En av de viktigaste frågorna för alla nationalistiska partier genom historien har varit idén om det egna landets överlägsna kultur, och hur viktigt det är att bevara denna. Dagens SD må ha tonat ner sin ”Bevara Sverige Svenskt”-retorik, men de talar fortsatt högljutt om vikten av att stoppa ”kulturimperialismen”.
Även om SD såklart bortser från att världen i flera decenniers tid har fått den största delen av kulturella influenser från USA och inte den muslimska världen. Men hur skulle en regering då vara tvungen att agera om den skulle vilja stoppa denna ”kulturimperialism” mot det egna landet? Nedan har jag listat några av de enkla åtgärder en nationalistisk regering skulle behöva vidta för att ”bevara den svenska kulturen” så som SD så gärna vill.
Pyongyang, Nordkorea
Stäng gränserna. Stoppa invandringen är ju en självklarhet, kommer det in människor från andra länder för de ju med sig en annan kultur, vilket är oacceptabelt. Men vi kan inte heller låta svenskarna lämna Sverige ens tillfälligt, för åker de utomlands så kan de få in nya uttryck utifrån som kan förändra den svenska kulturen. Nej, det är bäst om ingen åker vare sig in eller ut ur Sverige.
Stoppa all handel med omvärlden. Varor och tjänster från andra länder än Sverige kan ge svenskarna utländska influenser och riskerar på så sätt att förändra den svenska kulturen. Nej, Sverige ska vara självförsörjande.
Inga utländska TV-program eller musik. En stor del av vår bild av omvärlden kommer från vad vi ser på TV, och speciellt amerikanska TV-program och amerikansk musik har påverkat Sverige de senaste decennierna. Detta är inte acceptabelt. Sådana utländska influenser måste stoppas. Endast svenska program och genuint svensk musik får spelas på radio och TV.
Inget internet eller telefoni. I alla fall inte med omvärlden, tänk så mycket utländsk kultur och sverigefientliga åsikter folket skulle kunna snappa upp. Ett intranät och inhemska telefonlinjer går nog bra, för då riskerar folket inte att hjärntvättas av kulturmarxister och andra sverigefiender. Självklart måste nätet och telefonlinjerna övervakas noggrant.
Avskaffa demokratin. Det vore ju katastrofalt för den svenska kulturen om ett annat parti, som är mindre Sverigevänligt kommer till makten. Detta kan vi inte riskera, så för nationens bästa måste demokratin avskaffas.
Så, dessa är de fem enkla steg en nationalistisk regering bör ta för att ”Bevara Sverige Svenskt”. Hmm, får ni också en känsla av att det här har provats nån gång förr? Just det ja, i Nordkorea! Jag vet inte vad ni tycker, men själv har jag fått intrycket av att Nordkorea inte fungerar så värst bra, i alla fall inte för den nordkoreanska befolkningen. Slutsats: nationalism är bäst att hålla borta från makten, för det går riktigt illa om nationalisterna faktiskt får bestämma.
När jag var 16 år gammal bestämde jag mig för att ta en ”time-out” som det heter idag. Jag orkade inte fortsätta direkt till gymnasiet, så jag provade på arbetslivet genom ett par olika praktikplatser. Den första var en livsmedelsaffär vars ägare kom från mellanöstern.
De sökte en praktikant som inte var muslim. Anledningen var enkel; de ville ha någon i den delen av charken som inte var halal. Jag blev mortadellans okrönta drottning, och mitt kungarike var 1 x 1,5 meter. Dess enda invånare var en maskin med roterande klinga. Det är inte så illa ska jag be att få tala om!
Jag hade riktigt kul ihop med Muhammed och Fatima, de som jag oftast arbetade med. I början var jag lite rädd för att prata med kunderna, eftersom språket ibland ställde till det. Det släppte ganska snabbt. Kunderna pekade på oliverna och ostarna och när man hade fiskat upp tillräckligt många eller måttat en tillräckligt stor bit av fetaosten med kniven nickade de. Inte kärnfysik direkt. Muhammed lärde mig att hälsa, räkna och tacka på arabiska och Fatima frågade mig lite då och då vad vissa svenska ord betydde. Jag minns arabiska ordet för ”spannmål”. Fatima sade att hon tyckte att jag var väldigt bra på att förklara och att jag borde arbeta med det. Då blev jag lite mallig.
Det fanns ett rökrum i källaren och en dag blev det en kulturkrock de luxe, en komisk sådan. Jag satt i soffan och tog en cigarett, då öppnades dörren och in kom en herre som drog av sig skor och strumpor och började tvättade fötterna i handfatet. Jag tyckte att det kanske verkade lite konstigt, men fortsatte röka. Problemet var att när jag skulle fimpa min cigarett och gå därifrån hade han helt plötsligt rullat ut en matta på golvet och lagt sig raklång på den för att be. Aj då!
Vad sjutton skulle jag göra? Jag satt och låtsades vara osynlig i fem minuter, knäpptyst och generad över vad jag uppfattade som en pinsam situation. Jag kunde ju inte gärna säga ”ursäkta” och kliva över honom. Om han gjort sig omaket att tvätta sina fötter vore det respektlöst att ta ett skutt över honom med skitiga skor.
Det är väl inget pinsamt i att praktisera sin religion? Har han inte rätt att göra det? Det är väl bara att glädjas över att hans arbetsgivare är förstående och låter sina anställda be på rasten, samt letar reda på en praktikant som kan handskas med fläskkött så att hans anställda ska slippa?
Jajaja, man kan gnälla om särbehandling bäst man vill, det bryr jag mig inte ett dugg om. PK, Anti-PK, anti-ditten och dutten. Jag såg personligen inget fel i den eventuella ”särbehandling” som jag fick i den butiken. Jag kände mig inte kränkt eller utnyttjad på något sätt. Tvärtom. Min arbetsinsats var värd något, hade rollerna varit ombytta hade jag uppskattat omsorgen.
I Sverigedemokraternas värld finns förmodligen inget utrymme för en sådan omtanke och samexistens. Be får du göra hemma och inte under arbetstid. I skolmatsalen serveras kassler och vill du inte ha så får du gå hungrig resten av dagen.
Jag gjorde en fullständigt ovetenskaplig undersökning bland mina fyra arbetskamrater i kväll. Jag frågade dem om de hört talats om vansinnesdådet i Washington i måndags, då en man sköt ihjäl tolv personer och skadade fjorton andra. Ingen hade hört om det, men en av dem hade i alla fall sett något på en löpsedel.
Sedan frågade jag om de kände till bombdåden som skedde vid målgången av Boston Marathon i april i år. Jorå, det gjorde samtliga av dem. De visste även att de attentatsmännen var muslimer. Terrorister.
Jag gjorde ännu en liten opretentiös undersökning. Gick in på Google/News/U.S. Edition och sökte efter namnet på attentatsmannen i Washington. Det blev 160 000 000 träffar. När jag lade till ”buddhist” efter namnet sjönk antalet träffar till 43 200.
Jag anser att ett offentligt register över dömda pedofiler och flerfaldigt dömda våldtäktsmän är en synnerligen dålig idé. Inte för att jag värnar om individerna som skulle finnas i registret, utan för att jag tror att det skulle få katastrofala konsekvenser för rättsväsendet i Sverige. Jag är rädd för att människor skulle kunna ta lagen i egna händer och bilda lynchmobbar, jag ser det som fullt möjligt. När jag bodde i Hälsingland fick jag höra om två mord som skett i den lilla by där jag bodde. I båda fallen handlade det om ”hustruplågare” som invånarna i byn hatade.
Den första fick hembesök av en grupp män, som ansåg att måttet var rågat. För att förhindra att någon tjallade bestod gruppen av en man ur varje släkt. De drog ut den anklagade på gårdsplanen och slog ihjäl honom. Alla visste, ingen visste.
Även den andra gick ett grymt öde till mötes. Under en dans på en loge bjöds han på en sup runt hörnet utanför. Trodde han i alla fall. Istället fick han en planka i bakhuvudet och precis i rätt ögonblick kom en man med häst och vagn åkande på vägen, varpå kroppen slängdes upp på vagnen och forslades bort. Banemännen gick tillbaka in och när det upptäcktes att en man saknades svarade gruppen; vi hade bara gått ut för att ta en sup. Den saknade mannen hittades aldrig. Den som misstänkts för att vara hustruplågare hade gått upp i rök.
Jag vet inte om de här incidenterna rörde exakt samma personer, men jag vill minnas att det kan ha varit samma konstellation av gärningsmän. Ett medborgargarde – en man ur varje släkt – som tagit lagen i egna händer och försökt att skipa rättvisa. Vad ska man säga? Det är ju svårt att tycka synd om offren, de ansågs skyldiga till brott som ligger långt ner på sympatiskalan. Men vi måste sätta ribban högre när det gäller rättssäkerheten, oavsett vad man anser att en person förtjänar eller inte så måste man hålla sig inom lagens råmärken. Själv har jag massor av åsikter och synpunkter på den svenska kriminalpolitiken (och dess brister), men jag bör och jag måste följa och respektera lagen. Om inte, kan det i förlängningen gå hur illa som helst, då kan Flugornas Herre vara ett faktum.
Sverigedemokraterna hänvisar till att liknande register redan existerar i USA och Kanada. Jag tolkar det som om att de menar att det gör ett svenskt offentligt register helt ok, p.g.a. argumentet: ”alla andra gör det ju”. Vad de inte nämner är att personer som funnits i dessa register misstänks ha blivit mördade p.g.a. ett sådant register. Sexualbrottslingar, särskilt dem som förgripit sig på barn, finner vi längst ner bland bottenskrapet. Det finns en anledning till att dömda i Sverige blir placerade på särskilda avdelningar och anstalter, de anses vara lovligt byte för vissa och skulle högst troligen förvandlas till köttfärs av vissa medfångar, bara tillfälle skulle ges.
Jag känner inte, och begär verkligen inte att någon annan ska känna sympati för dömda sexbrottslingar. Men att låta känslorna ta över är nog det sämsta som kan ske. Då är steget inte långt till en skränande pöbel som mer än gärna vill lösa problem med ‘hälsingemetoden’.
Under senaste tiden så märker vi en ny trend bland Sverigedemokraterna, dess anhängare liksom en rad andra kända figurer från extremhögern, nämligen användning av ordet ”försvar”.
Obehagligt nog handlar det inte längre om en meningsmotståndare som vi kan möta i debatter i en demokrati. Istället framkommer en upptrappning i retoriken och en vilja till väpnad kamp som politiskt medel.
Begreppsförskjutningen sker från ”massinvandring” till vad som allt oftare beskrivs som en ”invasion av landet”, uttrycker fler och fler Sverigedemokrater och deras vänner ambitioner att ”försvara landet” – med vapen.
Det är obehagligt nog då hotfulla och hatfulla personer börjar tala om vapen och ”försvar”. Till och med sådana som sitter i Sveriges riksdag:
Och vad händer då om det här hatet och hotet uppstår i beväpnad form…?
I denna dokumentärfilm ”försvarade sig” den kände krigsförbrytaren Radovan Karadzic från berget Pale nära Sarajevo ”från muslimer”, där han uppmuntrade en rysk författare att börja ”hobbyskjuta” folk på Sarajevos gator.
Detta var ju Europas senaste nationalistiska ”försvar” som orsakade det blodiga kriget och folkmordet för 20 år sedan. Allt detta strax efter att muslimer förklarades vara ”det största hotet”. Muslimer som påstods ha ”ockuperat” Sarajevo med ”hemliga planer och dolda agendor”. Muslimer som påstods ha ”för många barn”.
Min kompis kompis hade en faster som bodde i ett hyreshus i Falun. En dag upptäckte hon fuktfläckar i taket. Hyresvärden kallades dit och vid en närmare kontroll upptäcktes orsaken till fuktskadorna. En familj från Iran som bodde i våningen ovanför hade brutit upp parkettgolvet i vardagsrummet för att kunna odla potatis. Dessutom hade de höns i lägenheten. Jo, det är sant! Jag lovar!
Känner ni igen historien? Den finns i ett otal varianter. Bengt af Klintberg har samlat de vanligaste vandringssägnerna i fantastiskt roliga böcker. Vissa av dem är så bisarra att man viker sig dubbel av skratt. Män som fastnat med kronjuvelerna i dammsugarslangen. En familj som varit på marknad i Polen och där råkat köpa en pytteliten isbjörn i tron att det var en hund. Jösses.
Trodde jag på dessa skrönor när jag var liten? En del av dem i alla fall. Romska kvinnor med 20 frysta kycklingar under kjolen, råttkött i kinamaten och boaormar i toaletten. Jag var fullständigt livrädd att bli biten i rumpan när jag skulle kissa. Fast det är klart, jag var även övertygad om att kungen åt pannkakor varje dag och att en av de tre vise männen hade myrr med sig. Jag begrep inte särskilt mycket.
Många skrönor om utlänningar är just skrönor, och ingenting annat. Men vad ser vi som sanning idag? Vad kommer vi att skratta åt om 20 år?
Jag tror inte att alla muslimska 8-åriga flickor tvingas gifta sig med 80-åriga gubbar, eller sina kusiner (som givetvis är rabiata självmordsbombare). Alla människor från Afrika har inte lägre IQ. Judar är inte snåla. Romer stjäl ej alla saker som inte är fastspikade. Jag tror inte att flyktingar som kommer till Sverige inte vill ses och uppskattas som individer.
Om vi bara försöker tror jag att vi kan komma ganska långt om vi vill avliva myter. Jag skrattar åt komiken i böckerna, men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på de främlings- och invandrarfientliga som baserat på myter vill skapa en vrickad bild av verkligenheten. Dessa myter baseras på okunskap, en vit fläck på kartan. Utforskas inte denna fläck kan det leda till fördomar, och i värsta fall rasism.
Plastkulor i margarin och folk som kräks i korvsmet är ganska roligt. När Ny Demokrati sjöng ”The lion sleeps tonight” var det allt annat än roligt. Nidbilder och karikatyrer av personer som kan uppfattas som annorlunda är inte humor för mig. Förhoppningsvis inte för dig som läser den här krönikan heller.
Det pratas ofta och gärna om källkritik av text, särskilt när det handlar om rasism. Man vill ha källor på allt, särskilt statistik, och finns inte det vill man gärna förhålla sig oerhört kritisk till vad det är som statistiken anses visa.
Med all rätt.
Det jag tror att de flesta av oss glömmer bort, eller inte tänker på, är att på samma sätt vi kan vara källkritiska till en text och dess innehåll, kan vi vara kritiska till en bild. Metoden ser inte likadan ut — text och bild fungerar på olika vis. Men ifrågasättande kan vi fortfarande vara, och på så vis kan vi bidra på ytterligare ett sätt när det gäller till exempel skräckexempel på misshandel, mord och andra brott som påstås ha begåtts av invandrare.
Jag tänker främst på fotografi när jag säger ”bilden”. Fotografiet har genom historien gått från att fungera som förlaga för måleri, till att upplevas som sanning, till att förstås som konstnärligt uttryck.
Idag används fotografiet i många olika syften, men det vi ser i till exempel tidningar (reportage, dokumentär, nyhetsfotografi) anses normalt som sanning.
Sanningshalten i ett fotografi
Ur ett perspektiv kan man säga att ett fotografi alltid visar sanningen. Det visar onekligen vad som befunnit sig framför ögonen på fotografen. Men det man ska minnas är att fotografen alltid väljer vilken vinkel hon vill fotografera från (fysisk vinkel), vilket i sin tur genererar sätt att uppfatta, förstå och tolka den slutliga bilden.
Jag menar att sanningen har minst fyra steg i betraktandet av ett fotografi.
sanningen för de som befinner sig i bilden (två personer som kysser varandra, slåss, grälar, en arkitekts syfte och sanning bakom en byggnad osv)
fotografens bild av sanningen såsom den upplevs av närvarande/agerande
fotografens tolkning av bildinnehållet i bildredigering (mörkrum eller dataredigering)
betraktarens tolkning av allt ovanstående
Om tolkning och förståelse
En teori handlar om ett sätt att tolka något. Man kan kalla det att se genom teoretiska glasögon. Ett fotografi kan tolkas genom vilken teori, ur vilket perspektiv som helst. Socioekonomiskt, Marxistiskt, feministiskt, queer, rasistiskt, terror/horror, fototekniskt, historiskt/samtida — you name it. Det här är exempel på teorier som används inom bland annat den konstvetenskapliga bildanalysen, oavsett om det gäller fotografi, målad konst, skulptur, arkitektur eller något annat.
I vanliga livet handlar det dock inte så mycket om konstvetenskapliga teorier, utan hur vi som personer tolkar allt vi ser. Det som är viktigt, menar jag, är att bli mer medveten om hur den egna tolkningen ser ut, och både att och hur den kan skilja sig från hur andra ser, uppfattar, förstår och tolkar samma sak. Det här gör att det blir väldigt svårt att säga att det finns en (1) sanning, och det blir oerhört svårt att vara objektiv.
Det jag vill visa med den här texten är att det är viktigt att komma ihåg att du och en person som har främlingsfientliga åsikter, tänker, fungerar, agerar och reagerar på helt skilda sätt. Det visar sig i bland annat hur ni tolkar bilder. Det fotografi som för dig visar hur tragiskt det är att personer i vissa länder står på gatorna och skriker åt varandra, visar kanske en främlingsfientlig person att muslimer är ett våldsamt folkslag som grälar om allt — och att det svenska folket inte vill ha hit muslimer, enbart grundat på föreställningen från bilderna av våldsamheten.
Det är alltså oerhört viktigt att ta reda på hur dina egna glasögon fungerar, genom vilka du tolkar både din verklighet, omvärlden samt de bilder du dagligen matas med. Det gör att du lär känna dig själv bättre, och ger dig förhoppningsvis en större förståelse för att den främlingsfientlige tänker och fungerar på ett helt annat sätt än du själv. Det ger också insikten om att ingenting med nödvändighet är rätt eller fel — det är bara varierande sätt att tolka verkligheten.
Med det menar jag dock inte att alla har rätt (eller fel), bara att det finns olika sätt att se på saker.
Om du ser ett foto av en person som skriker — känner du något då? Om du ser detaljer i personens klädsel eller hens övriga attribut som gör att du kan tro att hen kan vara muslim — vet du helt säkert om den personen har en religiös tro och om hen är muslim? Om någon påstår att fotot är av en muslimsk eller islamistisk demonstration — är det verkligen så? Vilken gren av islam tror du den personen känner sig hemma hos? Kan det rent av vara ett fotografi av en sekulär, ateist i ett land där de flesta människor enligt dig ser ut att vara muslimer eller islamister?
Tror du att den mannen du ser på bilden alltid skriker varje dag? Tror du att alla män som har liknande religiösa tro som den mannen också skriker exakt likadant för exakt samma saker som den är upprörd över? Tror du att mannen som skriker är mycket mer religiös eller djupare troende — om det ser ut som att han skriker mycket, ofta, länge och högljutt på fotot?
Är personen på bilden den enda representanten som du känner till för alla personer som har en viss religion? Kan det verkligen vara en representant för alla andra människor som har den religion som du enligt dina fördomar tycker att mannen på bilden har? Eller är han just på den bilden mer av en representant för en känsla av sorg, frustration eller hopplöshet? Om du ser en enda skrikande man på ett foto — varför direkt hoppa till felaktiga slutsatser om alla män som är religiösa eller bor i det området?
Skilj på kollektiv och individer
De personer som har liknande religiös tro eller bor i samma område som personen på bilden har inte automatiskt exakt samma åsikter som personen som du ser. Det är bara de personer som du ser skrika på bilden som är den enda som skriker. Men vet du varför de skriker? Kanske skriker mannen för att hans älskade har blivit skadad t.ex. i en bilolycka. Det kan kanske bero på att hans favoritfotbollslag just har vunnit eller förlorat en slutspelsmatch.
Kan du minnas senaste gången som ett nyhetsteam har åkt till Mosul, Bagdad, Kabul eller till Casablanca, Tunis, Kairo för att filma alla de miljontals muslimer som inte skriker?
Det talas mer och mer bland de som ”bara är kritiska till invandringspolitiken” om skrikande islamister och muslimer. De sätts nästan uteslutande i samband med antivästliga åsikter och omänskliga värderingar i ett perspektiv som om att varje enstaka muslimsk person är ett bevis för ett mönster av systematisk ondska.
Jag har letat länge, har ännu inte funnit någon nationalist, patriot eller socialkonservativ som ens har börjat försöka nyansera sin egen bild av religiösa människor från andra länder. Ingen av dom verkar ha tänkt tanken att de skulle kunna prova analysera sina egna fördomar och sina egna åsikter om bilderna som visas i media.
Ett foto på en arg person som skriker i en demonstration i ett fjärran land — är det något att vara rädd för?
En skrikande person på ett foto är i princip bara ett foto av en skrikande person.
Sverigedemokraterna vill införa ensvensk kulturkanon. En sökning i Svenska Akademiens Ordlista ger en omfattande och varierad beskrivning av ordets betydelse. Ordet är av latinskt ursprung. En av ordets mest allmänbeskrivande definitioner är ”förebild” och ”förteckning”.
Katolska kyrkan upprättade en ”Kanon” bestående av de som ”kanoniserats”, det vill säga helgonförklarats av Påven. Nationalencyklopedin definierar ordet ”kanon” som ”texter eller dokument som kan anses normerande”.
En grov översättning av sverigedemokraternas definition av ”svensk kulturell kanon” kan vara en förteckning över kulturella verk såsom litteratur, konst, filmer och andra viktiga kulturella skapelser med anknytning till Sverige.
Kunskap om svensk kultur är viktig för oss som bor i Sverige oavsett vilka vi är och vilket ursprung vi har. Om kunskapen och förståelsen för den skall spridas utifrån ett sverigedemokratiskt perspektiv, är det rimligt att anta att ingen svenskfientlig kultur sprids. Urvalet till en svensk kulturkanon måste göras med svenskfientligheten i beaktande. En av flera återkommande definitioner av svenskfientlighet är att nedvärdera den svenska nationen och svensk kultur.
Om en svensk kulturell kanon skall upprättas, är det rimligt att urvalet till en sådan kanon inte består av kulturella verk som nedvärderar den svenska nationen, kulturen och etablerade svenska kulturinstitutioner.
Låt oss därför granska den klassiska svenska litteraturen. En klassisk svensk kultur som per definition kan tänkas ingå i en framtida svensk kulturkanon. Gömmer sig svenskfientligheten där? Jag befarar att så är fallet.
Den nedlåtande kritiken av svenska kulturella beteenden, traditioner och institutioner går som en röd tråd i böckerna. Böcker som för övrigt utgör standardverk i litteraturvetenskap på högstadiet och gymnasiet.
Karl-Oskar och Kristina diskuterar i videoklippet hur de skall ge mat åt sina allt fler barn. Hur många svenskar tål Sverige?
Först ut är presentationen av den svenskfientliga realistiska serien ”Utvandrarna”. Den skrevs av författaren Vilhelm Moberg och författades delvis utomlands. Bokserien blev tidigt en bästsäljande klassiker som bevarats, filmatiserats och hyllats av alla de sverigefiender som uppskattar en realistisk beskrivning av Sverige och svenskar i USA under mitten och slutet av 1800-talet.
Samtidigt som en sann företrädare för Sverige, tillika svensk riksdagsman för Bondeförbundet (Centerpartiets föregångare) år 1951 hävdade att Moberg skulle fängslas för följande formuleringar i boken ”Utvandrarna”:
Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann’ra?
En riksdagsman för Högerpartiet brände boken ”Utvandrarna”.
Småländska riksdagsmän leder ”utvandrareprotest”, SDS 1951-02-15 (Sydsvenska Dagladet).
Litteratur som visar hur kyrkans representanter köper sex av prostituerade. Svenskfientligt måhända?
Böckerna i kronologisk ordning är 1. ”Utvandrarna” 2. ”Invandrarna” 3. Nybyggarna och 4. ”Sista brevet till Sverige”.
Utvandrarna kretsar kring en småländsk familj under 1840-talet och framåt i det stora landskapet Småland. Så småningom bestämmer de tillsammans med några drängar, en väckelsepredikant, en man som inte står ut med sin fru och en ökänd lokal prostituerad att utvandra till USA. Vi återkommer till det.
Boken är starkt Sverigekritisk – rent av sverigefientlig
Boken ”Utvandrarna” inleds med en beskrivning av hur många och vilka slags människor som bodde i den sockenförsamling som utvandrarna utvandrade ifrån. Beskrivningen visar hur Svenska Kyrkans dåvarande folkbokföring och redogörelse av invånare och deras privatliv uppvisar en detaljrikedom som skulle göra Nordkoreas säkerhetstjänst avundsjuk. Allt bevarat i svenska kyrkoböcker fram tills denna dag.
Utvandrare i Göteborg 1905
Den beskriver vilka som av kyrkan ansågs föra ett omoraliskt leverne, vilka brott personerna begått, vilken social ställning och ursprung varje enskild individ har.
Men boken inleds tidigt med en ljuspunkt. Ett hopp i det beskrivna mörkret. Riksdagen har nyligen genomfört ändrad lagstiftning som gör att man inte längre behöver få tillstånd av självaste Sveriges Konung för att resa ut ur Sverige.
Detta vid en tid då flera andra politiska reformer ändrar det svenska samhället. Förslavandet av köpta bortrövade afrikaner vid S:t Bartholomey i Västindien upphör (1847). Judar får laglig rätt att bo var de vill i hela Sverige (1860). För att nämna några exempel.
Man får lämna Sverige direkt om man så vill. Och det ville många i Småland och på andra håll i Sverige. Varför ville de lämna Sverige? Utvandrarna beskriver fler skäl än antalet huvudpersoner i boken som vill lämna Sverige.
Karl-Oskar – huvudfigur och svenskfientlig
Den mest framträdande personen i boken heter Karl-Oskar. Hans föräldrar ”brottas med stenen” som uttrycket heter i boken och på gammaldags småländska. Med det menas att bönderna ägnar stor tid att flytta bort massvis av stenbumlingar från istiden som förstör plogar och hindrar effektiv sådd av jorden. Stenbrottningen förstör bönders ryggar och Karl-Oskars pappa får en stembumbling över sitt ena ben som krossas och invalidiserar honom för evigt.
Karl-Oskar tar över gården och fortsätter brottas med stenen. Trots att han tidigt blir en skicklig bonde blir skördarna allt sämre. Han träffar sin hustru Kristina och de får allt fler barn som svälter på grund av missväxt. Allt fler barn springer ut på vägarna för att tigga mat när ”tarmarna river i magen av hunger”. När Karl-Oskars lilla dotter stillar sin hunger genom att äta barkbröd, barken sväller i magen, magsäcken spricker och hon dör en långsam, plågsam död bestämmer Karl-Oskar sig.
Karl-Oskar har blivit svenskfientlig. Karl-Oskar skall göra som så många andra svenskar. Han skall utvandra till USA, eller ”Amerika” som det populärt kallades. Han säger till andra i sin by att han inte längre vill vara svensk. Han vill bli ”amerikanare”.
Nästa del i granskningsserien om svenskfientlig litteratur fortsätter här på Motargument.se inom några dagar.
/ Thabo ‘Muso
Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4
De säger att de är antirasister – men egentligen är de anti-vita
Detta citat kommer från det numera ganska välkända uttrycket ”Antirasism är bara ett kodord för anti-vit”. Det som användarna av detta uttryck har fått för sig, är att antirasist betyder att man hatar vita och ser rasism som något som vita inte kan utsättas för.
Folkmord
Deras argument faller i bitar när man betänker att det finns individer och grupper som identifierar sig som antirasistiska och som motsätter sig anti-vit rasism. Här på Motargument har publicerats en mängd artiklar som argumenterar för att rasism existerar även mot vita.
Folkmord?
Kan man säga att förespråkarna av begreppet ”Antirasist är bara ett kodord för anti-vit” är rasister? Om vi reder ut begreppet så påstår de som använder det att antirasister vill blanda ut all vit hudfärg. De är alltså emot att två olika människor med två olika hudfärger skaffar barn tillsammans, d.v.s. rasblandning. De kallar dessutom detta för ”avsiktligt folkmord på vita”. Så ja, de ska med all rätt kallas rasister om de lever med den irrläran.
Däremot hörs det väl så gott som aldrig argument om att vita inte bör skaffa barn med varandra. Ändå verkar förespråkarna av ”Antirasism är ett kodord för anti-vit” känna sig utsatta:
Vem kallar dig rasist enbart på grund av att du som vit vill gifta dig och skaffa barn med en annan vit? Inte vi antirasister i alla fall. Vi är nämligen för att alla själv ska få välja sin partner oavsett hudfärg.
Känner ni igen historien? Den finns i ett otal varianter. 
Motargument 