År 1994 lämnade jag äntligen livet på flyktingförläggningen efter min ankomst till Sverige 1992. Det var tidpunkten då jag lämnade samhällets största kollektiva isoleringscell som sällan har setts inifrån av någon av landet Sveriges politiker och debattörer. Mina vänner, grannar och kusiner, som åkte till Tyskland under samma tidsperiod, hade redan hunnit lära sig tyska, arbeta 1-2 år och placerat sina barn på dagis och skola. En del var nästan klara med kurser och utbildningar och hade skaffat sig egna lägenheter.
C:a 20 år senare, framstår det som om vi inte har lärt oss mycket av en del andra europeiska länders asyl/flyktingpolitik, vad gäller sättandet av grundstenen för individens utveckling i ett nytt samhälle.
Under Balkankriget på 1990-talet var Tyskland engagerat extra starkt. Bland annat med en asyljour som fanns direkt i den tyska tullen. Landet tog emot cirka en halv miljon människor från forna Jugoslavien. Trots att Tyskland har drygt 80 miljoner egna invånare (på den tiden drygt tio gånger större än Sveriges befolkning) på en yta motsvarande 79% av Sveriges yta.
Redan i tullarna fick man arbetstillstånd och ett tillfälligt visum på 3 månader, vilket motsvarade väntetiden för att behandla personens skäl att vistas i landet. Redan i tullarna gjordes en uppdelning av personer som kom från olika delar av forna Jugoslavien utifrån pass och övrig dokumentation.
Under kort tid kunde tyska myndigheter konstatera vilka som kom från krigsdrabbade områden för att ge dem förläggning av tillfälliga visum för vistelse i Tyskland. Resten kunde meddelas inom ett par månader om huruvida de skulle få stanna i landet eller ej.
Tyska myndigheter försåg redan i tullen asylsökande med information om organisationer och föreningar som kunde hjälpa människor att emigrera till andra länder. Länder som behövde deras kompentens och utbildning. Mer bestämt länder som ville ta emot dem som arbetskraftinvandrare. Två av mina kusinfamiljer hamnade i USA och en annan i Kanada. Tyskland var en av de första länderna i Europa som beviljade uppehållstillstånd för bosniaker från krigsdrabbade område. Sverige var ett av de sista.
I Sverige togs cirka 100 000 asylsökanden från forna Jugoslavien emot. De flesta fick bo på flyktingförläggningar några kilometer utanför närmaste stad. Jag hamnade till och med på en ö i Norrland som kändes som världens ände. Cirka 50 kilometer från den närmaste staden som hette Kramfors. En stad dit bussarna åkte en eller ibland två gånger i veckan. Helt isolerade från samhället och omvärlden snurrade tusentals människor som jag själv runt i en total ovisshet från mellan ett till två år, innan besked gavs om man fick eller inte fick stanna i Sverige.
Tiden på flyktingförläggningen knäcker individens självförtroende liksom entusiasmen inför ett nytt liv i ett nytt land. Den tiden kastas tusentals människor in i en depression lika stor och djup som universums svarta hål. Efter den tiden behövdes det en hel process för att bli mentalt återställd. För att kunna vakna upp, nästan. För att kunna bli mentalt redo för engagemang i samhället eller åtminstone för att återuppväcka sin egen nyfikenhet för landet där man fick bo.
Genom att man isolerade människor från samhället, nästan utan språkkunskaper, bäddade man för förakt och fördomar och med detta så kallade ”invandrartäta område” där man instinktivt sökte trygghet i det man redan kände till. Det yttre samhället var totalt okänt.
Under nästan ett och ett halvt decennium kunde man lyssna på Mona Sahlin i Göran Perssons regering om ”stackars invandrare”. Dessa ”stackars invandrare” som inte kan och inte vet. Invandrare som är utanför samhället. Invandrare som blev ett problem. Invandrare som saknar svenska vänner. ”Invandrarmat”, ”invandrarbrott”, ”invandrargäng”, ”invandrarområde”, ”invandrarfrågor” och ”invandrarproblem” var ord som levererades dagligen tills Sverigedemokraterna slutligen blev Mona Sahlins arbetskollegor i riksdagen.
Mona Sahlin tackade för sig. Sverigedemokraterna satt kvar och började svinga sina järnrör och helrör i ett kör.
Så många gånger hörde man i debatter om att långa väntetider på flyktingförläggningar kostar pengar och bränner upp många potentiella och goda krafter, men ingenting har förändrats. Jag hörde aldrig om en extra asyljour i tullarna på grund av flyktingströmmar från Syrien.
Rutinerna är desamma då som nu: Att ta emot människor, att skicka dem till flyktingförläggningar och eftersom det blir många som strömmar in, utan någon struktur och förberedningar innan, så leder det till en lång väntetid i Sverige. Medan ansökan behandlas och efter ansökan behandlas.
Det enda som förändrades under 20 år är att man blev bättre på att leverera kurser i svenska språket i flyktingförläggningar: På ”min tid” var det väldigt slarvigt då man kunde sitta på kursen framför en lärare som inte alls var en lärare utan en studenttjej som bestämde sig för att jobba där ett par månader under sommaren. Sedan stack hon tillbaks till sin egen skola. Vi hann glömma bort allt hon lärde oss innan vi fick uppehållstillstånd.
Nu har vi en blond och blåögd migrationsminister som gärna vill kasta fisknätet över Sverige för att fånga upp människor med icke-nordiskt utseende. Något som välkomnas varmt av Sverigedemokraterna. Efter flera år som migrationsminister har han samtidigt lovat en human asylpolitik och alla applåderade i riksdagen.
Som före detta flykting från före detta Jugoslavien ser jag enkla lösningar med extra kontor i tullarna som enbart ska fungera som asyljourer. Kontor som kan utföra hälften av jobbet för kollegor på Migrationsverkets kontor ute i landet. I så fall kommer man att ordna en bra struktur, vilket ger korta väntetider och förenklar hela processen från asylansökan till vidare integration i ett nytt land. Varför inte..?
/Ida Dzanovic
Socialdemokraten Bodström var en av de som bygde upp REVA.
