Jag kommer ihåg en tid då mina grannar har plötsligt slutat att åka med sina bilar till jobbet för att bensinen var väldigt dyr och sedan tog den slut på varje bensinmack. Till och med för stadsbussarna. En del människor har gått fots till jobbet i flera kilometer medvetna om att ingen ska få sina löner. 

Nyexamerade ingenjörer, journalister och läkare började jobba på restauranger som servitriser eller lagerarbetare. Varje dag fick man höra om ett företag som gått till konkurs. Valutan rasade ned och nya sedlar byttes ut på svarta marknaden mot tyska DM.

Jag kommer ihåg lukten av depression med stinkande ovisshet som rotades in i asfaltens mögel på alla gator och torg.

Vi, som var då 18 år, saknade t.o.m. pengar för en drink på krogen och istället samlade vi ihop några mynt för att köpa en flaska läsk och att sitta på skoltrappor med jämnåriga killar som spelade gitarr. Även våra lärare gick hem utan löner så brydde man sig mindre om våra betyg.

Individen blev svag med känsla av värdelöshet.

Sen kom den hårda tiden då människor började leta efter sin tillhörighet i olika grupper. För i en grupp kände man sig stor, stark och trygg.

I en grupp var man någon. I en grupp kunde man skrika och bli hörd med uppmärksamhet och skrikande grupper gav t.o.m. en identitet och självförtroende.

Det var en tid då olika nationalistiska symboler tog över stadens fasader för att markera den nya identiteten. 

Tidigare bankrånare, ex-fångar och nazistsympatisörer steg upp ur avgrunden för att bli de mest populära riksdagspolitikerna som fokuserade enbart på människornas olikheter tills man kom till genetiska skillnader, förfäder och olika blodgrupper. Olikheter som vi tidigare respekterade hos varandra förvandlades till grunden för olika partiprogram. 

Och alla kämpade för att visa och bevisa sin storhet och styrka.

Det var en phatamorganisk näring som folk matades med varje dag utan att bli mätta. En hägring av en vattenoas i förtvivlans öken. En hägring som aldrig försvann och en blodtörst som bara ökade ju mer folk bjöds att dricka av hat.

Ju mer vild, arrogant och aggressiv man var, ju mer uppskattad blev man som politiker av folkmassor som gick på gatorna med ett enormt behov av att skrika och tömma ur sig all ilska och aggression på affärernas glasfönster eller bilar på parkeringar.

Men det blev inte nog med det. Varken bilar på parkeringar eller glasrutor svarade eller förändrade någonting. I så fall var det viktigt att hitta ”den skyldige” som ska anklagas för allt, någon som kan lida och känna smärta. Vänlighet, artighet och ödmjukhet kallades för svaghet och dumhet.

Det var en tid då människor började skämmas för allt det goda och bli stolta över sin egen grymhet. Jag kommer ihåg lukten av den tid då barndomsvänner slutade att hälsa på varandra.

Strax efter publicerades statistiken om vapenlicenser och grupper som började beväpnas. 7 av ”dem” var beväpnade mot 1 ”av oss”. Nätter som var fulla av spöken då krigsförbrytare från 1940-talet började leva igen i många sånger innan 1990-talets Balkankrig började.

Dem som tidigare har pekats ut i historieböcker som människorshatare och mördare, blev plötsligt hyllade i en rad sånger av berusade grannar. Mördare blev stora idoler, förebilder, hjältar och t.o.m. deras knivar och blodiga händer berömdes i hårresande sånger som ekade under min fönstret.

Ju mer aggression desto mer styrka.

Ju mer hat desto större möjlighet att vinna och bli stor.

Ju mer rädsla man ser i ögonen på ”den andre” desto starkare blev man.

Detta är en extrem nationalism som gav XXL storlek till minsta lilla fluga som önskade att bli någon.

StorSerbien

Sen växer ännu större minnesbilder fram os mig på en rad andra som idag sitter inför rätta i Haagdomstolen för etnisk rensning, folkmord och brott mot mänskligheten.

Muslimer ska slaktas, fördrivas eller tvingas till att konvertera till kristendomen.

Romer, judar, albaner, turkar…Hur kunde de fortfarande finnas kvar efter en så stor flugattack under hela historien?

Nationalism blev liksom en virus som vi alla på slutet blev sjuka av, åtminstone med rädsla som skapade behov att betona starkt om att ”vi också finns”! På något sätt måste man finnas innan alla blir utrotade i koncentrationsläger eller massgravar.

Mina barndomsvänner började försvinna under en natt och blev hittade halshuggna vid floden och det enda vittnet var ett äppelträd där vi en gång klättrade upp på väg till skola.

Så var det i en tid innan man började skjuta från berg mot 15 000 studenter som gick in i fredliga demonstrationer på Sarajevos gator. Man hade svårt att svälja verklighet då granater började hagla över staden där man kunde se så många Hollywoodstjärnor bara 6 år innan, då Sarajevo var en OS-stad.

På slutet, flyr man. Inte bara för att rädda sitt liv utan för att rädda alla vackra bilder från barndomen. Man flyr för att inte bli tvungen att hata dem man en gång respekterade, tyckte om, delade lunch på skolrasten eller arbetsuppgifterna på samma kontor. Det är enda som räknas idag som en trofè. Att inte föra hatet vidare…

Mitt fönstret i sovrummet ramar in vårens färger i ett nytt hemland, mitt vackra och underbara Sverige.

Jag är rädd för människor som hittade hatet som källa till framgång eller möjlighet att bli någon, men ännu mer rädd för dem som applåderar till hatet och tror att detta är kärlek till ett eget land. Återigen pekar man ut ”den andre” som är skyldig för arbetslöshet. Återigen hör man om sönderslagna glasrutor i förorter. Återigen möter man människor som hyllar krigsförbrytare…

Jag gillar att höra ”Det kan inte hända här!” men ändå germina erfarenheter mig ingen rätt att tro så naivt en gång till.