I en krönika på SD-nära nätbloggen Samtiden målar Jakob Sjölander upp en sentimental bild av ett Sverige i förfall – en klassisk berättelse från högerextrema kanter där kritik mot orättvisor och maktstrukturer förvandlas till ett hot mot nationens själ. Krönikan bär rubriken “Sanning och ödmjukhet”, ett namn som lovar eftertanke men levererar ideologiskt rökdraperi. För bakom den påstådda ”ödmjukheten” döljer sig en retorik som syftar till att tysta oliktänkande och konservera ett förlorat samhällsideal.
Sjölander klagar på att traditioner ifrågasätts, men missar (eller ignorerar medvetet) att samhällsutveckling alltid bygger på just detta: ifrågasättande, prövning och förändring. När han talar om att “dekonstruera” samhället är det tydligt att han vänder sig mot allt från feministisk analys till antirasistisk kamp – rörelser som syftar till att skapa ett mer rättvist samhälle. Det är inte dekonstruktion – det är demokrati.
Att avsluta med en uppmaning om att vi borde “vara lite mer ödmjuka” är ett slirigt försök att framstå som resonabel samtidigt som man cementerar ett reaktionärt samhällsideal. Det är som att säga: “Sluta protestera – det stör våra traditioner.” Det är inte ödmjukt. Det är maktfullkomligt i förklädnad.
Artikeln publiceras på Samtiden – en sajt som visserligen inte längre formellt ägs av Sverigedemokraterna, men som fortsatt fungerar som en plattform för att sprida partiets ideologiska linje. Innehållet speglar konsekvent SD:s nationalistiska och exkluderande perspektiv, och syftet är inte att nyansera samhällsdebatten – utan att styra den i en alltmer auktoritär riktning. “Sanningen” som efterlyses är inte objektiv; den är ideologiskt filtrerad.
Så nej, vi behöver inte “mer ödmjukhet” i mötet med högernationalistiska narrativ. Vi behöver mer motstånd, mer kritiskt tänkande och fler som säger ifrån när ”ödmjukhet” används som verktyg för att legitimera förtryck och desinformation.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Detta är del 3 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Ett ständigt återkommande argument i debatten bland framför allt sverigedemokratiska förtroendevalda och väljare är att Sverigedemokraterna inte kan vara rasister eftersom invandrare röstar på dem.
Detta är ett logiskt felslut av två anledningar:
invandrare kan också vara rasister
en del invandrare inser inte att en röst på SD är en röst mot dem själva
Det finns människor som påstår att de inte kan vara rasister eftersom det finns personer i deras närhet som är invandrare. Genom detta argument avskriver de sig från att de skulle kunna vara rasister. Att använda sig av argument som att ”min bästa vän”, ”många av mina vänner”, ”min fru”, ”min man”, ”mina adopterade barn” och ”min fina kusin” etc är invandrare är inte en garanti för att personen inte skulle kunna vara rasist.
Att en person har invandrarbakgrund är på inget sätt en garanti för att en person inte hyser rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. Det finns rasism mellan olika invandrargrupper, och det finns även personer med invandrarbakgrund som hyser åsikter som är
rasistiska
antisemitiska
islamofobiska
homofobiska
funkofobiska
sexistiska
Dessutom är det värt att poängtera att
Personen i fråga fortsatt kan vara rasist mot just den folkgrupp som invandraren i familjen/vänkretsen tillhör, men att just den invandraren ses som ”en av de goda”.
Personen i fråga kan vara rasist mot en annan folkgrupp än den som invandraren i familjen/vänkretsen tillhör.
Det finns alltför många exempel på att en del människor med invandrarbakgrund inte inser att en röst på SD är en röst mot dem själva. Om SD:s politik skulle vara rådande är sannolikheten för att invandrare skulle tillåtas komma till Sverige låg, oavsett om det rör sig om arbetskraft eller flyktingar. Detta implicerar att många personer med invandrarbakgrund inte ens skulle existera i landet. Sannolikheten att personer med invandrarbakgrund kan komma att tvingas lämna landet, s k återvandring eller repatriering, är långt högre än den är för människor utan invandrarbakgrund (som ju inte kan repatrieras).
Argumentet att invandrare som röstar på SD skulle vara en garant för att partiet inte är rasistiskt har vi tidigare dissekerat på Motargument.
Via en nyligen publicerad uppsats som använder sig av SOM-insititutets undersökningar får vi statistisk på vilka invandrare som röstar på SD.
Andelen invandrare som röstar på SD det har ökat dramatiskt från ca 2% 2010 till 16-17% 2022. Det är tydligt att det i första hand rör sig om invandrare från övriga Norden. Dessa röstar t o m på SD i högre utsträckning än majoritetssvenskarna. Därefter rör det sig om invandrare från Europa. Dessa röstar på SD i ungefär samma utsträckning om majoritetssvenskarna. Däremot är utomeuropeiska invandrare som röstar på SD kraftig underrepresenterade.
Om invandrare från Norden och Europa blir, och är, svenska medborgare så ökar chansen/risken att de kommer att rösta på SD. Beträffande utomeuropeiska invandrare är förhållandet det motsatta. Utomeuropeiska invandrare som har svenskt medborgarskap röstar i mindre utsträckning på SD än de utomeuropeiska invandrare som inte har svenskt medborgarskap.
SD är naturligtvis glada för alla röster de kan få, men argumentet om att de inte är rasister för att invandrare röstar på dem håller inte.
Lena Ferm sitter numera som ledamot i Göteborgs kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Hon var tidigare M-politiker, men hon lämnade partiet 2019 efter sina utspel på sociala medier.
Skärmdump från Lena Ferms Twitterkonto.
2019 kom det fram att Ferm hade postat och delat ett flertal islamofobiska och rasistiska inlägg på Twitter. Detta var när Ferm fortfarande var M-politiker. Hon skrev exempelvis följande: “De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit.”, där hon bygger på lögnen att majoriteten av flyktingar och invandrare skulle vara analfabeter.
Skörmdump från Lena Ferms Twitterkonto.
Ferm har även gillat flera högerextrema inlägg på Twitter, som: “Bossarna flyttar alla n*grer från Ekvator området!”. I samma inlägg finns också en bild där med texten “Sparka islam ut ur Sverige” och “Be prepared for the real holocaust”. Hon har också gillar ett inlägg där det står: ”FÖR HELVETE SVERIGE, VAKNA!”, illustrerad bland annat med en bild av ett svenskt blågult hakkors.
Inlägg på sociala medier som Lena Ferm gillat.
Hon har också delat ett islamofobiskt inlägg som varnar för den “arabiska invasionen” av Europa. Där hon (återigen) bygger på en lögn om att araber och muslimer försöker “invadera” Europa.
Detta är del 2 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om myten om det kravlösa medborgarskapet.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
En artikel på den SD-nära nätbloggen Samtiden uttrycker skadeglädje och nedsättande kommentarer om personer som blivit misshandlade. I artikeln ”Pinsamt, Bilan Osman” hade det varit klädsamt om skribenten hade tagit avstånd från allt våld.
16 april 2025 publicerar Samtiden en artikel skriven av Jakob Sjölander, som också skrivit för nätbloggarna Bulletin, Riks, Samnytt och Det goda samhället. Sjölander visar tydligt vad han anser om Expo och de medarbetare som utsatts för en misshandel. Ingressen lyder:
”Bilan Osman och Daniel Vergara blev nyligen misshandlade av ett invandrargäng. Jag har svårt att inte småle åt detta, då båda är kopplade till den påstått antirasistiska organisationen Expo. Tydligen är jag en dålig människa.” (Källa: Samtiden)
Längre ner skriver Sjölander:
”Jag bör tillägga att jag trots allt jag precis skrivit har en ganska positiv bild av Bilan Osman. Visst, hon är en småblåst socialist/feminist/islamist, men jag har ändå fått intrycket att hon menar väl.” (Källa: Samtiden)
Jag vill vara tydlig med att vi alla får ha åsikter om meningsmotståndare. Eftersom många uppfattar Samtiden som SD:s partiorgan är det häpnadsväckande att de väljer att publicera en så tendentiös och polariserande text. Jag vill innerligt hoppas att detta är en enskild skribents åsikter, men jag är inte alls säker på att så är fallet. För samhällsklimatet blir det farligt när en nätblogg som är så tätt förknippad med ett riksdagsparti i princip anser att vissa personer förtjänar att utsättas för våld. Ingen publikation som vill vara seriös och trovärdig bör publicera skadeglädje om våld eller skriva om brott på ett avtrubbande, demoraliserande sätt.
Sjölander frågar sig vad händelser som dessa egentligen betyder för Sverige. Han konstaterar att misshandel av meningsmotståndare betyder ”egentligen ingenting”.
Det är en farlig slutsats! Sjölander hade med allra största säkerhet inte haft samma känsla om förhållandet hade varit det motsatta. Han har inte tänkt sig in i komplikationerna av om t ex en skribent på en annan tidning skrev liknande om något brott mot en skribent på Samtiden. Våld är fel. Våld och alla andra brott är alltid fel. Publicister bör vakta på sina ord för att visa att de står upp för och försvarar allas yttrandefrihet och demokratin.
Länkarna till Samtidens artikel är sparade i webbarkiv och ger därför inga klick till dem. Här kan du läsa artikeln: https://archive.is/9lfwj
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Detta är del 1 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om att medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
I förra veckan publicerade SD-kopplade nätbloggen Samnytt en lång, onyanserad, artikel angående ”chocksiffror” på påstådd ökning av antalet moskéer i Sverige. Siffran de har snickrat ihop redovisar en ökning på 4 200 % under 25 år. När Motargument kontaktar Myndigheten för stöd till trossamfund, som Samnytt (utan att länka) använt som källa, får vi veta att det inte finns några registrerade siffror att tillgå vad gäller antal moskéer eller kyrkor i Sverige.
Den högerextrema nätbloggen Samnytt tar alla möjligheter att bedriva onyanserad, icke-faktabaserad ”journalistik”. Inte sällan handlar artiklarna om islam och muslimer.
Vi på Motargument betonar alltid vikten av att ha på sig de källkritiska glasögonen. Därför tog jag via mail kontakt med Myndigheten för stöd till trossamfund. I svarsmailet låter en handläggare meddela att det ”inte finns några siffror på hur många kyrkor/tempel/moskéer eller andra gudstjänstlokaler som finns eller används som sådana i Sverige”.
Skärmdump från svarsmailet Motargument fått från Myndigheten för stöd till trossamfund.
När Motargument begär ut mailkorrespondensen mellan Samnytt och Myndigheten för stöd till trossamfund får vi till oss att en rimlig uppskattning kan vara att det finns ett tiotal ändamålsenligt byggda eller -ombyggda moskéer i Sverige, och om man med moské menar muslimsk gudstjänstlokal så kan antalet vara i närheten av 300 stycken. Samnytt är snabba med att haka på siffran ”300”, vilken inte är absolut eller säkerställd. Ska man ge sig på att göra en jämförelse mellan antalet moskéer och antalet kyrkor är det rimligt och ärligt att utgå ifrån att det finns 10 moskéer i Sverige. Inte heller den siffran är säkerställd. Vi vet, mot bakgrund av att antalet kyrkor inte heller är registrerat, inte hur många kyrkor det finns. Att Samnytt är oärliga och använder siffror som inte är säkerställda på något sätt är föga förvånande. Längre ner i Samnytts artikel specificerar de, då de nämner Storbritannien, att det rör sig om moskéer OCH bönelokaler.
Samnytts antimuslimska skräckpropaganda sprids nu i sociala medier. I själva verket finns sju (!) moskéer i och ca 4 500 kyrkor i Sverige. Definitionen av moské respektive kyrka är att lokalerna ska vara primärt byggda för att vara just moskéer och kyrkor. Om vi räknar gudstjänstlokaler så har vi mängder av kapell, bönelokaler, andaktsrum och missionshus. Det finns alltså ingen statistik att tillgå.
Länk till Samnytts artikel (sparad i webbarkiv så att bloggen inte får klick):
Agneta Kjaerbeck är SD-ledamot i Göteborgs kommunfullmäktige, politisk sekreterare samt ledamot i Göteborgs Stads råd för den nationella minioriteten romer. 2020 kom det fram att Kjaerbeck upprepade gånger har spridit högerextremistisk propaganda på sociala medier som Facebook och Twitter.
Hon har exempelvis delat den antisemitiska ”Jan Helin-sången”, från högerextrema kanalen Motgift, som handlar om journalisten Jan Helin. Hon har också delat flertal artiklar från de främlingsfientliga sidorna Nya tider och Fria tider. När hon blev pressad på att svara varför hon delat från högerextrema sidor svarade hon: ”Nya tider? Ja, förr i tiden delade jag den men det är historia”. Dock kunde Expo hitta flertal delningar från senast 2019 (intervjun skedde tidigt 2020).
Skärmdump från Agneta Kjaerbaecks Facebooksida.
Kjaerbeck har också hyllat den högerextrema aktivisten Sanna Hill (som bl a skrivit för NMR tidigare i livet).
2016 delade Kjaerbeck även ett homofobiskt inlägg från den tidigare aktiva nazisten Björn Björkqvist. Som varit medlem i både Nationalsocialistisk Front samt efterträdaren Svenskarnas Parti. Björn skrev ”små dagisbarn har skickats ut för att manifestera för Böglobbyn”. På detta svarade Kjaerbeck ”Kan bara hålla med, detta är så sinnessjukt. Läs!”.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons (M) Facebooksida.
Medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Myten om det kravlösa medborgarskapet
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Medborgarskapet som ett “klassfilter”
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Motargument 