I Srebrenicas fotspår…

OBS: Vi vill varna känsliga tittare för att filmerna som länkats kan vara svåra att se! 

Att gå i Srebrenicaoffrens fotspår är svårt för en människa med omtanke och medmänsklighet. Varje steg kan kännas som ett tungt ansvar då man till varje pris vill gå respektfullt och försiktigt med känsla att inte störa fridfulla mammors söner, män och pojkar som valdes ut till avrättning inför omvärldens TV-kameror.

Allt detta har skett då FN bevakade området. FN:s holländska 3:e bataljon tog bland annat emot brännvin från den kända krigsförbrytaren Ratko Mladic för att senare festa hela natten i närheten av platsen för massavrättningar som pågick i timmar.

Att gå i Srebrenicas fotspår är väldigt smärtsamt och ansvarsfullt men många har valt den tuffa vägen för att minnas och att uppmana andra att tänka på hatretorikens konsekvenser, som en rad mäniskorättsorganisationer världen över och naturligtvis i Bosnien.

På hemmaplan har vi Expo som utmärker sig med enorma kunskaper och förståelse för det som har hänt och tydliga varningar om hatretorikens konsekvenser. Högerextremism och nationalism som bakgrunden till genocid och den etniska rensningen i Bosnien.

Alex Bengtsson (Expo) om Sverigedemokraterna: ”Blodet från de små vägarna i utkanterna av Srebrenica syns i ett riksdagspartis ungdomsförbunds retorik och högfärdigt formulerade visioner.”

Varje steg man tar i minnesstund för Srebrenicas offer är heligt och lämnar bakom sig bestämda spår som vittne till den tid då människor valdes ut till avrättningar, skyldiga för sina namn och ursprung, skyldiga för allt som deras förfäder var och varje promille av det onda och smutsiga som påstås har funnits i deras gener.

Som en del av ett folk som hotades med utrotning delar jag den känslan med många som upplever att vi började vakna ur ett kollektivt trauma för att berätta och vittna om ca 2 miljoner flyktingar. Att berätta om en kedja av koncentrationsläger, massavrättningar, våldtäkter, uppbrända hus och städer.

Innan dess, så var vi helt tysta.

I cirka 20 år har vi funnits världen över och jakten efter nya utbildningar, arbete, familjeplikter och nya språkkunskaper kändes ibland som en möjlighet att glömma bort, att övervinna rädsla, chansen att vända om, att kämpa och gå vidare. För inte så länge sedan har vi med Jasenko Selimovic i spetsen tackat Sverige för att vi fick stanna här.

Det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget började i Srebrenica den 11 juli 1995.

Det är cirka 10 000 personer som saknas efter avrättningarna.
8 327 personer har hittats i massgravar. 6 139 personer har hittills identifierats av internationell folkmordsbrottsutredning och kommission med hjälp av DNA-test.
Idag, 18 år efter folkmordet i Srebrenica, är det begravning av 409 män och bland dem 44 pojkar mellan 11 till 17 år gamla. 

Srebrenicas yngsta offer är en liten flicka, ett spädbarn som ingen har hunnit ge ett namn.

Tragedin är inte över då man ständigt, under ca 20 år river upp såret, gräver upp nya massgravar i hela landet. Tragedin är inte över då många krigsförbrytare är på fri fot. Många av de största krigsförbrytarna har inte dömts i Haagtribunalen. Tragedin är inte över då extremnationalister i Forna Jugoslavien förnekar folkmordet i Bosnien.

Tragedin är inte över då man dagligen möter en hatfull retorik i Sverige som påminner om det vi en gång hörde innan man satte i gång med en rad folkmordsbrott i landet vi lämnade bakom oss. Man hör dagligen om muslimernas ondska, muslimer som fara för ett samhälle, muslimer som ett hot, muslimer som inte bör finnas i samhället, muslimer som man måste försvaras från, muslimer och deras religion som t.o.m. riskerar att erövra och utrota Europas länder.

Ironiskt nog att liknande saker skrevs till just mig:

Skrämmande och ironiskt nog är den rad av folkmordsbrott i Bosnien, varav det största skett i Srebrenica, enbart en del av hela den komplexa antimuslimska processen i Europa. Vi är alla pusselbitar av den här processen.

/Ida Dzanovic