Nationaldagen, all included

Gästinlägg av Fredrik S.

Min känsla av nationaldagen är inte vad den varit – känslan som kryper på mig är att vi firar något som varit – inte något som är. Frågan jag ställer mig är om nationaldagen är relevant i dagens globala samhälle, behöver vi den för att behålla vår ”svenska” identitet? Kanske behöver vi höra politiker säga att allt är bra, trots att vi alla andra dagar på året inte tror på dem?

Nationaldagen har blivit en plattform att säga att det var bättre förr…

Sveriges nationaldag 2009 i Linköping
Stefan Sundkvist / Foter.com / CC BY

Men många använder den som ett forum för att göra det till ett vi mot dom.
Ett vi mot dom som kommer i många olika former; vi mot SD, vi mot förorten, vi i förorten mot samhället… men vi mot invandrare är det som brukar komma upp mest idag.

Är det linjerna på en karta som gör oss till unika, till svenska? Var ska man dra gränsen mellan vi och dom, är det dom som bor i nästa kvarter, stadsdel eller beroende på vart denna jord man råkar vara född? Nationaldagen känns plötsligt väldigt liten – kanske dags för en världsdag istället?

Dock är det är inte bara nationalistiska partier som avsiktligt spär på detta – oavsiktligt har detta blivit accepterat även av de som vill vara inkluderande. Jag tänker på alla dessa inlägg i stilen med: mina grannar anses vara farliga människor, men lär man känna dom så gillar man dom – jo ni läste rätt, fortfarande dom…

Min känsla är att nationaldagsfirandet inte längre kan vara bara ett vi-firande, inte utan att ett ”mot dom” kommer med som en sur eftersmak.

Det är så lätt att halka in på att det blir vi mot dom överallt, men tyvärr har jag ingen lösning på hur man skall vara mer inkluderande.

Gästinlägg av Fredrik S.