Etikettarkiv: m

Krönikor

Forssell (M) och Åkesson (SD) bråkar om mångkultur

Så var mångkultursdebatten i gång igen. Orsaken den här gången är att migrationsminister Johan Forssell (M) i en intervju med Aftonbladet sagt att Sverige kommer att fortsätta vara ett mångkulturellt samhälle, trots Tidösamarbetets kommande satsningar på såväl stram invandring som återvandring, liksom fortsatt besatthet av höga integrationskrav. Föga förvånande har partiledaren Jimmie Åkesson (SD) gått i taket och dragit till med drastiska formuleringar om att ”mångkulturalismen” i kombination med ”massinvandringen” har ”förstört Sverige”.

Forssell fick möjlighet i SVT:s ”30 Minuter” att bemöta Åkessons aggressiva mothugg. Av utfrågningen att döma framstår Forssells resonemang som tämligen motsägelsefull: Å ena sidan hävdar han att människors olika bakgrunder berikar Sverige, å andra sidan att menar han att man måste ”förenas under några väldigt viktiga värderingar”, som exempelvis att man ska arbeta och göra rätt för sig, att man ska respektera för kvinnors rättigheter och individens frihet. Med andra ord: ”Du får vara precis den du vill vara, så länge du anpassar dig till oss andra”. Hur dessa två väsensskilda inställningar hänger ihop framgick inte, ej heller hur ett helt samhälle ska efterleva denna självmotsägande dynamik i praktiken. 

På en punkt har Forssell dock principiellt rätt: Mångkultur är en definitionsfråga och det är en mycket intressant diskussion. Bland svenska och internationellt verksamma forskare är begreppet ”mångkultur” omdiskuterat utifrån maktrelaterade dimensioner. Antirasistiska Akademin (ARA) har gjort en sammanhållen forskningsöversikt på det mångkulturella samhällets komplexitet. ARA har presenterat tre definitioner av idén om det mångkulturella samhället:

  • en pragmatisk definition där det mångkulturella samhället ses som en mångfald med språk, kulturer, religioner och etniciteter
  • en utopisk definition där det mångkulturella samhället ses som ett ideal
  • en politisk definition som handlar om samhällen ses som mångkulturella när det handlar om en gemenskap som försöker överleva kulturellt

Vilken av dessa tre definitioner skulle Forssell ansluta sig till, eller har han en egen definition?

En återkommande problematik med begreppet ”mångkultur” – som flera postkoloniala tänkare under årtionden påpekat – handlar om att mångkultur nästan undantagslöst diskuteras som en invandrarfråga. I sådana analytiska kontexter framträder underliggande föreställningar om ”invandrare” som ett anonymt kollektiv vars kulturer ses som antingen något exotiskt och spännande eller som en grundorsak till kulturkrockar och konflikter. Oaktat det ena eller det andra bottnar dessa diskurser i en antydd större uppfattning av ”invandraren” som ett etniskt objekt tillika ”den andre” i relation till ”svenskar” (som i sammanhanget utgör en norm).

En annan problematik bottnar i det som brukar betecknas som kulturell essentialism, det vill säga, föreställningen om att kulturer är kompakta och skarpt avgränsade i förhållande till andra kulturer. Inom denna tolkningsram anknyter Åkesson – och även delvis Forssell – till en nationalistisk tankegång och anspelar på att det finns en ursprunglig oskuldsfull ”svenskhet” som befläckats av krafter och influenser ”utifrån”. En ”svenskhet” som man försöker att förknippa med värden som ”individens frihet” och ”kvinnors rättigheter”, trots att dessa fri- och rättigheter är resultat av en lång, historisk kamp underifrån och inte av naturen givna. 

Sanningen är dessutom att kulturer alltid varit föränderliga i takt med samhällsutvecklingen i stort, liksom i mänskliga möten. Det är svårt att föreställa sig hur en ”svenskhet” helt renad från olika kulturers påverkan egentligen ut. Jag tänker exempelvis på det engelska språkets djupgående inverkan på populärmusikens utformning i Sverige och västvärlden. Ska internationellt framstående musikprofiler som Abba, Max Martin, Robyn, Roxette, The Cardigans, The Hives, First Aid Kit och Icona Pop endast hålla sig till det svenska språket?

Den kritiska diskussionen om mångkultur som begrepp väcker onekligen många reflekterande frågor som förtjänar en intellektuell hederlighet, om man ska ta diskussionen på allvar. Tidöregeringen har bevisligen inte erbjudit någon fördjupning värd namnet, på grund av att dess representanter inte studerat och analyserat frågan ordentligt, utan man har associerat sig fram till sina ställningstaganden och lärt sig att ”det är här så man ska tycka”.

Källor:

Aftonbladet: Forssell: ”Sverige kommer att vara ett mångkulturellt samhälle”

SVTPlay: 30 minuter

SVT: Forssell efter SD-kritiken om mångkultur: ”Berikar vårt land”

Jimmie Åkesson på X

Antirasistiska akademin: Det mångkulturella samhället

I fokus, Krönikor

Statsministerns tal till (den vita delen av) nationen

Krönika av Paula D

Första biten är bortklippt, pga ändå bara ännu mer floskler än vad resten redan rymmer. Absolut ingen blir gladare av att behöva höra på det. Statsminister Ulf Kristerssons (M) så kallade tal till nationen 9 februari är inte ett tal till oss alla.

Det är ett tal till de 2/3 av befolkningen som är vita. Det här är inte ett tal som lugnar oss som drabbas av rasism. Det är inte ett tal som visar förståelse och empati för alla dem som nu är rädda för att gå till sin komvux-utbildning eller sina SFI-lektioner. Detta är inte ett tal riktat till alla oss som inte får ihop alla motstridiga uppgifter, t ex hur Örebroattacken skulle kunna inspirera andra med liknande åsikter när man samtidigt menar att inget tyder på att det fanns ett ideologiskt motiv.

Kristerssons tal är dessutom oförenligt med de budskap han själv torgfört ihop med övrig höger i flera år, med ett allt intensivare svartmålande av invandrare de senaste månaderna. Efter ÅR av att tala om hur vi måste bli allt mer lika, där mängder av åsikter och sätt att vara på inte godkänns så är det nu plötsligt viktigt att ”hålla ihop” och inte göra detta till en fråga om höger eller vänster, invandrare eller svensk?

Well. Det ÄR politiskt och det ÄR en fråga om invandrare eller svensk, höger eller vänster. Är det som det verkar ett rasistiskt dåd av en vit man som vill få bort invandrare så är det i högsta grad en fråga om hur vi omtalas när vi inte är vita svenskar. Det är i högsta grad en fråga om ursprung. Vill vi köra spåret om att detta handlar om en snubbe som snappat rent psykiskt. Som sköt utan större eftertanke. Ja, då är det fortfarande en fråga om rasism, men också en fråga om höger och vänster. Som i att högern gör det allt svårare att överleva om man inte kan arbeta och nedskärningar i psykvården och skolan år efter år. Som i att absolut inga förslag presenteras för hur människor inte skall bli såhär desperata.

Talet är en orgie i floskler och helt uppenbart en panikåtgärd för att inte anklagas att ta mindre allvarligt på detta dåd än på t ex gängvåld. Någon äkta känsla eller omtanke om de drabbade går inte att skåda. Idag ska vi hålla ihop. I morgon kommer statsministern med vänner fortsätta kampanja för att göra Sverige vitt igen.

Kort efter sitt ”tal till nationen” får Kristersson frågor från Aftonbladet om hans uttalanden att våldsvågen vi sett beror på invandringen och hur det kan ha påverkat Örebroskytten. Hans svar? ”Håll två tankar i huvudet”. Detta, gott folk, är en ledare som vägrar ta ansvar. Som kallar sig den vuxne i rummet men agerar allt annat än. Som spelar dum och inte låtsas förstå att en retorik som utmålar invandrare generellt som ett problem kommer skapa fientliga och rent av farliga attityder mot just invandrare. Att hålla två saker i huvudet innebär inte att ignorera hur offentlig debatt påverkar människors inställning till specifika frågor, men också till varandra.

Statsministern upprepar också att det skulle finnas en rejäl koppling mellan den ”massiva invandringen” och brott. Trots att flertalet utredningar visat att det inte alls stämmer och nu senast att det inte syns någon koppling mellan högt mottagande av invandrare och mer våldsbrott. Ett signum för Kristerssons regering är dock föraktet för forskning och expertis. Vare sig det gäller att bekämpa brott, minska sjukskrivningar eller följa klimatmål så har regeringen hittills frekvent valt att gå tvärt emot vad experter, remissinstanser och forskare säger att de borde göra. Regeringen Åkesson kör helt enkelt på vad de KÄNNER för, oavsett vad de reella effekterna blir.

Att statsministern direkt efter sitt snack om sammanhållning och att ursprung inte spelar roll står och pratar om invandringen som en belastning visar exakt hur tomma orden i hans tal till nationen var. Det är också tydligt i hans svar till Aftonbladets reporter att han anser att offren i Örebro förtjänar att uppmärksammas eftersom de var ”goda” invandrare i skolan för att förbättra sina liv. Hade de varit sjukskrivna, arbetslösa eller kriminella kan vi räkna med att hans empati för dem hade varit ännu lägre än den redan är. Om det nu är möjligt att hamna på minus i empatisk förmåga.

Anyhow. Vi håller flera tankar i huvudet redan. Det är just därför vi kan säga att din och dina vänners hetsande mot invandrare försätter den icke vita delen av befolkningen i reell fara.

Krönika av Paula D

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Videoklippet som SVT valt att korta ner kan ses här:

SVT: Statsminister Ulf Kristersson höll tal till nationen efter skolskjutningen

Krönikor

KD öppnar för SD

Sverigedemokraterna har sedan sitt intåg till riksdagen 2010 nått uppgångar i val efter val, trots att partiet kantats av allvarliga skandaler i en omfattning som inget annat riksdagsparti kommer i närheten av. SD lyckades bli näst största riksdagsparti och därmed det tyngsta regeringsunderlaget. Under nuvarande mandatperiod har de haft ett avgörande inflytande i regeringspolitikens utformning och riktning där deras ideologiska positioneringar förflyttas fram. Jimmie Åkesson är emellertid inte nöjd. Han har börjat skärpa tonen och ställa ultimatum: Efter nästa riksdagsval sitter SD antingen i regeringen eller i opposition.

Hur ställer sig övriga Tidöpartier till Åkessons utspel?

Jo, åtminstone ett Tidöparti har redan i början av det här året bekänt färg. I dagarna har Kristdemokraternas partistyrelse har nämligen beslutat om att stryka följande mening ur sin valplan:

”Att aktivt bilda majoritetsstyre tillsammans med partier som SD och V och andra partier som värderingsmässigt ligger långt ifrån kristdemokratisk ideologi bör däremot undvikas.” (Källa: SVT)

I ett pressmeddelande skriver KD att man ”kommer att arbeta för ett regeringssamarbete som resulterar i det bästa för Sverige”, vilket enligt KD innebär ”så mycket kristdemokratisk politik som möjligt”. Ironiskt nog hade partiledaren Ebba Busch inför valet 2018 yttrat att hon inte såg ett samarbete med SD som rimligt på 20 års sikt.

Att KD valt att ta detta stora steg säger något om de senaste 15 årens politiska utveckling i Sverige.

I början av 2010-talet var den politiska situation som vi befinner oss idag otänkbar. Hur svårt det må vara att föreställa det, men det fanns antirasistiskt motstånd inom betydande delar av borgerligheten. Det anordnades aktioner, demonstrationer och manifestationer för försvar av demokratin och mänskliga rättigheter. Det fanns en bred, antirasistisk folkrörelse över partigränserna där flera partier medverkade. Man var inte nödvändigtvis eniga om exempelvis arbetsmarknadsfrågor och den ekonomiska politiken, men man var överens om att slå vakt om demokratiska värden och principer, däribland om alla människors lika värde.

Spola fram 15 år och blicka ut det politiska landskapet idag. Begrunda vart vi har hamnat och hur långt förskjutningen mot högerextremismens tankegods har gått, liksom normaliseringen av rasism. Vad krävs för att inse hur utomordentligt farligt det är för demokratin att göra det vägval som KD gjort? Är demokratins värden och principer numera underordnat strävan efter att behålla regeringsmakten?

Emerich Roth och Hédi Fried, båda överlevande av Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt att varna för SD. Roth och Friéd visste mycket väl vad de talade om. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra började öppna dörren för SD 2017 skrev Roth följande till henne:

”Sverigedemokraterna är fortfarande Sverigedemokraterna. Det har de inte ens själva försökt ändra på. Allt som uppdagades efter att de lyckades komma in i riksdagen bekräftar för alla med förmåga till logiskt tänkande att ränderna inte gått ur. Att mörka och tysta duger inte. Inte ens namnet har de bytt. Det är sant att Sverigedemokraterna har bytt om till kostym och hyfsat
språket, men man behöver bara skrapa lite grand på ytan för att bli varse vilka idéer dessa kostymer hänger på och vilka krafter som döljer sig under det tunna ytskiktet.

Ondskan uppenbarar sig i olika skepnader, men oavsett vilka titlar den ger sig, är det samma hat och samma mekanismer som driver dagens hatare, som de jag upplevt tidigare i mitt liv. Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” (Källa: SvD)

Källor:

SVT: KD öppnar för att sitta i regering med SD

KD: Pressmeddelande 250117

Aftonbladet: Åkesson: ”Vi kommer att fälla alla regeringar där vi själva inte ingår”

GP: Inget SD-samarbete – ens på sikt

SvD: Förintelseöverlevaren: ”Kinberg Batra, du banar väg för ondskan”

Krönikor

Därför bör en nationell kulturkanon förkastas

Bland de större kulturpolitiska debatter som ägt rum i Sverige på senare år hör tveklöst frågan om införandet av en nationell kulturkanon. Frågan har under mandatperioden aktualiserats på grund av att regeringen Kristersson avser att införa denna typ av kanon.

Förslaget tycks vara ett krav från Sverigedemokraterna (SD) och Kristdemokraterna (KD), men ansvarigt statsråd för att förverkliga detta förslag är Parisa Liljestrand från Moderaterna (M). Som nytillträdd kulturminister berättade hon i en SVT-intervju att hon var positivt inställd och var övertygad om att en kulturkanon kunde fungera som en ”enande kraft” i ett splittrat och
polariserat samhälle.

I Tidöavtalet (s. 62) beskrivs uppdraget om tillsättning av en nationell kulturkanon på följande vis: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.” Som man märker i denna avtalstext, framgår inga förklaringar kring vare sig relevans eller funktion som en nationell kulturkanon ska ha. Dock när regeringen i december 2023 beslutade om direktiven för den kommitté som skulle framlägga ett förslag på en nationell kulturkanon beskrev man att det skulle vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.

Jag tillhör dem som anser att planerna på att införa en nationell kulturkanon bör skrotas helt och hållet. Utgångspunkten för min kritik är de nyckelord som anges i kommitténs uppdragsbeskrivning: ”bildning”, ”gemenskap” och ”inkludering”. Om jag ska sammanfatta min kritik i en enda mening, handlar det om att jag av principiella skäl anser att staten överhuvudtaget inte ska lägga beslag på enskilda konstnärers verk och än mindre av ideologiska skäl upphöja dem i nationens förmenta intresse.

När det gäller bildning, är den följdriktiga frågan hur man definierar detta begrepp. Ordet ”bildning” härrör från tyskans bildung, som tillkom under 1800-talet via bildningsromaner, det vill säga, skönlitterära berättelser om människors inre utveckling under livets gång. Insikten att människan inte är färdigutvecklad från allra första början, utan besitter förmågan att förändras genom kunskapsinhämtning. Den inre utvecklingen blev upphöjd till ett ideal under 1900-talet av en rad folkrörelser under 1900-talet, däribland arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Bildningsidealet kom att lägga grunden för framväxten av föreningslivet, studieförbund, folkbibliotek och folkhögskolor, och blev sedermera en svensk tradition. Enligt svenska Nationalencyklopedin positioneras bildningsbegreppet ofta i ett motsatsförhållande till utbildning: ”Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan”.

Den följdriktiga frågan är: kan bildning gå hand i hand med nationalism, vars ideologiska tankegods som idén om kulturkanon grundar sig på? Det är möjligt att det kan fungera under vissa omständigheter, förutsatt att man ställer stolthet åt sidan. Men, relationen mellan bildning och nationalism förblir ändå ansträngd och komplex eftersom det förhållandet skapar ett ständigt beroende av definitioner för att kunna stabiliseras – något som i sin tur vidare ständiga risker för uppluckringar, i samband med väsensskilt olika tolkningar när det hela ska konkretiseras och praktiseras.

Bildning grundar sig i ett öppet och kritiskt reflekterande förhållningssätt, som möjliggör inte bara intellektuell utveckling hos individen, utan i förlängningen tillgängliggör en mångfald av perspektiv, som inte är avhängig nationella tillhörigheter och gränser. En nationell kulturkanon riskerar att förstärka ett snävt, nationalistiskt perspektiv och därigenom skapa en statisk och steriliserad syn på kultur, som inte på något sätt avspeglar kulturbegreppets mångfacetterade rörlighet i tid och rum. Eller som Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien, formulerade det: ”en nationell kanon sätter ideologi före litteraturens egen kraft”. I det här fallet en ideologi som nyttjar kulturkanon för att understödja kulturella och historiska narrativ i syfte att stärka en antydd större politisk agenda. Mot denna bakgrund riskerar man att förvanska bildningsbegreppets underliggande syfte, som är att kritiskt reflektera och analysera snarare än att bekräfta förutbestämda uppfattningar.

När det gäller gemenskap och inkludering på det sätt som regeringen åberopar, finns två grundläggande problem. För det första skapar man risker för osynliggörande av motsättningar och skiljelinjer som kultur ofta eftersträvar att exponera. Förutsättningen för att upprätthålla gemenskap och inkludering är att skapa så konfliktfria zoner som möjligt, men kultur har aldrig varit konfliktfri.

I likhet med statsvetaren Ulf Bjereld anser jag att en levande kultur bör utmana gränser, ifrågasätta maktstrukturer och avtäcka konfliktförhållanden. Några exempel på svenska kulturskapare som på olika sätt gjort just detta hör Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman, Karin Boye, Sara Lidman och Elisabeth Ohlsson. Mig veterligen har ingen av dessa ägnat sin estetiska verksamhet av nationalistiska skäl, utan tvärtom genom konstens kraft och möjligheter har de ämnat levandegöra olika samhällskritiska och existentiella frågor. Hur hänger denna inställning samman med anspråket på samhällsgemenskap? Ska alla invånare göra en och samma tolkning av verkens innehåll för att upprätthålla en tillgjord konsensus?

För det andra tenderar en kulturkanon att dikteras av samhällsgrupper – företrädelsevis vita män från det övre samhällsskiktet – som historiskt sett haft dominerande inflytande, vilket skapar en normativ uppfattning om vad ”riktig” kultur bör vara. Uppfattningar som i praktiken underminerar strävandet efter både gemenskap och inkludering. Om andra grupper och deras kultur utesluts ur denna kulturkanon kan det skapa en oroväckande signaleffekt om att de inte fullt ut tillhör nationen. Kraften i den signaleffekten bör man aldrig underskatta.

Källor:

SVT: Nya kulturministern Parisa Liljestrand (M): ”Kulturkanon kan vara en enande kraft”

Tidöavtalet

Regeringen: En svensk kulturkanon ska tas fram

Nationalencyklopedin: Bildning

DN: Mats Malm: Svenska Akademien har inte till uppdrag att renodla svenskheten

Ulf Bjereld: Farorna med en kulturkanon

I fokus

Tidö: Angiverilagen – Vilka blir undantagna?

Skola, vård, socialtjänst och bibliotek kommer inte att omfattas av den nya angiverilagen, officiellt kallad informationsplikt. Det beskedet kom på en pressträff 26 november, efter att regeringens särskilda utredare presenterat sitt utlåtande.

Redan i Tidöavtalets första version för två år sedan avslöjades att Tidöpartierna, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna samt stödpartiet Sverigedemokraterna hade planer om att lagstifta om att offentlig sektor ska tvingas ange papperslösa, dvs anmäla dem till polisen eller Migrationsverket.

SD har tidigare inte velat se några undantag alls, men verkar nu ha ändrat ståndpunkt. L har under processens gång velat se undantag för hälso- och sjukvård, skola, socialtjänst och bibliotek.

På pressträffen förkunnade migrationsminister Johan Forssell (M):

– Samarbetspartierna är överens om att verksamheterna skola, vård, socialtjänst och bibliotek ska undantas från den föreslagna informationsplikten. (Källa: SvD)

Den särskilda utredaren Anita Linder förklarade förutsättningarna för sitt utlåtande om vilka yrkesgrupper som ska undantas:

– Det innebär att vi inte skulle leva upp till barnkonventionen eller vår egen inhemska lagstiftning. (Källa: SvD)

På frågan om huruvida angiverilagen kommer att få så stor effekt, mot bakgrund av att stora sektorer blir undantagna, svarar Forssell:

– Det här blir ett stort steg framåt. Utredningen bedömer att det är de berörda myndigheterna som sitter på informationen som behövs, och då är det ett väldigt tungt vägande argument. (Källa: SvD)

Forssell är hoppfull:

– Fler kommer att lämna Sverige, frivilligt eller med tvång. (Källa: SvD)

De myndigheter som kommer att omfattas av angiverilagen och därmed tvingas att ange papperslösa är Arbetsförmedlingen, Kronofogden, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Kriminalvården och Skatteverket.

Källor:

Tidöavtalet

SvD: Skol- och vårdpersonal undantas från angiverilagen

I fokus

Tolkavgift saknade lagstöd – hävs

14 februari 2024 beslutade regionfullmäktige i Blekinge om tolkavgifter vid läkarbesök i regionen. Avgifterna var tänkta att gälla personer som haft uppehållstillstånd i två år eller mer. Förslaget kritiserades av såväl jurister som vårdpersonal, eftersom det inte hade stöd i lagstiftning och riskerar patienters liv och hälsa.

Efter att en S-politiker samt organisationen Civil Rights Defenders överklagat till förvaltningsrätten har det nu slutligen hävts eftersom det saknat stöd i lag eller annan författning.

Lagmannen Claes Mårtensson kommenterar beslutet:

– Förvaltningsrätten har vid sin prövning funnit att en avgift för tolk inte utgör en vårdavgift i lagens mening. Det finns därmed inte stöd i hälso- och sjukvårdslagstiftningen för uttag av sådana avgifter. Eftersom regionen inte har presenterat något annat författningsstöd för avgiftsuttag har förvaltningsrätten upphävt beslutet om tolkavgift. Då förvaltningsrätten anser att det saknas författningsstöd för att ta ut tolkavgifter vid läkarbesök, och att beslutet redan på den grunden ska upphävas, saknas det anledning att pröva de av klagandena i övrigt anförda grunderna. (Källa: Domstol.se)

Beslutet, som klubbades igenom av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna i Region Blekinge, stoppades redan i mars i väntan på slutgiltig dom. Nu har den slutgiltiga domen fallit och beslutet rivs.

SD i Region Blekinge har planer på att överklaga förvaltningsrättens dom. Gruppledaren Björn Tenland Nurhadi (SD) utvecklar:

– Vi räknar med att förlora i både förvaltningsrätt och kammarrätt och sedan få rätt i Högsta förvaltningsdomstolen. (Källa: Altinget)

Motargument välkomnar den slutgiltiga domen och att beslutet om tolkavgifter i Region Blekinge hävs. Detta mot bakgrund av att vi anser att säker vård ska ges på lika villkor.

Källor:

SVT: Klart: Tolkavgifter införs i vården i Blekinge

Domstol.se: Beslut om införande av tolkavgifter saknar författningsstöd

Syre: Tolkavgift i vården stoppas i väntan på dom

SR: Förvaltningsrätten: Tolkavgifterna stoppas i väntan på dom

Altinget: SD överklagar domstolens nej till tolkavgifter

Korta motargument

Moderat uttrycker antisemitism på X

Kontext:

Göran Rosenberg är författare och journalist. Hans föräldrar är förintelseöverlevare.

Gunnar Axén är f d moderat och var riksdagsledamot 1998-2014. Vi har uppmärksammat Axén tidigare, då han ansåg att muslimer specifikt inte ska ha kunna söka asyl eller invandra på annat sätt.

Axéns replik på Rosenbergs inlägg på X kan inte ses som något annat än antisemitism.

I fokus

Tidö: Åtstramning av anhöriginvandringen

1 kommentar

Under en pressträff 9 juli 2024 presenterade migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) och Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, att de tillsätter en särskild utredare i uppdrag att se över hur villkoren för anhöriginvandring ska kunna skärpas ytterligare. Konsekvenserna av eventuella ändringar i regelverket gällande anhöriginvandring kommer att medföra att det blir svårare att beviljas uppehållstillstånd pga anknytning.

Malmer Stenergard utvecklar:

– Senare års omfattande invandring i kombination med bristande integration har bidragit till stora utmaningar med ett växande utanförskap. Att se över och ytterligare skärpa villkoren för anhöriginvandring är ett viktigt led i att vända utvecklingen och säkerställa en ansvarsfull, stram och långsiktigt hållbar migrationspolitik. (Källa: Regeringen.se)

– Utgångspunkten för utredarens arbete ska vara en stram reglering som inte går utöver vad som krävs enligt EU-rätten, och som fortsatt respekterar Sveriges internationella åtaganden i övrigt. (Källa:Regeringen.se)

Aspling preciserar syftet med utredningen:

– Regeringen vill kraftigt minska antalet asylsökande som söker sig till Sverige och antalet beviljade uppehållstillstånd. (Källa: Regeringen.se)

1 december 2023 trädde en del lagförändringar gällande anhöriginvandringen i kraft, bl a:

  • Höjd åldersgräns till 21 år på båda parter
  • Ändring i undantag för försörjningskrav för alternativt skyddsbehövande
  • Ändrad tidsfrist för kvotflyktingar

Den nya utredningen gällande åtstramningar gällande anhöriginvandring ska fokusera på:

  • Att försörjningskraven ska skärpas
  • Villkoren för anhöriginvandring till svenska medborgare
  • Krav på heltäckande sjukförsäkring för anhöriginvandrare
  • Ökad användning av DNA-analys för att bevisa biologist släktskap
  • Åtstramning av vilka familjemedlemmar som ska kunna vara anhöriginvandrare

Uppdraget ska redovisas senast 25 augusti 2025.

Tidöpartiernas s k paradigmskifte vad gäller åtstramningar i invandringspolitiken överlag står i stark kontrast till det som tidigare har varit tydliga kännetecken för Sverige, som t ex humanitet och öppenhet. Regeringen och SD har under de knappa två åren vid makten med all kraft visat att de är villiga att avkall på dessa kännetecken i syfte att skapa ”ordning och reda i migrationspolitiken”.

Källor:

Regeringen: Uppdrag om skärpta villkor för anhöriginvandring

Migrationsverket: Ändrade regler för anhö­ri­gin­vand­ring

I fokus

#EUVAL2024: S, C och L enda partier som inte samarbetar med extremister

1 kommentar

Idag, söndag 9 juni är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har bestämt dig för om du ska rösta, eller inte vet vilka du ska rösta på, är detta viktig läsning för dig. I EU-valet väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Din röst är nödvändig för att motverka att extremister får mer makt i EU och Sverige. Jag tänker i denna artikel berätta varför det är så viktigt för oss att gå och rösta även i detta valet.

Förra gången, 2019, röstade endast 55 % av röstberättigade i Sverige. Detta kan ställas i jämförelse med ca 80 % i riksdagsval. De två EU-länder som sticker ut och har överlägset flest antal röstare är Belgien och Luxemburg, där mellan 85 och 90 % av röstberättigade röstade senast.

8 partigrupper – 5 av dessa innehåller extremistpartier

Det finns i nuläget åtta partigrupper i Europaparlamentet. Högerextrema partier ingår i tre av dessa: Identity and Democracy (ID), European Conservatives and Reformists Group (ECR) och European People’s Party (EPP). Vänsterextrema partier ingår i två av de åtta partigrupperna: European United Left–Nordic Green Left (GUE-NGL) och Greens European Free Alliance (Greens/EFA). Flertalet av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna.

Sverigedemokraterna ingår i European Conservatives and Reformists (ECR). I denna partigrupp ingår exempelvis nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Österrikes Frihetsparti (FPÖ), franska Marine Le Pens nystartade nationalistiska/högerextrempopulistiska National Rally (RN), polska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Lag och Rättvisa (PiS) och italienska nationalistiska/högerextrempopulistiska Lega.

Miljöpartiet ingår i Greens European Free Alliance (Greens/EFA). I denna partigrupp ingår vänsterextrema nationalisterna/EU-skeptiska Galician Nationalist Bloc (BNG).

Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL), en grupp som, till två tredjedelar, innehåller flera kommunistiska, marxist-leninistiska och vänsternationalistiska partier. Ett av partierna (Partida Comunista Portugues, PCP) har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår också exempelvis irländska vänsternationalisterna Sinn Féin och spanska, vänsterextrempopulistiska Podemos.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen European People’s Party (EPP). I denna partigrupp ingår t ex bulgariska, nationalkonservativa Union of Democratic Forces (SDS), estniska, nationalkonservativa Isamaa, rumänska nationalkonservativa och högerextrempopulistiska People’s Movement Party (PMP).

Kommer V, MP, M, KD och SD fortsätta samarbeta med extremister?

Ännu vet vi inte helt säkert vilka partigrupper dessa partier kommer att välja. Kommer de att stanna i de partigrupper de är del av nu, dvs partigrupper som innehåller extremistpartier? Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet.

Det finns flera skäl till att du ska rösta i EU-valet. Sedan Lissabonfördraget slöts 2009 har EU-parlamentarikerna fått större makt och beslutanderätten har blivit mer utbredd. Vi ska inte heller glömma att ca 60 % av all lagstiftning i Sveriges riksdag är beroende av EU. De viktigaste skälen är att EU, oavsett vad man tycker om det, påverkar samhället och din vardag väldigt mycket. Det handlar om EU:s inre marknad, jordbrukspolitik, klimat, arbetsmarknad, kampen mot terrorism, krishjälp, migration samt fri rörlighet för arbete och studier. Om svensk lagstiftning står i strid med EU-lagstiftning är det den senare som gäller.

De stora frågorna i såväl den svenska som den internationella debatten är klimatet och migrationen. Men det allra viktigaste argumentet för att rösta är att vara med och stoppa utvecklingen av den högerextremism som har vuxit sig allt starkare i Europa senaste decenniet. Individuellt har de flesta EU-länder inte särskilt stort inflytande på världspolitiken, men genom samarbete är EU en maktfaktor globalt sett.

Vårt val och vilka vi röstar på handlar uppenbarligen inte bara om vilket parti vi väljer. Vårt val och vilka vi röstar på, handlar även om vilka partigrupper dessa väljer att ingå i. På så sätt kan vi se till att antidemokrater på vänster- och högerflankerna inte får mer makt. Framför allt är det högerextremistiska partier som har skördat stora framgångar.

Detta är en förkortad version av den längre artikeln ”#EUVAL2024: Varför ska jag rösta?” Där finner du adekvata länkar.

I fokus

#EUVAL2024: Varför ska jag rösta?

1 kommentar

Idag, söndag 9 juni är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har bestämt dig för om du ska rösta, eller inte vet vilka du ska rösta på, är detta viktig läsning för dig. I EU-valet väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Din röst är nödvändig för att motverka att extremister får mer makt i EU och Sverige. Jag tänker i denna artikel berätta varför det är så viktigt för oss att gå och rösta även i detta valet.

Historiskt sett är vi dåliga på att rösta i EU-val. Förra gången, 2019, röstade 55 % av röstberättigade i Sverige. De två EU-länder som sticker ut och har överlägset flest antal röstare är Belgien och Luxemburg, där mellan 85 och 90 % av röstberättigade röstade senast (Källa: Europaparlamentet).

Det blåser hård kuling i EU. Blåsten består av högerextrema partier på frammarsch. I flera EU-länder har högerextrema partier makten. I ytterligare länder har högerextrema partier stort inflytande på den politik som förs i landet. Redan i förra EU-valet skördade högerextremismen stora framgångar.

8 partigrupper – 5 av dessa innehåller extremistpartier

Det finns i nuläget åtta partigrupper i Europaparlamentet. Högerextrema partier ingår i tre av dessa: Identity and Democracy (ID), European Conservatives and Reformists Group (ECR) och European People’s Party (EPP). Vänsterextrema partier ingår i två av de åtta partigrupperna: European United Left–Nordic Green Left (GUE-NGL) och Greens European Free Alliance (Greens/EFA). Flertalet av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna.

Sverigedemokraterna ingår i European Conservatives and Reformists (ECR). I denna partigrupp ingår exempelvis nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Österrikes Frihetsparti (FPÖ), franska Marine Le Pens nystartade nationalistiska/högerextrempopulistiska National Rally (RN), polska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Lag och Rättvisa (PiS) och italienska nationalistiska/högerextrempopulistiska Lega.

Miljöpartiet ingår i Greens European Free Alliance (Greens/EFA). I denna partigrupp ingår vänsterextrema nationalisterna/EU-skeptiska Galician Nationalist Bloc (BNG).

Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL), en grupp som, till två tredjedelar, innehåller flera kommunistiska, marxist-leninistiska och vänsternationalistiska partier. Ett av partierna (Partida Comunista Portugues, PCP) har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår också exempelvis irländska vänsternationalisterna Sinn Féin och spanska, vänsterextrempopulisterna Podemos.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen European People’s Party (EPP). I denna partigrupp ingår t ex bulgariska, nationalkonservativa Union of Democratic Forces (SDS), estniska, nationalkonservativa Isamaa, rumänska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska People’s Movement Party (PMP).

Bland partier i Europaparlamentet som inte ingår i någon partigrupp finner vi bl a ungerska, nationalkonservativa Fidesz – som sparkades ur partigruppen EPP med motiveringen att de är antidemokratiska – och ungerska etnonationalistiska/antisemitiska Jobbik, Greklands Kommunistiska Parti (KKE), med hammaren och skäran som partisymbol och italienska populisterna Femstjärnerörelsen (M5S). Vi kan också konstatera att tyska nationalkonervativa/högerextrempopulistiska Alternative für Deutschland (AfD) nyligen sparkats ur partigruppen ID pga kontroversiella uttalanden om SS från deras ledande politiker.

Kommer V, MP, M, KD och SD att fortsätta samarbeta med extremistpartier?

Ännu vet vi inte helt säkert vilka partigrupper som Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kommer att välja. Kommer de att stanna i de partigrupper de är del av nu, dvs partigrupper som innehåller extremistpartier? Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet.

Sverigedemokraterna är svårbedömda vad gäller vilken partigrupp de kommer att välja. Vi kan utgå ifrån att de kommer att sälla sig till en grupp innehållande EU-skeptiska, nationalkonservativa och högerextrema partier, alternativt väljer de att inte ingå i någon partigrupp alls.

Vänsterpartiet kommer med all säkerhet att fortsätta vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier.

Miljöpartiet kommer troligtvis att stanna i sin partigrupp där ett  vänsterextremt och nationalistiskt parti ingår.

Moderaterna och Kristdemokraterna kommer högst sannolikt att fortsätta samarbeta med nationalkonservativa och högerextrempopulistiska partier.

Inte förrän efter valet bestämmer sig partierna för vilken partigrupp de avser att ingå i.

60 % av vår lagstiftning är beroende av EU

Det finns flera skäl till att du ska rösta i EU-valet. Sedan Lissabonfördraget slöts 2009 har EU-parlamentarikerna fått större makt och beslutanderätten har blivit mer utbredd. Vi ska inte heller glömma att ca 60 % av all lagstiftning i Sveriges riksdag är beroende av EU. De viktigaste skälen är att EU, oavsett vad man tycker om det, påverkar samhället och din vardag väldigt mycket. Det handlar om EU:s inre marknad, jordbrukspolitik, klimat, arbetsmarknad, kampen mot terrorism, krishjälp, migration samt fri rörlighet för arbete och studier. Om svensk lagstiftning står i strid med EU-lagstiftning är det den senare som gäller.

De stora frågorna i såväl den svenska som den internationella debatten är klimatet och migrationen. Men det allra viktigaste argumentet för att rösta är att vara med och stoppa utvecklingen av den högerextremism som har vuxit sig allt starkare i Europa senaste decenniet. Individuellt har de flesta EU-länder inte särskilt stort inflytande på världspolitiken, men genom samarbete är EU en maktfaktor globalt sett.

EU – ett fredsprojekt som innehåller antidemokrater

EU är i grunden ett fredsprojekt, med sitt ursprung i efterkrigstidens Kol- och stålunionen 1952. I EU-valet har vi möjlighet att säkerställa att demokratin segrar, så att representationen i Europaparlamentet stämmer överens med hur folket vill att arbetet i EU ska fortlöpa.Vårt val och vilka vi röstar på handlar uppenbarligen inte bara  om vilket parti vi väljer. Vårt val och vilka vi röstar på, handlar även om vilka partigrupper dessa väljer att ingå i. På så sätt kan vi se till att antidemokrater på vänster- och högerflankerna inte får mer makt. Framför allt är det högerextremistiska partier som har skördat stora framgångar.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag 9 juni röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

Marine Le Pen, partiledare för franska ultranationalistiska National Rally (RN), har flörtat med Giorgia Meloni, den högerextrempopulistiska och nationalkonservativa italienska premiärministern, om att starta en ny högerextrem ”supergrupp”. Le Pen har insett att de högerextrema partierna är väldigt splittrade i Europaparlamentet och ser möjlighet att forma en partigrupp som skulle kunna bli den näst största partigruppen i Europaparlamentet.