpning. De finner få fällande domar och relativt milda straff. Nazism, grov antisemitism och ungdomar som hyllar Adolf Hitler är bland de som fällts.

Får SD-motionärerna som de vill blir sådant inte längre straffbart. SD-ledningen går i samma riktning. Mjukas lagen upp kommer en del av dessa brott att legaliseras. Förövarnas ”yttrandefrihet” väger i så fall tyngre än brottsoffrens rätt att slippa få sina liv förstörda.

Det är minst sagt anmärkningsvärt!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Debatt, I fokus

SD vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten

I en illa skriven debattartikel i Samnytt argumenterar två sverigedemokratiska landsdagarsombud från Västerbotten, Petter Nilsson och Pontus Persson, för att Jämställdhetsmyndigheten måste avskaffas. Rakt igenom använder de sig av ett gammalt beprövat debattknep, nämligen att måla upp bilden av en motståndare och sedan rusta upp den med extrema åsikter. Det centrala budskapet är att Jämställdhetsmyndigheten arbetar under ”föreställningen om att det finns en könsmaktsordning”, vilket bygger på en ”marxistisk ideologi”, ”godhetssignalering” och ”vänstervridna analyser”.

Att dessa SD-politiker vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten av ideologiska skäl, citat ”grunden i alla analyser och lösningar måste vara återvandring”, är inte förvånande, men det är inte huvudproblemet med denna artikel. Problemet är att Nilsson och Persson använder sig av en uppsåtlig förrädisk retorik.

Fakta är följande: Riksdagen har sedan 2006 ett nationellt jämställdhetspolitiskt mål, delat i flera delmål – varav ett sjunde antogs i år: ”Hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlighet att leva sitt liv utan att begränsas av kollektivt grundade hedersnormer”.

Jämställdhetsmyndigheten, som inrättades 2018, har en rad administrativa uppgifter, bland annat att man analyserar och bevakar det jämställdhetspolitiska arbetet, att man ger stöd åt kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle och att man fördelar statsbidrag till olika jämställdhetsprojekt.

De två SD-politikerna betonar det ekonomiska argumentet, citat ”Myndighetssverige kostar pengar. Mycket pengar”, och menar att Jämställdhetsmyndigheten skulle vara så oerhört kostnadskrävande. Under nuvarande mandatperiod, där SD för övrigt ingår i regeringsunderlaget, har anslagen till Jämställdhetsmyndigheten fördubblats från 75 miljoner kronor för 2022 till 166 miljoner kronor föreslagna 2025.

Avsikten med denna retoriska framställning är att förmedla intrycket av det handlar om enorma belopp och att man ska därmed lämnas med känslan av att det är ett omfattande slöseri med offentliga resurser det handlar om. Vad Nilsson och Persson inte berättar är att den totala statsbudgeten är 1,435,100,000,000 kronor. Ur detta perspektiv utgör Jämställdhetsmyndighetens budget cirka 0,0115 procent i relation till statsbudgeten som helhet. Om detta kan man givetvis ha åsikter, men detta är ett faktum som de två helt utelämnat i sin debattartikel. De förespråkar dessutom att pengarna ur Jämställdhetsmyndigheten i stället bör investeras i Brottsförebyggande rådets arbete, men förklarar aldrig på vilket sätt det skulle innebära en avgörande skillnad.

Summan av kardemumman: Den här debattartikeln är ett bra exempel om man ska praktisera källkritik. Det intressanta är inte Nilssons och Perssons ideologiska analyser och bevekelsegrunder (de är välbekanta), utan det är den fakta de inte nämner. Hade de inkluderat den information som presenterats ovan, hade deras argumentation fallit ihop som ett korthus.

Länk till Nilssons och Perssons debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte klick/trafik)

Lästips:

Jämställdhetsmyndigheten

Regeringen: Nytt sjunde delmål för att förebygga och motverka hedersrelaterat våld och förtryck

Debatt, Krönikor

SD vill lägga ner jämställdheten

Det finns något djupt oroväckande i att höra ledande företrädare för Sverigedemokraterna avfärda jämställdhetsarbete som ”marxistisk ideologi”. Som om årtionden av forskning, samhällsutveckling och politiska framsteg vore ett slags olycksfall i historien. Som om det vore en slump att Sverige under lång tid ansetts – och fortfarande anses – vara ett av världens mest jämställda länder.

Men det är inte en slump. Det är resultatet av målmedveten politik, av vetenskapliga studier som gång på gång visat hur strukturer påverkar människors liv, och av en lyhördhet inför kvinnors faktiska villkor och förutsättningar. När kvinnor höjde sina röster valde Sverige att lyssna. När forskningen pekade på ojämlikhetens konsekvenser valde Sverige att agera. Det är så ett modernt samhälle rör sig framåt.

SD däremot… ja, de fortsätter romantisera en tid som varit. En tid då kvinnors frihet var begränsad, då deras utrymme i politiken, arbetslivet och samhället var kraftigt beskuret. Det är i grunden en nostalgisk blick bakåt – men majoriteten av Sveriges befolkning vill inte tillbaka till ett samhälle där kvinnor reduceras till andra klassens medborgare. Vi vet vilket pris som har betalats för framstegen, och vi tänker inte tumma på dem.

Att investera i jämlikhet är att investera i rättvisa, i trygghet och i livskvalitet. Det är att stärka det solidariska samhälle som byggt Sverige starkt. Det är därför direkt motsägelsefullt – ja, rentav märkligt – att höra SD-företrädare tala om patriarkatet samtidigt som de motsätter sig just de insatser som syftar till att motverka det. Man kan inte både förneka ojämlikhetens strukturer och samtidigt påstå sig vilja lösa de problem som följer av dem.

Det finns en anledning till att Sverige ligger i topp när det gäller jämställdhet. Den anledningen stavas kunskap, politisk vilja och en orubblig tro på att kvinnors frihet inte är förhandlingsbar.

Länk till SD-politikernas debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik):

Samnytt: SD-politiker: Lägg ner Jämställdhetsmyndigheten!

Artiklar, I fokus

SD tvingar åklagare att yrka på utvisning

Gästinlägg av Marianne Vox

Frågan om utvisning på grund av brott har blivit en het politisk fråga i Sverige genom SD:s senaste utspel. I en ny statlig utredning föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet är utvisningsgrundande. Det innebär en tydlig förändring i rättskedjan — och väcker frågor om rättssäkerhet och åklagarens självständighet.

Åklagare är enligt svensk rätt självständiga aktörer. De får inte ta instruktioner från politiker i enskilda fall. Men riksdag och regering har makt att stifta lagar som styr hur åklagare ska agera generellt. Det är just denna väg som nu används för att påverka utvisningspraxis.

I utredningen SOU 2025:54 – Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet har ett straffvärde över böter. Syftet är att öka antalet utvisningar kraftigt.

Vad föreslås?

Obligatoriskt yrkande: Åklagare måste yrka på utvisning vid brott med strängare påföljd än böter.

Fler brott omfattas: Även mindre brott kan bli utvisningsgrundande, om straffet är fängelse.

Domstolen avgör: Det är fortfarande domstolen som beslutar om utvisning.

Verkställighetshinder bort från domstolens prövning:

Migrationsverket ska hantera om utvisningen går att genomföra.

Rättssäkerhet i fokus

När lagstiftaren styr åklagarens yrkanden minskar utrymmet för individuell bedömning. Det kan leda till att utvisning yrkas även i fall där det framstår som oproportionerligt eller omöjligt att genomföra.

Åklagarmyndigheten har i sitt remissvar uttryckt oro för negativa processekonomiska effekter och rättssäkerhetsrisker.

Dessutom har Högsta domstolen nyligen prövat fall där personer som bott i Sverige sedan barndomen utvisats. Domstolen betonade att utvisning måste vägas mot rätten till privat- och familjeliv enligt Europakonventionen.

Politiker kan inte påverka enskilda åklagare — men genom lagstiftning kan de skapa skyldigheter som förändrar rättspraxis. Det är en kraftfull form av styrning som måste balanseras mot rättssäkerhet, proportionalitet och internationella åtaganden.

Källor:

Sverigedemokraternas videoklipp på Facebook

Regeringen: Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott

Riks: Det ska införas obligatorisk utvisning för fängelsedömda utlänningar

Domstol.se: Utvisning på grund av brott

I fokus, Myter

SD:s etniska karta är inte statistik, det är ideologi

Sverigedemokraterna har nyligen presenterat en karta som delar upp befolkningen, baserat på människors etnicitet. Siffrorna i SD:s karta skiljer sig från befintlig statistik eftersom den bygger på andra definitioner än de definitioner som exempelvis SCB använder. Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.

SD:s ”Migrationskarta” räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige. Kartan presenteras tillsammans med teorier som bygger på en konspirationsteori om ett pågående ”folkutbyte”. Folkutbytesteorin ofta kallad ”The Great Replacement” på engelska är en högerextrem konspirationsteori som påstår att befolkningar i västvärlden, särskilt i Europa, medvetet ”ersätts” av människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika eller andra delar av världe
Folkutbytesteorin bygger på tre centrala, men falska, antaganden:

  • Att det pågår en planerad konspiration för att förändra Europas befolkning.
  • Att infödda européer håller på att bli en minoritet på grund av invandring och låga födelsetal.
  • Att det kommer att leda till kulturell och civilisatorisk kollaps.

    Teorin saknar all vetenskaplig grund men har fått starkt genomslag i nationalistiska och främlingsfientliga rörelser. Det finns mycket mer att säga om denna, och andra teorier som betraktar människor och kultur som någonting statiskt, men en av de allvarligaste aspekterna med SD:s karta är partiets ambitioner om att åstadkomma en uppdelning.

    När ett politiskt parti börjar dela in människor efter hudfärg och etnisk bakgrund, som SD gjort med sin karta och retorik, handlar det inte om att presentera samhällsnyttig statistik, det handlar om att definiera vem som anses tillhöra samhället och vem som ska ställas utanför. Att beskriva och kategorisera människor utifrån deras ursprung på det sätt som SD gör är inte en neutral handling. Det är ett sätt att försöka forma föreställningar om andra människor och skapa sociala gränser mellan ”vi” och ”dom andra”. Det är ett politiskt språk som syftar till att urholka principer om alla människors lika värde, vilket både svensk och internationell rätt har som mål att värna.

    Europakonventionen och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter slår fast att ingen människa får särbehandlas på grund av etnicitet eller bakgrund. När politiska aktörer ändå väljer att framhäva skillnader som bygger på egna föreställningar om ”kultur och etnicitet”, undergräver det inte bara moraliska värden, det utmanar också själva rättsstatens grund. Historien visar vart den sortens tänkande kan leda.

    Under 1990-talet, i det forna Jugoslavien, började framförallt etnonationalistiska politiker rita kartor över folkgrupper och tala om etniska och religiösa skillnader som ett hot mot nationens framtid. Uppdelningen som ägde rum fungerade som ett verktyg för att kunna splittra samhället, rättfärdiga exkludering och olika former av våldsamma övergrepp. Etnicitet förvandlades till ett politiskt vapen.

    Samma mönster att först särskilja, sedan misstänkliggöra är en välkänd mekanism i processer av avhumanisering. När människor slutar ses som individer och i stället definieras genom sin bakgrund, blir det lättare att ifrågasätta deras rättigheter och tillhörighet. Sveriges demokrati och rättsordning bygger på motsatsen: att medborgarskap och mänsklig värdighet gäller alla, oberoende av ursprung. Att bryta mot dessa principer är att angripa de gemensamma grunder som håller samhället samman.

    Vi har sett flera exempel på hur SD:s försök att avhumanisera och demonisera minoriteter har haft begränsade framgångar. Partiets önskan om att måla ut ”invandrare” som mer kriminella än andra på grund av deras ”kultur” misslyckades stort när det blev tydligt att sverigedemokratiska företrädare var dubbelt så kriminella som de grupper man försökte demonisera. Samtidigt ska man inte underskatta riskerna med att om och om igen beskriva vissa delar av befolkningen som ”dom andra”.

    Många människor var förvånade över hur snabbt människor var beredda att angripa tidigare grannar och bekanta i Jugoslavien. Sanningen är att avhumaniseringsprocessen börjat långt tidigare med samma typ av retorik som vi kan höra från sverigedemokratiska företrädare.

Källor:

SD:s migrationskarta

Europakonventionen

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

I fokus, Myter

“Folkutbyte” med SCB-logga – så luras du av SD:s karta

Sverigedemokraternas toppnamn till EU-valet, Charlie Weimers, har lanserat Migrationskartan.se – en webbkarta som utger sig för att visa den “dramatiska förändringen” av Sveriges befolkning, baserat på data från SCB. Påståendet är att i flera kommuner har “över 50 procent” av invånarna nu “utländsk härkomst”. Men när man granskar kartan närmare visar det sig att siffrorna bygger på en helt annan definition än den SCB faktiskt använder – och att retoriken bakom kartan hämtar direkt från högerextrema idéer.

Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.

Migrationskartan räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige med fullt medborgarskap. I Haninge till exempel visar SCB att 45,4 procent av invånarna 2024 har utländsk bakgrund. Migrationskartan påstår att det är över 50. Skillnaden? Den bredare, egenhändigt uppfunna definitionen.

Det blir särskilt absurt i gränskommuner som Haparanda och Övertorneå, där SD:s karta visar att mer än hälften av befolkningen har “utländsk härkomst”. I verkligheten handlar det om människor som tillhör den nationella minoriteten tornedalingar – ofta med djupa rötter på båda sidor om gränsen till Finland. Många talar meänkieli, ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. De har levt i området i generationer. Att nu kalla dem en del av ett “folkutbyte” är både historielöst och respektlöst.

Och det är just det ordvalet som avslöjar vad detta handlar om. På Migrationskartans startsida står det rakt ut: “Befolkningen byts ut. Nu kan du själv se förändringen.” Det är inte en neutral beskrivning – det är en omskrivning av konspirationsteorin om “folkutbyte”, som spridits i vit makt-kretsar i decennier. Skillnaden är att den nu kommer med färgglada diagram, och SD:s partisymbol i marginalen.

Att använda statistik på det här sättet – att ändra definitioner, dölja metod och koppla ihop siffror med extrem retorik – är inte folkbildning. Det är politisk propaganda med siffror som kuliss.

En avslutande detalj som säger allt: Enligt den definition som används i Migrationskartan skulle även SD:s partisekreterare Richard Jomshof räknas som del av det så kallade “folkutbytet”. Hans far är född i Finland. Med samma logik räknas han – och andra SD-företrädare med en utländsk förälder – till gruppen de själva varnar för.

Länk till SD:s migrationskarta