Om svenskhetens betydelse

Ibland känns det som att man måste gå till sådana extrema överdrifter när man vill försöka förklara för en rasist hur saker egentligen funkar. Ta till exempel detta med svenskhet, kulturkrockar och så vidare.

Visst kan det ibland uppstå olika kulturkrockar om man sätter ihop två personer med olika härkomst och bakgrund. Men man kan inte säga att det enbart är invandrare som krockar med infödda svenskar. Även om vissa kan tycka att den svenska kulturen är homogen, så finns det stora skillnader mellan alla olika människors sätt att leva. Hur dagens klasskillnader kommer att visa sig i morgon är för tidigt att säga nu. Men om vi tittar tillbaka på våra mor- och farföräldrar och deras uppväxt, är det ganska tydligt hur det påverkat generationerna därefter.

Food of Love
Collin Key (on vacation) / Foter / CC BY-NC-SA

Tittar jag till exempel tillbaka på min egen mormor och morfar, kom de från skilda delar av landet. De har även växt upp i två helt olika klasser. Mormor kom från en bondefamilj i Västergötland, och morfars familj ägde ett hotell i Norrland. Ni kan kanske tänka er hur kulturkrocken i den familjen blev i slutänden. Deras dotter — resultatet av sina föräldrars kulturkrock — blev så småningom min mamma. Min pappa var näst yngste sonen i en arbetarfamilj med rötter i Norrland. Det uppstod således kulturkrockar även när mina föräldrar träffades.

Man kan argumentera för att skilda kulturer riskerar att orsaka identitetskriser hos alla barn som har föräldrar med vitt skilda härkomster. Det kan ligga något i det för vissa barn, men inte för alla. För samtidigt så kan det skapa möjligheter för dynamiska individer som får tillgång till flera sätt att tänka omkring världen. Att barn får lite större potential under sin uppväxt anser åtminstone jag vara av godo.

Sedan får vi komma ihåg att i en debatt med rasister kommer vi även där från helt skilda perspektiv på hur vi vill se vår närmaste omvärld, nämligen Sverige. Vi har helt olika utgångslägen, vilket givetvis kan komplicera kommunikationen om den ena sidan inte verkar vilja förstå vad den andra sidan säger. Och det gäller från båda håll. Det här skulle vi kunna se som en kulturkrock mellan olika värderingar och skilda sätt att se omvärlden. Å ena sidan har vi den som vill leva i ett statiskt, oföränderligt samhälle, å andra sidan har vi den som inser och omfamnar potentialen i pågående förändring och utveckling.

För rasisten har historien byggt ihop en svensk identitet som på något sätt är oförstörbar — om vi bara inte invaderades av utlänningar, svartskallar, blattar, negrer, zigenarpack och allt möjligt annat. För den med ett mer öppet sinne, är svenskheten något föränderligt som med dagens informationssamhälle, med kommunikationsmöjligheter världen över, dygnet runt, också förändras i snabbare takt.

Men visst, det kan nog finnas saker som många kan betrakta som ”typiskt svenska”.

  • hur vi står i kö — med en halvmeter eller mer, mellan varje person
  • hur vi brukar och missbrukar alkohol
  • sill, räkor och snaps
  • vår vilja att göra rätt (PK-ism)
  • pappa som går för att köpa tidningen just innan jultomten kommer — varje julafton!

Det här är bara ett litet urval — det finns givetvis fler saker som anses vara ”typiskt svenska”. Men att som till exempel Sverigedemokraterna, vilja tvångsassimilera alla de som inte vill gå med på att göra detta är endast befängt. Alla svenskar firar inte midsommar, alla pappor låtsas inte vara jultomten — utan en del är fulla och slår sin fru och sina barn i stället. Långtifrån alla gillar sill, sprit och räkor, och en del ställer sig utanför normen för att de vill, eller för att de sticker ut helt av sig själva.

Jag säger inte att problem aldrig uppstår när två eller flera kulturer möts. Givetvis kan det uppstå friktion, som riskerar att utvecklas och bli riktigt obehaglig och otäck om ingen försöker göra något. Men lösningen på problemet är inte att tvinga människor in i den ”ultimata svenska modellen”. Integration är inte att sitta och vänta på att andra ska anpassa sig till en befintlig modell att leva. Världen fungerar inte så. I stället får man satsa mer resurser på att samarbeta, kommunicera, visa och förklara när det gäller kulturella uttryck. Berätta vad vi har och som vi inte har i Sverige, och vilka värderingar som ur vårt perspektiv inte är ok att ge uttryck för i handling.

Men det innebär inte att vi kan förbjuda människor att göra si eller så, tvinga dem att göra något annat, eller ens ifrågasätta varför de inte firar jul eller samma religiösa högtider på exakt samma sätt som vi. Och man ska inte villkora rätten till en plats i det här landet med att någon måste anpassa sig villkorslöst till ett specifikt ”typiskt svenskt” sätt att leva.

För vet ni vad?

Det är fanimej inte vår business vad folk gör bakom stängda dörrar.