Artiklar, Myter

Blöj-jihad och sopp-jihad

Gästinlägg av Politifonen

Emellanåt uppstår galna konspirationsteorier som sprids världen över. Sofistikerade problemkomplex förklaras av lekmän som om de vore existerande organiserade komplotter på den politiska och ekonomiska spelplanen. Människan har aldrig varit på månen. Världen styrs av formväxlande reptiler som intagit människoskepnader. Ja ni har säkert hört dem förut. Ibland tar sig konspirationerna en mer dolsk karaktär, där politisk propaganda används mot andra grupper i demoniseringssyfte.

Därför tänkte jag att en lista av konspirationer skulle kunna vara välbehövlig för läsarna. I ett försök att förklara allt som händer i anslutning till muslimer som islamiseringskampanjer, menar konspiratörerna att muslimer, som parasiterar på vårt välfärdssystem, utför ett smygande jihad-krig av passiv-aggressiv karaktär. Flera sådana jihadkomplotter har registerförts och ser ut som följer (länkar):

Bildekals-jihad — Kalkon-jihad — Paisley-slöj-jihad — Äktenskap för viktiga män-jihad — Spott-jihad —  Mode – jihad — Stavningstävlings-jihad — Våldtäkts-jihad — Dollar-vanställnings-jihad — Populations-jihad — Smygande-sharia jihad — Moskebyggar-jihad — Terror-baby-jihad — “Smygande-sharia” jihad — Pedofil-jihad — Bedjande busschaufförs- jihad — Pannbulnads-jihad — Frankeringsstämpel-jihad — Sopp-jihad

Alkoholförbuds-jihad — Bluffhatbrott-jihad — Spargris-jihad — Dokusåps-jihad — Handskaknings-jihad — Bal-jihad — Mellanreligiöst-jihad — Arabspråks-jihad — Kommunalskole-jihad — Religionsackommodations-jihad — Månskärs-jihad — Beskattning av julgransjihad — Trohetsed-jihad — Immigrations-jihad — Välgörenhets-jihad — Kommunalskole/madrassa-jihad — Post-jihad — Mat-jihad — Pyramid-jihad

Korsfästningsjihad i Egypten — Fyrverkeri-jihad — Datordonations-jihad — Medborgardelaktighets-jihad — Olympiskt “judo”-jihad— De nyttiga idioternas namn-jihad — Pre-våldsorienterat jihad — Kärleks-jihad — Mode-jihad 2 — #MyJihad annonskampanjs-jihad — Talkshow-programledar-jihad — Konstmuseums-jihad — Halloween-jihad — DNC Muslimsk böne-jihad — Kattkorsfästnings-jihad i Ghana — Skotsk-jihad

Muslimkvinnors smyg-jihad — Antidemokrati-jihad — Muslimskt grannosämje-jihad i Paris — jihad på Christopher Columbus — Iranskt smitkopps-jihad — Muslimsk julgrinch-jihad — #MyJihad twitter-jihad — Muslimsk nationalparkserövrings-jihad — Bombhotsjihad — Trohetsedjihad 2 — Adoptionsjihad — Sexualjihad — Fordons-jihad — Ramadanvatten-jihad — Klistermärksjihad — Komedi-jihad — Pub-jihad — Anställningsjihad — Tecknadfilmjihad — Miljövårds-jihad och Fotjihad.

Därtill avslöjade Politifonen sin egen jihadkonspiration:

Gästinlägg av Politifonen

Artiklar

Thoralf Alfsson: ”Åkesson måste bli tuffare!"

Gästinlägg av Slutpixlat.

Den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfsson var inte nöjd med söndagens partiledardebatt i SVT.
Samtidigt som han ger sin partiledare Jimmie Åkesson en liten känga för att denne var blek i debatten så förklarar han helt frankt att detta berodde på en taktik från SVT:s ansvariga?

Spring is here
netzanette / Foter / CC BY-NC

Om nu detta hade varit sant så hade det ju naturligtvis varit fruktansvärt orättvist mot stackars Åkesson.

Men istället för att inse att Åkesson inte hade så mycket att komma med under den första timmen i debatten enbart på grund av det faktum att inte några invandringsrelaterade frågor togs upp, så väljer Alfsson att snabbt ta på sig den numer så tämligen slitna offerkoftan.

PK-media hade återigen slagit till! Hu så hemskt!

Dock så fastslår Alfsson triumfatoriskt att när flyktingfrågan diskuterades då fick Åkesson banne mig komma till tals och mer aktivt delta i debatten.

Ja vi som såg debatten kan ju konstatera att Åkesson då verkligen ”blixtrade” till retoriskt när just SD:s kärnämne kom på tal. För dess för innan hade han ju mest som en äggsjuk höna otåligt väntat på den enda politisk fråga han kunde.

Thoralf Alfsson ville ju dessutom att Åkesson kunde ha varit lite tuffare i sin retorik. Alfsson önskade ju uppenbarligen att Åkesson skulle ha använt sig av hans ”lite” hårdare retorik.

Alfssons verbalt ”fantastiska”, men framför allt, hårdare retoriska utspel, där hans islamofobi, främlingsfientlighet och framför allt rasism kommit i dagen hade säkert gjort succé på ett traditionellt SD-möte. Men om Åkesson använt Thoralfs retoriska knep i söndagens debatt, så skulle han förmodligen gjort sig till ett åtlöje.

Man förstår ju att Åkesson till varje pris inte vill att Alfsson ska få medverka i debatter i tv.

Här ett litet axplock av Thoralfs uppfattning om hur hård retorik bör låta. Hämtat från IRM:s kollektion av uttalanden gjorda av Alfsson.

 ”Inte undra på att deras män är de största gluttarna i simhallar, gym och på badstränder där svenska tjejer är lättklädda. Det säger en hel del om den religionen”.

”Frågan är om det inte är dags att förbjuda islam i Sverige”.”Romer borde jämställas med mc-gäng och islamister”.

”Islam förbjuder mannen att vidröra kvinnor utanför familjen men tittar gör de på svenska kvinnor så ögonen håller på att trilla ur ögongloben”.

”Dessa muslimer som finns i Sverige är av samma skrot och korn då de innerst inne anser att alla som inte delar deras religion är ”otrogna hundar”.

”Det mest negativa under dessa dagar var att jag såg den första kvinnan i Kalmar som bar Niqab. Jag hoppas att denna kvinna kommer att få många Kalmarbor att reagera på vad som håller på att ske. Kvinnans man hade för övrigt alla attribut som en taliban i Afghanistan också bär”.

”De är en belastning och kommer alltid att vara en belastning inte minst på grund av sitt kulturella arv”.

Det inte Åkesson vågar säga i debatterna på grund av att han nu måste uppföra sig ”politiskt korrekt” och värna om partiets uppolerade fasad, det säger Alfsson mer än gärna som den främlingsfientliga rasist han är.

Curt Latinosson för Slutpixlat

Krönikor

"Han är ingen riktig buddist"

Gästinlägg av Svarten

Jag gjorde en fullständigt ovetenskaplig undersökning bland mina fyra arbetskamrater i kväll. Jag frågade dem om de hört talats om vansinnesdådet i Washington i måndags, då en man sköt ihjäl tolv personer och skadade fjorton andra. Ingen hade hört om det, men en av dem hade i alla fall sett något på en löpsedel.

Sedan frågade jag om de kände till bombdåden som skedde vid målgången av Boston Marathon i april i år. Jorå, det gjorde samtliga av dem. De visste även att de attentatsmännen var muslimer. Terrorister.

Jag gjorde ännu en liten opretentiös undersökning. Gick in på Google/News/U.S. Edition och sökte efter namnet på attentatsmannen i Washington. Det blev 160 000 000 träffar. När jag lade till ”buddhist” efter namnet sjönk antalet träffar till 43 200.

Jag rekommenderar artikeln Yes, the navy yard shooter was a Buddhist, som innehåller en hel del intressanta reflektioner att fundera över.

Gästinlägg av Svarten

Artiklar

Muslimer tar avstånd från extremism

Gästinlägg av Politifon

Pew Research Center kunde nyligen presentera data över muslimska attityder gentemot extremism. Uppgifterna redovisar att en majoritet av världens muslimer bekymrar sig över religiös extremism – att många avfärdar Al-Qa’ida och talibaner – och våld i religionens namn. Undersökningsgruppen återfinns i åtskilliga muslimska länder. De kommer från Egypten, Jordanien, Indonesien, Malaysia, Libanon, Palestina, Pakistan, Senegal, Turkiet, Nigeria och Tunisien. 67 procent av de tillfrågade uppvisar en negativ inställning till extremism i sina hemländer. I nationer som Libanon och Tunisien finns sådana uppfattningar bland 70% av befolkningen. Turkiet däremot utmärker sig med de lägsta siffrorna i omröstningen.

Den negativa inställningen reflekteras också i det faktum att man inte sympatiserar med grupper som utför attacker och annat våld för att befrämja sina mål:

Al-Qa’ida som ansvarat för de mest kända och mest förödande terroristattackerna de senaste femton åren, erhåller de mest negativa bedömningarna bland samtliga extremistgrupper i undersökningen. Ett medelvärde om sextiosju procent i elva muslimska länder uppvisar i undersökningen en oförmånlig syn på gruppen. Detta inkluderar en majoritet av muslimerna i Libanon (96%), Jordanien (81%), Turkiet (73%) och Egypten (69%). Över hälften av muslimerna i Nigeria, Senegal, Tunisien, Indonesien och Palestina betraktar Al-Qa’ida negativt. I Pakistan och Malaysia balanseras uppfattningen, men då har många inte återgivit någon åsikt.

Detta kan således förklara Al-Qa’idas egen uppfattning om huvudströmsmuslimernas motarbetande. Politifonen har tidigare skrivit om det:

Den politiska desperation som ständigt gjort sig påmind i det låga antal deltagare som varit villiga att sluta sig till de få som redan fortfarande finns kvar, synliggörs i de meddelanden man förmedlar till omvärlden. Al-Qa’idas försteman, sedan bin Laden dog, föreläste i en video som släpptes 2007, hur “Vi ständigt förblir fångar, och motarbetas med byglar av [huvudströmmens islamiska] organisationer och rörelser, för att inskränka på möjligheterna för kamp. Vi måste slå oss fri från bojorna som står mellan oss och våra skyldigheter.”  [Fritt översatt]Inte bara vittnar detta om att al-Qa’ida är försvagade. Det påvisar även hur andra muslimska rörelser “förhindrar kampen” från att fortsätta på den inslagna våldsamma väg som al-Qa’ida vill att muslimer ska ta. Den amerikanska krigsmakten och dess aggression mot islamistiska terrorismen kan inte stoppa terrorism. Muslimer kan stoppa terrorism – så länge de inte motarbetas och nedtystas av oseriösa agitatörer som söker vinna politiska poänger genom att smäda en hel grupp människor och hävda att det inte finns något som heter moderation. Uppenbarligen finns det visst.

Pew-studien visar även på oförmånliga attityder gentemot talibanerna i Afghanistan, Boko haram i Nigeria och Hizbollah i Libanon.

Därtill kan man se att de positiva attityderna gentemot självmordsbombningar har rasat genomgående i den islamiska världen i jämförelse med tidigare resultat. Bara i Libanon, där man tidigare kunnat se höga siffror för acceptans (74%), och de tillfrågade ansåg att självmordsbombingar ibland eller ofta kan rättfärdigas, ligger i dag på 33%. Pakistanierna är den undersökningsgrupp som uppvisar lägst stöd för den specifika krigsstrategin. Hela 89% av de tillfrågade opponerade metoden under alla omständigheter.

Studien visade också data som begraver idén om att islam som religiös företeelse triggar igång sympatier för självmordsbombningar:

…Support för självmordsbombningar korrelerar inte med religiositet […]. Generellt är muslimer som ber fem gånger om dagen inte mer troliga att stödja civila måltavlor än människor som ber mindre/färre gånger.

För att jämföra siffrorna kan vi titta till en annan studie som visar på att muslimer är den grupp som i minst utsträckning ger stöd åt att attackera civila måltavlor:

och

Undersökningen visar på att en möjlig majoritet av amerikanerna opponerar sig att en marginaliserad grupp som Al-Qa’ida attackerar civila mål men att man samtidigt på industriell nivå, med hjälp av sofistikerad militär utrustning, sympatiserar med att den amerikanska militären dödar oskyldiga (i betydligt större skala).

Det visar också på att muslimska amerikaner i mindre utsträckning (21%) än sina kristna (58%) och judiska (52%) motsvarigheter, anser att det är rättrådigt att attackera civila. Mormoner (64%) och ateister/agnostiker (58%) uppvisade också högre siffror. Politifonen menar dock inte att dessa data på något vis går att sammanföra med någon grupps religiösa uppfattningar. Till skillnad från politiserande rasister, tillskriver vi inte grupperna som vidhåller dessa uppfattningar en religiös signifikans per se. Vi menar att religiösa övertygelser till och med skulle kunna användas som moralisk måttstock för att motarbeta terrorism (men vidhåller också att religiös retorik i politiska spörsmål kan framkalla destruering).

Relaterad läsning:

Islam och terror I

Islam och terror II

Islam och terror III

Islam och terror IIII

Artiklar, Myter

Myt: Folkmord på vita

Gästinlägg av politifonen
Det pågår inom vit-makt-miljön en propagandaspridning som tar formen av en folkmordsanklagelse. Påståendet är att ljushyade människor är en sammanhängande grupp, så kallade vita, och att dessa är utsatta för ett pågående folkmord. Relativt ofta anförs FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord som beskrivning av vad som pågår, närmre bestämt artikel II.
Den lyder enligt följande:

CANADA TYPE »Social Gothic« ✾ Black & White (for widescreen displays)
arnoKath / Foter / CC BY-NC-SA

Artikel II

I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,

a) att döda medlemmar av gruppen;

b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;

c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;

d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;

e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Jag har hämtat översättningen ur Said Mahmoudis antologi Folkrättsliga texter, Norstedts Juridik 2006. Den engelska texten kan läsas här.

Vanligast är att c) används som gärningsbeskrivning  av vitmaktförespråkarna och att immigration av andra än ljushyade till länder som Sverige, USA och England påstås vara gärningen. Se exempelvis den presstödsberättigade tidningen Nationell Idag, nynazistiska SMR:s webbplats eller den här tråden på ‘ungdomsforumet’ Hamsterpaj.

Folkmordskonventionen ställer relativt höga krav på vad som utgör folkmord. För det första är folkmord en gärning, där vit-makt-aktivisterna menar att lagstiftning i linje med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, flyktingkonventionen och andra traktater är själva gärningen. De kallar det för massinvandring och andra skrämselord. Problemet är givetvis att tillåtande av invandring under starkt reglerade former efter demokratiska beslut inte är en gärning av det slag som ändamålet med folkmordskonventionen omfattar. Migrationsrätten är till stor del en följd av FN-traktater och annan folkrätt, så påståendet blir indirekt att FN påbjuder folkmord samtidigt som FN förbjuder folkmord, vilket knappast kan vara avsikten med FN:s regelverk.

För det andra ska gärningen vara förövad i avsikt att förinta människor. Det framgår av preambler till traktaterna (ett slags vägledande förord) samt förarbeten till lagar som utlänningslagen, vilka reglerar rätten till migration, att avsikten med dem inte är att förinta någon människa utan att skydda individuell frihet och göra det möjligt för människor att fly förföljelse och omänsklig behandling.

Vidare påstås att c) är tillämplig på migrationsrättens tillåtande av invandring. Antagandet är alltså att lagstiftningen är påtvingad befolkningen inom dess jurisdiktion, något som är helt på tvärs med hur det demokratiska statsskicket faktiskt fungerar. Det är heller inte så att människor i Sverige tvingas bo på vissa platser eller tvingas att flytta hit, eller på annat sådant sätt tvingas, vilket är något som ordalydelsen i c) kräver för att vara tillämplig på en situation.

Vit-makt-aktivisternas idé är att om en grupp människor är i minoritetsställning gentemot en annan grupp så hotas dess överlevnad. Grupperna som ställs emot varandra är ljushyade gentemot alla andra. Föreställningen är fantastiskt banal och premissen säger i princip att om jag bjuder in tre mörkhyade personer att bo i mitt hem så försöker jag förinta mig själv. Bakom premissen finns en idé om att det pågår ett raskrig, där människor med olika hudfärg är inbegripna i att försöka utrota varandra, vilket alltså även skulle komma till uttryck i parlamentariska sammanhang. Idén tar sig flera olika uttryck, från utgångspunkten att hudfärg medför särskilda politiska intressen och därmed är determinerande för hur människor använder parlamentariska institut till att hudfärg bestämmer att människor vill utrota andra.

Att det är en löjlig förutsättning torde vara uppenbart för envar. Ett konkret exempel på att den inte stämmer är Sverige idag, där det finns många minoritetsgrupper med annan hudfärg eller etnicitet än den som emellanåt benämns som etniskt svensk, ett begrepp som i sig är kontroversiellt. Romerna och samerna är exempel på sådana grupper, men för att göra exemplet riktigt tydligt kan vi helt enkelt peka på gruppen somalier istället då de generellt är mörkhyade och är relativt få. Det är knappast så att somalier i Sverige är utsatta för folkmord här, trots att de är i minoritet i förhållande till många andra grupper.

Med gärningsbeskrivningen kraftigt ifrågasatt och påståendet om avsikt helt undanröjt samt resonemanget rörande minoritetsställning avfärdat återstår mycket lite av vit-makt-aktivisternas resonemang. Myten om folkmordet på ljushyade är ändå relativt livskraftig, så vi får antagligen anledning att återkomma till den flera gånger framöver.

/Elwa Ninpo

Läs också del två i vitmaktserien vi har skrivit.

Artiklar

Om rasism och främlingsfientlighet

Vad är rasism och vad är främlingsfientlighet? Hur ska man förhålla sig när begreppen blandas samman titt som tätt. Det finns en fara med att slarva med begreppen rasism och främlingsfientlighet, skriver forskaren Henrik Arnstad, som också ger en definition av de båda begreppen på sin blogg.

Judenäsa der sturmer”Främlingsfientlighet är den naturliga misstänksamhet som människor kan känna inför främlingar, det vill säga ett närmast psykologiskt fenomen (till skillnad från den politiskt konstruerade rasismen). Vi kan tänka oss en stenåldersmiljö, där det gällde för den egna gruppen att skydda sitt territorium från andra.

Men rasismen är inte fientlig mot ”främlingar” i allmänhet, utan mot mycket specifika grupper (judar, muslimer, romer, svarta, etc.). Den rasistiskt drivna politiske aktivisten är vidare inte fientlig mot ”främlingar”, utan ofta mot medborgare i det egna landet som inte sällan varit bofasta i flera generationer.

När du som röst i offentligheten kallar exempelvis ett politiskt parti med rasistisk agenda för ”främlingsfientligt” istället för ”rasistiskt” gör du dig alltså inte bara skyldig till felaktig användning av ett ord. Du spelar vidare rasismen i händerna, då även du indirekt kallar den utsatta gruppen för ”främlingar”. Vilket de oftast inte är alls.

Framför allt är inte Sverigedemokraterna ”främlingsfientliga” mot vita ”invandrare” från Norge, USA eller Tyskland – och därmed är de heller inte ”invandringskritiska”. Igår hatade de judar. De hatar de mörkhyade muslimer, såsom ställföreträdande ”judar”. Det har sagts att rasismen ”börjar alltid med judarna och slutar alltid med judarna”.

Och på denna politiska idé har vi ett facit redan. Det stavas Auschwitz-Birkenau.”

Läs artikeln i sin helhet på hans blogg.

 

Artiklar

SD och pedofilerna

När Sverigedemokraterna vill ha ett offentligt register över dömda pedofiler dyker en mängd frågor upp. Helgar ändamålen medlen? Vad skulle det i förlängningen innebära rent praktiskt i samhället? Alla har olika åsikter i den här frågan, och vad man än tycker kommer man att reta upp någon. Ordentligt.

106/365: not for climbingOm du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur belastningsregistret. Det är fullt rimligt att kräva tycker jag. Dömda sexbrottslingar bör inte arbeta med barn. Jag tycker också att det är fullt rimligt att det finns olika varianter av utdrag. Ett av dessa är till för personer vars arbetsuppgifter inkluderar kontakt med barn. Har jag en plump i protokollet för att jag har sexuellt ofredat någon är det i allra högsta grad relevant.

Jag tror att ett offentligt register över dömda pedofiler skulle vagga in oss i en falsk trygghet, eftersom de flesta offer är bekanta med gärningsmannen. Det är ofta någon i deras närhet, t.ex. en förälder eller styvförälder. Bilden av en fullständig främling rimmar illa med verkligheten, det är sällan en snuskhummer som står vid ett dagis och dreglar.

Ett offentligt register har andra nackdelar. Det försvårar rehabilitering och ökar det stigmata som omgärdar sexualbrott. Om invånarna på en ort informeras om att en tidigare dömd sexförbrytare flyttar till ett visst område i närheten kommer denne att få det mycket svårt att komma tillbaka till det normala samhället igen, brännmärkningen finns kvar. Även om denna avtjänat sitt utdömda straff. ”Där är pervot som bor i porten bredvid”. ”Den där äckliga jäveln!” Vem vill bo granne med en sådan?

Rättsväsendet

Old Sparky
NixBC / Foter / CC BY-NC-ND

Vårt rättssamhälle bygger på formella straff. Det innebär att det straff som en domstol dömer en person till är det enda som är giltigt i juridisk mening. Sverigedemokraterna vill genom ändrad lagstiftning och straffskärpningar försöka återupprätta deras väljares eventuellt förlorade förtroende för rättsstaten, men samtidigt vill de fritt kunna få hänga ut människor. Detta kan därmed riskera att några personer tar lagen i egna händer. Det är inte bara förkastligt, det är även direkt farligt och ett hot mot enskilda individer. Att informera grannskapet om att en tidigare dömd pedofil flyttat in är en bra början om man vill få personer att lösa, vad de kanske tycker är ett problem, på ett lite mer ‘handgripligt’ sätt.

Jag vet mycket väl att jag kan ses som djävulens advokat, men jag har inte för avsikt att försvara våldtäktsmän eller pedofiler. Skulle någon av mina nära och kära drabbas skulle jag bli ursinnig. Men är det ok att exponera personer i förebyggande syfte? Göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att tvätta bort en stämpel för att kunna komma tillbaka till samhället? Att personer som förgripit sig på barn kan vilja ha behandling verkar inte Sverigedemokraterna ha tänkt på. Att ett offentligt register kan göra behandlingen totalt bortkastad verkar de inte heller ha tänkt på.

Sverigedemokraterna menar att registret skulle förebygga att tidigare dömda pedofiler från att riskera återfalla i brott, eftersom det skulle finnas en ‘kontrollfunktion’ som de ‘antar’ har en avskräckande effekt. Men om störningen är så allvarlig att det finns en reell risk för återfall hjälper inte straff om det inte kombineras med behandling. Vi kan jämföra det med någon som stjäl. Att bli dömd till bötesbelopp avskräcker kanske en snattare, men inte en kleptoman.

Vad som visat mycket positiva resultat är kognitivt baserade behandlingsmetoder som kombinerar individual- och gruppterapi. Det finns t.ex. medicin som sänker halten av testosteron i kroppen, och idag finns även en anonym hjälplinje. Det är inte bara brottsoffrets liv som förstörs, även brottsoffrets och gärningspersonens familjer påverkas. Alla drabbas på något sätt. Det finns inga vinnare.

Artiklar

SD och det påstådda valfusket

Sverigedemokraterna tog återigen på sig offerrollen när de under kyrkovalet för några veckor sedan hävdade att de utsatts för valfusk.

Pavel Gamov är distriktsordförande i SD Uppland
Pavel Gamov är distriktsordförande i SD Uppland

Uppsala stifts jurist Anders Sandström och pressekreteraren Mats Lagergren tror dock inte att det rör sig om något valfusk.

”Snarare sabotage i så fall”, säger Mats Lagergren och fortsätter: ”Har man valt vilket parti man ska rösta på, då ser man väl till att hitta valsedlar även om de är gömda”.

Anders Sandström tillägger: ”Om någon ska stå och övervaka valsedlarna blir det även en fråga om integriteten för den enskilde personen som kan kränkas när man väljer sedel”.

Det går även alldeles utmärkt att rösta på valfritt parti, om varje väljare skriver partinamnet på en blank valsedel, naturligtvis under förutsättningen att partiet ställer upp i det val man röstar i. Alla politiska partier kan också själva välja att posta ut sina egna officiella valsedlar till presumptiva väljare om de vill, vilket är tradition att göra i Sverige.

Att säga att avsaknad av Sverigedemokratiska röstsedlar i vallokalen skulle påverka valresultatet är alltså fel. Alla med intentionen att rösta på Sverigedemokraterna i kyrkovalet hade möjlighet att göra just detta.

/Andrea Daleflod

Artiklar, Myter

Myter om våldtäkt

Sverigedemokraterna påstår att vi ser en dramatisk ökning av antalet polisanmälda våldtäkter. De menar att vi har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa och att de anser detta i sig är mycket skrämmande. Att merparten av polisanmälningarna inte leder till något åtal är än värre enligt dem. Dags för Motargument att knäcka några myter.

Polisanmälda våldtäkter

Påstående: Sverige har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa.
Sanning: Det stämmer, och tillgänglig statistik talar för att det faktiska antalet våldtäkter har ökat under senare år.

Motargument visar därmed att vi inte räds för att publicera sverigevänliga sanningar.

Sverige har en könsneutral, mycket bred definition av begreppet våldtäkt. Till skillnad från andra länder, t.ex. Finland, krävs inte ett heterosexuellt samlag med penetration, det räcker med en handling som är jämförbar. En målsägande kan inte heller dra tillbaka sin anmälan, eftersom brotten faller under allmänt åtal. Det spelar ingen roll om personen sover, är mycket berusad eller liknande. Sex med en person under 15 år är våldtäkt, oavsett samtycke.

Anmälningsbenägenheten har ökat kraftigt i Sverige de senaste 30 åren. Toleransnivån är dessutom mycket låg i dagens samhälle – de våldtagna går till polisen och gör anmälan, och istället för att förtränga händelsen åker de till sjukhuset för att bli undersökta.

I Sverige kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet år 1965. I vissa europeiska länder, så som Schweiz, Tyskland och Finland, dröjde detta ända till 1990-talet. I Frankrike kriminaliserades det först år 2006. Att våldtäkt inom äktenskapet faller under allmänt åtal är långt ifrån självklart, i vissa europeiska länder, t.ex. Schweiz,  har det gjort det i mindre än 10 år. Där ses våld och övergrepp i nära relationer som en privatsak, något som stannar bakom stängda dörrar. I vårt grannland Finland visade en undersökning att så mycket som 74 % av de tillfrågade ansåg att kvinnor fick ”skylla sig själva”.

En epidemi av sexualbrott?

Myt: En epidemi av sexualbrott sveper över Sverige.
Sanning: Det har varit en kontinuerlig ökning av antalet polisanmälda sexualbrott i flera decennier, men enligt NTU (Nationella trygghetsundersökningen) har andelen av alla tillfrågade personer som uppger att de har blivit utsatta för sexualbrott legat på en relativt låg och stabil nivå sedan mitten av 2000-talet.

Påstående: Endast 13 % av de polisanmälda våldtäkterna går till åtal.
Sanning: Antalet eller procentandelen faktiska åtal säger inget om antalet brott som klarades upp. Bevisläget vid sexualbrott är svårt, ofta står ord mot ord och ibland finns inga synliga skador. Rättsväsendet kan inte godtyckligt åtala personer, ett samhälle med hög rättssäkerhet måste ha höga beviskrav. År 2012 klarades 51 % av våldtäkterna upp, och när ett våldtäktsfall väl går till åtal har Sverige den högsta andelen fällande domar.

Numbers And Finance
kenteegardin / Foter / CC BY-SA

Att x antal våldtäkter polisanmäls är inte samma sak som att x antal våldtäkter inträffat. Dessutom kan en brottsrubricering komma att ändras under varje respektive utredning. Anmälningsregistret innehåller således statistik som måste tolkas med stor försiktighet. Jag menar inte att informationen är oanvändbar, men för att få en bättre bild av den faktiska situationen måste vi inhämta information från flera olika källor, det kan vara vanskligt att enbart använda anmälningsstatistiken som en indikation på brottsnivån i ett samhälle.

Det stora problemet med statistik är att man kan läsa den ‘som fan läser bibeln’. Kan man inte tolka statistiken så är den bara siffror. Sverigedemokraterna ‘plockar russin ur kakan’. Rent hypotetiskt kan till exempel 2000 personer polisanmäla att de blivit trakasserade för att de fått reklam i brevlådan trots att det står ”nej tack” på den. Det är inte brottsligt att stoppa reklam i någons brevlåda, även om några kan anse att det är förbannat irriterande. De 2000 anmälningarna kommer antagligen att åka i papperskorgen med motiveringen ”brott kan ej styrkas”, men oavsett vad som händer med dessa polisanmälningar kommer de att finnas i anmälningsregistret.

För att krångla till det ännu mer räknar alla länder statistik på olika sätt, vilket gör det ganska svårt att jämföra brottsligheten i olika länder. Sverige använder sig av metoder som gör att den polisanmälda brottsligheten i Sverige uppfattas som högre än i andra länder. Och något som vi alla alltid bör ha väldigt, väldigt klart för oss är att det är väldigt få människor som faktiskt begår brott. Oavsett hudfärg, kultur, religion eller nationalitet.

Jag trivialiserar inte sexualbrottsligheten på något sätt, det vore en skymf mot de utsatta. Men den ”sexualbrottsvåg som drabbat Sverige” är inte den veritabla katastrof som Jimmie Åkesson basunerar ut. Han tar en liten del av ett stort problem. Och förvränger den medvetet. Sedan dras den upp som kanin ur en hatt när det är dags att hålla tal. Simsalabim!

Krönikor

SD och rättssäkerheten

Jag anser att ett offentligt register över dömda pedofiler och flerfaldigt dömda våldtäktsmän är en synnerligen dålig idé. Inte för att jag värnar om individerna som skulle finnas i registret, utan för att jag tror att det skulle få katastrofala konsekvenser för rättsväsendet i Sverige. Jag är rädd för att människor skulle kunna ta lagen i egna händer och bilda lynchmobbar, jag ser det som fullt möjligt. När jag bodde i Hälsingland fick jag höra om två mord som skett i den lilla by där jag bodde. I båda fallen handlade det om ”hustruplågare” som invånarna i byn hatade.

Jelly baby lynch mob
eyesore9 / Foter / CC BY-NC-ND

Den första fick hembesök av en grupp män, som ansåg att måttet var rågat. För att förhindra att någon tjallade bestod gruppen av en man ur varje släkt. De drog ut den anklagade på gårdsplanen och slog ihjäl honom. Alla visste, ingen visste.

Även den andra gick ett grymt öde till mötes. Under en dans på en loge bjöds han på en sup runt hörnet utanför. Trodde han i alla fall. Istället fick han en planka i bakhuvudet och precis i rätt ögonblick kom en man med häst och vagn åkande på vägen, varpå kroppen slängdes upp på vagnen och forslades bort. Banemännen gick tillbaka in och när det upptäcktes att en man saknades svarade gruppen; vi hade bara gått ut för att ta en sup. Den saknade mannen hittades aldrig. Den som misstänkts för att vara hustruplågare hade gått upp i rök.

Jag vet inte om de här incidenterna rörde exakt samma personer, men jag vill minnas att det kan ha varit samma konstellation av gärningsmän. Ett medborgargarde – en man ur varje släkt – som tagit lagen i egna händer och försökt att skipa rättvisa. Vad ska man säga? Det är ju svårt att tycka synd om offren, de ansågs skyldiga till brott som ligger långt ner på sympatiskalan. Men vi måste sätta ribban högre när det gäller rättssäkerheten, oavsett vad man anser att en person förtjänar eller inte så måste man hålla sig inom lagens råmärken. Själv har jag massor av åsikter och synpunkter på den svenska kriminalpolitiken (och dess brister), men jag bör och jag måste följa och respektera lagen. Om inte, kan det i förlängningen gå hur illa som helst, då kan Flugornas Herre vara ett faktum.

Sverigedemokraterna hänvisar till att liknande register redan existerar i USA och Kanada. Jag tolkar det som om att de menar att det gör ett svenskt offentligt register helt ok, p.g.a. argumentet: ”alla andra gör det ju”. Vad de inte nämner är att personer som funnits i dessa register misstänks ha blivit mördade p.g.a. ett sådant register. Sexualbrottslingar, särskilt dem som förgripit sig på barn, finner vi längst ner bland bottenskrapet. Det finns en anledning till att dömda i Sverige blir placerade på särskilda avdelningar och anstalter, de anses vara lovligt byte för vissa och skulle högst troligen förvandlas till köttfärs av vissa medfångar, bara tillfälle skulle ges.

Jag känner inte, och begär verkligen inte att någon annan ska känna sympati för dömda sexbrottslingar. Men att låta känslorna ta över är nog det sämsta som kan ske. Då är steget inte långt till en skränande pöbel som mer än gärna vill lösa problem med ‘hälsingemetoden’.