Etikettarkiv: SD

I fokus

Tidö: Kraftigt höjda återvandringsbidrag

Från och med den 1 januari 2026 kommer Tidöregeringen att höja det s k återvandringsbidraget från dagens 10 000 kronor till 350 000 kronor per person. Regeringens ende utredare Joakim Ruist bedömde 2024 höjningen av återvandringsbidraget som ekonomiskt ineffektivt. Han påpekar dessutom att det kan komma att leda till samhällelig splittring. En ytterligare konsekvens är att många människor kan komma att känna sig icke önskvärda och tvingade att lämna landet.

Detta var Sverigedemokraternas största vinst i höstbudgeten 2024. SD har, alltsedan Tidöavtalet presenterades för snart två år sedan, varit drivande i frågan om att öka incitament för att stimulera återvandring.

Johan Forssell (M), nyutnämnd migrationsminister, säger:

– Vi är i full färd med ett paradigmskifte i migrationspolitiken. (Källa: SVT)

Från och med den 1 januari 2026 höjs bidraget till 350 000 kronor per vuxen (18 år) och 25 000 kronor per barn. Det maximala beloppet för återvandringsbidrag är fastställt till 500 000 kronor för makar eller sambor och 600 000 kronor per hushåll.

Kostnaderna för det ökade återvandringsbidraget blir under den kommande treårsperioden ca 2,5 miljarder kronor.

Personer som är bosatta i Sverige och har ett tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd sedan den 12 september 2024 eller tidigare kan söka återvandringsbidraget. Tillståndet ska ha utfärdats på någon av följande grunder:

  • personen är flykting
  • personen är kvotflykting
  • personen är alternativt skyddsbehövande
  • på grund av synnerligen ömmande omständigheter
  • om personen fått permanent uppehållstillstånd enligt den upphävda lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige
  • om personen fått permanent uppehållstillstånd på grund av 5 § i den upphävda lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå
  • som familjemedlem till en person med uppehållstillstånd på någon av ovanstående grunder. Familjemedlemmen måste även
  • ha fått sitt eget uppehållstillstånd på grund av anknytning till personen
  • bo tillsammans med personen
  • haft sitt uppehållstillstånd sedan den 12 september 2024 eller tidigare.

Vem kan inte få återvandringsbidrag?

Återvandringsbidrag betalas inte ut om personen

  • är svensk medborgare
  • har uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet och kommer från Ukraina
  • har obetalda skulder hos Centrala studiestödsnämnden (CSN) eller Kronofogden
  • tidigare har fått återvandringsbidrag
  • ska flytta till ett EU/EES-land eller Schweiz
  • avtjänar fängelsestraff, är åtalad för brott, är misstänkt för vissa brott eller om det med hänsyn till Sveriges säkerhet eller allmän säkerhet finns skäl som talar emot det.

Regeringens egna utredare Joakim Ruist sågade sommaren 2024 förslaget och avrådde regeringen att driva igenom det. I utredningen står att läsa:

”…att större höjningar av dagens ekonomiska bidrag till utvandring bör ses som riskabla och därför undvikas. Den möjliga direkta offentligekonomiska vinsten är med stor säkerhet relativt liten, samtidigt som det kan finnas en risk för samhällelig och samhällsekonomisk skada som är väsentligt större. Utredningen bedömer att den möjliga nyttan inte är tillräckligt stor för att motivera ett sådant risktagande.” (Källa: Delmi)

Ruist bedömer att ca 700 personer skulle återvandra årligen om summan skulle höjas till 350 000 kronor per person. (Källa: SVT)

2023 återvandrade en (1) person (av 70 sökande) med hjälp av återvandringsbidraget på 10 000 kronor.

Källor:

Delmi: Ny utredning om incitamentsstrukturerna för frivillig återvandring

SVT: Sverigedemokraterna vill att återvandringsbidraget höjs rejält

SVT: Regeringen föreslår kraftigt höjt återvandringsbidrag

SR: En av 70 fick bidrag till återvandring 2023

Migrationsverket: Återvandringsbidraget höjs den 1 januari 2026

I fokus

SD och lagen om hets mot folkgrupp

Sverigedemokraterna vill begränsa lagen om hets mot folkgrupp.

Inför partiets landsdagar i november föreslår dessutom flera motionärer att lagen, som funnits sedan 1948, skrotas helt. De hänvisar bland annat till yttrandefriheten.

Men yttrandefriheten är stark i Sverige. Lagen om hets mot folkgrupp har genom åren kritiserats för att vara tandlös. Många anmälda brott undgår åtal och fällande dom.

Lagen har dock på senare år skärpts och antalet anmälningar av brott med rasistiska hatmotiv har ökat.

I spåren av hatet ses också ett allt mer utstuderat rasistiskt våld. Nyligen dömdes fyra Aktivklubbmedlemmar för misshandel. Deras offer fick bestående skador.

Det är vanligt att politiker, skribenter, aktivister, rasifierade självcensurerar sig för att undgå hot och våld från högerextremister. Politiska möten omges av säkerhetsarrangemang.

Så vad är det de sverigedemokratiska motionärerna vill skrota, i yttrandefrihetens namn? Låt oss se lite på hur den lagen tillämpats under senare år:

Den högerextreme gatukonstnären Dan Park är en av dem som dömts, bland annat för att ha placerat en burk, märkt ”Zyklon B” utanför Judiska församlingen i Göteborg. Kopplingen till koncentrationslägrens avrättningsmetoder är övertydlig.

Tidigare utgivaren av nazistsajten Nordfront dömdes för en rad kränkande och hotfulla publiceringar, där homosexuella beskrevs som vålds- och våldtäktsbenägna, judar som lögnaktiga och förintelsen som en ”judisk bluff”. En docka hade regnbågsflaggan i handen och bar en skylt med texten ”pedofil” i en snara.

En 57-årig man dömdes för flera hatiska inlägg på Twitter, bland annat en uppmaning till mord med orden: ”tillbaka med judar till Auschwitz” och ”Efter 77 år vill vi att judar ska dö på samma sätt”.

Nazistveteranen Vera Oredsson dömdes för att ha skrivit att araber och afrikaner ”förstör vår kultur med rasblandning”.

En person dömdes för att ha satt upp en skylt om att ”zigenare” ej får beträda campingplatsen.

En Breivik-kopia dömdes för att ha manat till uppror.

Ett barn trakasserades med rasistisk musik via skolans högtalarsystem. Och så vidare…

Dagens ETC har granskat lagens tillämpning. De finner få fällande domar och relativt milda straff. Nazism, grov antisemitism och ungdomar som hyllar Adolf Hitler är bland de som fällts.

Får SD-motionärerna som de vill blir sådant inte längre straffbart. SD-ledningen går i samma riktning. Mjukas lagen upp kommer en del av dessa brott att legaliseras. Förövarnas ”yttrandefrihet” väger i så fall tyngre än brottsoffrens rätt att slippa få sina liv förstörda.

Det är minst sagt anmärkningsvärt!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Debatt, I fokus

SD vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten

I en illa skriven debattartikel i Samnytt argumenterar två sverigedemokratiska landsdagarsombud från Västerbotten, Petter Nilsson och Pontus Persson, för att Jämställdhetsmyndigheten måste avskaffas. Rakt igenom använder de sig av ett gammalt beprövat debattknep, nämligen att måla upp bilden av en motståndare och sedan rusta upp den med extrema åsikter. Det centrala budskapet är att Jämställdhetsmyndigheten arbetar under ”föreställningen om att det finns en könsmaktsordning”, vilket bygger på en ”marxistisk ideologi”, ”godhetssignalering” och ”vänstervridna analyser”.

Att dessa SD-politiker vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten av ideologiska skäl, citat ”grunden i alla analyser och lösningar måste vara återvandring”, är inte förvånande, men det är inte huvudproblemet med denna artikel. Problemet är att Nilsson och Persson använder sig av en uppsåtlig förrädisk retorik.

Fakta är följande: Riksdagen har sedan 2006 ett nationellt jämställdhetspolitiskt mål, delat i flera delmål – varav ett sjunde antogs i år: ”Hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlighet att leva sitt liv utan att begränsas av kollektivt grundade hedersnormer”.

Jämställdhetsmyndigheten, som inrättades 2018, har en rad administrativa uppgifter, bland annat att man analyserar och bevakar det jämställdhetspolitiska arbetet, att man ger stöd åt kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle och att man fördelar statsbidrag till olika jämställdhetsprojekt.

De två SD-politikerna betonar det ekonomiska argumentet, citat ”Myndighetssverige kostar pengar. Mycket pengar”, och menar att Jämställdhetsmyndigheten skulle vara så oerhört kostnadskrävande. Under nuvarande mandatperiod, där SD för övrigt ingår i regeringsunderlaget, har anslagen till Jämställdhetsmyndigheten fördubblats från 75 miljoner kronor för 2022 till 166 miljoner kronor föreslagna 2025.

Avsikten med denna retoriska framställning är att förmedla intrycket av det handlar om enorma belopp och att man ska därmed lämnas med känslan av att det är ett omfattande slöseri med offentliga resurser det handlar om. Vad Nilsson och Persson inte berättar är att den totala statsbudgeten är 1,435,100,000,000 kronor. Ur detta perspektiv utgör Jämställdhetsmyndighetens budget cirka 0,0115 procent i relation till statsbudgeten som helhet. Om detta kan man givetvis ha åsikter, men detta är ett faktum som de två helt utelämnat i sin debattartikel. De förespråkar dessutom att pengarna ur Jämställdhetsmyndigheten i stället bör investeras i Brottsförebyggande rådets arbete, men förklarar aldrig på vilket sätt det skulle innebära en avgörande skillnad.

Summan av kardemumman: Den här debattartikeln är ett bra exempel om man ska praktisera källkritik. Det intressanta är inte Nilssons och Perssons ideologiska analyser och bevekelsegrunder (de är välbekanta), utan det är den fakta de inte nämner. Hade de inkluderat den information som presenterats ovan, hade deras argumentation fallit ihop som ett korthus.

Länk till Nilssons och Perssons debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte klick/trafik)

Lästips:

Jämställdhetsmyndigheten

Regeringen: Nytt sjunde delmål för att förebygga och motverka hedersrelaterat våld och förtryck

Debatt, Krönikor

SD vill lägga ner jämställdheten

Det finns något djupt oroväckande i att höra ledande företrädare för Sverigedemokraterna avfärda jämställdhetsarbete som ”marxistisk ideologi”. Som om årtionden av forskning, samhällsutveckling och politiska framsteg vore ett slags olycksfall i historien. Som om det vore en slump att Sverige under lång tid ansetts – och fortfarande anses – vara ett av världens mest jämställda länder.

Men det är inte en slump. Det är resultatet av målmedveten politik, av vetenskapliga studier som gång på gång visat hur strukturer påverkar människors liv, och av en lyhördhet inför kvinnors faktiska villkor och förutsättningar. När kvinnor höjde sina röster valde Sverige att lyssna. När forskningen pekade på ojämlikhetens konsekvenser valde Sverige att agera. Det är så ett modernt samhälle rör sig framåt.

SD däremot… ja, de fortsätter romantisera en tid som varit. En tid då kvinnors frihet var begränsad, då deras utrymme i politiken, arbetslivet och samhället var kraftigt beskuret. Det är i grunden en nostalgisk blick bakåt – men majoriteten av Sveriges befolkning vill inte tillbaka till ett samhälle där kvinnor reduceras till andra klassens medborgare. Vi vet vilket pris som har betalats för framstegen, och vi tänker inte tumma på dem.

Att investera i jämlikhet är att investera i rättvisa, i trygghet och i livskvalitet. Det är att stärka det solidariska samhälle som byggt Sverige starkt. Det är därför direkt motsägelsefullt – ja, rentav märkligt – att höra SD-företrädare tala om patriarkatet samtidigt som de motsätter sig just de insatser som syftar till att motverka det. Man kan inte både förneka ojämlikhetens strukturer och samtidigt påstå sig vilja lösa de problem som följer av dem.

Det finns en anledning till att Sverige ligger i topp när det gäller jämställdhet. Den anledningen stavas kunskap, politisk vilja och en orubblig tro på att kvinnors frihet inte är förhandlingsbar.

Länk till SD-politikernas debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik):

Samnytt: SD-politiker: Lägg ner Jämställdhetsmyndigheten!

Artiklar, I fokus

SD tvingar åklagare att yrka på utvisning

Gästinlägg av Marianne Vox

Frågan om utvisning på grund av brott har blivit en het politisk fråga i Sverige genom SD:s senaste utspel. I en ny statlig utredning föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet är utvisningsgrundande. Det innebär en tydlig förändring i rättskedjan — och väcker frågor om rättssäkerhet och åklagarens självständighet.

Åklagare är enligt svensk rätt självständiga aktörer. De får inte ta instruktioner från politiker i enskilda fall. Men riksdag och regering har makt att stifta lagar som styr hur åklagare ska agera generellt. Det är just denna väg som nu används för att påverka utvisningspraxis.

I utredningen SOU 2025:54 – Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet har ett straffvärde över böter. Syftet är att öka antalet utvisningar kraftigt.

Vad föreslås?

Obligatoriskt yrkande: Åklagare måste yrka på utvisning vid brott med strängare påföljd än böter.

Fler brott omfattas: Även mindre brott kan bli utvisningsgrundande, om straffet är fängelse.

Domstolen avgör: Det är fortfarande domstolen som beslutar om utvisning.

Verkställighetshinder bort från domstolens prövning:

Migrationsverket ska hantera om utvisningen går att genomföra.

Rättssäkerhet i fokus

När lagstiftaren styr åklagarens yrkanden minskar utrymmet för individuell bedömning. Det kan leda till att utvisning yrkas även i fall där det framstår som oproportionerligt eller omöjligt att genomföra.

Åklagarmyndigheten har i sitt remissvar uttryckt oro för negativa processekonomiska effekter och rättssäkerhetsrisker.

Dessutom har Högsta domstolen nyligen prövat fall där personer som bott i Sverige sedan barndomen utvisats. Domstolen betonade att utvisning måste vägas mot rätten till privat- och familjeliv enligt Europakonventionen.

Politiker kan inte påverka enskilda åklagare — men genom lagstiftning kan de skapa skyldigheter som förändrar rättspraxis. Det är en kraftfull form av styrning som måste balanseras mot rättssäkerhet, proportionalitet och internationella åtaganden.

Källor:

Sverigedemokraternas videoklipp på Facebook

Regeringen: Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott

Riks: Det ska införas obligatorisk utvisning för fängelsedömda utlänningar

Domstol.se: Utvisning på grund av brott

I fokus, Myter

SD:s etniska karta är inte statistik, det är ideologi

Sverigedemokraterna har nyligen presenterat en karta som delar upp befolkningen, baserat på människors etnicitet. Siffrorna i SD:s karta skiljer sig från befintlig statistik eftersom den bygger på andra definitioner än de definitioner som exempelvis SCB använder. Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.

SD:s ”Migrationskarta” räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige. Kartan presenteras tillsammans med teorier som bygger på en konspirationsteori om ett pågående ”folkutbyte”. Folkutbytesteorin ofta kallad ”The Great Replacement” på engelska är en högerextrem konspirationsteori som påstår att befolkningar i västvärlden, särskilt i Europa, medvetet ”ersätts” av människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika eller andra delar av världe
Folkutbytesteorin bygger på tre centrala, men falska, antaganden:

  • Att det pågår en planerad konspiration för att förändra Europas befolkning.
  • Att infödda européer håller på att bli en minoritet på grund av invandring och låga födelsetal.
  • Att det kommer att leda till kulturell och civilisatorisk kollaps.

    Teorin saknar all vetenskaplig grund men har fått starkt genomslag i nationalistiska och främlingsfientliga rörelser. Det finns mycket mer att säga om denna, och andra teorier som betraktar människor och kultur som någonting statiskt, men en av de allvarligaste aspekterna med SD:s karta är partiets ambitioner om att åstadkomma en uppdelning.

    När ett politiskt parti börjar dela in människor efter hudfärg och etnisk bakgrund, som SD gjort med sin karta och retorik, handlar det inte om att presentera samhällsnyttig statistik, det handlar om att definiera vem som anses tillhöra samhället och vem som ska ställas utanför. Att beskriva och kategorisera människor utifrån deras ursprung på det sätt som SD gör är inte en neutral handling. Det är ett sätt att försöka forma föreställningar om andra människor och skapa sociala gränser mellan ”vi” och ”dom andra”. Det är ett politiskt språk som syftar till att urholka principer om alla människors lika värde, vilket både svensk och internationell rätt har som mål att värna.

    Europakonventionen och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter slår fast att ingen människa får särbehandlas på grund av etnicitet eller bakgrund. När politiska aktörer ändå väljer att framhäva skillnader som bygger på egna föreställningar om ”kultur och etnicitet”, undergräver det inte bara moraliska värden, det utmanar också själva rättsstatens grund. Historien visar vart den sortens tänkande kan leda.

    Under 1990-talet, i det forna Jugoslavien, började framförallt etnonationalistiska politiker rita kartor över folkgrupper och tala om etniska och religiösa skillnader som ett hot mot nationens framtid. Uppdelningen som ägde rum fungerade som ett verktyg för att kunna splittra samhället, rättfärdiga exkludering och olika former av våldsamma övergrepp. Etnicitet förvandlades till ett politiskt vapen.

    Samma mönster att först särskilja, sedan misstänkliggöra är en välkänd mekanism i processer av avhumanisering. När människor slutar ses som individer och i stället definieras genom sin bakgrund, blir det lättare att ifrågasätta deras rättigheter och tillhörighet. Sveriges demokrati och rättsordning bygger på motsatsen: att medborgarskap och mänsklig värdighet gäller alla, oberoende av ursprung. Att bryta mot dessa principer är att angripa de gemensamma grunder som håller samhället samman.

    Vi har sett flera exempel på hur SD:s försök att avhumanisera och demonisera minoriteter har haft begränsade framgångar. Partiets önskan om att måla ut ”invandrare” som mer kriminella än andra på grund av deras ”kultur” misslyckades stort när det blev tydligt att sverigedemokratiska företrädare var dubbelt så kriminella som de grupper man försökte demonisera. Samtidigt ska man inte underskatta riskerna med att om och om igen beskriva vissa delar av befolkningen som ”dom andra”.

    Många människor var förvånade över hur snabbt människor var beredda att angripa tidigare grannar och bekanta i Jugoslavien. Sanningen är att avhumaniseringsprocessen börjat långt tidigare med samma typ av retorik som vi kan höra från sverigedemokratiska företrädare.

Källor:

SD:s migrationskarta

Europakonventionen

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

I fokus, Myter

“Folkutbyte” med SCB-logga – så luras du av SD:s karta

Sverigedemokraternas toppnamn till EU-valet, Charlie Weimers, har lanserat Migrationskartan.se – en webbkarta som utger sig för att visa den “dramatiska förändringen” av Sveriges befolkning, baserat på data från SCB. Påståendet är att i flera kommuner har “över 50 procent” av invånarna nu “utländsk härkomst”. Men när man granskar kartan närmare visar det sig att siffrorna bygger på en helt annan definition än den SCB faktiskt använder – och att retoriken bakom kartan hämtar direkt från högerextrema idéer.

Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.

Migrationskartan räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige med fullt medborgarskap. I Haninge till exempel visar SCB att 45,4 procent av invånarna 2024 har utländsk bakgrund. Migrationskartan påstår att det är över 50. Skillnaden? Den bredare, egenhändigt uppfunna definitionen.

Det blir särskilt absurt i gränskommuner som Haparanda och Övertorneå, där SD:s karta visar att mer än hälften av befolkningen har “utländsk härkomst”. I verkligheten handlar det om människor som tillhör den nationella minoriteten tornedalingar – ofta med djupa rötter på båda sidor om gränsen till Finland. Många talar meänkieli, ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. De har levt i området i generationer. Att nu kalla dem en del av ett “folkutbyte” är både historielöst och respektlöst.

Och det är just det ordvalet som avslöjar vad detta handlar om. På Migrationskartans startsida står det rakt ut: “Befolkningen byts ut. Nu kan du själv se förändringen.” Det är inte en neutral beskrivning – det är en omskrivning av konspirationsteorin om “folkutbyte”, som spridits i vit makt-kretsar i decennier. Skillnaden är att den nu kommer med färgglada diagram, och SD:s partisymbol i marginalen.

Att använda statistik på det här sättet – att ändra definitioner, dölja metod och koppla ihop siffror med extrem retorik – är inte folkbildning. Det är politisk propaganda med siffror som kuliss.

En avslutande detalj som säger allt: Enligt den definition som används i Migrationskartan skulle även SD:s partisekreterare Richard Jomshof räknas som del av det så kallade “folkutbytet”. Hans far är född i Finland. Med samma logik räknas han – och andra SD-företrädare med en utländsk förälder – till gruppen de själva varnar för.

Länk till SD:s migrationskarta

Artiklar

Tidö: Skärpta straff och sänkt straffålder

1 kommentar

Tidöregeringen har, återigen efter eget huvud, tagit beslut som experter avråder ifrån och som studier och forskning motsäger. Tidö satsar hårt på symbolpolitik för att nå väljare. Forskare, studier, experter och remissinstanser belägger att strängare straff och sänkt straffålder inte minskar kriminaliteten, något som Tidöpartierna verkar vilja tro.

Tidöregeringen har tagit beslut om att straffpåföljder för vissa brott, bl a mord och grova sprängdåd, ska skärpas. Det finns dock ingen evidens för att skärpta straff skulle göra så att kriminaliteten minskar. Det finns däremot risk att det kan ha en kontraproduktiv effekt och öka risken för återfall, särskilt för unga som kan stiga i kriminella nätverk under sin tid i fängelset. Kostnaderna för skärpta straffpåföljder beräknas hamna på 16,3 miljarder kronor, med en ökning av fängelseår på 16 000 per år. Däremot finns det evidens för att sociala insatser, preventiva åtgärder och rehabilitering skulle vara faktorer som leder till minskad kriminalitet.

Tidöregeringen har tagit beslut om en sänkning av straffåldern till 13 år. Åtgärden ska gälla under en femårsperiod. Man har också aviserat att man kommer att möjliggöra för polisen att använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Ungdomsrabatten kommer att ”minskas kraftigt” och ungdomsfängelser kommer i viss utsträckning att ersätta nuvarande SiS-hem. Sänkt straffålder har visat sig vara kontraproduktivt och kan istället leda till ökad kriminalitet. Gäng kommer att rekrytera ännu yngre barn. Sänkt straffålder kan strida mot Barnkonventionen och kan visa sig vara kontraproduktiv och riskerar att stigmatisera barn. Effektiviteten av sänkt straffålder ifrågasätts av kritiker, som menar att strängare straff sällan förebygger brottslighet på lång sikt och att rehabilitering är en viktigare insats för att minska återfall.

Tidöregeringen bedriver signalpolitik. De stiftar lagar och genomför reformer som inte har evidens, kritiseras av experter och egna utredare, samt motsägs av forskning och studier. Framför allt är det på områdena kriminal- och migrationspolitik som dessa ogenomtänkta och omotiverade beslut tas.

Lästips:

SVT: Utredning föreslår skärpta straff för ett 50-tal brott

Lunds universitet: Inget stöd i forskningen för hårdare straff

TF Kriminalvård: Hårdare tag mot unga

SVT: Tidöpartierna: Sänk straffbarhetsåldern till 13 år

Aftonbladet: Utredning: Sänk straffmyndighetsåldern

Stockholms universitet: Kontraproduktivt med sänkt straffålder

Expressen: Sågar sänkt straffålder blundar för orsakerna

Artiklar

#funkofobi: När ”vänsterbliven” blev en diagnos

Samtiden är en alternativ nätblogg som alltid sammankopplats med Sverigedemokraterna. Tidigare var bloggen SD:s officiella partiorgan, men är idag ”bara” en megafon för högerextrema åsikter i allmänhet, och propaganda för SD i synnerhet. I krönikan ”Vänsterbliven borde vara en diagnos” pekar Linn Johansson Leinonen ut politiska motståndare som psykiskt sjuka. Ingenstans i texten kan vi läsa något som överhuvudtaget skulle kunna beskrivas som sakligt, eller nyanserat.

Johansson Leinonen är f d vänsterpartist, och uttalar sig, enligt egen utsago, som expert på hur vänstermänniskor tänker:

”Som jag talat om tidigare så har jag själv varit vänster, och under väldigt många år dessutom. Just på grund av min historia har jag en unik inblick i vänsterns mentala ohälsa och varför deras ideologi ofta härstammar från den offermentalitet som kommer med psykiatriska diagnoser. Handen på hjärtat tror jag aldrig att jag har träffat någon som är vänster som inte lider av ångest, depression, autism eller liknande, annat än någon äldre stofil som helt enkelt inte helt har accepterat att de vuxit upp”. (Källa: Samtiden)

Idag har Johansson Leinonen ”hittat” hem till SD. Hon förklarar att hon själv varit vilsen, letat efter sig själv och tyckt att ”det var synd om mig och alla andra var dumma”. Symptomatiskt nog väljer hon att inte ställa en lekmannadiagnos på sig själv. Däremot drar hon sig inte för att ställa psykiatriska diagnoser på meningsmotståndare. Att avlegitimera oliktänkandes åsikter och göromål genom att hävda att de skulle vara personer som inte är vid sina sinnens fulla bruk är, tyvärr, en vanlig företeelse. Utan några som helst belägg, förutom de egna fördomarna, hatar Johansson Leinonen vidare samtidigt som hon drar förhastade slutsatser om personer med andra åsikter än hon själv:

”Ni kanske ser hur människor från vänster tar illa vid sig för allt? Ja, det beror på samma mekanism. De tar allt som kritik för att deras mentala hälsa gör att de ofta har bristande självkänsla och tar för givet att alla menar illa när de egentligen inte gör det. Återigen, klassiskt vid depression och ångest. Sen har vi det faktum att varje ung vänstermänniska jag har träffat har problem med sin självbild. Självskada är vanligt bland dessa personer, vilket kan förklara varför de tror att det är en ypperlig idé att färga håret blått just innan en arbetsintervju, och sedan ta illa vid sig och hävda diskriminering när de inte får jobbet”. (Källa: Samtiden)

Funkofobi är hat, hot och diskriminering av personer med olika former av funktionsnedsättningar, såväl fysiska som psykiska och neuropsykiatriska.

Samtiden väljer alltså att återigen sprida funkofobisk propaganda på bloggen. Att uttrycka funkfobi, eller för den delen rasism eller homofobi, är inte förenligt med det vi kallar journalistik.

Länk till Samtidenkrönikan (sparad i webbarkiv för att inte ge klick): https://web.archive.org/save/samtiden.nu/2025/10/linn-johansson-vansterbliven-borde-vara-en-diagnos/

Lästips:

Extremhögerns hat, hot och funkofobi mot Greta Thunberg

Krönikor

SD:s folkomröstningsstrategi: när demokratin används för att urholka demokratin

Sverigedemokraterna säger sig vilja stärka demokratin genom fler folkomröstningar. Men en granskning av partiets motioner och agerande i riksdagen visar ett tydligt mönster: partiet använder demokratins språk – men för att försvaga den representativa demokratin och stärka bilden av sig själva som ”folkets enda sanna röst”.

Den senaste akten: SD:s krav på folkomröstning om grundlagen (oktober 2025):

Den 21 oktober 2025 röstade riksdagen nej till SD:s begäran om en nationell folkomröstning om den vilande grundlagsändringen. Förslaget som behandlades handlade om att stärka grundlagsskyddet – bland annat genom att kräva två tredjedelars majoritet vid det andra beslutet, i stället för enkel majoritet som i dag. Syftet med förslaget, som stöddes av sju riksdagspartier, var att göra det svårare att ändra grundlagen i hast och därmed skydda demokratins kärna från tillfälliga majoriteter eller auktoritära nycker.

SD röstade emot och krävde en folkomröstning med argumentet att ”folket borde få avgöra”. Endast SD:s 70 ledamöter röstade för. 257 röstade emot. Efteråt beskrev partiet beslutet som ett ”demokratiskt svek” och menade att ”etablissemanget vägrar lyssna på folket”.

Varför grundlagsskyddet finns – och varför det måste vara trögt

Grundlagarna är demokratins långsamma puls. De är medvetet byggda för att inte kunna ändras snabbt – just för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter även när det blåser politiskt. De fungerar som ett säkerhetsbälte: när opinioner svänger, när partier lockas till snabba lösningar, när majoriteter vill inskränka minoriteters rättigheter – då ska grundlagen stå kvar. Om det blir för lätt att ändra grundlagarna förlorar demokratin sin ryggrad. De som i dag sitter i majoritet kan i morgon använda samma snabbspår för att begränsa pressfrihet, yttrandefrihet eller domstolars oberoende. Därför kräver grundlagen två riksdagsbeslut med val emellan – så att folket hinner ta ställning. Förslaget om två tredjedelars majoritet är en förstärkning av just det skyddet, inte en inskränkning av demokratin.

När SD kräver folkomröstning istället, flyttas makten från de institutioner som ska skydda demokratin – till det ögonblickets opinion. Det låter folkligt, men det är i själva verket en försvagning av folkstyret på sikt.

”Den fula ankungen”-strategin: SD som de missförstådda sanningstalarna

SD:s sätt att tala om demokrati är lika mycket berättelse som politik. Partiet bygger konsekvent en offerroll: de är de ensamma sanningstalarna, de missförstådda som står på folkets sida mot den politiska eliten. När de förlorar en omröstning kan de säga: ”Se, de andra sju partierna vägrar lyssna på folket.”

Den 21 oktober 2025 blev det ännu en akt i denna berättelse. SD visste att de skulle förlora sin folkomröstningsmotion – men det var inte poängen. Förlusten var själva strategin. Den förstärker bilden av partiet som den fula ankungen i svensk politik: avskydd, men med sanningen på sin sida. Genom att spela ut den rollen gång på gång lyckas SD förvandla varje parlamentariskt nederlag till en moralisk seger. De blir de som vill lyssna på folket, mot de som vill tysta det.

Demokrati kräver mer än folkvilja – den kräver ansvar

En stark demokrati handlar inte om att rösta oftare, utan om att ha institutioner som står emot tryck. När SD kräver fler folkomröstningar och ett svagare grundlagsskydd framstår det som mer demokrati, men i själva verket är det mer godtycke. Det är den klassiska populistiska fällan: att förväxla opinion med rätt.

Demokratin är starkast när den är trög. När beslut tar tid. När tillfälliga majoriteter inte kan ändra fri- och rättigheter. Och när folket vet att vissa värden – som yttrandefrihet, rättssäkerhet och likhet inför lagen – inte kan röstas bort.