Etikettarkiv: historia

Krönikor

Romerna i Sverige – Ludvikafallet 1956

Vi människor vill ofta och gärna tro att vi är den mest moderna människan som levt. Vi vill gärna tro att vi ständigt utvecklas till någonting bättre. Dessvärre stämmer sällan vår självbild överens med den verklighet vi lever i. Ett exempel på det är den syn på romer som Sverige har och har haft. Ibland hör vi människor prata om romer som om majoritetssamhället har ändrat sig ifrån stereotypiska föreställningar till en individuell humanism. Ingenting kunde vara mer fel än det påståendet. En redogörelse som sträcker sig över tid och rum kan kasta nytt ljus på de föreställningar som varit, som blivit och som råder idag. 

Stadsförbundet  gjorde en skrivelse till Sveriges kommuner i november 1954 med anledning av ”zigenarna i Sverige”. Skrivelsen tillkom av författaren Ivar Lo-Johansson och ämbetsmannen Hans von Heland. Det inledande citatet är följande:

”Orsakerna till att zigenare inte ansetts önskvärda på platser nära städernas centra är kända men inte desto mindre i hög grad missvisande. Zigenarna i Sverige är numera annorlunda än vad de tidigare varit.[…]. Vår vädjan gäller att de svenska städerna med större välvilja upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser åt de nomadiserande zigenarna.. […]. Vårt samhälle kunde genom uppfyllandet av så måttfull begäran visa en större generositet mot detta historiens enda kvarlevande internationella nomadfolk, av vilket en helt liten folkspillra alltjämt vistas inom Sveriges gränser”

Med det i bakhuvudet vill jag berätta en historia.

Den 23 maj 1956 anländer ett sällskap till Ludvika Kommun. Sällskapet består av fyra romer och tre icke-romer. I Ludvika finns det flera badplatser, både centralt och utanför staden. Det finns många sjöar och hela Ludvika stad omgärdas av dem. Vid Hillängsbadet i Ludvika slår sällskapet upp två tält på den allmänna tältplatsen. Ett par dagar senare ansluter fyra släktingar, varav tre av dessa är romer. De slår inte upp några ytterligare tält utan använder sig av de två tält som redan är uppställda.

Det tar endast några dagar innan kommunborgmästare (kommunalråd) Torsten Fröberg samt statskommitténs ledamöter mottar anonyma samtal som riktar klagomål mot det sällskap som besöker Hillängsbadet. Den 29 maj 1956 bestämmer sig kommunen efter fortsatta anonyma påtryckningar att polisen ska göra ett besök och meddela ”zigenarna” att lämna platsen. När kommunen besöker platsen så förklarar romerna att de inte har några pengar eller möjligheter att förflytta sig utan att först få ett arbete så de kan tjäna ihop de pengar som behövs.

644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.

Dagen efter, den 30 maj,  har de två tälten och de elva personerna inte lämnat platsen. Polisen och kommunen återvänder med ett ultimatum om tvångsförflyttning.

31 maj: En polisstyrka river tälten och packar alla romernas tillhörigheter på lastbilar. Romernas passiva motstånd och situationens osäkerhet leder till att romerna placeras i polisbemannade bussar. De körs till en by en mil utanför nästa stad, Borlänge, tre mil ifrån Ludvika. Ingen markägare underrättas. Borlänge kommun blir inte informerade. Det hela anses vara avklarat för Ludvika kommuns del.

Frågan jag ställer mig efter att har hört den här historien och kopplar det till det Stadsförbundet skrev – endast två år tidigare – om ”zigenare” som ”nomadiserade internationella människor” och kommunerna ”upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser” – om det som de hade i baktanke då var att de är nomadiserade för att de inte får stanna någonstans och att den där ”bättre belägna lägerplatsen” i verkligheten alltid är i grannens kommunen?

Syftet är inte att dra nutidsparalleller. Det talar för sig själv. Frågan är vilka föreställningar som vi har idag? Hur ser vi på romer idag? Hur pratar du om andra människor egentligen? Människor är alltid människor. Det kan aldrig vara okej att tala om människor som kulturella naturtillstånd eller objektifiera andra livsstilar.

Vi kan aldrig förtrycka det faktum och självklar sanning att det inte finns någon likriktad kultur. Det är mångfalden som gör mänskligheten dynamisk och innehållsrik.

kat-taikon-490x272
Katarina Taikon (1932- 1995) – författare och engagerad debattör för romers rättigheter
Krönikor, Recensioner

Hur skapar man ett monster?

– Främlingsfientlighet utifrån klassikern Frankenstein

I Mary Shelleys ”Frankenstein”  möter vi vetenskapsmannen Viktor Frankenstein, och det så kallade monster, som han efter hårt arbete lyckas återföra till livet. Men vad är det egentligen som formar ett monster? Om alla varelser föds goda, vad händer på vägen, och hur blir man ond? Hur påverkar det en människa att ställas utanför en gemenskap?

Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Ett världskänt fenomen

Frankensteins slagkraft är anmärkningsvärd i sin genre. Ett monster utan namn, som känns igen över hela världen, och som återskapats i åtskilliga filmer, serietidningar och som leksaker. Vad är det som är så speciellt med honom? Vad gör honom så tidlös och varför intresseras människor än idag av denna sorgliga historia? Svaret ligger nog i hans trots allt mänskliga natur. Han föds oskyldig, precis som jordens alla varelser, men med två stora skillnader. Han föds vuxen, och han föds genom ett makabert experiment, utan havandeskap och förlossning. Och framförallt, utan Kärlek.

Ett monster tar form

Frankensteins skapelse är inget monster från början. Han är en godhjärtad varelse som älskar solen, blommorna och fåglarna. Han vill tillhöra en gemenskap, och bli älskad.  Efter den traumatiska ”födelsen” flyr han från staden och söker värme och skydd i en liten lantstuga. Den gamle mannen i stugan är blind och blir därför inte rädd. Främlingen tas vänligt emot och de två hinner samtala en stund. Strax kommer familjen hem, och när de ser den hisklige gestalten, blir de skräckslagna och han drivs på flykten med hugg och slag. ”Monstrets” vandring blir kall och ensam, och han möts av rädsla, oförstånd och elakhet. Överallt stöts han bort, enbart för sitt utseendes skull, och läsaren kan lätt känna sympati för varelsen som behandlas så illa av världen. Eter en tid på flykt träffar han sin skapare igen, och kräver då att han skapar en kvinna till honom, någon som han kan finna gemenskap med.

Människorna vill inte umgås med mig, men någon lika deformerad och hemsk som jag själv skulle inte neka. Min följeslagare måste vara av samma art och ha samma defekter. Du måste skapa en kvinna till mig, som jag kan leva med och som kan ge mig den förståelse som är nödvändig för min existens

Viktor vägrar göra om sitt misstag, vilket gör att monstret svär på att hämnas och de blir bittra fiender. Men när Frankenstein slutligen dör, förlorar hans skapelse sitt monstruösa sinnelag. Han sörjer sin ”far” och känner djup ångest inför det liv han levt.

Vad tjänar det till att jag nu ber dig förlåta mig? Jag är förgiftad av brott och söndersliten av bittraste ånger, och var kan jag då finna ro förutom i döden?
Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Vad gör ensamhet med oss?

Monstret har blivit frånskild det organiska. Den naturliga födelsen, barnsbörden, följs ju normalt av barnets anknytning till föräldrarna. Man kan jämföra med barn som vid födseln, eller mycket tidigt, fråntas sina föräldrar, och växer upp på barnhem. Avsaknaden av den livsviktiga anknytningsprocessen leder ofta till en mycket svår uppväxt. Man får svårt med relationer och att fungera socialt. Människans oförstånd och ondska kan göra en oskyldig varelse till ett hämndlystet monster. Den blinde mannen är den ende som behandlar främlingen med vänlighet. Många invandrare har tagit fasta på detta på sitt eget sätt. Några byter till ‘svenskklingande’ namn för att få jobb. De sopar igen spåren, så att ingen ska kunna se var de kommer ifrån.

Rasister ser en fara i våra nya svenskar, något hotande. Men det finns ju inte där egentligen.

På liknande sätt är det med monstret, han föds god och vill bara ha vänner och kärlek, men han får inte det, han blir utstött och byfolket kastar sten på honom, de kallar honom monster. Vad händer då med honom…?

Utanförskapets historia

344564600_7fb0dbf43e_z
Foto: mojolicious

När man diskuterar människans ondska utifrån just Frankenstein så handlar det mycket om det viktiga i att ingå i en gemenskap. Att innesluta en grupp människor i en gemenskap, betyder automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapar man utanförskap och främlingsfientlighet. Du kan inte ingå i någonting, om det inte finns någon som står utanför. Människans rädsla för just detta utanförskap är mycket sannolikt nedärvd, och stammar från överlevnadsinstinkt. Gemenskap betydde skydd, mat, fortplantning och annat socialt utbyte. Urvalet har troligen skett utifrån förmåga att tillföra gruppen någonting, men även utifrån likhet, dvs. förmåga att passa in i gruppen. En skadad eller alltför avvikande individ skulle alltså kunna nekas att inkluderas i gruppen av säkerhetsskäl. En kvarleva av detta beteende finns i mobbing och diskriminering i olika typer av grupperingar. Om man istället innesluter en avvikande individ i den befintliga gruppen, innebär det troligen att de som innefattas i gemenskapen måste förändras på något sätt. Tänker vi på urmänniskan igen, så kunde det kanske innebära att ändra färdsätt, förflyttningshastighet, kost, boförhållanden eller annat.

För den moderna människan kan det räcka med att vi tvingas omvärdera våra fördomar, men det kan även handla om att hitta givande mötesplatser och gemensamma nämnare mellan våra kulturer.  Men framförallt krävs det medmänsklighet, något vi måste lära våra barn från början.

Så vem är egentligen monstret?

Frankensteins skapelse är sammansatt av delar från olika kroppar, med ärr och stygn överallt, blek och ovanligt storväxt. En främling, en skrämmande syn. Men vem är monstret? Är det den främling som söker gemenskap där ingen finns att få, eller den som dömer en människa till ensamhet och olycka, bara för att han inte ser ut som ”oss”? Om en människa möts med hat vart han än går, kan man då fortsätta förvänta sig gott av honom? Nya svenskar kommer till vårt land, och ”föds” här på nytt. Nya oskrivna blad, som förtjänar en ny chans. Om vi bemöter dem, som 1800-talsbokens bybor bemötte Shelleys monster, hur kan vi då vänta oss något gott ifrån våra nya medmänniskor?

Om fyra år fyller Frankenstein 200 år. Kanske skulle vi kunna ta dessa fyra år och använda dem till att förändra synen på främlingskap? Är det inte dags att visa att mångfald inte innebär ett hot? Kan vi inte innesluta fler som behöver oss, så fråga inte mig varför vi har ”monster” lösa på våra gator. Ondska skapar ondska, det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

Frankenstein flickr
Boris Karloff as the Frankenstein Monster – 1931

 

Baserat på Mary Shelleys Frankenstein, 1818 (Frankenstein eller den moderne Prometheus)

Krönikor

Nationalism

Det sägs ibland att nationens grund är stammen och familjen.

Höganäs på den tiden ”nedre” och ”övre” var idenititeter huggna i sten.

Jag håller med om att stammen en gång var grunden för mänsklig samvaro. Men historien visar att vi gradvis höjt oss ÖVER stamtänkandet.

Det tragikomiska är att de nationella rörelsernas argument om nationen faller om man tittar på hur nationerna uppstått. De är inte huggna i sten precis, de nationer vi har.

På medeltiden fanns inget fosterland och ingen nationalstat.

Det fanns östgötar som kände sig annorlunda än västgötar, och svear som var annorlunda än götar, etc etc… Som det står i de gamla landskapslagarna. Om någon från samma landskap dödas, straffades man med dödsstraff, men dödades en från annat landskap fick man böta några daler!

På något sätt har vi utvecklats bortom detta och hittat en gemenskap mellan landskapen i Sverige.

Fast den utvecklingen är ganska ny. På 1970-talet mobbades jag för att jag var skåning och bodde i Stockholm. Skåningar var dumma, för intelligenta, lata och feta och smala och korkade och smutsiga och renlighetsivrande, och pratsamma och tysta. Ja, kort sagt haglade fördomarna om sådana som var som mig.

Denna sorts rasism-liknande mobbning har minskat de sista decennierna.

Det här är intressant eftersom den utveckling vi haft INOM Sverige är något vi borde studera och lära oss av när vi tittar på mänskligheten idag.

Det var värre på min morfars tid. Då fanns det ännu fördomar kvar mellan folk i Skåne. Mellan vikenråttor och höganäsare och båda två och helsingborgare. För att inte tala om Bjuv-ungarna. I min morfars generation var fortfarande gemenskapen inom regionen starkare än någon annan identitet. Och inte bara regioner INOM ett län eller landskap, utan även i så små enheter som byn och staden. Och i de GRUPPER man identifierade sig med i byn eller staden. I Höganäs, där han kom från, var det slagsmål mellan de som bodde i Höganäs nedre och Höganäs övre. Och det var svårt för en snickare pojke att gifta sig med en gruvarbetarflicka. Det var att gå UTANFÖR gruppen.

Men på något sätt har samhället under de senare århundradena lyft sig ÖVER denna stamgemenskap. Att vi enbart kunnat prata om en nation eller ett s k fosterland, är stort nog. Fosterlandet skapades genom att folk såg det gemensamma intresset i så vitt skilda kulturer som den skånska och den uppländska – till exempel.

Ja, idag ser vi inte det som vitt skilda kulturer, men skulle du frågat en 1600-talsbonde skulle du fått se att det sågs som vitt skilt. Och än mer skilda var stånden från varandra.

Ja sannerligen. Kunde man få en smålänning och en skåning att lyfta blicken över stamtänkandet och se det gemensamma i deras mänsklighet – och svenskhet – så kan man givetvis få svenskar att lyfta blicken och se det gemensamma i HELA mänsklighetens utveckling idag!

Feltänkandet nationalisterna begår är att tro att nationen är en naturlig grund som funnits där sen evigheters evighet. 

De har fel! Nationen, fosterlandet, är en skapelse! Något vi satt samman av enheter som sågs som VITT skilda av kultur, seder, bruk, utseende och historia.

Nationen är lika mycket som socknen, häradet, landskapet, regionen eller området och klassen utslag av revirtänkande och av ”samhörighet med de nära oss”. Det är bara att det där begreppet ”revir” och ”nära oss” har ändrats med seklen. Det vi lägger in i begreppet ”nation” idag är vad folk la in i begreppet landskap eller härad för några sekler sen. Det är mänskliga skapelser och som sådana stadda i ständig utveckling och förändring.

Precis som det idag finns olika nationer och olika kulturer, så fanns förr ännu mindre stamkulturer. Det var det som gjorde att till och med olika östgötar hade svårt att se sig som en enhet, än mindre kunde de då se en samhörighet med en smålänning eller en tysk! Det var det som gjorde att en gruvarbetarpojke som dejtade en fiskarflicka i Höganäs kunde pryglas av fiskarflickans vänner så sent som på 1900-talet. Så vad är egentligen mer naturligt än att säga: som man kunde skapa en enhet (nation/fosterland) av Sverige så kan vi göra det av mänskligheten också?

Kanske inte just nu. Inte över en natt. Men definitivt kan vi ha det som mål och börja sträva dithän redan nu.

Eller vad anser ni?

Krönikor

Om svenskhetens betydelse

Ibland känns det som att man måste gå till sådana extrema överdrifter när man vill försöka förklara för en rasist hur saker egentligen funkar. Ta till exempel detta med svenskhet, kulturkrockar och så vidare.

Visst kan det ibland uppstå olika kulturkrockar om man sätter ihop två personer med olika härkomst och bakgrund. Men man kan inte säga att det enbart är invandrare som krockar med infödda svenskar. Även om vissa kan tycka att den svenska kulturen är homogen, så finns det stora skillnader mellan alla olika människors sätt att leva. Hur dagens klasskillnader kommer att visa sig i morgon är för tidigt att säga nu. Men om vi tittar tillbaka på våra mor- och farföräldrar och deras uppväxt, är det ganska tydligt hur det påverkat generationerna därefter.

Food of Love
Collin Key (on vacation) / Foter / CC BY-NC-SA

Tittar jag till exempel tillbaka på min egen mormor och morfar, kom de från skilda delar av landet. De har även växt upp i två helt olika klasser. Mormor kom från en bondefamilj i Västergötland, och morfars familj ägde ett hotell i Norrland. Ni kan kanske tänka er hur kulturkrocken i den familjen blev i slutänden. Deras dotter — resultatet av sina föräldrars kulturkrock — blev så småningom min mamma. Min pappa var näst yngste sonen i en arbetarfamilj med rötter i Norrland. Det uppstod således kulturkrockar även när mina föräldrar träffades.

Man kan argumentera för att skilda kulturer riskerar att orsaka identitetskriser hos alla barn som har föräldrar med vitt skilda härkomster. Det kan ligga något i det för vissa barn, men inte för alla. För samtidigt så kan det skapa möjligheter för dynamiska individer som får tillgång till flera sätt att tänka omkring världen. Att barn får lite större potential under sin uppväxt anser åtminstone jag vara av godo.

Sedan får vi komma ihåg att i en debatt med rasister kommer vi även där från helt skilda perspektiv på hur vi vill se vår närmaste omvärld, nämligen Sverige. Vi har helt olika utgångslägen, vilket givetvis kan komplicera kommunikationen om den ena sidan inte verkar vilja förstå vad den andra sidan säger. Och det gäller från båda håll. Det här skulle vi kunna se som en kulturkrock mellan olika värderingar och skilda sätt att se omvärlden. Å ena sidan har vi den som vill leva i ett statiskt, oföränderligt samhälle, å andra sidan har vi den som inser och omfamnar potentialen i pågående förändring och utveckling.

För rasisten har historien byggt ihop en svensk identitet som på något sätt är oförstörbar — om vi bara inte invaderades av utlänningar, svartskallar, blattar, negrer, zigenarpack och allt möjligt annat. För den med ett mer öppet sinne, är svenskheten något föränderligt som med dagens informationssamhälle, med kommunikationsmöjligheter världen över, dygnet runt, också förändras i snabbare takt.

Men visst, det kan nog finnas saker som många kan betrakta som ”typiskt svenska”.

  • hur vi står i kö — med en halvmeter eller mer, mellan varje person
  • hur vi brukar och missbrukar alkohol
  • sill, räkor och snaps
  • vår vilja att göra rätt (PK-ism)
  • pappa som går för att köpa tidningen just innan jultomten kommer — varje julafton!

Det här är bara ett litet urval — det finns givetvis fler saker som anses vara ”typiskt svenska”. Men att som till exempel Sverigedemokraterna, vilja tvångsassimilera alla de som inte vill gå med på att göra detta är endast befängt. Alla svenskar firar inte midsommar, alla pappor låtsas inte vara jultomten — utan en del är fulla och slår sin fru och sina barn i stället. Långtifrån alla gillar sill, sprit och räkor, och en del ställer sig utanför normen för att de vill, eller för att de sticker ut helt av sig själva.

Jag säger inte att problem aldrig uppstår när två eller flera kulturer möts. Givetvis kan det uppstå friktion, som riskerar att utvecklas och bli riktigt obehaglig och otäck om ingen försöker göra något. Men lösningen på problemet är inte att tvinga människor in i den ”ultimata svenska modellen”. Integration är inte att sitta och vänta på att andra ska anpassa sig till en befintlig modell att leva. Världen fungerar inte så. I stället får man satsa mer resurser på att samarbeta, kommunicera, visa och förklara när det gäller kulturella uttryck. Berätta vad vi har och som vi inte har i Sverige, och vilka värderingar som ur vårt perspektiv inte är ok att ge uttryck för i handling.

Men det innebär inte att vi kan förbjuda människor att göra si eller så, tvinga dem att göra något annat, eller ens ifrågasätta varför de inte firar jul eller samma religiösa högtider på exakt samma sätt som vi. Och man ska inte villkora rätten till en plats i det här landet med att någon måste anpassa sig villkorslöst till ett specifikt ”typiskt svenskt” sätt att leva.

För vet ni vad?

Det är fanimej inte vår business vad folk gör bakom stängda dörrar.

Krönikor

Nationaldagen, all included

Gästinlägg av Fredrik S.

Min känsla av nationaldagen är inte vad den varit – känslan som kryper på mig är att vi firar något som varit – inte något som är. Frågan jag ställer mig är om nationaldagen är relevant i dagens globala samhälle, behöver vi den för att behålla vår ”svenska” identitet? Kanske behöver vi höra politiker säga att allt är bra, trots att vi alla andra dagar på året inte tror på dem?

Nationaldagen har blivit en plattform att säga att det var bättre förr…

Sveriges nationaldag 2009 i Linköping
Stefan Sundkvist / Foter.com / CC BY

Men många använder den som ett forum för att göra det till ett vi mot dom.
Ett vi mot dom som kommer i många olika former; vi mot SD, vi mot förorten, vi i förorten mot samhället… men vi mot invandrare är det som brukar komma upp mest idag.

Är det linjerna på en karta som gör oss till unika, till svenska? Var ska man dra gränsen mellan vi och dom, är det dom som bor i nästa kvarter, stadsdel eller beroende på vart denna jord man råkar vara född? Nationaldagen känns plötsligt väldigt liten – kanske dags för en världsdag istället?

Dock är det är inte bara nationalistiska partier som avsiktligt spär på detta – oavsiktligt har detta blivit accepterat även av de som vill vara inkluderande. Jag tänker på alla dessa inlägg i stilen med: mina grannar anses vara farliga människor, men lär man känna dom så gillar man dom – jo ni läste rätt, fortfarande dom…

Min känsla är att nationaldagsfirandet inte längre kan vara bara ett vi-firande, inte utan att ett ”mot dom” kommer med som en sur eftersmak.

Det är så lätt att halka in på att det blir vi mot dom överallt, men tyvärr har jag ingen lösning på hur man skall vara mer inkluderande.

Gästinlägg av Fredrik S.

Krönikor, Myter

Thoralf Alfsson vill hylla en grym tyrann!

Gästinlägg av Slutpixlat

På riksdagsmannen för Sverigedemokraterna, Thoralf Alfssons blogg, kan man läsa att SD i Kalmar försöker att starta upp en så kallad Vasa dag. Då naturligtvis som en hyllning till vad SD anser vara en av Sveriges historiska hjältar. Gustav Vasa.

Vurmen hos SD att förlora sig i historiens dimmor och drömma om fornstora dagar är påtaglig och hänger samman med en av deras ideologiska grundprinciper. Nationalismen.

Den som bekänner sig till nationalismen benämns nationalist. Nationalismen är en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen.

Vissa nationalister kopplar även samman begreppen nation och folk. I dessa fall kan nationalismen få inslag av rasism och främlingsfientlighet. Genom att koppla rättigheter och skyldigheter till idén om folket snarare än till individen går denna typ av nationalism på tvärs med liberalismen, marxismen, rättsstaten, humanismen och de mänskliga rättigheterna. Istället för att se individen som ett rättssubjekt dömer denna typ av nationalister människor efter deras kollektiva tillhörighet till en viss grupp.

Och det är i denna grupp av nationalism vi finner Sverigedemokraterna. För de dömer ju bland annat kollektivt ut invandrare och framförallt invandrare från muslimska länder på ett synnerligen vidrigt sätt.

Och därmed återknyter vi till islamofoben Thoralf Alfsson och hans nationalistiska hyllning till Gustav Vasa.

I modern historiesyn har Gustav Vasa utsatts för en mer kritisk analys där man poängterat hur han med brutala metoder och intensiv propaganda befäste sin makt och röjde motståndare ur vägen. Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att Gustav med sin hänsynslöshet och maktlystenhet kombinerat med politisk skicklighet i mycket uppträdde i enlighet med statsvetaren Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt, något som den svenska historieskrivningen ofta uteslutit.

Det finns andra beskrivningar av Gustav Vasa som de nationalistiska svenska historikerna lämnat därhän. Den tyske legotruppsanföraren Berend von Melen, som flydde från Sverige 1525, beskrev kungen som en svekfull skurk som ständigt var redo att stöta dolken i ryggen på sina gamla anhängare. Sekreteraren Wulf Gyler, som också tvangs att fly ur landet för att rädda livhanken, karakteriserade Gustav som en blodtörstig och hämndgirig tyrann som regelmässigt lät lönnmörda oppositionella och personligen misshandlade sina fogdar och skrivare för minsta misstanke om korruption och inkompetens.

Med andra ord så var Gustav Vasa en synnerligen brutal och maktlysten härskare och ingen landsfader så som SD och Thoralf Alfsson tror och vill göra gällande.

Och ju mer 1800-talets av nationalromantik tillrättalagda historia granskas ur ett kritiskt perspektiv, desto mer falnar fasaden av Gustav Vasa som den gode landsfadern.  Endast de allra mest devota nationalisterna klamrar sig fast vid dåtidens historiska beskrivningar då sanningen om deras förebilder som nu uppdagas tycks dem allt för smärtsamma.

Och man kan ju då undra vad för eftermäle Thoralf Alfsson kommer att lämna i historieböckerna.

Kanske så här?

Raffina Wall för Slutpixlat

Krönikor

Fragment från en resa i Förintelsens spår

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism), styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Agneta BerlinerPå Malmaskolan i Kolsva i Västmanland går nästan 500 elever, från förskoleklass till år 9. Varje år sedan 1999 arrangeras resor i Förintelsens spår för avgångseleverna. Resan är finalen på ett gediget och omfattande arbete genom alla årskurser när det gäller värderingar, antirasism och mänskliga rättigheter. Hela samhället bidrar, bland annat genom att skänka pengar och sponsra färdkost. För några år sedan hade jag förmånen att delta i en sådan resa. Mina anteckningar från resan är tidigare publicerade i Frisinnad Tidskrift.

Fragment från en resa i Förintelsens spår

15 maj: Vad är ett samhälle?
Genom ett försommarvackert Sverige har vi börjat resan i Förintelsens spår. Från det lilla brukssamhället Kolsva i Västmanland på väg med buss mot Karskrona för att ta oss vidare i geografin till Polen. Men också en resa i sinnet till en annan tid – nazismens 30- och 40-tal.

För ungdomar på Malmaskolan i Kolsva har resan till Polen i tio år varit avslutningen på ett omfattande värderingsarbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Och mot rasism och främlingsfientlighet. ”Vi har längtat och jobbat för detta sedan i sexan”, säger en at tjejerna som är med på resan.

Arbetat för resan, det har också skolans rektorer Johan Hallberg och Gun-Marie Persson, resornas eldsjäl läraren Ewa Andersson, övriga lärare, fritidsledare och föräldrar gjort. Genom gedigna förberedelser; filmer, uppgifter, berättelser om personer som möter oss under resans gång. Och inte minst genom att med förenade krafter ordna finansiering av resan.

I mån av plats får även andra, som givetvis betalar sitt deltagande själva, följa med. Med på denna resa finns, förutom skolans medarbetare och de drygt 30 niondeklassarna, också några föräldrar, en intresserad pensionerad företagare, en universitetsstudent som fått resan i födelsedagspresent och jag.

Vi får alla ett nästan tomt häfte som, kommer det att visa sig, vartefter resans gång fylls med uppgifter och tankar. Kopplingar mellan fakta och egna reflektioner. Vad är ett samhälle? Vad innebär att leva tillsammans? Behövs regler och lagar för att det ska fungera? Vad innebär det om samhället inte finns till för alla? Dessa första uppgifter handlar också om att vi beskriver och definierar vår egen identitet; vad tror jag på, vilken personlighet har jag?

Vi funderar och resonerar kring foton av ungdomar från 30-talet; med drömmar om framtiden, precis som våra ungdomar här på bussen. Precis som alla ungdomar världen över. Var och en av oss får också stifta bekantskap med en person som varit med om Förintelsen – och fundera kring denna medmänniskas liv. Och död.

Jag inser så snart jag börjat göra anteckningar för denna artikel, att den inte kommer låta sig skrivas så lätt. Och att intrycken inte kommer att låta sig fångas i sin helhet och i sitt fulla djup. Det skrivna får nöja sig med att bli fragment.

16 maj: Kan en människa göra skillnad?

Från Gdynia till det tidigare gettot i Warszawa. Dit tvångsförflyttades 375.000 judar 1939, nästan 30 % av Warszawas befolkning. De kristna flyttades ut ur området och judarna flyttades in. Till gettot deporterades inte bara judar från Warszawa utan också från övriga Polen och andra ockuperade länder.

Våren 1940 startades det murbygge som skulle isolera gettot från resten av staden. Murbygget pågick sedan under hela gettotiden. Gränsen ändrades och gettot blev allt mindre. Muren blev ca 18 km lång, tre meter hög och var överst försedd med krossat glas och taggtråd. Att lämna gettot var förbjudet och de som försökte blev ofta skjutna. Livet i gettot var smutsigt och trångt. Hur trångt är det när 10-12 personer ska samsas på varje yta om 6 kvadratmeter? 12 svenska ungdomar stod huttrande och trängdes i regnet i den lilla rutan som drogs upp i gruset vid resterna av muren.

Matransoneringskort infördes i Polen i början av 1940. Judarnas matkuponger var försedda med Davidstjärnan och deras ransoner var avsevärt mindre än de som övriga polacker fick. Ca 200 kalorier om dagen. Hur klarar man sig på 10 % av dagsbehovet? 300-400 människor dog varje dag av svält. Barn skiljdes från sina föräldrar och förde ofta en ensam kamp för att överleva, om de inte hamnade på något av de överfulla barnhemmen.

Vilka alternativ hade judiska rådets ordförande Adam Czerniaków när han, trots löfte om motsatsen, fick order om att se till att även barnen deporterades? När han insåg att deportationerna inte handlade om att starta ett nytt liv, utan om att sändas till döden. När han visste att varje tecken på motstånd innebar att hans fru skulle komma att skjutas. Spelade det någon roll vilket beslut han tog? Och i så fall för vem? Var går gränsen för det egna samvetet? Var går min egen gräns i olika sammanhang?

ab_text_memorialSamtalet denna dag handlade mycket om att en människa gör skillnad. Feigele som förlorat hela sin familj i gettot och som smugglade ut kartan över Treblinka. Den unga läkaren Adina på barnsjukhuset som i förtvivlan gav de små barnen dödande morfin när nazisterna stormade sjukhuset. Irena som räddade över 2.000 barn. Janusz Korczak, känd läkare och barnpedagog, som grundade ett hem för föräldralösa barn. Och som slutligen valde att följa med sina barnhemsbarn in i boskapsvagnen mot förintelsen i Treblinka när gettots barn deporterades i juli 1942. Han kunde och ville inte lämna sina barn, trots att han gavs flera möjligheter att själv bli räddad.

Tankar om att visst gör en enskild människa skillnad – vid Janusz Korczaks barnhem där kastanjerna redan blommat över.

Den stora deportationen av Warszawas judar till utrotningslägret Treblinka påbörjades i juli 1942. Efter deportationen organiserade sig de judiska motståndsgrupperna till väpnad kamp. De flesta av de judiska motståndsaktivisterna var ungdomar med yngre syskon och föräldrar som deporterats till Treblinka. Ungdomar som inte hade några illusioner om nazisternas planer – och som ville kämpa även om det ledde till döden. Den första militära sammandrabbningen ägde rum i januari 1943 när tyskarna försökte sätta igång en ny deportationsvåg. Den 19 april bröt upproret i Warszawagettot ut – samma kväll som den judiska påsken inleddes. Pesach – frihetens fest. Den sista striden gällde inte att överlevnad – utgången var given. Upproret slogs brutalt ner av nazisterna. Motståndskämparna dödades eller begick kollektivt självmord. Den 16 maj 1943 sprängde nazisterna den stora synagogan vid Tlomackiegatan för att fira segern.

17 maj: Vad säger gravarna om det judiska livet idag?
Warszawas judiska begravningsplats. Minnesmonumentet över barnen som mördades under Förintelsen. Fotot av Anne Frank. Minnesmonumentet över Janusz Korczak, över motståndsrörelsens kvinnor och män, över soldater som dog under kriget, över motståndskämparna i gettot. Massgraven för dem som dog i gettot – vita stenar med svarta sorgband.

Alla dessa gravar vända mot öster och Jerusalem. Symbolerna som berättar om välstånd, för tidig död, äktenskaplig lycka, tron på evigt liv, yrkesidentiteter. Alla dessa liv. Alla dessa namn. Leon. Sara. Jósef, Izabella. Markus. Izraela. Jakob. Róza. Natan. Zophia. Salomon. Janina. Saul. Irena. Jerzy. Samuela. Himmelfarb. Mandelbaum. Goldman. Perelmutter. Baumritter.

Slående hur få gravar det finns från efter 1940 och framåt. Slående hur få av gravarna som har någon som sköter om dem. Småstenar till åminnelse, enligt judisk sed, ligger endast på ett fåtal av gravarna. Ett antal israeliska soldater är på besök samtidigt som vi. De, liksom vi, blir tystare och tystare ju längre in på begravningsplatsen vi kom.

Besök vid minnesplatsen över Warszawagettots uppror. Den bohuslänska graniten som Hitler beställt för att bygga ett segermonument användes istället till minnet av motståndsrörelsen. Historien blir inte alltid som makten tänker sig.

18 maj: För vem är resan värd pengarna?
Besök på Birkenau (Auschwitz II) hela dagen. Här tog tågrälsen slut. För den som gick in genom ”dödsporten” fanns bara en väg ut – genom krematoriernas skorstenar.

Järnvägsrampen där urvalet gjordes. Mengeles experiment. Kvinnofängelset i fängelset. Dit de sjukaste, svagaste fördes. För att svälta ihjäl. Vattenbrist. Katastrofala sanitära förhållanden. De timslånga uppställningarna. Straffexercisen. Berättelsen om de tusentals polska barnen med ariskt utseende som rövats från sina föräldrar för adoption till tyskar. Många dög inte vid närmare granskning – och skickades därför tillbaka till Polen. Till huset för barn i Birkenau. De små stegarna till britsarna längst upp. Barnen överlevde inte länge i lägret.

1.000 fångar per barack byggd för 52 hästar. 100-tals baracker. Skorstenarna står kvar.

Bland ruinerna – trappan ner till det underjordiska omklädningsrummet, steget innan gaskammaren. Resterna av krematoriet. Vad tänkte arkitekterna som deltog i tävlingen om att hitta den bästa, mest effektiva lösningen på logistiken kring gaskamrarna och krematorierna?

1 miljon judar dödades i Birkenau och huvudlägret Auschwitz. 100.000-tals romer, homosexuella, personer med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar, oliktänkande, krigsfångar. Mördandet – en teknisk hantering. Utstuderad. Cynisk. Kallhamrad. Omänsklig. Långt bortom förståelse. Men ändå hände det.

Den grönskande ängen med knoppande sommarblommor. Svarta gravstenar som påminner oss om att detta är en massgrav. Solen bryter igenom. Skärande kontraster. Vi tänder ljus och lägger små stenar på gravstenarna.

Utställningen med alla foton. Som hämtade ur mina föräldrars fotoalbum. Brudpar. Barn som gungar. Ungdomar som åker skidor. Vinglande cykelturer. Skratt mot kameran. Familjefoton. Alla dessa skeenden som avbröts. Mitt i livet.

Vandring i ett nästan overkligt symboliskt åskoväder tillbaka till hotellet.

På kvällen reflekterar vi över dikten ”Först kom de…” som tillskrivs Martin Niemöller, tysk teolog och antinazist som internerades i koncentrationslägret Dachau.

” I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag är inte kommunist.
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag är inte fackansluten.
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag är inte jude.
Sedan hämtade de mig, och då fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Under kvällen har vi diskussioner kring svårigheten och mödan att finansiera dessa skolresor. I tider av ekonomisk knapphet i samhället blir sponsring från företag och organisationer svårare än någonsin – just när denna typ av värderingsarbete sannolikt behövs som allra mest för att hålla rasistiska attityder stången. Folke Bernadottsfonden ställer tydligen alltid upp – men fondens bidrag räcker inte till hela resan. Jag funderar kring min riksdagsmotion i höstas om en särskild statlig finansiering. Det känns som det är dags att ta en ny sats kring finansieringen av denna typ av resor. När kunskap om Förintelsen är önskvärd att sprida i Sverige, då är det rimligt att staten bidrar.

19 maj: Vill vi ha ett samhälle där människor är olika värda?
I slutet av 1939 införlivades staden Oswiecim med Tredje Riket och samtidigt ändrade nazisterna namnet till Auschwitz. Ett namn som under andra världskrigets fem sista år väckte fruktan i de länder som ockuperats av Nazi-Tyskland. Ett namn som än idag står för den ofattbara, precisionsplanerade ondskan.

Koncentrationsläger. Utrotningsanläggning. Vald för sin strategiska placering som järnvägsknut. Långt österut. Isolerad från omvärlden. Tomma polska kaserner. Det genomsnittliga antalet fångar var 13.000 – 16.000. I takt med ökningen av antalet fångar utvidgades lägerområdet – ett helt nät av nya läger. En jättelik utrotningsanläggning.

Sinnesstämningen var tryckt redan när vi gick in genom lägerporten med den välkända, cyniska devisen ”Arbeit macht frei”. Den lägerport som tusentals fångar varje dag passerade ut på väg till arbetet – och sedan passerade in igen efter många timmars slit. Till tonerna av lägerorkestern.

Här startade massutrotningen av judar 1942. I Europa fanns ca 9 miljoner människor med judisk härkomst när nazisterna kom till makten. 75 % av dem mördades. Många av judarna kom till Auschwitz i tron att de förts till östra Europa för att få starta ett nytt liv där. Resväskans maxvikt var 25 kg – och ofta innehöll den ägarens allra mest värdefulla ägodelar som skulle vara grundplåten för det nya livet. I det lilla häftet om muséet Auschwitz-Birkenau läser jag senare att mest lurade blev judarna i Ungern och Grekland. Till dem sålde nazisterna innan resan, icke,existerande tomter, jordbruk och affärer.

En tung förmiddag i ett ständigt strilande regn.

Bussen går vidare till Krakow. Diskussion kring några av huvudpunkterna i nationalsocialisternas partiprogram. Vilka värderingar lurar bakom orden? Vilka värderingar ledde fram till Förintelsen? Hur skulle vi reagera om ett parti i Sverige kom ut med ett liknande program? I vår hand får vi då det svenska partiet Folkfrontens punktprogram. Flera av punkterna känns skrämmande lika dem vi just diskuterat. Vad betyder ”Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare.”? Vem bestämmer vem som är etnisk svensk? Hur många i vår buss skulle räknas som det? Vilka är planerna för dem som inte räknas som etniska svenskar?

På eftermiddagen skiljs våra vägar för denna gång. Ungdomarna ska vidare till Kazimierz – den judiska stadsdelen. Och sen, innan färden går hemåt, till den lilla byn Zbylitowska Gora med en massgrav för 800 barn som blev arkebuserade i en skogsdunge. Jag återvänder till Warszawa för att diskutera kvinnors ställning på arbetsmarknaden med parlamentariker i Sejmen, människohandel med frivilligkrafterna i La Strada och jämställdhetsarbetet efter kommunismens fall med representanter för Heinrich Böll Stiftelsen och premiärministerns kontor för jämställdhetsfrågor.

I början av resan var en av våra uppgifter att fundera kring vad ett samhälle är. Många av tankarna och svaren handlade då om skolor, vägar, sjukhus – att ett samhälle är en plats där människor bor och lever sina liv. En gemensam reflektion i slutet av vår resa, är att ett samhälle byggs av de värderingar vi delar. Och om vi kan, vågar, orkar stå upp för dem i det stora och det lilla. I vardagen. I ett odemokratiskt samhälle skapas det lagar och regler som behandlar människor olika. Vill vi ha ett sådant samhälle? Hur kan vi tillsammans, och också var och en på egen hand, motverka de krafter som står för andra värderingar än dem om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde?

Jag är övertygad om att en resa som denna bidrar till att bygga framtida samhällen med goda värderingar. Oavsett var i världen dessa Kolsvaungdomar hamnar i sina liv och väljer att bygga just sina samhällen. Jag fick veta att eleverna när vi skiljts åt fört fram sin syn om, att de som förnekar Förintelsen de saknar kunskap och känslor – och förnekar för att sanningen skrämmer. Jag är tacksam över alla de vuxna som gör resorna möjliga för ungdomarna.

Och oerhört tacksam över att jag fått dela resans stunder och upplevelser med kunniga, empatiska och modiga ungdomar.

Läs mer om

Svenska kommittén mot antisemitism
Malmaskolan
Forum för levande historia, fakta om Förintelsen

Krönikor, Myter

Sverigedemokraterna 25 år

Sverigedemokraterna har förändrats en hel del under åren. De har blivit lite mer rumsrena och socialkonservativa. Men hur har de förändrats och vad finns kvar av det gamla Sd? Jag har gjort en djupdykning i mitt minne och funderat över vad jag minns av det Sd som jag debatterade mot redan 1989-1990.

Mountain Lion Safety
ekai / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag var engagerad för att stoppa Sd redan åren efter de grundades och debatterade mycket med folk som stödde Sd redan då, dessutom kände jag på den tiden brodern till Anders Klarström, den dåvarande partiledaren.

Första gången jag stötte på en sverigedemokrat var nog när jag besökte Miljöpartiet i Stockholm 1989. 

Jag var då en ung förvirrad tonåring som gick i valet och kvalet om jag skulle bli miljöaktivist eller konservativ teknikfanatiker. Nja, det är en helt annan historia. Men när jag var och besökte ett möte med Miljöpartiet i Stockholm stötte jag på en sverigedemokrat där som sa att han varit med på grundningsmötet då Sd grundades 1988.

Samtalet då var ganska typiskt för samtalet man hade med sverigedemokrater 1989 och 1990. Man kom nästan alltid in på Hitler av nån anledning. Eftersom sverigedemokraterna man mötte då ofta gillade Hitler. Så att debattera med Sd då handlade mycket om att bemöta förintelseförnekares myter, bemöta tankar om att Hitler var bra, att man inte skulle dra alla judar över en kam.

Efter det skulle det bli många möten med Sd-folk. Jag var mycket på stan och pratade politik och folk från Sd ville prata hela tiden.

Fast en sak skilde Sd:s anhängare från de rena nazister man mötte. Sd-anhängarna tonade ner det där med nazismen. De var i allmänhet mer sympatiska till nazismen men gjorde inte en stor sak av det utåt. De pratade invandring istället. Och de kopplade ihop ”problemen” med invandringen med pensionärers problem.

1989 blev Anders Klarström partiledare. Då hade jag en fördel. Jag kände Anders Klarströms bror, Peter, som var antirasist. Via honom hade jag fått reda på mycket om hur Klarström fungerade. Jag visste vilka böcker han läst, vilka historiska händelser Klarström gillade, vilka personer han beundrade i historien, vilka porträtt *host!* han hade på väggen. Kort och gott beundrade han gamla nazister och naziidéer! Det var inte konstigt. Han var ju gammal nazist själv. Hans politiska karriär inleddes med aktivism för Nordiska Rikspartiet och hans första framträdande som ”kändis” var när han mordhotade Hagge Geigert 1986.

Inom Sd påstås det numera att man inte kände till att Klarström varit nazist när han valdes 1989. Det är skitsnack! Alla sverigedemokrater jag tog debatt mot de åren, från Sven Davidsson till de lokala skinheads man mötte, hade samma fascination för det nationella och det nazistiska.

En sverigedemokrat kände man igen då kring 1989-1990, på att de började prata om invandringen och pensionerna (som debatterades mycket de åren) och sen la till att de själva var från Sd. Då brukade jag omedelbart säga att —”Jag känner folk som känner er partiledare MYCKET väl, låt oss skippa rundsnacket nu. Vad anser du om Adolf Hitler och nazisterna?”. Då kröp det nästan alltid (!) fram, efter lite lirkande att de minsann tyckte han var bra, underskattad eller inte så dålig som ”fienden” utmålade honom.

Det var dagar det… 1989 och 1990.

En variant kunde vara att man chockerade dem lite med att säga att —”Problemet med er sverigedemokrater är att ni anser att ekonomi handlar om en kamp om resurserna, inte om att skapa nya resurser. Och ni ser människan som en parasit.” Nazirörelser har nämligen alltid pratar om KAMP.

Skillnaden mellan Sd och nazistpartierna de första åren var inte en skillnad i idéer utan en skillnad i metoder. Sd försökte hitta nya vägar. De ville prata om annat än invandring. De ansåg att man borde tona ner allt det där nationella om nazister och gamla fascister.

Men det nazistiska tonades snart ner. Man ville ”skapa” det ”nya” och ”mjukare” nationella alternativet.

En smart metod

Three Hands
Stuck in Customs / Foter.com / CC BY-NC-SA

Sd:s ledarskap runt 1990 var ganska smarta. Deras metod gick ut på att sålla bort alla de som inte kunde tona ner det där gamla nationella pratet. Partiledarens bror berättade för mig att Klarström övergett NRP eftersom de ”levde kvar” i 30-talet och trodde att man kunde föra samma retorik då som nu. SD:s partiledare ville bana nya vägar och bygga en nationell rörelse med folk som både var mot nazismen och för den. Men de skulle ha en sak gemensam: de skulle vara överens om att se framåt. Det nazistiska skulle tonas ner. Pragmatism skulle vara det nya ledordet!

Så stegvis kom man att fylla rörelsen med nya generationer av rasister. Folk som var pragmatiska och kunde prata om annat än Hitlers stordåd. Allt i enlighet med idén att tona ner, tänka om och bana nya vägar.

Att debattera med en sverigedemokrat runt 1994-1995 blev något helt annat än 1989-1990. Visst fanns det nazister kvar i partiet, men de hade numera lärt sig att knipa käft om sin nazism. Istället var det invandringen, pensionerna och att värna om den svenska kulturen. Nazismen var passé och förbi. Nu skulle det nya byggas.

Nån gång i samband med detta började man också tona ner judehatet och lyfta fram muslimhatet som alternativ. Enligt Klarströms bror skedde detta för att —”det fanns så få judar i Sverige, muslimerna anses vara ett större problem”…

Fast fascinationen för det nazistiska fanns kvar länge. Anders Klarström själv beundrade t.ex. den gamle fascisten Per Engdahl. Men Engdahl var gammal och träffade få. Nån gång, jag tror 1993, precis innan Engdahl dog, träffades de. Enligt vad Jimmy Windeskog (som då jobbade i Sd och stod nära Klarström) berättat ska de båda inte ha gillat varandra. Enligt Klarströms bror träffades de flera gånger och Klarström var fascinerad över gubben. Men gubben, Per Engdahl, var gammal, gaggig och motbjudande som person. Enligt brodern bekräftade besöket bara Klarströms tankar om att nåt nytt måste skapas.

Men metoden att ”tona ner” lever kvar inom Sd.

Ja, partiet idag tar avstånd från nazismen. De har rört sig mer mot socialkonservatismen. Men arvet lever kvar. Retoriken som partiet tillåter mot muslimerna är väldigt lik den gamla retorik som partiet hade för 22 år sen mot judarna. Därför är det än idag motiverat att varna för partiet. Muslimhatet, romhatet, metoden att dra hela folkgrupper över en kam, är en fara.

Och inte bara en fara. Det är den återstående länken som förenar Sd idag med det Sd var 1989-1990.

Jag kan inte hjälpa det. Varje gång jag ser Sverigedemokraterna på nyheterna får jag flashbacks från den gamla tiden. Ett parti som grundades av folk som älskade nazismen men som hade tanken att man skulle tona ner den och bygga en ny rörelse som ”blickade framåt” inte bara bakåt.

(Klarström har tagit avstånd från sitt förflutna inom NRP och Sd sedan dess och ingen skugga ska falla över honom nu. Han har insett sina misstag och tänkt om, det är bra. Att inse att man haft fel och ändra sitt liv är starkt gjort! Jag tvekade innan jag bestämde mig för att nämna honom i artikeln, men har valt att göra det ändå. Hans roll i Sd var så avgörande och viktig.)

Artiklar

Om upplevelsen av svensk historia

Det är inte helt ovanligt att det i nationalisternas och rasisternas led hörs höjda röster om att vi måste bevara det svenska, att vi inte ska nedvärdera och glömma vår historia till fördel för ”multikulti”. Ni har förmodligen hört alla argument till leda.

En del av de för allmänheten mindre kända partierna gör faktiskt lite roliga saker för och med sina medlemmar. Jag läste just på hemsidan för Svenskarnas parti hur de anordnat ett midvinterblot med ritual och efterföljande middag. Det här tycker jag faktiskt är jätteroligt och någonting jag kan tänka mig att delta på — och har deltagit i — fast i andra sammanhang.

Red sunset and an ancor
Per Ola Wiberg ~ powi / Nature Photos / CC BY

Det jag tycker blir lite fel i just det här sammanhanget är att det är så oerhört slutet. Det blir en liten grupp som samlas om vår historia. Vår, och ingen annans. Det är precis som att de inte kan dela med sig. Men tro mig, det är fullt möjligt.

Nämligen så finns det föreningar för den som vill återuppleva de vackrare delarna av vår historia. Bland annat finns SCA (Society for Creative Anachronism) för den som är intresserad av främst medeltid. Den svenska avdelningen kallas SKA Nordmark. Är man mer intresserad av äldre tider, religion och magi, finns till exempel Samfundet Fornsed. Dessutom finns otaliga småföretag som sysslar med hantverk, sömnad och så vidare — en del till och med ännu större projekt som återuppbyggande av hela byar med tillhörande attiraljer, skeppsbyggen och så vidare. Och i åtminstone krokarna där jag bor, finns renodlade vikingasällskap som bygger rustningar, syr kläder, umgås och festar tillsammans. Många av de här människorna syns också ute på många historiska marknader som finns runtom i Sverige.

Triple Sheep
Per Ola Wiberg ~ powi / Nature Photos / CC BY

Så varför inte satsa på att antingen gå med i en förening som delar det egna intresset, eller kanske starta ett företag som sysslar med precis de saker man vill lyfta fram. När det gäller just historiska upplevelser så tror jag att man faktiskt kan tjäna rätt bra på det. I största allmänhet tycker många (generalisering, jag vet) att det är väldigt roligt att uppleva sådant man finner lite ovanligt, lite exotiskt — och vår egen historia ingår i det. Vi är så vana vid vår moderna värld att vi ofta tycker att det är lite häftigt att få delta i sådant som ligger mer nära naturen. En av fördelarna med att göra på det här sättet är att det med all största sannolikhet skulle öka på turismen – både inom Sverige, och med turister utifrån.

Moose
kevin dooley / Foter.com / CC BY

Ni vet väl vad tyskarna tycker om våra älgar?

Och bara ponera att flera startade upp sådana här företag; vad tror ni det skulle göra för välfärden om vi fick igång en ännu större turism än vi har idag?

För att bara samlas i mindre slutna grupper som vill återuppleva en romantiserad historieskrivning, ter sig extremt snålt, introvert och exkluderande.

Tittar vi på till exempel Italien, är de experter på att framhäva sin historia, och kanske främst sin konst och sin arkitektur. Vi har mycket att lära av dem, och jag tror verkligen att fler skulle intressera sig för vår historia om den fanns mer tillgänglig och levandegjord än vad den gör idag. Men för att den ska bli det, krävs eldsjälar – och det har vi ju, bland annat i Svenskarnas parti.

Och det finns absolut ingenting som säger att vi inte kan framhäva och lyfta fram vår egen historia, hedra våra förfäder och minnas var vi kommer ifrån, och samtidigt välkomna människor från andra länder. Är vi stolta över vårt land är chansen stor att vi väcker deras nyfikenhet och tolerans mot allt det nya.

Tolerans, passion och nytänk. Kan det bli bättre?

Relaterat

Nidstång mot rasism och nazism

Företag inriktade mot svensk kultur, historia och natur

Kolarbyn
Viking.se
Sala Silvergruva

med många, många fler

Artiklar

Sverige är inte långt från barbariet

Vi svenskar är bra på att slå oss för bröstet och säga att vi är sååå… civiliserade. Detta jämfört med ”odemokratiska stater och kulturer”. Ofta hörs gnäll om att islam sägs vara ”ociviliserat” eftersom stater som är ”muslimska” ofta har religiös inblandning i statliga affärer. Sverigedemokrater brukar t.ex. hävda att ett av problemen med islam är religionens påverkan på staten. Ur detta generaliserar de och säger att ALLA muslimer vill att religionen ska styra över staten.

wave, wave!
csaavedra / Foter / CC BY-NC-SA

Med hänvisning till ”barbariska seder” i länder som t.ex. Iran och Saudiarabien generaliserar muslimofoberna och hävdar att alla muslimer i alla länder har en medeltida världsbild och vi andra en modernare och därför kan inte kulturerna blandas.

Lustigt. För det var samma sak fördomsfulla amerikaner sa om svenskarna förr i tiden. När utvandringen av svenskar pågick tyckte ganska många amerikaner att Sverige var underutvecklat, eftersom stat och religion var sammanblandat här och det fanns så många barbariska seder och skick här. Kyrkan förföljde folk på statens uppdrag, det sågs som VÄLDIGT barbariskt!

Faktum är att fram till strax innan vår tid var rättssystemet grundat på Gamla Testamentet och den mosaiska lagen…

Hur civiliserat är Sverige?

Don't leave me now...
Funky64 (www.lucarossato.com) / Foter / CC BY-NC-ND

Sverige fick allmän rösträtt år 1989, på 1960-talet fick alla svenskar rätt att gå i skolan. Jo, det stämmer. Då skedde reformer som gjorde att även alla funktionshindrade också fick rösträtt i valsystemet och gå i skolan. ”Fattiga” fick sin rösträtt först efter andra världskriget i Sverige.

Det som vi idag anser vara självklara rättigheter för alla, är något vi haft MYCKET KORT TID. Det bör vi tänka på när vi gnäller över ”ociviliserade och odemokratiska stater” i resten av världen.

På 1950-talet kom de första kvinnliga prästerna och busschaufförerna. På 1960-talet började man införa svenska lagar mot kvinnomisshandel och mot våldtäkt i hemmet. På 1970-talet slutade man se homosexualitet som någon sjukdom. Homosexualitet var för övrigt förbjudet fram till 1940-talet och homosexualitet fick man inte prata om för ungdomar fram till 60-talet, då kunde man dömas för att ”förleda ungdomen”. Sambolagen kom först runt 2000.

Rasbiologiska steriliseringar avskaffades i teorin 1975 men i praktiken fortsätter det än idag med tvångssteriliseringar av transsexuella. Även funktionshindrade har steriliserats med tvång fram till vår tid.

Staten och religionen

St Bridget's church
mudpig / Foter / CC BY-NC-ND

År 1870 fick även icke-lutheraner rätt att bli statstjänstemän och att kandidera till riksdagen, men det dröjde intill 1950-talet innan de högsta statsanställda cheferna och lärare fick vara ateister eller tillhöra annan religion än den svenska statskyrkans lutheranska. Än idag måste kungen vara lutheran.

Detta är viktigt, eftersom det påstås att ”barbariska stater”, som ”de muslimska” PER DEFINITION blandar statens verksamhet med religionen. Att Sverige inte gör detta ska på nåt sätt skilja den svenska kulturen oändligt mycket från den islamska, heter det.

Moseslagen fanns i vår lagbok fram till 1970-talet. Visste ni det?

Den mosaiska lagen, dvs Gamla Testamentet, påverkade svensk lag från medeltiden och framåt. Karl IX gjorde den mosaiska lagen till svensk lag runt 1600 och från 1600 till 1734 var Sveriges lag de gamla landskapslagarna OCH Gamla Testamentet.

1734 års Svenska lag bekräftade att lagen vilade på Gamla Testamentet som grund. Den avgörande texten hittar man i rättegångsbalken i en text som direkt kopierats efter det som Karl IX 130 år tidigare beslutat:

Domare skall ed thenna svärja: Jag N.N lofvar och svär, vid Gud och hans heliga Evangelium, at jag vil och skal, efter mitt bästa förstånd och samvete, i alla domar rätt giörä, ej mindre then fattiga, än then rika, och döma efter Guds och Sveriges Lag, och laga stadgar:
Christopher JL / Foter / CC BY-NC-ND

Den mosaiska lagen (Gamla Testamentet och 10 guds bud) låg till grund för så vitt skilda delar av lagen som lagen om arv, och straffbalken. Och fram till 1829 stadgades det i praktiken att alla skulle dömas efter Gamla Testamentets stränga straff. Att det inte i praktiken blev så berodde på s.k. leuteration, vilket är en helt annan historia.

Men när upphörde Gamla Testamentet att vara grunden för svensk lag. Jo, 1976!!!

Ordalydelsen från Karl IX:s tid, ”— jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar —” ingick i domareden till den 1 juli 1959. (Läs mer här och här!) Och var och en som studerat hur de homosexuella behandlade i Sverige vid den här tiden kan intyga att Gamla Testamentets mosaiska lagar faktiskt påverkade svensk lag DIREKT!

Karl IX:s gamla formulering ändrades 1959 men referensen till Gud behölls till 1976 då den avskaffades. Från och med 1976 avges eden ”på heder och samvete” istället för som tidigare ”inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord”. 

Kort väg från barbariet till nu!

stavropoleos
fusion-of-horizons / Foter / CC BY

Nu vore det i och för sig fel att döma ut hela svenska befolkningen och kulturen för att Gamla Testamentet var grunden för Sveriges lagar fram till 1950-talet. Verkligheten var mer komplicerad än så.

Det har alltid funnits konflikter om hur man ska tolka lagen och förändra lagen, och hur bibeln ska tolkas. Bäst ser man detta under häxprocesserna under 1600-talet. Då var det en öppen strid mellan de som ville döda de s.k. häxorna, och därmed följa den mosaiska lagen, och de som sa att idén om människorätt och människans frihet går före Gamla Testamentets barbariska människosyn. De senare, tex Urban Hjärne, Ericus Noraeus och bröderna Rosenhane, försökte bekämpa masshysterin mot häxor med näbbar och klor!

Så det har bevisligen funnits personer i Sverige som motsatt sig tyranni och människoförtryck och som har arbetat för människans frihet. Som velat skilja lag och stat från Gamla Testamentet och den mosaiska lagen.

Med tanke på att Gamla Testamentet var officiell lag i Sverige så länge, kanske vi ska sluta slå oss för bröstet och tro att vi och vår kultur, är så förbannat bra! Vi har utvecklat en större frihet för människorna i Sverige men denna frihet är ännu ganska ung. En ny ung rättsgrund och värdegrund.

Det positiva är att friheten, och möjligheten för folk att utvecklas och utbildas, ökar över hela världen. Låt oss stödja dessa strävanden istället för att döma hela folk och religioner efter hur deras mest fanatiska aktivister beter sig!

Mer läsning: Sverigedemokraternas syn på islam på sverigedemokraterna.de.