Etikettarkiv: Tidö

Korta motargument, Krönikor

Tidöregeringens nya disciplin: tandvårdspolitik som tortyr

Den så kallade 50‑lappen försvinner. Tidigare kunde asylsökande och papperslösa få akut tandvård för 50 kronor, alltså när smärtan var så brutal att den inte gick att vänta med. Nu är budskapet: ”Lid i tysthet, vi har en signal att sända till våra väljare”.

Utredarna säger att det inte sparar en krona. Men det är ointressant. Här handlar det inte om ekonomi, utan om att visa styrka genom att plåga de svagaste. Det är en sådan politisk lågvattennivå att man häpnar och det på andras smärta.

Regeringen kallar det ansvar. Men ansvar för vad? För att infektioner sprids? För att människor tvingas dra ut sina egna tänder med tång? För att visa att man kan vara hårdare än verkligheten själv?

Det är inte en reform. Det är en grotesk uppvisning i cynism: ett land som hellre låter människor vrida sig i tandvärk än erkänner att humanitet inte kostar mer än en femtiolapp.

Så nästa gång någon skriker av smärta i en tandläkarstol de inte har råd att sitta i, kan regeringen applådera. För i deras värld är varje ruttnande tand en seger, varje infektion en budgetpost och varje skrik ett bevis på att signalpolitiken fungerar.”

Fyfan.

I fokus

Tidö ljuger om antal ”inte självförsörjande”

Regeringen har under längre tid upprepat påståendet att ”1,2 miljoner” människor i Sverige inte skulle vara självförsörjande. Påståendet stämmer inte.

Martin Nordin, forskare i nationalekonomi på Lunds universitet, säger följande om regeringens uttalande:

”– Hela regeringens resonemang bygger på felaktigheter”. (Källa: Syre)

Under 2024 var det rekordfå människor i Sverige som erhäll försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag). 174 000 personer erhöll försörjningsstöd någon gång under året, men färre än så levde på det under hela året.

Med stöd av detta felaktiga påstående bygger regeringen sin argumentation om bidragsreformer de ämnar genomföra. De hävdar att personer med arbetsinkomst under 21 500 kronor inte är självförsörjande, och antyds leva på bidrag. Detta stämmer inte, 37 % med en arbetsinkomst under 21 500 kronor (t ex visstidsanställda, deltidsarbetare timanställda eller personer som frekvent skiftar mellan olika jobb) har, enligt statistik från SCB, just arbetsinkomsten som sin största inkomstkälla. Det handlar om personer som antingen bor med en person som har högre lön, eller som tillfälligt eller permanent håller nere sina utgifter.

Regeringens definition av ”inte självförsörjande” är inkonsekvent: sjuka och föräldralediga ingår, enligt Tidöpartierna, i denna grupp, medan pensionärer och studenter är att betraktas som ”självförsörjande”.

Martin Nordin menar att en sänkning av försörjningsstödet är fel väg att gå. Han lyfter åtgärder som stöd i att lösa sociala problem, öka kompetensen och öka utbildningsnivån.

Tidöregeringen, och finansminister Elisabeth Svantesson (M), vilseleder i sin argumentation om bidragstak och hur många familjer som erhåller högt försörjningsstöd (vi minns siffran 46 500 kronor). I själva verket var det endast 8 familjer som förra året kom upp i de summor som finansministern menade kan tillfalla en viss familjetyp.

Att sänka nivåerna på försörjningsstödet kan komma att få förödande konsekvenser för många som redan idag har låg levnadsstandard.

Källor:

Syre: Låginkomsttagare klassas som ”inte självförsörjande” i regeringens bidragsreform

Regeringen: ”Så tar vi oss an vår tids utanförskap”

Regeringen: Teknisk bilaga till Ekonomisk jämställdhet september 2025

I fokus

Tidö: ”Hatbrott mot svenskar”

Regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 4 – Rättsväsendet (Prop. 2025/26:1) presenteras som en satsning på trygghet, effektivitet och ordning. Men bakom siffror och tekniska formuleringar döljer sig en tydlig politisk riktning. Den riskerar att förskjuta maktbalansen i Sverige på ett sätt som påminner om hur andra länder stegvis har urholkat sin demokrati.

En av de mest anmärkningsvärda skrivningarna i dokumentet gäller hatbrott. Regeringen vill ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att analysera inte bara hatbrott mot minoriteter, utan också mot majoritetsbefolkningen:

”Hatbrott är aldrig acceptabelt oavsett vem som utsätts. Regeringen avser därför att ge Brå i uppdrag att ta fram ett fördjupat kunskapsunderlag om hatbrott, om såväl hatbrott som riktas mot minoriteter som mot den svenska majoritetsbefolkningen.” (Källa: Regeringen.se)

Rent juridiskt är detta ingen nyhet – hatbrott kan redan i dag riktas mot en person för att hen är svensk. Men genom att betona majoritetsbefolkningen som särskilt utsatt sker en politisk förskjutning. Hatbrott riskerar att urvattnas och förlora sitt syfte: att skydda grupper som är strukturellt sårbara för diskriminering och förföljelse. Här ser vi en normalisering av Sverigedemokraternas retorik om ”omvänd rasism”.

Utbyggnad av tvångsmedel

Propositionen innebär också att hemliga tvångsmedel byggs ut:

”Regeringen föreslår ändringar i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder.” (Källa: Regeringen.se)

Detta är ett exempel på hur åtgärder som ursprungligen motiveras av undantagsfall görs till vardag. Historien lär oss att när sådana undantag normaliseras – som i Tyskland efter riksdagshusbranden 1933 – förskjuts gränserna för vad staten kan göra mot sina medborgare.

Försvagade skyddsmekanismer

Kontrollorganen förändras också. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden omvandlas till en ny myndighet:

”Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden blir Myndigheten för säkerhet och integritetsskydd.” (Källa: Regeringen.se)

I propositionen betonas effektivitet, men inte medborgarnas rättssäkerhet. Denna symboliska men viktiga förändring speglar en maktförskjutning där kontrollen av statens tvångsmedel riskerar att försvagas.

En obalanserad rättsstat

Resurserna i budgeten fördelas kraftigt till förmån för de repressiva organen:

  • Polismyndigheten (anslag 1:1) får ökade medel för fler anställda och mer övervakningsteknik.
  • Kriminalvården (anslag 1:6) får förstärkningar för fler fängelseplatser.
  • Säkerhetspolisen och Åklagarmyndigheten får betydande resurstillskott.

Däremot tilldelas Brottsförebyggande rådet (anslag 1:7) och andra förebyggande verksamheter (anslag 1:14) avsevärt mindre resurser. Resultatet blir en rättsstat där polis och kriminalvård stärks, men domstolar och förebyggande arbete hamnar i skuggan.

Demokratins långsamma förskjutning

Det är viktigt att understryka: propositionen innebär inte att demokratin avskaffas här och nu. Men den innehåller flera mekanismer som kan användas för en gradvis förskjutning:

  • Resurser flyttas till repression, medan förebyggande insatser får stå tillbaka.
  • Undantag görs permanenta, vilket successivt försvagar rättssäkerheten.
  • Hatbrottsdefinitionen förskjuts, vilket urholkar skyddet för minoriteter.
  • Rättsstaten fragmenteras, med svagare domstolar och starkare exekutiv makt.

Detta är exakt den ”mjuka nedmontering” av demokratin vi sett i länder som Ungern och Polen. Inte genom en kupp, utan genom en rad små steg som tillsammans flyttar gränserna för vad staten kan göra – och vem den väljer att skydda.

Regeringens budget för rättsväsendet handlar inte bara om siffror. Den är ett politiskt program som förstärker statens repressiva verktyg, relativiserar skyddet för minoriteter och försvagar demokratins skyddsmekanismer. Om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där trygghet ställs över rättssäkerhet, där majoritetens intressen väger tyngre än minoriteternas rättigheter, och där demokratins skyddsnät långsamt monteras ned inifrån.

Källor:

Regeringen: Budgetpropositionen för 2026

Regeringen: Utgiftsområde 4 Rättsväsende

I fokus

#Källkritik: Virala lögner om tandvårdsstöd

Tidöregeringen presenterade häromdagen att de beslutat att ta bort den s k ”50-lappen”, dvs att asylsökande kan erhålla tandvård som ”inte kan vänta” för 50 kronor. Förändringen går igenom trots kritik från remissinstanserna och att utredningen visar att asylsökande och papperslösa kommer att påverkas negativt. Utredningen bedömer att avskaffandet inte ger besparingar utan riskerar istället ökade kostnader. Nu sprids lögner om det existerande tandvårdsstödet på sociala medier.

Sedan Elon Musk köpte Twitter och omvandlade det till X har lögner, myter och desinformation ökat lavinartat på plattformen. Musk sprider själv mycket innehåll som har visat sig vara direkt felaktiga.

Som ett brev på posten efter att Tidöregeringen förkunnat att tandvårdsstödet för asylsökande avskaffas sprids nu falska historier om just 50-kronorstandvården. I inlägget läser vi:

”Äntligen😃

– den 72åriga mannen från Värmland gjorde en tandbrygga och betalade 13 800kr,

– den 52åriga nytillkomna mannen från Syrien, betalade 50kr för samma arbete.

Flickan i kassan började gråta när 72åriga mannen gjorde upp en avbetalningsplan🥲

”Slutet för orättvisorna”

Inlägget har fått många visningar, delningar, likes och kommentarer. Av erfarenhet vet vi att lögner som dessa får eget liv och blir virala löpeldar på sociala medier. Detta inlägg är bara i sin linda.

Inlägg på X 250925. Motargument väljer att anonymisera användaren.

På Försäkringskassans hemsida läser vi följande om tandvårdsstöd:

”För dig som är asylsökande eller papperslös gäller särskilda regler. Fram till det år du fyller 18 år har du rätt till avgiftsfri tandvård. Därefter kan du få sådan tandvård som inte kan vänta till en kostnad av högst 50 kronor per besök.” (Källa: Försäkringskassan)

Det vi vet om 50-kronorstandvården är att asylsökande och papperslösa har kunnat få tandvård som inte kan vänta, dvs nödvändiga och akuta tillstånd, för 50 kronor. En tandbrygga är inte nödvändig och akut. Det finns heller inget i X-inlägget som styrker det som påstås om att en 52-årig nyanländ man från Syrien skulle ha fått en tandbrygga för 50 kronor.

Tyvärr saknar alltför många av oss förmåga till källkritik. Är det dessutom påståenden som tilltalar oss, och stämmer in i våra åsikter och samhällssyn, är det stor risk att vi delar vidare saker vi inte har verifierat. Motargument uppmanar våra läsare att vara försiktiga med att dela saker vi inte med säkerhet vet stämmer.

Källor:

Tandläkartidningen: Trots kritik – regeringen avskaffar 50-kronorstandvården för asylsökande

Regeringen: Tiotandvård – ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård

Försäkringskassan: Tandvårdsstöd

I fokus

SD förvirrar om ”massutvisningar”

Sverigedemokraterna älskar stora ord – eller lögner, beroende på hur man ser det. Senast var det omvandlingen av permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade. Jimmie Åkesson (SD) blåser i trumpeten, publiken jublar, och kommentarsfälten fylls av människor som tror att flygplatserna snart måste bygga extra startbanor för alla de massutvisningar som väntar.

I inlägget på SD:s officiella Facebookkonto läser vi:

”Sverigedemokraterna och regeringen går vidare med att omvandla permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade.

Även gamla PUT kan dras tillbaka och om skäl saknas kan utvisning bli aktuellt.” (Källa: Facebook)

Propaganda från SD:s Facebooksida 250927.

Men alla som redan packat väskorna åt sina grannar kan packa upp igen: resan är inställd.

Den pyttelilla detaljen SD ”råkade” glömma

De som har PUT kan i stor utsträckning bli svenska medborgare. Och svenska medborgare, tro det eller ej, utvisas inte. Så medan SD säljer biljetter till en massdeportation som aldrig avgår, står myndigheterna och delar ut blågula pass.

Det här är inget politiskt genombrott. Det är ett teaterstycke där SD spelar hjälten i den ”hårda migrationspolitiken”. Publiken gråter, applåderar och kastar rosor – trots att manuset är ihåligt.

I praktiken händer inget av det SD antyder. Människor som bott här i åratal, jobbat, gått i skola och bildat familj kommer inte att lastas på flygplan. De kommer att bo kvar – och många blir dessutom svenska medborgare. Den enda resan som sker är från PUT till passkontoret.

SD säljer en dröm om massåtervandring. Väljarna köper den med iver och blir lika besvikna när resultatet uteblir. I slutändan är det bara en sak som lämnar landet: illusionen om massåtervandring.

Källa:

SD:s officiella Facebookkonto

SVT: Utredare: Uppehållstillstånd kan rivas upp

Krönikor

När lögnen bär kostym, fascismens verktyg i svensk välfärdsretorik

Ulf Kristersson påstår att människor kan stapla bidrag på bidrag. Elisabeth Svantesson hävdar att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. Båda uttalandena är grovt vilseledande, men det är inte slarv, det är strategi.

Redan på 90-talet kallade Kristersson den bidragsberoende medborgaren för Homo Bidragus, en lat, bortskämd figur som skor sig på välfärden. Det var inte satir, det var en ideologisk diagnos. Och idag är den diagnosen regeringspolitik.

Genom Jason Stanleys tio teser om fascismens verktyg kan vi se hur dessa lögner fungerar:

1. Myten om ett förlorat förflutet:

Kristersson bygger vidare på Homo Bidragus, en nostalgisk berättelse där välfärden ses som dekadens, och där Sverige var rätt innan tryggheten blev till last.

2. Propaganda:

Bidragsstaplar och försörjningspanik är inte fakta, det är känslostyrd propaganda som väcker misstänksamhet snarare än förståelse.

3. Antiintellektualism

Kristersson använder till och med fel ord, han säger socialbidrag istället för försörjningsstöd, ett begrepp som inte används längre men som fungerar som hundvissla till en väljarbas som vill höra om bidragsfusk och moraliskt förfall.

4. Fixering vid lag och ordning:

Välfärdsmottagare framställs som potentiella bedragare, kontroll blir viktigare än hjälp, misstänkliggörandet är inbyggt i retoriken.

5. Hierarkisering av medborgarskap:

De som arbetar heltid och betalar skatt lyfts fram som riktiga medborgare, de som söker stöd placeras i en lägre moralisk kategori.

6. Ledarkult:

Kristersson framstår som den som vågar säga som det är, trots att det han säger är fel, det är en klassisk gest där makten klär lögnen i mod.

7. Offermentalitet:

Regeringen talar som om Sverige är under attack, inte av yttre fiender, utan av sina egna medborgare, välfärden framställs som kapad av de felaktiga.

8. Sexuell och kulturell panik:

Undertexten i bidragsretoriken pekar mot invandring, könsroller och familjestrukturer, det är en oro för upplösning av normer, inte bara ekonomi.

9. Förakt för svaghet:

Att söka hjälp ses som ett moraliskt misslyckande, välfärdsmottagaren är inte en medborgare i nöd, utan en belastning.

10. Faktaförnekelse:

Både Kristersson och Svantesson ignorerar hur försörjningsstöd faktiskt fungerar, de skapar en alternativ verklighet där bidrag är lättillgängliga och välfärden är ett hot.

Det här är inte bara retoriska felsägningar, det är en ideologisk struktur som demoniserar trygghet, misstänkliggör utsatthet och bygger politisk makt på förakt. När lögnen bär kostym, blir den svår att ifrågasätta, inte för att den är trovärdig, utan för att den är auktoritativ.

Lästips:

Bibliotech: 10 Tactics of Fascism

I fokus, Krönikor

Kulturkanonen – en nationalistisk kuliss och SD:s våta dröm

När regeringen nu lanserar en svensk kulturkanon på 100 verk och företeelser, presenteras det som en satsning på bildning och gemenskap. Men bakom retoriken döljer sig ett politiskt projekt som kan bli ödesdigert för den fria kulturen. Kulturkanonen är inget annat än ett beställningsjobb, initierat i Tidöavtalet, där Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda satt ramarna redan från start.

Grundkriteriet att endast verk äldre än 50 år får ingå gör att listan blir en nostalgitripp snarare än en levande spegel av dagens Sverige. Samtida erfarenheter av migration, globalisering och minoritetskulturer är per definition uteslutna. När kommittéledamoten Marlen Eskander hoppade av i protest beskrev hon arbetet som ”väldigt exkluderande” – och hon har rätt.

Det är ingen slump. SD har länge drivit på för en snäv definition av ”svenskhet”. Med denna kanon får de nu en statligt sanktionerad lista som kan användas i skolan, i SFI och i folkbildningen. Det är ett instrument för uppläxning, där medborgare ska tillrättavisas i vad som är ”riktig” kultur.

Från Strindberg till Viggen – en märklig mix

Kulturkanonen rymmer både självklarheter och udda symbolval. Här samsas August Strindberg, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman med Ikea, Vasaloppet, Saltsjöbadsavtalet och stridsflygplanet Saab AJ-37 Viggen. Listan spretar mellan konstnärliga mästerverk och tekniska konstruktioner.

Resultatet blir mer av en potemkinkuliss än en kulturpolitisk strategi. Den ser pampig ut på håll, men när man granskar innehållet framträder ett annat mönster: en kulturförståelse som låser fast sig i det förflutna och som förvandlar kulturarvet till ett verktyg för identitetspolitik.

Historiska paralleller

Det är värt att dra lärdom av historien. När 1800-talets nationalromantiska rörelser byggde kanonlistor över folkets själ, skedde det ofta på bekostnad av mångfald och minoriteters uttryck. Under 1930-talet gick nationalistiska kulturprojekt i flera europeiska länder ännu längre: konsten sorterades i ”äkta” och ”fördärvad” (nazisternas ”Entartete Kunst”).

Sverige är förstås inte där. Men när staten börjar definiera vad som är kulturens kärna, skapas en risk för kulturell likriktning. Det fria samtalet trängs undan av en statligt auktoriserad uppfattning om vad som ska värderas högst.

Kärnan i kritiken som framförts är:

  • Kulturarbetare och forskare har kallat kanonen en ”systematisk uteslutning” av minoriteter.
  • Författaren Göran Greider menar att arbetarlitteraturen hamnar i skymundan, eftersom listan speglar en konservativ agenda.
  • Oppositionspartier beskriver projektet som ren symbolpolitik – resurserna kunde ha lagts på kulturskolor, bibliotek och fria kulturutövare i stället.
  • Flera debattörer varnar för att kanonen blir ett politiskt styrinstrument, en ”kulturens pekpinne” snarare än en inspirationskälla.

Ett beställningsjobb i folkbildningens förklädnad

Sveriges kulturkanon är inte en neutral lista över älskade verk. Det är ett politiskt redskap. En ”SD:s våta dröm” om att forma en nationell kulturidentitet, cementerad i en statlig lista, och därefter matas in i undervisning och integration.

Den fria kulturen är som starkast när den får utvecklas i mötet mellan gammalt och nytt, mellan det lokala och det globala. Den kan aldrig styras uppifrån, och den kan aldrig reduceras till en checklista från en regeringskommitté.

Kulturkanonen må presenteras som en satsning på bildning – men i själva verket är den en risk för Sveriges kulturella utveckling, en politisk kuliss och ett beställningsjobb som gör konsten till ett maktverktyg.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SvD: Avhoppade ledamoten: ”Väldigt exkluderande”

SR: Hård kritik mot nya kanonkriterier: ”Systematiskt uteslutande”

Artiklar, I fokus

152 undantag från arbetskraftsregler

Nuvarande regeringens löfte om “ordning och reda” i arbetskraftsinvandringen riskerar att bli ett tomt löfte — utan verklig verkan.

Högt lönekrav för att få jobba i Sverige må låta kraftfullt, men blir i praktiken nära verkningslöst. Skälet?
Ett förslag rekommenderar att 152 vanliga yrken föreslås undantas – vilket motsvarar cirka 35 % av Sveriges yrkesgrupper och 42 % av alla arbetstillståndsansökningar.

Inte liten justering — ett glest nät

Sedan november 2023 gäller att utländska arbetstagare måste ha minst 80 % av medianlönen (≈27 360 kr/mån) för ett arbetstillstånd. Nu föreslås höjning till 100 % av medianlönen – i praktiken lite över 34 000 kr/mån (Källa: SOU 2024:15).

Syftet sägs vara att minska arbetsmarknadsfusk. Men om många ändå kan få tillstånd på undantagsrekommendationen, finns det ingen verklig verkan kvar. I stället för en fungerande reglering får vi ett mycket vagt regelverk.

Undantagslistan urholkar politiken

Enligt Migrationsverket och Arbetsförmedlingen är undantagen:




För dem gäller den sedan tidigare huvudregeln kollektivavtalsenlig lön.
Det nya lönekravet träffar alltså främst yrken som inte är i brist – där behovet av arbetskraft ändå är lågt.

  • 152 yrken, av cirka 430 yrkesgrupper enligt SCB – alltså 35 % av hela svenska arbetsmarknaden.
  • Dessa yrkesgrupper står för 42 % av alla arbetstillståndsansökningar under 2024.
Risk för bakslag

I stället för att minska exploatering av arbetare riskerar förslaget att skapa:

  • Fler informella vägar: Om reglerna blir för komplexa kan vissa arbetsgivare i stället ta in arbetskraft utan tillstånd – eller kringgå systemet genom egenföretagare.
  • Ojämlik rättssäkerhet: Alla undantag riskerar leda till godtycke, feltolkningar och diskriminering.
Symbolpolitik snarare än systemreform

Detta är inte ett systemskifte. Det är ett försök att signalera kontroll utan att utöva den. Regeringens syfte att “värna svenska löner” blir mest en retorisk manöver, där förändringen är så genomunderminerad att den redan är tandlös innan den träder i kraft.

Tidö-samarbetet skärper tonen i retoriken, verkligheten den förblir densamma: Sverige är fortsatt beroende av migrantarbete i bristyrken — pga hur vår demografiska utveckling och ekonomi är — men utan att erbjuda de verktyg som krävs för att skydda dessa arbetare från exploatering.

Reformförslaget riskerar att bli ineffektiv – och kontraproduktiv. Strikt och högt lönekrav för blott 60% av sökanden förlorar styrkraft. Vad detta hopkok är, ökar det krånglet, skapar rättsosäkerhet och handlar inte om den faktiska politiska ambitionerna. Tidöregeringen förbättrar knappast några arbetsvillkor i och med detta.

Mer läsning för fördjupning:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/152-yrken-pa-undantagslista-visar-hur-olamplig-lagen-ar

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2024/02/sou-202415/

I fokus, Krönikor

Tidö: Åsiktsregistrering – när individens frihet blir en fråga om ursprung

Simona Mohamsson (L), ny integrations- och utbildningsminister, vill låta SCB och World Values Survey kartlägga invandrares värderingar – med särskilt fokus på dem med “icke-västlig bakgrund”. Enligt regeringen ska detta ligga till grund för framtida integrationspolitik. Men förslaget har väckt stark kritik: är detta början på en ny typ av värdestyrd integrationspolitik, där “fel” åsikter ska rättas?

3 000 personer ska intervjuas med hjälp av polisens metod för samhällsstudier. De utvalda frågorna rör bland annat syn på homosexualitet, skilsmässa, abort och sexualitet – allt med avsikten att kunna “följa upp om integrationspolitiken fungerar”. Men varför är det just personer med ”icke-västlig bakgrund” som ska granskas? Varför betraktas värderingar inom majoritetsbefolkningen inte som ett samhällsproblem i samma utsträckning?

Namnbyte som symbol – eller sköld?

Mohamsson har en ovanlig bakgrund i svensk politik. Född i Tyskland, dotter till föräldrar från Mellanöstern, och kom till Sverige som barn. Efter familjens flytt bytte de efternamn från Mohammed till Mohamsson. Enligt Mohamsson själv var det ett uttryck för respekt och vilja att bli en del av det svenska samhället.

Detta har nu blivit ett centralt inslag i hennes berättelse: hon är både ett “invandrarbarn” och ett liberalt statsråd. Men när hon använder sin bakgrund för att försvara en politik som syftar till att korrigera andras värderingar, uppstår frågan: används hennes identitet som en sköld för att legitimera en politik som i praktiken särbehandlar?

Statsvetare, fackförbund och den politiska oppositionen har reagerat kraftigt. Ordet “åsiktsregistrering” har nämnts och röster flaggar för att hela integrationspolitiken håller på att glida mot ett kontrollsamhälle. Statsvetaren Jonas Hinnfors menar att det är ett utspel som syftar till att positionera sig politiskt snarare än en faktisk lösning på något integrationsproblem.

Från SD till L – samma logik, annan retorik

Det går inte att blunda för likheterna med Sverigedemokraternas retorik. I åratal har SD talat om behovet av att “anpassa invandrares värderingar” till det svenska. Nu förs samma idéer fram – men av en liberal minister med invandrarbakgrund. Skillnaden är retoriken. Där SD talar om “svenskfientlighet” och “kulturell infiltration”, talar Mohamsson om “vetenskap”, “demokratisk värdegrund” och “frihet”. Men syftet är detsamma: att definiera vilka värderingar som är acceptabla – och att identifiera dem som avviker.

I en DN-artikel där Mohamsson intervjuas läser vi följande konstaterande från artikelförfattarna:

De undersökningar som World Values Survey gjort tidigare visar att många nyanlända har annan syn på skilsmässa, sex före äktenskap, abort och homosexualitet än infödda svenskar. Men efter tio år i Sverige har migranternas värderingar påtagligt närmat sig de inföddas. (Källa: DN)

Värderingsundersökningen ska presenteras 2026 och kommer att ligga till grund för hur integrationspolitiken ska utformas framöver. Det är alltså inte en akademisk övning – det handlar om konkreta styrmedel för framtida politik.

Det finns starka historiska skäl till varför staten inte ska lägga sig i medborgarnas personliga värderingar. I demokratier är yttrandefrihet och åsiktsfrihet grundläggande rättigheter. Att koppla dessa rättigheter till etnisk eller kulturell bakgrund är inte bara farligt – det är ett hot mot hela idén om lika värde. Om staten börjar välja ut vilka värderingar som ska gälla – och hos vem – då har vi lämnat liberalismen bakom oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips angående hur dåvarande arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Perssons (L) hösten 2024 lyfte kartläggning av invandrares värderingar, vilket möttes av hård intern kritik i Liberalerna. Ett statsråd i oppositionen ställde i samband med Perssons utspel en skriftlig fråga i Riksdagen.

Aftonbladet: Hård intern kritik mot L-ministerns invandringsutspel

Riksdagen: Skriftlig fråga 2024/25:183 Kartläggning av värderingar

Källa:

DN: Regeringen ska kartlägga invandrares värderingar

Korta motargument

S röstar med Tidö om återvandring

Tidöregeringen är helt öppna med att återvandringen ska öka kraftigt, och att socialtjänsten ska vara del i den processen genom att informera om och uppmuntra återvandring. En omröstning i sakfrågan visar att Socialdemokraterna ställer sig bakom Tidöregeringen i frågan om socialtjänstens förändrade uppdrag.

I omröstningen om sakfrågan om socialtjänsten ska informera om och uppmuntra återvandring röstade Tidöpartierna och Socialdemokraterna för.

Skärmdump från Riksdagens hemsida 250520.

Vän av ordning känner sig nödgad att protestera och vill veta hur påtryckningar om återvandring på något sätt skulle kunna vara hållbara och förebyggande för socialtjänstens arbete? Tvärtom ser jag att det kan komma att bidra till en ökad polarisering i samhället samt att tilliten hos utsatta familjer gentemot socialtjänsten kommer att innebära att färre vågar söka hjälp. Socialtjänsten påpekar att det kommer att hindra det förebyggande och främjande arbetet som de är ålagda. Hur hänger migrationspolitiken ihop med socialtjänstens mål?

Socialdemokraterna anammar många av Tidöpartiernas ståndpunkter i flykting-, migrations- och kriminalpolitiken. Omröstningen i frågan om socialtjänstens förändrade uppdrag är ett exempel på det.