Trots att jag har pluggat tillsammans med Johnny, är det svårt att tro att han en gång varit en av Sveriges största nazistledare och fortfarande bedöms som en säkerhetsrisk i SÄPOs arkiv. Han är längre än jag minns, men fortfarande lika högljudd när vi träffas för att prata om rasism och nazism nu och då, Sverigedemokraternas politik och lite annat smått och gott.
Det har skrivits mycket om Johnny genom åren. I början på grund av hans plats i den nazistiska rörelsen och senare på grund av hans avhopp. Johnny ”Puma” Höglin var en del av den svenska nazismen under extremismens allra värsta period; 1990-talet. Efter åtta år med borgerligt styre menar Johnny att det svenska rasistiska klimatet idag börjar närma sig samma proportioner igen. Orsaken, enligt Johnny, är okunskapen hos politiker. Han anser att samhället har sig själv att skylla, och att politikerna vänder ryggen till.
– Det finns ingen ‘quickfix’. Det de här människorna är ute efter, är syndabockar. Någon att skylla på för sina egna tillkortakommanden, men ingen har balls att säga ifrån eller göra något, säger Johnny flera gånger. Han menar att samhället är handlingsförlamat inför Sverigedemokraterna och deras väljare. I stället för att hitta argument och lösningar på de problem rasisterna tar upp, väljer politiken att backa och steg för steg göra rasismen mer rumsren.
Det man ska göra skillnad på enligt Johnny är de som utövar rasism på nätet och de som gör det i gängform. Att komma åt och nå de som hänger i kommentarsfälten på olika rasistsajter, som Avpixlat, Fria tider med flera, är i princip omöjligt, särskilt i grupp. Att däremot nå enskilda individer, särskilt de yngre, är fullt genomförbart och något Johnny har ägnat sig åt i många år.
– På måndag åker jag ner till Gotland på föreläsningsturné tillsammans med Emerich Roth, överlevare från Auschwitz. Vi kommer att föreläsa på varenda skola på hela Gotland.
Att hjälpa personer på väg ut ur destruktiva sammanhang är något Johnny sysslat med ända sedan han själv var på väg ut. Han jobbade på Exit under sex år för att därefter föreläsa i egen regi. Jag frågar honom vad han anser vara det bästa sättet att nå ungdomar som kanske står inför valet att ge sig in i destruktiva grupper, oavsett innehåll och avsikt. Han menar att han kan ställa frågor och höra svaren utan att döma, och berätta hur det har fungerat för honom själv och vilka konsekvenserna blivit av hans handlande. Att få ungdomar att relatera det han säger till sig själva är effektivt, likaså att han kommer från den bakgrund han gör och att han inte är en akademiker som läst sig till kunskapen genom böcker och studiepoäng.
– Det gäller att tänka efter före, helt enkelt, säger Johnny.
Han lägger ingen skuld på någon annan för de val han gjort i sitt liv. Han tar själv upp frågan om ånger och säger att han inte kan svara vare sig ja eller nej, eller så måste han svara både och. Ånger för att han gjort det han gjort, men samtidigt har det format honom till den han är idag.
Den Johnny ”Puma” Höglin är idag, är intressant nog för att få en biografi skriven om sig. Börge Hellström har författat en sådan, ”Pojken som aldrig grät”, som släpps under våren/sommaren 2014. Jag tänker ta mig friheten att begära ett recensionsexemplar av den och skriva om här på Motargument. Det finns trots allt mycket jag inte vet om Johnny.
Nationella gränser är vad man skulle kunna likna vid räckverk, som skyddar mot omvärlden, men de är också en typ av föreningslänkar mellan ekonomiska, geografiska avgränsningar och migration. Gränser genererar i vissa fall också ekonomiska intäkter till perifera, utsatta och försummade provinsiella områden. Kanske är det rejält överdrivet att dra paralleller till Sverige här, men vi ser t.ex. hur norrmän gärna åker över norska gränsen för att detaljhandla i Sverige.
Så utnyttjar man marknaden och prisskillnader. Det medför ömsesidiga vinster. Gränser kan också ses som de nationella identiteternas ideologiska symbol. En symbol ur vilken idéer om migration och liknande antingen ses som införsel av oönskad invandring eller oönskad utvandring. Vad gäller utvandringsfrågan kan det komma till uttryck på två vis.
En stat kan välja att gärdsla in befolkningen, och förhindra den från att utvandra. Sådana ingrepp i den personliga friheten är dock olagliga sett till folkrätten och implementeras ofta historiskt av totalitära stater. Den andra metoden är för berörd stat att förhindra befolkningens utvandring genom att locka den till att stanna.
Sådana åtgärder vidtog Sverige i relation till den stora utvandringen från Sverige till Amerika. I Emigrationsutredningen från 1913 är det inledningsvis sagt att:
I år är det 100 år sedan den svenska Emigrationsutredningen under statistikern Gustav Sundbärg lade fram sitt huvudbetänkande och inte mindre än 20 bilagor. Massutvandringen försatte landet i kris. En miljon svenskar hade flyttat ut. Skulle det tömmas helt? I stället för att förbjuda utvandring, sattes en rad åtgärder in för att göra det mer lockande att stanna: Rösträtt, stöd till egnahemsbyggande, fattigvård, bättre skola, kort sagt det moderna Sverige som senare gavs namnet folkhemmet.
Så vad är gränser för något? Egentligen tror vi felaktigt att det är avgränsande anknytningsdragningar som separerar geografiska och politiska arealer, territorier och land. Som att jorden skulle vara fysiskt uppskuren. I själva verket är gränser inte annat än ideal. Illusioner som inte verkligen finns där. Det som finns är gränskontroller, gränsskjutningar, deportationer och uppehållstillstånd/medborgarskap.
Det är på denna juridiskt felaktiga grund som “nationalister” hänvisar till sig själva, som ägare av den mark deras förfäder byggde upp (den svenska gränsdragningen, det vill säga) och inrättade ett förment särskilt samhälle på. Det finns självfallet ingen sådan täckning. Vi har inte äganderätt till vår jord annat än om vi köper upp begränsad markyta. Det vi har är medborgarskap och medborgarskap kan i princip vem som helst erhålla eller avsäga sig, inom vissa ramar.
Gränserna är inte fakta, de är idéer, som mer eller mindre är realiserade som sociala konstruktioner. De är dock aldrig materiellt verkliga utanför samhällets sfär. Den som t.ex. försvarar gränser värnar egentligen inte en sak, utan snarare ett ideal. Detta ideal kan vara det kulturella eller demokratiska eller genetiska, och så vidare.
Separationen är således i verkligheten rapsodisk, och det vet vi eftersom folk “olagligen” (det vill säga utan officiellt tillstånd, eftersom det inte är en illegal handling att röra sig mellan länder) korsar gränser, som om det inte fanns något där som stoppade deras rörelse.
Att gränsdragningar således inte är riktiga, på riktigt, kan inte bli mer uppenbar av det faktum att det inte existerar någon stabilitet eller fixering. Se exempelvis på den här historiska beskrivningen av svensk gränsdragning genom åren:
Sveriges gränsdragningar genom historien.
Man skulle kunna betrakta vilket geografiskt område som helst och få liknande resultat. Den svenska gränsdragningen har inte alltid sett likadan ut och den kommer förmodligen att reformeras även i framtiden. Den nationella identiteten är en social konstruktion och alltså i första hand existerande som makt och inte som materiellt fenomen.
Det sägs ibland att nationens grund är stammen och familjen.
Höganäs på den tiden ”nedre” och ”övre” var idenititeter huggna i sten.
Jag håller med om att stammen en gång var grunden för mänsklig samvaro. Men historien visar att vi gradvis höjt oss ÖVER stamtänkandet.
Det tragikomiska är att de nationella rörelsernas argument om nationen faller om man tittar på hur nationerna uppstått. De är inte huggna i sten precis, de nationer vi har.
På medeltiden fanns inget fosterland och ingen nationalstat.
Det fanns östgötar som kände sig annorlunda än västgötar, och svear som var annorlunda än götar, etc etc… Som det står i de gamla landskapslagarna. Om någon från samma landskap dödas, straffades man med dödsstraff, men dödades en från annat landskap fick man böta några daler!
På något sätt har vi utvecklats bortom detta och hittat en gemenskap mellan landskapen i Sverige.
Fast den utvecklingen är ganska ny. På 1970-talet mobbades jag för att jag var skåning och bodde i Stockholm. Skåningar var dumma, för intelligenta, lata och feta och smala och korkade och smutsiga och renlighetsivrande, och pratsamma och tysta. Ja, kort sagt haglade fördomarna om sådana som var som mig.
Denna sorts rasism-liknande mobbning har minskat de sista decennierna.
Det här är intressant eftersom den utveckling vi haft INOM Sverige är något vi borde studera och lära oss av när vi tittar på mänskligheten idag.
Det var värre på min morfars tid. Då fanns det ännu fördomar kvar mellan folk i Skåne. Mellan vikenråttor och höganäsare och båda två och helsingborgare. För att inte tala om Bjuv-ungarna. I min morfars generation var fortfarande gemenskapen inom regionen starkare än någon annan identitet. Och inte bara regioner INOM ett län eller landskap, utan även i så små enheter som byn och staden. Och i de GRUPPER man identifierade sig med i byn eller staden. I Höganäs, där han kom från, var det slagsmål mellan de som bodde i Höganäs nedre och Höganäs övre. Och det var svårt för en snickare pojke att gifta sig med en gruvarbetarflicka. Det var att gå UTANFÖR gruppen.
Men på något sätt har samhället under de senare århundradena lyft sig ÖVER denna stamgemenskap. Att vi enbart kunnat prata om en nation eller ett s k fosterland, är stort nog. Fosterlandet skapades genom att folk såg det gemensamma intresset i så vitt skilda kulturer som den skånska och den uppländska – till exempel.
Ja, idag ser vi inte det som vitt skilda kulturer, men skulle du frågat en 1600-talsbonde skulle du fått se att det sågs som vitt skilt. Och än mer skilda var stånden från varandra.
Ja sannerligen. Kunde man få en smålänning och en skåning att lyfta blicken över stamtänkandet och se det gemensamma i deras mänsklighet – och svenskhet – så kan man givetvis få svenskar att lyfta blicken och se det gemensamma i HELA mänsklighetens utveckling idag!
Feltänkandet nationalisterna begår är att tro att nationen är en naturlig grund som funnits där sen evigheters evighet.
De har fel! Nationen, fosterlandet, är en skapelse! Något vi satt samman av enheter som sågs som VITT skilda av kultur, seder, bruk, utseende och historia.
Nationen är lika mycket som socknen, häradet, landskapet, regionen eller området och klassen utslag av revirtänkande och av ”samhörighet med de nära oss”. Det är bara att det där begreppet ”revir” och ”nära oss” har ändrats med seklen. Det vi lägger in i begreppet ”nation” idag är vad folk la in i begreppet landskap eller härad för några sekler sen. Det är mänskliga skapelser och som sådana stadda i ständig utveckling och förändring.
Precis som det idag finns olika nationer och olika kulturer, så fanns förr ännu mindre stamkulturer. Det var det som gjorde att till och med olika östgötar hade svårt att se sig som en enhet, än mindre kunde de då se en samhörighet med en smålänning eller en tysk! Det var det som gjorde att en gruvarbetarpojke som dejtade en fiskarflicka i Höganäs kunde pryglas av fiskarflickans vänner så sent som på 1900-talet. Så vad är egentligen mer naturligt än att säga: som man kunde skapa en enhet (nation/fosterland) av Sverige så kan vi göra det av mänskligheten också?
Kanske inte just nu. Inte över en natt. Men definitivt kan vi ha det som mål och börja sträva dithän redan nu.
En av de viktigaste frågorna för alla nationalistiska partier genom historien har varit idén om det egna landets överlägsna kultur, och hur viktigt det är att bevara denna. Dagens SD må ha tonat ner sin ”Bevara Sverige Svenskt”-retorik, men de talar fortsatt högljutt om vikten av att stoppa ”kulturimperialismen”.
Även om SD såklart bortser från att världen i flera decenniers tid har fått den största delen av kulturella influenser från USA och inte den muslimska världen. Men hur skulle en regering då vara tvungen att agera om den skulle vilja stoppa denna ”kulturimperialism” mot det egna landet? Nedan har jag listat några av de enkla åtgärder en nationalistisk regering skulle behöva vidta för att ”bevara den svenska kulturen” så som SD så gärna vill.
Pyongyang, Nordkorea
Stäng gränserna. Stoppa invandringen är ju en självklarhet, kommer det in människor från andra länder för de ju med sig en annan kultur, vilket är oacceptabelt. Men vi kan inte heller låta svenskarna lämna Sverige ens tillfälligt, för åker de utomlands så kan de få in nya uttryck utifrån som kan förändra den svenska kulturen. Nej, det är bäst om ingen åker vare sig in eller ut ur Sverige.
Stoppa all handel med omvärlden. Varor och tjänster från andra länder än Sverige kan ge svenskarna utländska influenser och riskerar på så sätt att förändra den svenska kulturen. Nej, Sverige ska vara självförsörjande.
Inga utländska TV-program eller musik. En stor del av vår bild av omvärlden kommer från vad vi ser på TV, och speciellt amerikanska TV-program och amerikansk musik har påverkat Sverige de senaste decennierna. Detta är inte acceptabelt. Sådana utländska influenser måste stoppas. Endast svenska program och genuint svensk musik får spelas på radio och TV.
Inget internet eller telefoni. I alla fall inte med omvärlden, tänk så mycket utländsk kultur och sverigefientliga åsikter folket skulle kunna snappa upp. Ett intranät och inhemska telefonlinjer går nog bra, för då riskerar folket inte att hjärntvättas av kulturmarxister och andra sverigefiender. Självklart måste nätet och telefonlinjerna övervakas noggrant.
Avskaffa demokratin. Det vore ju katastrofalt för den svenska kulturen om ett annat parti, som är mindre Sverigevänligt kommer till makten. Detta kan vi inte riskera, så för nationens bästa måste demokratin avskaffas.
Så, dessa är de fem enkla steg en nationalistisk regering bör ta för att ”Bevara Sverige Svenskt”. Hmm, får ni också en känsla av att det här har provats nån gång förr? Just det ja, i Nordkorea! Jag vet inte vad ni tycker, men själv har jag fått intrycket av att Nordkorea inte fungerar så värst bra, i alla fall inte för den nordkoreanska befolkningen. Slutsats: nationalism är bäst att hålla borta från makten, för det går riktigt illa om nationalisterna faktiskt får bestämma.
Om man läser en aning mellan raderna i Jimmie Åkessons självbiografi ser man att frågan om varför han gick med i partiet 1995 fortfarande är mycket känslig för honom och för Sverigedemokraterna. Många tror att han gick med i opposition till de fascistiska och extremnationella tendenser som fanns i partiet, och som påstås ha ‘avskaffats’ då. En hel del tyder på att det var tvärtom, att det var fascismen han lockades av.
När sverigedemokrater pratar om Vänsterpartiet väljer de ofta att fokusera på partiets historik. De påstår att partiet inte gjort upp med sin bakgrund. När Lars Ohly satt som partiordförande påpekades det ofta, och med viss rätt, att han slirade när han skulle prata om sin bakgrund i det ännu på 80-talet Sovjetvurmande Vpk. Men Vänsterpartiet har kastat ut kommunismen och gjort bra ansatser till att göra upp med sin historia (läs Vitboken här). Frågan är om man kan säga samma sak om Sverigedemokraterna?
Min fråga efter att jag läst igenom hela Jimmie Åkessons biografi har varit: hur hanterar Jimmie Åkesson det här med partiets förflutna?
Jimmie Åkesson menar att partiet förändrades i och med att Anders Klarström lämnade partiledarskapet och Mikael Jansson blev den nya ordföranden. Detta skedde mars 1995 och i samband med det ska Åkesson ha blivit medlem i SD.
Det var då jag själv kom in i bilden. Allt som hände dessförinnan vet jag egentligen väldigt lite om. Att vi hade stora brister är dock ställt utom allt tvivel, och det finns liksom ingen anledning att ge sig in i en diskussion om hur allvarliga de bristerna egentligen var. (sidan 119)
De meningarna sammanfattar allt Jimmie Åkesson säger att han har att säga i ämnet; ‘Jag vet inget och det finns ingen anledning för mig att veta något.’
Det beteendet påminner mig om en ung kommunist jag mötte för några år sen som gått med i det parti (SKP) som på 1980-talet hette APK och tog emot pengar från Sovjet, prisade diktaturer och var emot demokrati. På min fråga om vad han ansåg om allt detta svarade han bara: ”Jag vet inget om hur det var i Sovjet och vad APK gjorde innan min tid, och det finns ingen anledning för mig att ta reda på det.”
Detta sades av en naiv finnig tonåring. Jag tror knappast att Jimmie Åkesson är så naiv. Det är klart han vet vad SD och BSS gjorde innan 1995. Han vet att tidigare partiledare hade porträtt av Hitler hemma på sin vägg och Mein Kampf på hedersplats i bokhyllan. Han vet att partiet kryllade av gamla nazister och att partiet var grovt öppet rasistiskt. Han är liksom inte dum!
Men Jimmie Åkesson slirar… Han slirar faktiskt väldigt mycket på den här frågan i boken. Så mycket att det blir tydligt att den är känslig för honom. Varför detta naiva påstående om att ”han inte vet och inte vill veta”?
Det var ändå, trots allt prat på andra sidor i boken om problemen under 1991-1994, något som fascinerade honom med Sd redan då.
Att det var något han fångades av även innan mars 1995 förstår man också om man läser boken. Hans lärare i skolan var negativ till Sd så redan hösten 1994 blev han ”nyfiken” på Sd. (läs Principprogram_1994 och S D-Kuriren_nr_22, och SD-Kuriren_nr_21!) Vad var det i det nazianstrukna partiet – med allt prat om patriotism, Ultima Thule och Karl XII – som fascinerade honom? Det måste ha varit något.
På andra ställen i boken får man en insikt i det. Det visar sig att Åkesson gillar partiprogrammets formuleringar 1989 (som ni kan läsa här: För Sveriges bästa Sds program Antaget vid årsmöte 10 juli 1989.) Den ideologiska ansatsen där ”påminner om den socialkonservatism vi bygger det nuvarande principprogrammet på” (sidan 68). På sidan 239 pratar Åkesson om åren 1991-1994 som ”de vilsna åren”. Åren innan 1991 var alltså inte vilsna utan tvärtom partiets sanna ”rötter”.
Om man kikar närmre på den ‘Nationaldemokratiska studentförening’ som Åkesson och hans kamrater grundade i Lund runt 1998 kan man kanske få en del av svaren. Den studentföreningens hemsida finns ännu kvar på nätet: http://hem.passagen.se/ndl/ndl.
Det var alltså i själva verket så att allt det som normala människor skulle betrakta som det snurriga och vilsna med Sd före 1994 var vad Jimmie Åkesson fascinerades av. Det extrema nationalistiska arvet i partiet med flertalet olika nazister runt 1988-89 har Åkesson inget emot. Han har inget emot det fascistiska arvet. Det som skilde Åkesson från de andra vid tidpunkten 1995 var metoderna. Åkesson ville försöka bedriva ‘polerad’ politik utan skinheads och för extrem retorik.
Ingenstans ser man det tydligare än i vad Åkesson och hans studentkamrater gjorde i Lund 1999. Då gjorde han ett försök att rädda de nazistiska traditionella demonstrationerna till Karl XII:s minne vid Tegnérstatyn.
Lars Hulthen
Åkesson skriver i Satis Polito en hel del om Nationaldemokratiska studentföreningen han var med att grunda i Lund, och där han varit en drivande kraft. Han är än idag stolt över den ”symboliska” kampen för att hylla Karl XII i Lund.
Demonstrationerna till minne av Karl XII hade hållits årligen sen 60-talet. Det ar den s.k. 30-novemberföreningen, ledd av den öppna fascisten Lars Hultén som var ledande medlem i Sveriges Nationella Förbund. Han lär för övrigt ha varit medlem även i Sd, fram tills för ett par år sedan. 1991 stoppade antirasister det årliga firandet vid Tegnérstatyn. Hulténs kamrater försökte fortsätta firandena efteråt, mer i skymundan. Men drömmen om att återuppliva kransnedäggningen vid Tegnérstatyn hölls levande.
INGEN som var med på den tiden kan ha missat det faktum att de som genomförde hyllningar och demonstrationer på Karl XII:s dödsdag var drivna nazister.
1999 var jag mycket i Lund och kom i kontakt med en del rasister i Hulténs utkant. Det var bl.a. en grupp extremkatoliker med fascistiska ideal. De sa sig vilja återuppliva traditionen vid Karl XII:s dödsdag, och det var mycket prat om en viss studentförening som gjorde ett tappert försök att göra just detta. Det var Åkessons Nationaldemokratiska studentförening, NDL, som låg bakom försöket att återuppliva demonstrationerna, men utan öppen nazism påstod man:
Den 30 november samlades ett tiotal medlemmar av NDL för att högtidlighålla minnet av kung Karl XII och de stupade soldater som följde honom i försvaret av fosterlandet. NDL:s ambition är att återuppta firandet av 30 november, utan stök, bråk och nazister. Årets firande gick mycket lugnt tillväga, troligtvis beroende på spontaniteten. Ingen, inte ens medlemmarna, visste i förväg om att något firande skulle ske. Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners ”Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.
Tidigare under kvällen hade vänsterextremister från bl a Syndikalisterna, Ung Vänster och Ungsocialisterna drivit omkring i Lund och brutit upp gatsten. Dessa hade poliserna omhändertagit.
Väl framme vid statyn tändes ett ljus och en fackla. Därefter höll NDL-ordföranden Richard Jomshof ett kort inledningstal om varför vi samlades för att högtidlighålla Hjältekonungen Carolus XII. Några förbipasserande stannade till och lyssnade intresserat. Richard Jomshof läste Esaias Tegnérs dikt om Karl XII och därefter läste NDL:s sekreterare Björn Söder en egen hyllningsdikt i ljuset av facklan. Efter diktläsningen lades en blomma ned vid statyn vilket följdes av en tyst minut till minnet av Konungen och hans tappra soldater som stred och föll för vårt fädernesland. Ceremonin avslutades med ett fyrfaldigt hurra.
Därefter spred sig deltagarna för att sedan sluta upp med de andra NDL:arna och avsluta kvällen på en gemytlig pub.
Vi vill, från styrelsen, tacka alla som deltog samt polisen för deras insats för att skydda mötesfriheten och de demokratiska rättigheterna som tyvärr inte längre är några självklarheter i vårt land. Den frihet som Karl XII slogs för kanske vi också får börja slåss för. Det fanns många anledningar till att hylla Konungen igår.
Det var alltså inte så att Åkesson hade något emot allt vurmande för nationen, Karl XII och all hetsretorik mot invandrare och landsförrädare. Tvärtom. Han hade inte heller något emot att bygga vidare på öppna nazistiska och fascistiska projekt bara man undvek den öppna nazismen.
Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort mycket öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Så gjorde han i Lund 1999 när han återupplivade demonstrationerna vid Karl XII:s dödsdag. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att förändra Sd?
Vilket politiskt partis ideologiska program är detta:
Tyskland skall även i framtiden vara tyskt: Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska tyskarna ingår, skall kunna vara tysk medborgare.
Tyskland skall styras av tyskarna: Icke-tyskar skall ej tillåtas ha maktpositioner inom det tyska samhället.
Tyskland skall styras för tyskarna: Alla politiska beslut skall utgå från vad som är bäst för de etniska tyskarnas intressen.
Tyskland skall styras på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt: Statsapparaten skall ledas av ett modernt statsskick som så effektivt som möjligt gagnar tyskarna. Statsskicket måste bygga på kompetens och ansvar, och dess uppgift skall alltid vara att tjäna befolkningen, aldrig tvärtom. Det styrande systemets ledord skall vara förbättring, utveckling och hela folkets väl.
Tyskland skall ha ett faktiskt självstyre: Gärna samarbeten med andra länder men inga avtal som innebär att överstatlighet accepteras.
Tyskland skall vara ett tryggt land att bo i: Trygghet, såväl individuell som ekonomisk, skall vara ett av samhällets fundament.
Åsikts- och yttrandefrihet: Alla frågor skall vara fria att diskutera i Tyskland, forskningen skall vara fri och inskränkning av den personliga integriteten genom statlig övervakning av icke-kriminella medborgare skall ej tillåtas.
Tyskarna skall äga de tyska resurserna: Betydande tyska naturresurser och allmännyttig verksamhet skall ägas av det tyska folket, vilket innebär att all vinst från sådan näring återgår till befolkningen och inte till utländska eller enskilda intressen.
Folkgemenskap och social rättvisa skall genomsyra samhället: Klassplittring skall ersättas med klassgemenskap där hela folkets kreativa och produktiva insatser värderas högt och ingen samhällsgrupp tillåts avancera på bekostnad av någon annan.
Tyskland skall ha ett starkt miljö- och djurskydd. Tyskland har en unik natur som är värd att skydda och bevara. Livsmedelsindustri och annan verksamhet där djurhållning ingår måste vara etiskt hållbar.
OBSERVERA! Detta är alltså 2013 års partiprogram för ett svenskt parti som kommer ställa upp i olika kommunalval i september 2014. Det enda som ändrats i de tio punkterna ovan är att jag har bytt ut orden ‘Sverige’ och ‘svenskar’ till ‘Tyskland’ och ‘tyskar’ i syfte att försöka få er att tänka till lite extra.
Punkterna är från Svenskarnas Partis nutida, nationellt socialistiska 10-punktsprogram.
Gästinlägg av Slutpixlat. Den nynazistiska hat- och rasistsajten Nationell.nu ställer några, enligt vad de anser är aktuella frågor till sina läsare. Detta borde för övrigt utgöra det slutgiltiga beviset för att nationalister och nationalsocialister i nutid och deras sajt Nationell.nu är nazistiska.
Vad borde hända med makthavarna ansvariga för det multietniska tortyrmordet på svenska folket?
Svarsalternativen i den webenkät som de nu haft ute är lika vidriga som de individer som ligger bakom denna skitsajt:
Enda rätta ordet man kan komma på i sammanhanget när det gäller denna så kallade enkät är: vidrigt och högst osmakligt.
Dessa hat- och rasistsajter såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider, Realisten, Framåt, Nordfront, Nationaldemokraterna, m.fl. har naturligtvis inget berättigande i ett demokratiskt samhälle då deras enda mål är att sprida hat och rasism som är byggda på grumliga ideologier från förr. Och det är något som vi definitivt kan vara förutan.
OBS: Vi vill varna känsliga tittare för att filmerna som länkats kan vara svåra att se!
Att gå i Srebrenicaoffrens fotspår är svårt för en människa med omtanke och medmänsklighet. Varje steg kan kännas som ett tungt ansvar då man till varje pris vill gå respektfullt och försiktigt med känsla att inte störa fridfulla mammors söner, män och pojkar som valdes ut till avrättning inför omvärldens TV-kameror.
Att gå i Srebrenicas fotspår är väldigt smärtsamt och ansvarsfullt men många har valt den tuffa vägen för att minnas och att uppmana andra att tänka på hatretorikens konsekvenser, som en rad mäniskorättsorganisationer världen över och naturligtvis i Bosnien.
På hemmaplan har vi Expo som utmärker sig med enorma kunskaper och förståelse för det som har hänt och tydliga varningar om hatretorikens konsekvenser. Högerextremism och nationalism som bakgrunden till genocid och den etniska rensningen i Bosnien.
Varje steg man tar i minnesstund för Srebrenicas offer är heligt och lämnar bakom sig bestämda spår som vittne till den tid då människor valdes ut till avrättningar, skyldiga för sina namn och ursprung, skyldiga för allt som deras förfäder var och varje promille av det onda och smutsiga som påstås har funnits i deras gener.
Som en del av ett folk som hotades med utrotning delar jag den känslan med många som upplever att vi började vakna ur ett kollektivt trauma för att berätta och vittna om ca 2 miljoner flyktingar. Att berätta om en kedja av koncentrationsläger, massavrättningar, våldtäkter, uppbrända hus och städer.
Innan dess, så var vi helt tysta.
I cirka 20 år har vi funnits världen över och jakten efter nya utbildningar, arbete, familjeplikter och nya språkkunskaper kändes ibland som en möjlighet att glömma bort, att övervinna rädsla, chansen att vända om, att kämpa och gå vidare. För inte så länge sedan har vi med Jasenko Selimovic i spetsen tackat Sverige för att vi fick stanna här.
Det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget började i Srebrenica den 11 juli 1995.
Det är cirka 10 000 personer som saknas efter avrättningarna.
8 327 personer har hittats i massgravar. 6 139 personer har hittills identifierats av internationell folkmordsbrottsutredning och kommission med hjälp av DNA-test.
Idag, 18 år efter folkmordet i Srebrenica, är det begravning av 409 män och bland dem 44 pojkar mellan 11 till 17 år gamla.
Srebrenicas yngsta offer är en liten flicka, ett spädbarn som ingen har hunnit ge ett namn.
Tragedin är inte över då man ständigt, under ca 20 år river upp såret, gräver upp nya massgravar i hela landet. Tragedin är inte över då många krigsförbrytare är på fri fot. Många av de största krigsförbrytarna har inte dömts i Haagtribunalen. Tragedin är inte över då extremnationalister i Forna Jugoslavien förnekar folkmordet i Bosnien.
Tragedin är inte över då man dagligen möter en hatfull retorik i Sverige som påminner om det vi en gång hörde innan man satte i gång med en rad folkmordsbrott i landet vi lämnade bakom oss. Man hör dagligen om muslimernas ondska, muslimer som fara för ett samhälle, muslimer som ett hot, muslimer som inte bör finnas i samhället, muslimer som man måste försvaras från, muslimer och deras religion som t.o.m. riskerar att erövra och utrota Europas länder.
Ironiskt nog att liknande saker skrevs till just mig:
Skrämmande och ironiskt nog är den rad av folkmordsbrott i Bosnien, varav det största skett i Srebrenica, enbart en del av hela den komplexa antimuslimska processen i Europa. Vi är alla pusselbitar av den här processen.
Jag skriver till Dig. Och det känns helt naturligt då jag har mött liknande röst med samma retorik tidigare i mitt liv.
Jag överlevde den retoriken på den tiden som Du var 13 år gammal Jimmie. Blek, stum och tyst passerade jag bredvid General Kukanjacs armé, som samlade in vapen åt Ratko Mladic, som senare fick attackera Srebrenica under 1990-talets krig i Bosnien. Med mycket tur lyckades jag dra mig ur kriget helt oskadad. Jag är för stor och stolt för att kalla mig för offer och jag är för liten för att kalla mig för hjälte. Ändå passerade jag bredvid de som talade om att ”muslimer har många barn”, ”muslimer är för många”, ”muslimer vill ta över och förvandla landet till Sharia”. Och på slutet, då man dödade så många, för att hindra att de blev ”för många” så sa Ratko Mladic ”Det var inte människor. Det var muslimer!” (1*) Där hörde jag röster med Din retorik om islam och muslimer som det största hotet och jag visste inte då att jag senare skulle få höra Din röst. Allt detta i ett land som varit sekulärt i ca 100 år. Allt detta mot s.k. världens mest sekulära och liberala muslimer.
Idag, 20 år efter folkmordet ”på muslimer som ville ha Sharia i Europa”, gräver man upp människor från massgravar för att begrava dem igen under monument med deras namn och åldern i ett suveränt, sekulärt och demokratiskt land, bara 1,5 timme med flyget från Stockholm, Jimmie!
Skillnaden är att Du sitter idag i Sveriges riksdag, andra som talade som Du sitter i Haagtribunalen inför rätta för brott emot mänskligheten, som konsekvens av exakt samma retorik, som Du och Dina anhängare håller på med idag.
Jag skriver till Dig, Jimmie Åkesson, som en människa, född i din tid, en människa som stod i kö där döden delades ut enbart för det man anses vara — dömd att utrotas för ”en bättre värld”. Men år 2010 så bjöd ditt parti in Robert Spencer, mannen som förnekar att folkmord överhuvudtaget har skett. (2*) Folkmord är inte folkmord, siffror är fejkade och det var människor som dödade sig själva… Jag kände mig då som en levande begravd, Jimmie. Det finns saker som är värre än döden: Att leva som en död.
Jag skriver till Dig, Jimmie, för att jag hörde Din röst 20 år innan alla andra i mitt nya land, Sverige. Jag vet hur vägen ser ut som Du banar in på med Din retorik. Jag vet hur det ser ut att följa den vägen. Jag kan alla vägskyltar utantill. Ändå, väljer Du den vägen med förslag på kartläggning av människor, klisterlappar som markerar dem som ”ett hot” och ”fara för samhället”. Det här samhället är Ditt och inte mitt. Det här samhället försöker du skydda från mig och människor som jag. Så står det på Dina vägskyltar.
Jag skriver till Dig, Jimmie, för att Du ger mig en ny chans…
Tidigare, så kunde jag inte kämpa för mitt land då jag var väldigt ung och totalt omedveten om det som hände… Idag, är det annorlunda. Jag kan, jag vet och jag verkligen vill krama mitt älskade land varje gång jag hör Din röst. Det är en obligation, självklarhet, ett måste, en plikt. Det är Mitt Land, Jimmie! Och jag överlämnar inte det här landet till ett eko av Dina ord — som den då svaga, frustrerade och okunniga person som jag en gång var i ett annat land. Att jag betalade dyrt för min rädsla, har gjort min styrka dubbelt så stor.
Jag är stolt och glad att jag denna gång befinner mig bland människor som ser, vet, kan, vill och förstår rätt skyltar och varningar på den väg som Du banar med Din röst. Helt spontant, utan någon politisk ledning eller ideologi, så känns det som att vi plötsligt, över en natt blev: ”vi alla”! Det är något som är så fantastiskt med mitt underbara Snöflingornas land (så kallar jag Mitt Sverige).
Vare sig Du vill det eller inte så tar jag över, precis som Du anklagar mig att jag ville.
Säg till Dina partikamrater att detta är ingen hemlig agenda, utan ett helt öppet brev — en kvinna, muslim, invandrare vill ta över för att hon fick nog! Ingen konspiration alls — jag vill ta över, Jimmie, för att jag vägrar att ytterligare en gång förlora Mitt Eget Land! Gör vad du vill: Samla till krismöte, kalla mig för ett hot, döm mig till utrotning igen eller skicka mig till koncentrationsläger ytterligare en gång med samma ord som förut, men jag ska leva igen och kämpa — och ta över! Jag är stolt att så många människor i det här underbara landet vill det samma som jag — att ta över för att minimera Ditt utrymme.
Och jag ska vinna, Jimmie, för att jag väljer att stå med alla demokratiska röster, antirasister, feminister, anti-islamister, anti-nazister — för en liberal och globaliserad värld där det finns plats för alla, t.o.m. för Dig. Jag valde alltså att stå med ”oss alla” … som vill ta över. Vi har blivit ”vi alla” mot ”dem” som talar med samma röst som Du. ”Vi alla” är solidariska, kärleksfulla mot varandra, omtänksamma, ”vi alla” har blivit en folkrörelse mot ”dem” som försöker fuska med statistik, drar runt onyktra på stan med järnrör och kartlägger människor efter deras ursprung, etnicitet och religionstillhörighet. Märker Du inte, Jimmie: Det har vänts om! Du kallade mig för ”dem” och nu har Du själv blivit det, någon som tillhör ”dem”. Hur känns det? Jag tillhör ”vi alla” och Du är kvar på minoritetens sida – ”dem andra”.
Hej då Jimmie! Selam alleykom, Jimmie الى اللقاء جمي وكاسون! Shalom להתראות גימי אוקסון! Maaca salaama! Mirupafshim Jimmie! 再見 Pozdrav Jimi Okeson! Dovidjenja! Ciao! دخداى په امان Dja Devlesa Jimmie! 明朝会 Adiós, Jimmie Åkesson! خدا حافظ Auff Widerzain! до свидания! På gensyn..! Näkemiin! Arrivederci..! Γεια σας! … och sist men inte minst — Mána dearvan Jimmie!
Guds välsignelse över ”oss alla” och ”dem andra” som Du tillhör Jimmie!
Min känsla av nationaldagen är inte vad den varit – känslan som kryper på mig är att vi firar något som varit – inte något som är. Frågan jag ställer mig är om nationaldagen är relevant i dagens globala samhälle, behöver vi den för att behålla vår ”svenska” identitet? Kanske behöver vi höra politiker säga att allt är bra, trots att vi alla andra dagar på året inte tror på dem?
Nationaldagen har blivit en plattform att säga att det var bättre förr…
Men många använder den som ett forum för att göra det till ett vi mot dom.
Ett vi mot dom som kommer i många olika former; vi mot SD, vi mot förorten, vi i förorten mot samhället… men vi mot invandrare är det som brukar komma upp mest idag.
Är det linjerna på en karta som gör oss till unika, till svenska? Var ska man dra gränsen mellan vi och dom, är det dom som bor i nästa kvarter, stadsdel eller beroende på vart denna jord man råkar vara född? Nationaldagen känns plötsligt väldigt liten – kanske dags för en världsdag istället?
Dock är det är inte bara nationalistiska partier som avsiktligt spär på detta – oavsiktligt har detta blivit accepterat även av de som vill vara inkluderande. Jag tänker på alla dessa inlägg i stilen med: mina grannar anses vara farliga människor, men lär man känna dom så gillar man dom – jo ni läste rätt, fortfarande dom…
Min känsla är att nationaldagsfirandet inte längre kan vara bara ett vi-firande, inte utan att ett ”mot dom” kommer med som en sur eftersmak.
Det är så lätt att halka in på att det blir vi mot dom överallt, men tyvärr har jag ingen lösning på hur man skall vara mer inkluderande.
Sveriges gränsdragningar genom historien.
Motargument 