Kategoriarkiv: Krönikor

Länge leve massinvandringen!

Många som är mot invandring kallar invandringen till Sverige idag för ”massinvandring”. Aktivister som är för invandring faller ofta i fällan att bemöta detta genom att säga att ”det är ingen massinvandring”. Det hjälper knappast. Är man mot invandring kommer man att använda det negativa prefixet ‘mass-‘ även om det rör sig om få invandrare, likt hur antisemiter gnällde över den s.k. ”massinvasionen av judar” till Sverige på 30-talet, då det kom endast några få familjer från Tyskland.

Hur bemöter antirasister argumenten om massinvandring? Ja, man kan kika på den regeringssida som lades upp förra året om nätmyterna om migration och invandring. Det är typiskt:

Myt 1: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen beräknas öka till 16,5 procent 2050.

I grunden bygger myten på att personer med utländsk bakgrund aldrig blir svenskar och att det skulle vara ett problem om människor har en bakgrund i ett annat land. Det är också värt att notera att den enskilt största gruppen invandrare 2010 var hemvändande svenskar, som stod för en femtedel av invandringen.

Att regeringen börjar så här kommer att göra folk som är skeptiska till invandringen fly förbannade. De väljer att inte försvara den invandring vi har utan att istället ta strid på frågan om man kan kalla invandringen en massinvandring. Regeringen säger att ”ja antalet personer med utländsk bakgrund är stort, men det är ingen massinvandring” och bekräftar därmed de farhågor de invandringsskeptiska har utan att bemöta dem.

Regeringens ”mytsida” gör ett klassiskt misstag, ett som många politiker gjort, t.ex. Mona Sahlin (S). En politiker, eller antirasist, får frågan om det pågår massinvandring och svarar med att säga att man inte kan/får använda ordet massinvandring. Så kan man inte agera om man vill stoppa näthatet. Man får köra med öppna kort, redovisa fakta och försvara invandringen som sådan istället. Kan man inte göra det, utan måste förvränga ord på klassiskt politikermanér bör man nog hålla tyst i invandringsdebatten.

Massutvandring och massinvandring?

Först fakta. De högsta siffrorna för utvandringen från Sverige som uppmättes var mellan 1880-1893 då 0,83% av befolkningen utvandrade per år. Under åren 1850 till 1930 ligger siffran lägre. Jag har sett siffran 0,4% – 0,45% av befolkningen varje år under den tidsperioden. Detta är det som kallas den svenska massutvandringen av alla historiker.

Detta är de svenska uppehållstillstånden 2009:

Källa: Migrationsverket

Nu ska vi räkna. Ta bort de studerande och det blir ca 90.000 personer som fick uppehållstillstånd (Inte alla är klassiska invandrare, men å andra sidan var många emigranter inte klassiska emigranter heller, många som emigrerade återvände till Sverige). Med 9,1 miljoner invånare motsvarade det nästan 1% av Sveriges befolkning.

Om 0,4% tillåts kallas massutvandring är det väl ingen tvekan om att det är rätt att kalla det massinvandring då det rör 0,9%-1%, eller?

Sedan 2006 har vi haft en exceptionell invandring. 2006 var den 70.000 personer om man räknar bort gäststudenter och hemvändande svenskar. Folkmängden var 9 miljoner. Det är 0,78% av befolkningen. Om man tittar på åren 1960 till 2011 blir siffran mellan 0,55-0,6%. Om någon läsare vill, får ni gärna räkna ut den exakta siffran.

Ja, det pågår utvandring också och många som kommer hit kommer för att jobba. Men så har det alltid varit med invandring och utvandring. Faktum är ändå att andelen som kommer hit är 1%.

Källa: Migrationsinfo.se

Länge leve massinvandringen!

Det gör att Sverige förändras radikalt, onekligen. Det gillar jag, som ser ett egenvärde i kulturers möte och som vill ha så öppna gränser som möjligt.

Det är denna förändring vi som är positiva till invandringen bör försvara, inte käbbla och tvista om Sverige förändras eller inte eller om det ska vara tillåtet att kalla det massinvandring eller inte!

Bloggen Avpixlat – en dyr historia

Vi här på Motargument får rätt ofta gliringar och funderingar omkring vilka som avlönar oss. Det är tydligen väldigt svårt att förstå att en sådan här blogg är alldeles gratis att driva och att vi är en samling personer som skriver på ideell basis. Är man engagerad och motiverad så behöver man inte vara avlönad för att driva en blogg.

Jag har genom diskussioner på Twitter förstått att många tror att driva en blogg är som att ge ut en tidning. Så är det ju inte, för att få ge ut en tidning måste man ha en ansvarig utgivare. Det är därför Avpixlat är en blogg, inte en tidning. Ingen ansvarig utgivare.
Jag har också blivit upplyst om att Avpixlat måste be sina trogna läsare om donationer för att kunna driva bloggen. Just det fick mig att börja fundera. Bortsett från frikyrkovibben man direkt får, att församlingen förväntas ge sitt tionde till kyrkan, så kan man fundera på hur mycket Avpixlat egentligen behöver för att hålla skutan flytande.

Avpixlat skriver på sidan ”Donationer” så här:

Avpixlat växer så det knakar, och att driva sajten blir för varje dag som går förenat med allt högre löpande kostnader, och tar dessutom allt mer tid och arbete i anspråk.
Vi tar därför tacksamt emot alla donationer som våra läsare kan avvara. Varje bidrag är välkommet, stort som litet, och pengarna går naturligtvis oavkortat till att hålla igång, utveckla och förbättra verksamheten.

donerameraNu kommer jag att spekulera kring den här frågan. Jag har ingen insideinformation, ingen liten fågel som har viskat i mitt öra eller så. Grunden till mina funderingar finns öppet på nätet.
Avpixlat har runt 12000 läsare i månaden. Jag skulle tro att två tredjedelar består av media, antirasister och en del poliser som vill hålla koll på vad SD-sympatisörerna sysslar med.
Så vi kan säga att det är ca 4000 personer som läser Avpixlat, som är trogna SD-anhängare.
På Avpixlat kan man bli månadsdonerare och bidraga med allt från 50 kr/mån till 500 kronor i månaden.
Säg nu att tretusen av de trogna läsarna donerar i genomsnitt 200 kronor var i månaden så blir det en summa på 600 000 kronor i månaden.

Jaha, kan man tänka, men de måste ju betala servern i U.S.A. som man använder för att inte kunna ställas till svars för vad man skriver på bloggen.
Den här servern är jättedyr. Max 1000 kronor i månaden. Så då är det 599 000 kvar. I månaden.
Man behöver inte ha några lokalkostnader, då allt snudd på kan skötas via en Iphone. Medarbetarna är inte anställda på Avpixlat. Eftersom Avpixlat inte är registrerat som företag, organisation eller stiftelse så finns det inga anställda som ska ha lön. Däremot är domännamnet avpixlat.info registrerat hos ett kanadensiskt anonymiseringsföretag kallat silentregister.com.
Man får väl ta med i beräkningen att själva transaktionerna kanske kostar en del också.
Först kommer de in på kontot som Kent Ekeroth står för och sen ska en liten del till webhotellet och servern, men sen då? Det rör sig ju om betydande summor. I runda slängar 6.000.000 kronor per år.

Det kostar inte 500 – 600.000 i månaden att driva en blogg.
När det gäller obskyra frikyrkor så visar det sig rätt ofta att Tiondet går till att bekosta pastorernas dyra leverne. De har gärna fina bilar och hus m.m. Nu är det tydligen inte så i fallet med t.ex. talespersonen och Avpixlats ansikte utåt Mats Dagerlind, den stackaren verkar i det närmaste utblottad. Om man ska göra en gissning så går pengarna till SDs partikassa. Är det därför SD på samma sätt som Moderaterna inte vill behöva redovisa privata donationer till partikassan? Bandet mellan SD och Avpixlat blir då för tydligt och uppenbart.
Med andra ord väldigt svårt för Jimmie ”Nolltolerans” Åkesson att rättfärdiga inför Sveriges i grunden människovänliga och toleranta medborgare.

Olof Palme om fördomar

Gästinlägg av Pontus Vinderos

Hat på nätet har varit på tapeten de senaste veckorna. För mig är det uppenbart att olika främlingsfientliga grupper använder nätet strategiskt för att vinna sympatisörer, ofta anonymt och med tveksamma metoder. Det som också är uppenbart är att hatet inte beror på Internet i sig. Det är högst mänskligt med fördomar. Det visste Olof Palme. Ett av hans tal har Latin Kings tonsatt som låten Fördomar 2. Idag när jag letade på Youtube hittade jag en fin video till låten med rörlig text, så kallad kinetisk typografi. Orden passar lika bra idag som när Olof Palme höll talet på juldagen 1965.

Tal (Olof Palme):

Demokratin är fast förankrad här i landet
Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla
Okunnighet om andra människors särart
Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium
En förhandsrätt
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort
Har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra
Att gradera människor med en sådan måttstock
Står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde
Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen
På arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken
Därför ligger fördomen alltid på lur
Även i ett upplyst samhälle
Den kan blossa ut i ett stickord
En obetänksam replik, en nedrighet i det lilla
Kanske menar den som handlar inte så illa
Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.
Byst av Olof Palme
Jonas N / Travel Photos / CC BY-SA

Mats Dagerlind, den sårade rasisten

Gästkrönika av David Sällström

Mats Dagerlind, krönikör på Avpixlat, kastar anklagelser runt omkring sig likt en mycket desperat och trängd människa. Det är omgivningen runt omkring Mats Dagerlind som manifesterar antidemokrati, yttrandefrihetskränkningar och näthat. Han kallar Åsa Lindeborg (Aftonbladet) för att vara en kommunist som vurmar diktaturer och påstår att Julia Bahner (FI) ger uttryck för Apartheid – rasism. Men samtidigt som Dagerlind ger sig på de demokratiska företrädarna, eller PK – eliten som Dagerlind med vänner vill kalla det, så ger Dagerlind sig ut för att krossa mångkulturen. Inte sällan med djupt kränkande, missvisande och fördomsfulla kommentarer. Det är på dessa grunder han också är inbjuden till publicistklubben.

snow patrol:make this go on forever
visualpanic / Foter.com / CC BY

Det är nästan komiskt, och nästan lite pinsamt, att läsa Dagerlinds mästrande monologer om västvärldens förträfflighet och den muslimska världens efterblivenhet. Samtidigt som Dagerlind påstår sig vara en hyvens snubbe som fallit offer för en hatisk kulturmarxistisk världskonspiration så spottar han ur sig konstigheter efter konstigheter i jakten på muslimerna. Han skriver bland annat i en krönika från den tredje februari;

”Islam är på det hela taget lika oreformerad idag som den var på profetens tid för snart 1500 år sedan. Detta gäller i synnerhet de geografiska regioner från vilka den stora majoriteten av Sveriges muslimer kommer. Där råder snarast det omvända förhållandet jämfört med Sverige och kristendomen – visst kan du hitta en och annan muslim som inte anser att samhället ska styras i enlighet med Koranen och sharialag, som tycker att kvinnan bör vara jämställd med mannen och som inte anser att homosexualitet måste straffas med döden, men särskilt många är de inte. Och de byter inte magiskt åsikt bara för att sätter foten på svensk mark.”

Är han så där okunnig på riktigt eller spelar den gode Mats dum? Sant är att det ligger en hel del att skåda bakom de där orden. Han manifesterar en tveklös generaliserande bild av muslimer, utan att skämmas påstår han att alla muslimer är lika dana. Mats Dagerlind, offret, sparkar nedåt. Då Dagerlind med all säkerhet har mindervärdeskomplex och känner sig extremt hotad av de mer etablerade och kunniga krönikörerna och debattörerna så ger sig Dagerlind på de som inte kan försvara sig. Att han sen menar att han inte är rasist och att han inte är antidemokrat är bara att förlöjliga sig själv och sitt eget intellekt. Självklart är han medveten om varför vi andra drar dessa paralleller mellan Mats Dagerlinds hets mot minoriteter och epitet så som rasist och främlingsfientlig. Dagerlind bryr sig heller inte om det, trots att han låtsas vara kränkt. Nog tror jag att han är lite stolt över uppmärksamheten. Utan Åsa Lindeborgs kritik, och alla andra etablerade mediers kritik mot Dagerlind och hans vänner så skulle han sitta där och skriva för sig själv och sina närmaste. Nu är han någon, till och med inbjuden till publicistklubben.

Vid varje enstaka krönika kan vi hitta någonting som får nackhåren att resa sig, musklerna att spännas och pupillerna vidgas. Dagerlind är provokatören som drar till med det som han vet irriterar de ”etablerade”, eller PK – eliten, kulturmarxisterna. Vi tar några fler Dagerlindska citat ur den fauna av dumheter som den mannen plitat ned;

”Bakom termen “ensamkommande flyktingbarn” döljer sig påfallande ofta personer som inte kommit ensamma utan smugglats till Sverige i grupp, som inte är flyktingar enligt Genèvekonventionen och som inte är barn enligt svensk myndighetsålder. Begrepp som “papperslösa” och “gömda” används för personer som bryter mot utlänningslagen genom att uppehålla sig illegalt i Sverige och som inte respekterar det svenska rättssamhällets myndighets- och domstolsbeslut.” (27/12 – 2012)

Shiny stop sign
SeizureDog / Foter.com / CC BY

”I en artikel på DN Kultur den 18 december rekapitulerar Mathan Ravid en incident där han och några vänner från judiska studentföreningen i Uppsala under en utekväll ska ha blivit utsatta för olika former av antisemitism från vanliga Uppsalabor och Uppsalastudenter. Anklagelserna är svepande och obelagda och bär inte trovärdighetens prägel. Ravid använder sin judiska bakgrund och antisemitism som en förevändning för att underblåsa den falska bild av strukturell främlingsfientlighet bland svenskar som utgör en del av propagandan mot Sverigedemokrater och kritiker av svensk massinvandring.” (19/12 – 2012)

De här två citaten taget direkt från hans krönikor på Avpixlat visar oss de vanligaste uttryckssätten som extremhögerns talkörer ständigt viftar med. Det har talats om ”skäggbarn” med den underförstådda meningen att ensamkommande flyktingbarn varken är ensamma eller barn. Synen på människor som illegala är Dagerlind inte ensam om. Kent Ekeroth, före detta SD:s kriminalpolitiska talesperson, har kallat flyktingar och papperslösa för brottslingar. I det har både Dagerlind och Ekeroth stöd i både Dublinförordningen och i utlänningslagen, tyvärr. Svenska staten jagar papperslösa nu mera än någonsin.

Att den mannen är inbjuden till anrika publicistklubben visar bara på hur debattklimatet har förskjutits långt åt höger de senaste åren. Etablissemanget påvisar en handfallenhet och en desperation som svar på de främlingsfientliga krafter som ger eko i opinionsmätning efter opinionsmätning. Reinfeldt talar om att arbetslösheten inte är ett problem för etniska svenskar mitt i livet och att de vikande skolresultaten är konsekvensen av den höga andelen invandrarbarn i skolorna. Billström vill minska volymerna av asylinvandring och Hanif Bali vill bara se invandrare som är ”starka, kapabla individer.”

Nu skall även Stina Dabrowski ställa sig i ledet av de förvirrade som gör de mest konstigaste saker för att bemöta främlingsfientligheten. Hon bjuder in den mest hatiska av de alla – Mats Dagerlind, att diskutera näthat. Vill vi bekämpa rasisterna så är detta helt fel sätt.

Verbalt förtryck

I en debatt mellan två parter såsom Avpixlat och Motargument är det lätt hänt att man kan bli frustrerad över den andra partens oförstånd över det man vill försöka få fram. Det är inte ett dugg konstigt, eftersom det tyvärr är så att båda parter kan vara grymt insnöade på att ”vi har rätt”.

Mats Dagerlind är en av krönikörerna på ”nyhetssajten” Avpixlat. Som sådan har han förmåga att uttrycka sig i ord på ett något mer avancerat sätt än standardkommentatorn på samma sajt. Trots detta kan man rikta skarp kritik mot hans sätt att uttrycka sig.

Mats DagerlindBland annat består stora delar av hans krönikor av personangrepp, samt ett överutnyttjande av epitet som är uppfunna av den så kallade ”Sverigevänliga” falangen av det politiskt intresserade Sverige. Dessa epitet består av högeligen förolämpande uttryck som används för att läsaren ska förstå att Mats själv är en god, samhällstjänande individ som står oförstående inför det han själv kallar näthat riktat mot sig själv.

Det finns inte en enda vettig människa som egentligen förstår sig på vad Mats Dagerlind är ute efter när han kallar journalister för diktatorhyllare, antidemokrater, eller när han anklagar dem för att använda härskartekniker. I min värld är det ganska precis exakt tvärtom.

Det här är den teknik Dagerlind med flera skribenter och debattörer på den främlingsfientliga sidan ständigt försöker använda sig av i sina enträgna angrepp avsedda att försöka få alla oss andra att komma till insikt om att vi har haft helt fel.

De, rasisterna, kallar sig själva Sverigevänliga och oss andra svenskfientliga — enbart för att de tror att vi ska börja tvivla på oss själva. De är så övertygade om sin egen renhet och demokratiska anda att de fullkomligen missar det faktum att den politik de eftersträvar är odemokratisk på de mest osmakliga sätt.

Faktiskt är de så fanatiska i sin tro på sverigevänlighetens under, att man nästan skulle kunna tro att de är en sekt. Mats Dagerlind skulle förmodligen göra sig bra som sektledare.

På det stora hela anser jag att det är ganska tydligt att Dagerlind med anhang (läs; kommentatorerna på Avpixlat) inte riktigt verkar ha koll på hur han ska föra fram sina åsikter för att få oss andra att förstå. Han verkar vara en rejält kränkt man i sina bästa år, som misslyckats med att anpassa sig i ett samhälle han inte vill ha. Ett samhälle där de flesta av hans medmänniskor (nej, förlåt, de flesta av hans meningsmotståndare, antidemokraterna och diktaturhyllarna) utvecklat ett sätt att kommunicera där han helt enkelt inte hinner med.

Det är troligen också därför Mats Dagerlind känner behovet av att verbalt förtrycka sina meningsmotståndare, eftersom han inte känner till hur det nya svenska språket fungerar. Inte känner till hur han på bästa sätt skall kommunicera det han vill så att den största delen av den svenska befolkningen faktiskt ska förstå vad det är han vill.

Dagerlind har en av många saker gemensamt med gemene man som regelbundet besöker Avpixlat, och det är oförståndet inför hur yttrandefriheten fungerar. Se här vad han skriver som PS 2 i sin krönika om sitt deltagande i Publicistklubbens debatt;

… endast medlemmar släpps in men att jag som debattdeltagare får ta med mig EN gäst. Det skulle ju varit trevligt och psykologiskt stärkande för mig med en liten hejaklack i lokalen då man kan förvänta sig att en majoritet av Publicistklubbens medlemmar inte står på min sida, men dessvärre är detta inget att göra åt. Det är dessa regler som gäller och det är samma för alla debattdeltagare.

Jag kan inte underlåta att trycka tillbaka ett visst mått av roat skratt åt denna mening. Mats Dagerlind kan alltså erkänna att det är samma regler som gäller för alla debattdeltagare, men han kan vare sig erkänna eller tro på att exempelvis yttrandefriheten ser likadan ut för alla, oavsett hur ”svensk” man är eller vilka åsikter man har.

Vi som ligger bakom Motargument ser rätt tydligt vad främst skribenterna på Avpixlat sysslar med; de uppviglar sina läsare till hat, misstro mot allt och alla — men de vägrar själva att inse detta faktum. I deras värld är deras ord lag och sanning.

Men de och i främsta ledet Mats Dagerlind som populär krönikör på tidigare nämnda så kallade nyhetssajt, verkar inte ha någon som helst koll på att samma regler gäller för alla även utanför Publicistklubbens väggar.

Relaterat

Här kan du se Publicistklubbens debatt dit Mats Dagerlind var inbjuden för att diskutera om, och i så fall hur, man kan stoppa näthatet.

Angående hat

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari

Detta är ett utdrag från Twitter dagen efter att Uppdrag Granskning hade sänt sitt program om män som hotar kvinnor med våldtäkter och mord:

”Ett antal män riktar stort, orimligt hat mot kvinnor, ja. Varje kvinna som på grund av det ”HATAR MÄN” är på precis samma nivå. Tänk på det.”

It suits me better to slay
Alex(inyoureyes) / Foter.com / CC BY-NC-SA

Vad är det jag ska tänka på? Att det är fel att hata, oavsett hur hatet tar sig uttryck? För i så fall håller jag inte med. Att hata i sig är inget jag tycker vi ska kriminalisera, det kan många gånger till och med finnas fog för hat. Det som däremot är intressant är hur detta hat tar sig uttryck och jag tror att det är det vi måste diskutera.

Jag får intrycket av att de som tycker att vi inte ska glömma bort alla kvinnor som hatar män enbart vill försöka skifta fokus. Istället för att diskutera problemet att personer (män?) hotar kvinnor med våldtäkt och mord så flyttas fokus till att vi istället diskuterar att det är fel av oss att hata människor som hotar människor till livet. Sen när är det ett lagbrott att hata någon? Vem är du (och jag) att bestämma över hur människor känner? Jag kan absolut hålla med om att det är tragiskt att människor känner hat mot andra, men jag ser inte hatet i sig som ett problem, då jag anser att allt handlar om vad du gör med ditt hat. De män som hotat kvinnor anonymt på nätet har bevisligen omvandlat sitt hat till hot och trakasserier. Men hur förhåller vi oss till de som skriver debattartiklar eller anordnar demonstrationer mot kvinnovåld som en reaktion på det hat de känner? Jag menar inte att alla som vill förändra något drivs av ett hat. Det jag menar är att det inte är hatet i sig, utan vad du gör med det, som är det som vi bör lägga fokus på.

Ett annat problem är detta med kollektiv och personlig skuld. Jag tycker det är djupt problematiskt att vissa män identifierar sig så starkt med sitt kön att de tror att de måste försvara män som hotar kvinnor. Så fort det framkommer kritik mot en struktur — som gör att vissa män tar till våld och hot om våld — måste vi ideligen påminnas om att alla män minsann inte är sådana. Som om det inte skulle vara en självklarhet. Vad vill ni att vi ska göra, tacka er för att ni inte tar till våld mot oss? Utgångspunkten måste väl ändå vara att män inte brukar våld, vilket gör det redundant att beskriva ett normalläge.

I den bästa av världar finns det såklart inget hat, men så länge denna värld inte finns tänker inte jag lägga någon värdering i människors drivkrafter, så länge dessa följer våra lagar. Skillnaden mellan hot och hat må bara vara en vokal, men i praktiken är den så mycket större.

Om man inte hatar världen som den är, kan den aldrig ändras, därför är det bra med hat

(Doktor Kosmos – Ang. Hat.)

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari

Om generaliseringar om "män"

Ganska ofta ser jag antirasister skriva att ”män våldtar” eller att ”män är problemet” eller att ”männen sprider näthat mot kvinnor”. En vän till mig som jag fikade med idag, är muslim och sa att han alltid reagerar på detta.

Would You Die For The Glory Of Russell's Teapot
Hani Amir / Foter.com / CC BY-NC-ND

Han har sett det ganska uppenbara att samma sorts generaliseringar som drabbar muslimer också av någon anledning ofta drabbar män.

Så här sa han: ”Om man är aktiv i debatter och t.ex. skriver att man hatar kurdiska, muslimska män, då skulle man bli utfryst, likadant om man skulle påstå att muslimska män eller judiska män våldtar eller förtrycker kvinnor. Men ta bort den etniska identifieringen och säg att män våldtar, att man hatar män eller att män förtrycker kvinnor och det blir en åsikt som anses helt korrekt att sprida i media, på twitter eller Facebook.”

Och visst är det så… Jag håller med.

Jag ser ofta antirasister som verkar anse att det är självklart helt rätt att generalisera om män, för män har ju makten och är i något sorts överläge och kvinnor i underläge. Det de bör fundera på är att rasisterna faktiskt rättfärdigar sina generaliseringar om judar och muslimer med att påstå att de, rasisterna, är i underläge och muslimerna samt judarna i strukturellt överläge (och i konspiration med kulturmaffian, PK-maffian, ZOG:s agenter eller kulturmarxisterna, eller vem det nu är de har som syndabock för tillfället).

Snälla ni! Även om de politiska strukturerna varit sådana att man dikterade att en del män ska ha makten och att kvinnor ska uteslutas från makten, och även om en del män beter sig som svin, betyder inte det att man kan generalisera om ALLA män.

Hur ska vi någonsin få folk att sluta generalisera om muslimer, judar och invandrare om inte ens vi antirasister kan sluta generalisera om män?

Jag vet att många kvinnor är utsatta för näthat och skit från en del män och ja; kvinnokampen är enormt viktig, men nej; ALLA män är inte problemet, lika lite som att alla judar, invandrare eller alla muslimer är ett ”problem”.


Ett Bibliskt liv – Islamfobi

Islamofober, ett relativt nytt ord i mitt vokabulär. Islamofobi, också det ett nytt begrepp för mig. Den senaste tiden har det trendat bland rasister och främlingsfientliga personer att slänga sig med citat ur Koranen. Det märks en ökande ambition hos en del offentliga personer att motarbeta religionen Islam och en vilja att försöka framställa Islam som något slags hot emot oss människor som lever i sekulära demokratier.

QuranIbland upplever jag det som att de här människorna inbillar sig själva att de vet mer om vad som står i Koranen än vad en praktiserande muslim vet. Det verkar som att de vet mer om vad som står i Koranen än vad som står i någon annan religiös skrift.

Om vi tar de tre stora religionerna Judendom, Kristendom och Islam, så är de alla vad man kallar ”Abrahamitiska religioner”, som utgår ifrån den väldigt mytiske patriarken Abraham.

Judendomen är äldst, Kristendomen är näst äldst och ”nyast” är Islam (den senast utvecklade).

Det vimlar av uttalade Kristna människor som spottar ve på Islam och stämmer in i kören av röster som säger att Islam är ett hot emot västvärlden.

Judendom, Kristendom och Islam har i princip samma historia i en ganska lång linje.

Från begynnelsen och fram till Jesus är religionerna nästan identiska. Judarna tror inte att Jesus var Messias men muslimerna anser att Jesus var en stor profet. Efter Jesus slutar de kristna sin historia medan muslimerna fortsätter med Muhammed, som var den största och sista profeten. Judarnas ”Gud” och muslimernas ”Gud” är mer lika varandra än de kristnas ”Gud”, då de kristna tror på treenigheten. Men i stort sett är de lika varandra och ska ha ”sagt” och ”gjort” likadant.

Det finns fler likheter i dessa tre religioner än vad det finns skillnader. Ja, citaten ur Koranen låter hemska, precis lika hemska som citat ur Bibeln. Eftersom de är skrivna på en tid då människor inte var lika civiliserade eller upplysta som idag. Då kvinnor inte fick vara i kyrkan under sin menstruation, inte fick säga nej till att bli bortgift, inte fick bestämma över sitt liv eller sina kroppar. Då bögar skulle brännas på bål och otrohet straffades med stening.

Dessa böcker förespråkar en fruktansvärd människosyn, men de är en del av vår historia. I dem kan vi läsa och förstå hur det var under en tid som inte längre existerar.

Vissa delar kan vara sanna, vissa bara hittepå, allt det där är en fråga om tolkning och hur du väljer att leva ditt liv. Det är därför det heter ”tro” eftersom ingenting är bevisat rent vetenskapligt.

De flesta religiösa människor som jag känner idag moderniserar sin tro. Ingen av dom sitter och läser in sig på citat ur sin religiösa skrift och tolkar den B O K S T A V L I G E N. Om alla troende människor i världen skulle tolka sina skrifter bokstavligen, ja då skulle det finnas anledning att vara rädd på riktigt. Här kommer lite läskiga citat ur Bibeln.

Följande citat ur Bibeln skulle innebära att vi måste döda miljontals människor världen över:

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.
Tredje Moseboken Kapitel 20, Vers 13

Detta Bibelcitat skulle innebära att alla kvinnor direkt lyder under männen, av ingen annan anledning än att han är en man:

Till kvinnan sade han:
Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig. — Första Moseboken Kapitel, 3 Vers 16

Många mödrar skulle behöva ta sina söner till den äldsta personen i staden där sonen skulle behöva dödas:

Om en son är trotsig och upprorisk och inte lyder sin far och mor, inte ens när de tuktat honom, skall de ta honom med sig och föra honom till de äldste i staden, till hemstadens port.
De skall säga till stadens äldste: Det här är vår son, han är trotsig och upprorisk och lyder oss inte, han bara festar och super.
Då skall alla männen i staden stena honom till döds. — Kapitel 21, Vers 18-21

Återigen, detta skulle innebära lite mer dödande:

Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där, skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dom till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp inne i staden, och mannen därför att han lägrade en annans kvinna. — Kapitel 22, Vers 23-27

Följande citat skulle innebära att många män inte längre får vistas i kyrkor:

Ingen, som fått testiklarna krossade eller lemmen avskuren får upptas i Herrens församling.
Kapitel 23, Vers 1

Och detta citat skulle innebära många kvinnor med bara en hand:

Om två män råkar i slagsmål och den enes hustru skyndar för att hjälpa sin man och sträcker ut handen och griper tag om könet på den som slår hennes make, skall du utan förskoning hugga av hennes hand. — Vers 11-12

MinaretCitaten ovan har jag axplockat ur Bibeln för att belysa den avskyvärda människosynen som existerar i den skriften. I Koranen existerar likadana verser och liknande meningar. Judendomen, Kristendomen och Islam, om de tolkas B O K S T A V L I G E N, utgör en människosyn och ett sätt att leva som är oförståeligt och vedervärdigt. Som tur är så tolkar inte människor sina religiösa skrifter bokstavligen.

Precis som att världen utvecklas och vi får mer kunskap, så utvecklas och moderniseras också tolkningarna av religionerna. Det finns grupper, samhällen och hela länder som inte har utvecklats och fortfarande lever efter religiösa skrifter bokstavligt, men då är det ju de människorna vi måste hjälpa utvecklas och inte deras tro.

För mig är islamofobin mer skrämmande än de religiösa skrifterna. Skrämmande för att den orsakar ett förtryck av en stor grupp människor enbart baserat på fördomar och stereotyper. Den förutfattar att alla muslimer tolkar sin heliga skrift bokstavligt och lämnar inte utrymme för en grundläggande mänsklig rättighet ”religionsfrihet”.

Islamofobin sprider myter och okunskap. Den orsakar hat och förtryck av oskyldiga människor. Senast en kvinna i Sverige som blev slagen tills hon var medvetslös, den enda orsaken bakom våldet: hon var muslim.

Ingrid Carlqvist, journalist och en av vår tids största islamofober som är inblandad i Tryckfrihetssällskapet och lanseringen av den islamofobiska tidsskriften Dispatch International, brukar twittra flitigt om hur ”farlig” Islam är. Enligt henne och många andra (bl.a. flera SD-politiker) är Islam det största hotet mot oss i väst och vi kan vilken dag som helst gå från att vara ett sekulärt, demokratiskt land till att bli en diktatur styrt under Sharia-lagar. Enligt mig är Ingrid Carlqvist och hennes värderingar ett större hot mot Sverige än vad religionen Islam är. Eftersom Ingrids åsikter och mytspridande är en av orsakerna till att muslimer blir nedslagna — bara för att de är muslimer — det och ren och skär idioti.

Ingrid Carlqvist har nyligen lanserat en studie som påstås berätta hur många muslimer som finns i Sverige idag. Hur har de kunnat räkna fram det?, frågade jag henne, då man i sekulära Sverige inte får använda sig av åsiktsregistrering/religionsregistrering. ”Vi har räknat muslimsk-klingande namn i Sverige” var svaret. En studie baserad på fördomar med andra ord. Vilka s.k. muslimska namn de har räknat på framgår inte. Jag frågade Ingrid om hon tyckte att Ibrahim var ett muslimskt namn, det svarade hon ja på. Jag frågade henne om de hade räknat med barn, eftersom barn inte formellt kan bli muslimer förrän de kan säga orden ”Jag är muslim”, det svarade hon inte på. Däremot påstår hon att det finns över fem hundra tusen muslimer i Sverige.

Newspapers B&W (4)När jag twittrade med Ingrid Carlqvist så hade hon uppenbara svårigheter att hålla isär orden ”Arabisk” och ”muslim”. Hon verkar tro att alla människor som kommer ifrån mellanöstern och arabisktalande länder ÄR muslimer. Jag känner många arabisktalande människor som inte är muslimer. Jag känner människor vars föräldrar gett dem ”traditionella muslimsk-klingande” namn men som själva inte ÄR muslimer. Jag känner människor med ”svensk-klingande” namn som ÄR muslimer. Ju mer jag skriver desto mer ser ni ju att studien de har gjort är fånig och ohållbar. Det går inte att säga hur många praktiserande muslimer som finns i Sverige genom att räkna namn.

Däremot går det att säga varför man vill göra en sådan studie. Det är för att ”skrämma” upp folk och sprida myter om muslimer. Nästan alla tänkbara anledningar bakom att vilja veta hur många muslimer som finns i Sverige är klart främlingsfientliga.

”Jag är inte rasist, jag är religionskritisk” brukar Islamofoberna slänga sig med. Jag skulle vilja påstå att de är både och. Att vara kritisk mot religionen Islam det är att vara religionskritisk. Att tro att Islam är ett hot mot oss som lever i demokratiska länder, det är Islamofobiskt. Att tro att ALLA muslimer är onda, det är också Islamofobiskt. Att tro att alla människor som kommer ifrån arabisk-talande länder och har ”muslimskt-klingande” namn ÄR muslimer det är däremot rasistiskt.

Jag kan vara kritisk emot religion, men kan kritisera utan att kränka några individer med saklig kritik. Och jag är kritisk gentemot alla religioner utan undantag, då jag anser att så många människor riskerar att hamna i utnyttjandesituationer jämte sin tro. Men det är min åsikt, sen får människor leva precis som de vill och tro precis vad de vill.

Jag är stolt över att Sverige är ett land med mångfald. Ett land där du kan se ut som du vill och tro på vad du vill. Jag tycker att det är bra att det finns moskeér för de praktiserande muslimerna att gå till. Det är bra att det finns kyrkor för de som vill gå dit, heliga rum, heliga byggnader, samlingsplatser och så vidare. Låt dem samlas där och dela sin tro, om det nu är vad de vill.

Viktigast för landet måste ju ändå vara att alla vi som lever här upprätthåller lagar och regler och inte lagstiftar om vilken tro invånarna får välja att tillhöra eller att inte tillhöra.

Anna Siekas

Tänk på vad du säger

Vi publicerar här ett gästinlägg av en avhoppad nationalist; Pernilla Marcos. En av teserna hon för fram är att det är fel när Svenskarnas Parti kallas nazistiskt. Det förtjänar ett svar. Några av oss i redaktionen för Motargument.se håller inte med.

hämtaSvP kommer ur Nationalsocialistisk front. D.v.s. det parti som kallade sig öppet nazistiskt, och bytte namn till Folkfronten (samma personer förekom i båda) som sedan blev SvP (samma personer). Tidningen Realistens föregångare hette Den Svenske Nationalsocialisten. Det där med det nazistiska arvet är en klar del av SvP:s arv.

Ett arv som de inte gjort sig av med. Man ser tydligt idéerna i deras nuvarande ideologi än idag även om SvP tonat ner det öppet nazistiska och kallar sig demokratiska. (Även Hitler kallade sig ibland demokratisk, dvs innan 1933.)

Nätsidan Realisten och SvP prisar för övrigt ofta och gärna gamla nazister, så även ur den synvinkeln är det inte helt fel att peka ut SvP som nazistiskt parti. ( Ett exempel av alla gäller dödsrunan efter Göran Oredsson. )

Så visst kan man kalla SvP nazistiskt. Det jag personligen motsätter mig är att man gör det utan att visa VARFÖR man kan kalla dem det.

/Torbjörn Jerlerup

************

Gästinlägg av Pernilla Marcos.

Under mina år som aktiv nationalist inom den nationella rörelsen kom jag att granska antirasisternas argument gång på gång. Debatterna på gator och torg var många och allt som oftast vann man även debatten. Det kanske låter konstigt i mångas öron. Hur kan en aktiv nazist som förespråkar väpnat motstånd jämte rasideologiska ideal vinna debatter mot demokratiska krafter? Anledningen var ganska enkel. I 9 av 10 fall framförde motståndaren floskler utan faktaunderlag. Ej heller hade man en nyanserad bild av vad jag som nationell aktivist faktiskt stod för. Vilket naturligtvis innebar att motståndaren inte kunde argumentera utifrån en falsk bild. Argumenterar man genom föreställningar istället för med fakta så kan man med enkelhet konstatera att debatten är förlorad innan dess att den har hunnit börja.

1nd
Valet 2010

Jag minns exempelvis en debatt vid valstugorna i Södertälje 2006 efter ett torgmöte. Tillsammans med en rad andra aktivister stod vi och delade ut propagandan.

Efter en stund kom en företrädare för Folkpartiet fram och ville avhysa oss från den allmänna platsen. Vi började argumentera emot och snabbt var debatten igång. Epitet som antidemokratiska, nazistiska och rasistiska flög genom luften.

Undertecknad lät folkpartisten häva ur sig det hen hade på hjärtat.

Därefter levererade jag motfrågorna: ”Hur kan du göra koppling mellan alla folks rätt till liv och nazismen?”, ”Finner du det inte löjligt att kalla Nationaldemokraterna för ett ickedemokratiskt parti när de i själva verket vill utöka demokratin enligt de grundläggande principerna kring direktdemokrati?”, ”Att förneka att etniska svenskar existerar är rasism för mig, men inte för dig, jag erkänner alla folkslag, men inte du, varför?”. Det tog inte många sekunder innan dess att folkpartisten var röd i ansiktet och bad mig dra åt helvete. Jag hade lyckats få hen ur balans. Att det dessutom skedde öppet på gatan var en bonus, för då kunde förbipasserande se hur ”mångkulturalisterna” agerar när de inte har svar på tal.

Strategin var väl beprövad redan innan debatten. Strategin är mer välutvecklad nu. Något som man kommer få se mycket av i valrörelsen 2014 då Svenskarnas Parti ska slå på stora trumman och försöka erövra tio kommunala mandat och 10 000 riksdagsröster. Ett inte helt orealistiskt mål om man fortsätter som man har gjort.

Den radikala nationalismen får ständigt nya sympatisörer.

Idag när jag blickar objektivt på kommentarsfälten, på sociala medier och på människors bloggar så märker hur tydlig radikaliseringen faktiskt är. Inte sedan 90-talet har stödet för den radikala nationalismen varit så här pass högt. Vilket naturligtvis även väcker motreaktioner i hela samhället. Motreaktioner är givetvis något positivt. Men frågan är på vilket sätt de framförs. Att jag kunde sitta och argumentera sönder i princip samtliga antirasistiska argument talar sitt tydliga språk. Den organiserade antirasismen oavsett ideologisk bakgrund måste bli bättre. Året är nämligen 2013. Vi lever i kommunikationsåldern numera. Genom några enkla knapptryck på en dator kan jag med enkelhet kontrollera om motståndaren faktiskt har rätt i sina påståenden. I grund och botten är det nationalisterna som är sina egna värsta motståndare. Detta ska vi tacka dem för. För en sak är säkert. Den argumentation som har förts mot dem under väldigt många år har varit misslyckad.

Jag förstår att människor egentligen bara vill väl. Men just därför måste man beskriva saker utifrån vad de verkligen är. När Svenskarnas Parti kallar sitt parti för nationalister så är de inte längre ett öppet nationalsocialistiskt parti. De är faktiskt ett nationalistiskt parti. Möjligen extremnationalister, antidemokrater och antisemitiska, men inte öppet nationalsocialistiska. Det kan tyckas vara en löjlig sak att peka på. Men vad varje antirasistisk debattör måste tänka på är att debatten mot rasisten spelar mindre roll. Det som spelar roll är alla de människor som tar del av debatten. Den du debatterar emot kommer antagligen inte sluta vara rasistisk. Men genom att vara saklig mot osaklighet, bestämt avfärda bloggar som verklig källhänvisning, genom att kalla saker för vad de är och inte för vad man anser dem vara, så kan man vinna debatten.

Ställ dem till svars för deras egna politik. För vad de vill uppnå och för vad deras politik leder till. Upprepa inte 90-talets floskler om att radikala nationalister kom från splittrade hem, var mobbade i skolan och hade svårt för teoretiska ämnen. För ärligt talat, det stämde inte då och det stämmer inte nu. Motargumenten får inte lov att vara ihåliga. För varje ihåligt argument utan eftertanke som skrivs ut så riskerar man att föda en sympatisör. Så ser verkligheten ut idag 2013.

Det kan svida med självkritik men det kan också vara nyttigt. Tänk på detta i framtiden. Lycka till med motargumenten.

Gästkrönika av Pernilla Marcos.

Vita privilegier, myter och verklighet

Gästkrönika av Saladin

Innan någon spricker av ett eller annat skäl – nej, detta inlägg syftar inte till att motsäga att det skulle finnas ett vitt privilegium. Det är allmänt känt att om man kommer från vissa delar av världen och har en viss etnisk bakgrund så åtnjuter man – i vissa sammanhang – trovärdighet, yrkes- och livsförmåner som andra av annan härkomst inte gör. Från att ha varit en idé som beskrev vinstlottsdragarens sits i grav vardagsrasism när den var som värst, apartheid, har uttrycket numera utvidgats till att användas för att benämna flertalet samhällsproblem på flera plan, framförallt i västvärlden. I och med att samhällen kan ses som en kropp, med flera samverkande och nätverkande organ och funktioner, är det inte sällan så att problem på en plats ger upphov till symtom och manifestationer på flera platser.

Toki, my new Himstedt
MiriamBJDolls / Foter.com / CC BY-NC-ND

Vardagsrasismen är i min åsikt en sådan åkomma som skapar multipla och stora krusningar/vågor på samhällsvattnet. Samtidigt är begreppet inte så pass löst sittande med sin historiska förankring att det kan implementeras efter smak och tycke utan några om och men. Nuförtiden ter det sig lika rimligt bland en del antirasister att koppla ihop det vita privilegiet med slängd arbetsansökan p.g.a. namnet Fatima som med att inte ha kommit in på Handels när man egentligen hade kassa betyg. I sådana fall blir användandet en ogenomtänkt semantisk import av ett historiskt förankrat begrepp och man spränger in det i kontext där det inte är helt oproblematiskt. När detta inlägg inte kan ta sig an den stora diskussionen med globala aspekter på det vita privilegiet kan man utan tvekan grubbla över det under svenska förhållanden. I ett Sverige där ideologiska fallenheter delar upp land och rike i potentiella småemirater vågar jag påstå att manifestationen av vita privilegiet fått törnar av skakande karaktär.

Jag tycker mig se ett visst vitt privilegium som är kopplat till etnicitet/hudfärg, men även ett visst ”vitt” privilegium som är ett sociopolitiskt tillstånd. Dessa kan finnas samtidigt eller visa sig separata utan nödvändigt behov av överlappning. I det senare privilegiet är man given rang utifrån ett sociopolitiskt sammanhang och den privilegierade behöver definitivt inte sin hudfärg för att vara ”vit”. ”Vitheten” ligger i den ikonisering som följer när personen har de ”vita” rena åsikterna och politiska böjelserna i kontexten. Här är privilegiet i händerna på den som har massornas uppmärksamhet och kan orera med förmånen att ifrågasättas betydligt mindre och senare än andra. Det är en medveten favorisering med att ha fördelen av de dubbla måttstockarna. Och det är när det första privilegiets position finns tillsammans med den andra formen av privilegium — VITT privilegium (kombinationen kommer att skrivas med versaler) — som farorna börja blixtra extra mycket i kanterna. Inom antirasismen finns detta, och det skrämmer mig.

I regel verkar det medfölja vitheten/”vitheten” ett sanningsmonopol över tillvaron. Förmånen att definiera, verifiera och falsifiera det objektiva, rätten att fastslå sanningar och falskheter. Det brukar skämtas att folk med vitt privilegium inte ser rasism eftersom de själva inte drabbas. Men detta är ett påstående med modifikation, då detta är lika förankrat hos den vite/”vite”/VITE som hos den som har något av privilegierna men som menar sig kritisera det med ett utifrån-perspektiv. Med andra ord — det kanske krävs en med vitt/”vitt”/VITT privilegium att se och erkänna det vita privilegiets form och bredd, men då är man själv i en lika starkt privilegierad sits. Här har antirasistiska rörelsen i Sverige devierat. När rörelsen består av både etniska svenskar och svenskar med utländskt ursprung så omhuldas den av ett tjockt täcke med ”vithet”, och man pekar självsäkert och gärna på vitt privilegium som förklaring till rasismens överlevnad. I detta görs det inte sällan anspråk på att — just — omdefiniera vad som är/inte är rasism, oftast med argument som inte är bättre än opponents anspråk.

blue hair
merwing✿little dear / Foter.com / CC BY-NC-ND

I det uppskruvade och högt tempererade debattklimatet börjar denna konfliktartade syn bli alltmer problematisk med breda konsekvenser. Att stödet för hatiska politiska partier och organisationer ökar är en inte helt osannolik sådan konsekvens då debattklimatet handlar lika mycket om tal som om agerande ute i samhället. Här är det vita/”vita”/VITA privilegiet också självtalande i de risker som folk tar. Det är utan tvekan ett underförstått privilegium att veta att vad som än händer, vilka konsekvenser ens agerande än får, så kommer man i egenskap av vit/”vit”/VIT alltid klara sig bättre än alla andra. Därmed kan man töja och passera gränser, man kan provocera, skruva upp och attackera eftersom någonstans i en finns det en trygghet att när räkningen kommer så är det oftast andra som betalar det mesta av priset.

Det är lika illasittande att förankra konceptet med samhällsprivilegium i hudfärgen helt och hållet som att förneka att även ”vita” kan ha, och missbruka, privilegium. När problem finns så är de aggregerade och slår till med kraft för flera. Det är min klara uppfattning i dagens Sverige att när antirasisten verkligen betraktat sig själv utifrån och insett sitt eget privilegium som antirasismen kan börja förändra av egen ansträngning. För bakom varje misslyckad antirasistisk rörelse finns ett vitt, ”vitt” eller VITT okonfronterat privilegium.

Bildkälla