Två personer går mot en solnedgång i form av SD:s logotyp.

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 2 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den andra av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Även om Lundström/Hübinettes skildring av vit melankoli ibland tycks balansera på gränsen till ett postnationellt tillstånd är det oklart om förlusten av den nationella självbilden och identiteten (Sverige som välfärdsnation och svensken som jämställd, tolerant och solidarisk) förmår skapa det totala vakuum som krävs för att helt omkullkasta nationen som idé/diskurs. Klart är dock att det har öppnat dörren för nationalismen att åter blomma ut som en i mångas ögon relevant ideologisk grund att stå på. Ibland rentav omedvetet.

Det desperat klingande utropet ”Vi står inte ut!”, myntat av organisationen med samma namn, visar med poetisk tydlighet att även den föreställda gemenskap som inte själv uppfattar sig som explicit nationalistisk påverkas av tidsandan. Nämnda rörelse grundades som en direkt motreaktion på den svenska regeringens vändning i flyktingmottagandet under den så kallade flyktingkrisen 2015 men kan även förstås som en del av en bredare motreaktion på förlusten av den dittills rådande, nationella självbilden av oss själva – ”vi” som inte står ut – som toleranta och solidariska.

I vakuumet efter en förlorad självbild rör det åter på sig i de alternativa grupper som redan under 60- och 70-talens konstruktion av det toleranta, jämställda och solidariska Sverige vände sig emot denna form av svenskhetsideal. I deras ögon torde den vita melankolins tidsanda snarare upplevas som att man äntligen blivit av med något oönskat och att dörren nu står öppen för en efterlängtad möjlighet att stöpa om svenskheten i egen, gärna etnonationalistisk tappning.

Dock; innan vi ger utrymme åt dem som potentiellt gläds åt förändringen vill jag uppmärksamma ytterligare en form av motreaktion som explicit riktar sig emot just dessa grupper. Det handlar om två internetrörelser som på olika sätt valt att försvara eller söka bevara den nyss förlorade Sverige- och självbilden mot de angrepp den utsätts för – inte minst genom de parlamentariska framgångarna för Sverigedemokraterna. Dessa rörelser heter Inte rasist men… [IRM] och Motargument

IRM bildades 2012 med sin främsta uppgift att granska ”Sverigedemokraterna och i vissa fall deras omgivande grupperingar i den nationalistiska rörelsen i Sverige”. Med humor som främsta vapen har de sedan dess arbetat med antirasistisk och antinationalistisk opinionsbildning i något som – åtminstone i detta sammanhang – kan beskrivas som en o- eller undermedveten kamp för att bevara Sverige svenskt i en tid av vit melankoli.

Samma år grundades Motargument, som istället för humor använde sakliga och faktabaserade argument emot främlingsfientlighet och rasism. Vår vision (för jag skriver trots allt detta i egenskap av att vara en del av Motargument) beskrivs som ”att vara ett stöd för antirasistisk opinionsbildning, genom att ta fram argument som baseras på mänskliga rättigheter, kunskap och medkänsla” – det vill säga argument baserade på just de värderingar som enligt Lundström/Hübinette kännetecknar den toleranta, jämställda svenskhet som gått, eller tycks vara på väg att gå, förlorad.

Både IRM och Motargument kan med andra ord beskrivas som rörelser, vilka strävar efter att konservera centrala aspekter av det förra seklets Sverigebild; att helt enkelt bevara Sverige svenskt, manifesterat genom bestämda ställningstaganden mot framförallt nationalism och rasism.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.